Kauparve är ett s k falskt –arve-namn. Här är det inte fråga om något som gått i arv, utan Kauparve är en yrkestitel. En kaupare var en handelsman, en köpare. Så gårdsnamnet skall egentligen stavas utan ”v”. Det finns flera sådana yrkesnamn, tex Skradarve = skräddare, Sutarve = skomakare. Men eftersom –arve-namn är en traditionsdominant, har man lagt till v:et när man tappat kontakten med namnets ursprung.

Kauparve är belägen i socknens sydöstra del, ursprungligen alldeles nedanför Lausbackars sista branta sluttning, innan den planar ut söder över. Här fanns tillgång till vatten och till smågrusiga jordar, både på sluttningen nedanför backarna och uppe på själva backarna. Kauparve tillhörde en klunga av gårdar som var omgivna av en s k ringväg, där merparten av gårdarnas åkermark återfanns inom ringen. Sådana ringvägar runt åkermark anses ha mycket hög ålder.

Om man börjar vid Kotorget och går medsols mot Kauparve ursprungsläge och följer den väg som förr gick söder om Kauparve, kommer man till Hallsarve kväiar/Nybrovägen. Hallsarve kväiars första halva går högt genom odlingslandskapet. När man kommer ner till sluttningen mot låglandet, svänger ringvägen åt höger och går i krokar mot Sudarkväiar vid Ljunggrens åkeri och följer sedan dagens stora landsväg tillbaka till Kotorget. Det krokiga vägavsnittet mellan Nybrovägen och Sudarkväiar heter än idag Krokkväiar. Mitt i den ovala ring som vägarna skapat låg gården By, medan övriga gårdar Juves, Fie, Hannarve, Botes och Kauparve låg/ligger i anslutning till ringvägen. Detta är typiskt för ringvägar: en eller två gårdar centralt i området och övriga längs ringvägen.

Karta ’Ringvägen’ från artikeln ’Vägarna i Lau och dess historia’ (öppnas i ny flik).

Av de 6 gårdarna vid ringvägen finns bara Fie och Kauparve kvar idag. By blev styckat mellan Fie och Kauparve, men fler hade fått markbitar därifrån. Den 18 maj 1567 sålde Peder Hallsarve By änge till Laurits Koparve. 1633 köpte Kauparve och Fie jord som tillhört Hannarve och Botes av landshövdingen Jens Höök. Det betyder att Hannarve och Botes gått i konkurs p g a obetalda skatter. Hannarve, som troligen var en stor gård eftersom den tycks ha haft en rejäl manbyggnad i sten på medeltiden, kom huvudsakligen under Fie, men de nordligaste delarna fick Kauparve. Här intill låg Botes, som Kauparve fick det mesta av, Sindarve i Garde köpte också en del. Sammanlagt kom Kauparve att få ungefär halva markområdet innanför ringvägen. Därtill fick Kauparve rätt stora marker NO om Hallsarve kväiar, delvis ihop med Hallsarve, troligen förvärvade de merparten av den försvunna gården Kärne som låg här. 1631 bytte man till sig åkermark och släkdya i Hammaren på När. Inte nog med det, utan Kauparve köpte 1633 Nyänget på 5 manslätt, som var gården Nygards mindre änge. Nygards och Gräss (Gross) låg längst söderut på låglandet i Lau och var socknens sist etablerade gårdar. Det var stora gårdar med vidlyftiga marker som hade gått i konkurs. Kauparve förvärvade troligen hela Nygards i etapper, varav Nyänget var den sista, samt halva Gräss, den andra halvan fick Hägdarve på När. De här markförvärven gjorde att Kauparve blev Laus näst största gård.

I 1653 års jordebok står det följande: ”Kouparve är ett helt hemman om 15 markelej, haver åker till 36 tunnland, äng till 20 manslätt, ag i Laus myr. 3 hagar till 28 hästar, humlegård till 150 stänger. Kvarnställe i Närkeå eller Alskogsån. God skog. Fiske i Burs träsk och Laus myr. Äges av Joen Jacobsson som ärft gården”. Härtill nämns Nyänget som man köpte 1633 för en stut (billigt). 15 markelej var mycket, bara Fie hade ½ markelej mer. 36 tunnland var väldigt mycket, bara Mattsarve hade lika mycket och Fie 4 tunnland mer. Däremot motsvarade 20 manslätt äng inte åkerinnehavet. Ag till taktäckning hade man troligen tillräckligt av. 28 hästar var oerhört mycket, man kunde inte ha behov av så många, sannolikt ägnade man sig åt hästuppfödning! Humlegården var normalstor. Angående kvarnar, skall man nog tolka det så, att Kauparve hade kvarn både i Närkån och i Alskogån (=Gumbaldeån). God skog var det inte många gårdar i Lau som hade! Att fisket i Burs träsk och Laus myr nämns, men inte fisket i sjön från Nabbu, beror på att insjöfisket var reglerat, det var bara några gårdar som hade del i det fisket.

Omkring 1655 hade Kauparve två hushåll, men det var bara ett av dem som stod som ägare. 1681 står det att gården var odelad men hyste två gifta par. Kauparve beskrivs som en god och mycket välbyggd gård! 1695 delades Kauparve definitivt i två parter.

Här ser vi de två Kauparveparterna som flyttade upp till Kotorget 1870. Det är stora manbyggnader, som här moderniserats med taken utdragna över gavlarna, höga skorstenar och föresedda med snickarglädjeverandor. Vänstra partens flygel är byggd lite senare än 1870. Bostadshusens bakbyggen är tillkomna i början på 1900-talet. Foto: Masse Klintberg 1916.

1701 hade Kauparve följande åkrar: Storakar, som låg SV om gården fram t o m dagens södra parter. I Storakar låg ”en gammal hustomt, som kallas Botakar”, det var således gården Botes boplats, som låg öster om ladugården på nuvarande Kauparve 1:83. Dess åkrar motsvarade sannolikt södra halvan av Kauparve Storakar. Vidare hade man Haimängsakar, som var en uppodlad åker mitt i Haimänget SO om Storakar. Gärdetvären, som var en liten åker mot Hallsarve kväiar öster om gården. Nöiakar, som var nästan dubbelt så stor som Storakar. Den låg rätt långt åt sydost i vinkeln mellan Nybrovägen och Krokkväiar. Därefter hade man Digurakar, som låg på anda sidan Nybrovägen öster om Nöiakar och som nog förr tillhört Kärne. Läilakar var en liten åker NO om gården mot Hallsarve. Uppe på backarna hade man Kullakar, som gett namn åt vägen från Kotorget till Hallsarve: Kullakarskväiar. Vidare hade man en åker vid Bomunds i Burgen på När, samt Hammartvären och Lairtvären i Hammaren och Virtvären i Nöiu på När. Förr var åkrarna uppdelade i tvärar, so m var smååkrar med grunda diken emellan inom den större åkern.

Kauparves markinnehav 1701

Kauparve hade ängesmark vid Haimänge, som låg SO om gården ner till forna Bys marker, och två ängesmarker som låg i andra ändan av socknen i anslutning till den nu försvunna vägen till Tälleby i Garde. Den ena hette Nårdaränge NV om Mattsarve inte långt från gränsen till Garde och den andra numera inne i Garde. Vidare hade man Storänge, en vidlyftig ängesmark som förr omslöt Nygards längst i söder och nära bredvid det förut nämnda Nyänget. Öster om Digurakar hade man Diguränget ihop med Hallsarve, det här kan ha varit den försvunna gårdens Vistädes ängesmark. Dessutom hade man Hoigarden i Hammaren på När. Alla dessa ängesmarker överstiger väsentligt de 20 manslätt som man uppgav vid skatteläggningen 1653. Fie hade uppgett 50 manslätt änge 1653, fast de hade mindre ängesmark. Undanhöll Kauparve ängesmarkerför att få mindre skatt?

Kauparve hade många hagar och det kunde man behöva när man hade så mycket hästar. Beteckningen hagar omfattade både magra marker och skogar. Att avgöra i vilka 3 hagar hästarna gick är naturligtvis omöjligt, men den synnerligen vidlyftiga Storhagen och den lilla Nyhagen nere i sydost skulle nog ha kunnat föda alla hästarna. Dessutom hade man Ainehagen, som låg invid Nybrovägen ungefär mitt emot Hallsarve 1:10 idag. Man hade Baitningen till hage, det är ett rätt stort område SO om Diguränge mot de låga strandängarna, platsen heter Bläckbaitningen idag. Vid Skitnebäck söder om Gumbaldeå hade man skogsbete ihop med Hallsarve, samma hade man norr om Bönde å väster om landsvägen, numera till stor del uppodlad. Likt många andra gårdar i socknen hade man del i bete i Växhagar, som var ett vidsträckt skogsområde NO om Bönde. Till sist hade man bete i skogen vid Gannshaid i Ardre. KARTA SOM VISAR ALLA MARKERNAS BELÄGNAD!

Fiske hade Kauparve med två ”tunar” (=platser med ryssjor) vid Sillgylsbacke i Närkån, okänt var den platsen låg, men det borde vara vid Dam en bit väster om kyrkan, där det finns sådan nivåskillnad, att man kan prata om backe. Men det står inget om fisket i Laus myr så som det gjorde 1653. Däremot nämns att Kauparve hade sälfiske vid Nybjärg eller Grastain väster om Brändu i Nöiu på När. KOLLA DESSA PLATSER! Man hade köpt in det sälfisket 1591.

Släktäkt hade man nedanför Bläckbaitningen, vid Saigräum, som troligen var de öppna markerna mot Aminne/Närsakar KOLLA DETTA! och på andra sidan ån under Hammaren.

Antalet humlestörar var fortfarande 150.

Före 1745 års skatteläggning räknades Kauparve som 1 hemman om 15 markelej och man betalde årligen 29 daler 26 öre Silvermynt i skatt. Nu synade man gården för att räkna ut den nya skatten och då antecknade man följande: Man hade utsäde årligen till hälften av åkerarealen + till 2/3-delar av återstoden (resten var träda) som uppgick till 30 tunnor och 11 kappar, det var mycket! Hårdvallshö hade man årligen till 33 och 39/64-dels lass, samt 10 lass starr, det var också mycket! 30 lass släke var inte så mycket för en så pass stor gård. Skogen ansågs som medelmåttig, det låter som om den var sämre än 1653. Fisket var gott och räckte både för husbehovet och till försäljning. Sälfisket var inte så märkvärdigt, det gav en tunna späck årligen. HUR MYCKET SPÄCK FICK MAN AV EN SÄL? Humlegården hade nu bara 60 stänger. När man räknade ihop det här klassades Kauparve som 1 och 5/8-dels hemman, det var en rejäl ökning! Det visade sig också i skatten, som höjdes till hela 51 daler, 15 öre och 19 9/10-dels penning. Men man hade råd med detta, gården var välmående.

Storskiftets tomtkarta för Kauparve från 1816, renritad 1984 av Ove Silvén Kauparve 1:28, justerad 2019 av Stefan Haase och Christian Åkerblad. Manbyggnaderna och brygghusen är röda, ladugårdarna gula. Storleken på byggnaderna stämmer inte exakt med verkligheten, men man kan ändå få en ungefärlig uppfattning om hur stora de var. Parten 1:80 höll på att flytta ut 1816, därför har manbyggnaden två lägen på kartan. Att det funnits tre sammanbyggda ladugårdar med gemensamt höloft har det berättats om ännu när detta skrivs. Den mellersta försvann senast 1847, så berättelsen om de tre ladugårdarna har levt länge! Man kan notera att ingen av parterna ännu hade något tröskhus 1816.

Ett storskifte rörande Kauparve genom fördes 1816. Orsaken var att gården med tiden hade delats i inte mindre än 6 parter (brukningsenheter), en 7:e part kom till 1847, men samtidigt försvann en av de gamla. Orsaken till storskiftet var att ägorna hade blivit så små och plottriga genom alla delningar, att de blev svåra att bruka. Man kom heller inte åt sin äga utan att köra över grannarnas ägor och det var inte populärt att köra ner andras gröda. Det gick inte att dika om inte grannarna gick med på att göra sammalunda för att få undan vattnet. Stängslingen av ägorna hade blivit svår genom virrvarret av markbitar. 1816 kom man överens om att omfördela samtliga Kauparves marker, så varje part fick så samlade ägor som möjligt. Detta var synnerligen svårt i o m att markerna gav olika avkastning och fördelningen måste ske så rättvist det bara gick genom en lantmäteriförrättning. Den gjordes mycket noggrant, t o m reglerade man vilka dikesrenar som var och en hade rätt att beta eller slå! En annan besvärlig sak var omfördelningen av betesmarker och skogar. Här skulle alla i både Lau och angränsande socknar, som hade intilliggande skiften vara med, när man gjorde nya rågångar för att markera de olika parternas ägor. Inte mindre än 17 andra Lauboar och 29 utsocknes markägare deltog i detta.

Inom en märklig vägslinga låg Kauparves alla parter, se tomtkartan ovan! Kullakarskväiar, nuvarande landsvägen, gick på västra sidan av gårdstomten. På södra sidan gick en väg som ledde mellan Kullakarskväiar och ut på Nybrovägen utanför bild. I öster gick en väg som ledde upp till alla manbyggningarna och som sedan böjde av österut. Den vägen kallades ”Gamla Qwiorna” och var troligen så viktig, att man före 1816 inte kunde flytta på den för att på ett rimligt vis få plats med gårdsparternas byggnader. När Gamla Qwiorna kom till är inte känt, den har ingen tydlig koppling till parternas tillkomstår. På 1701 års karta är vägslingan utritad, medan bara vägen som går ut till Nybrovägen finns kvar på skifteskartan 1897. Z-vinkeln nere i högra hörnet på vägen mot Nybro finns med på båda kartorna. Vad den betyder vet vi inte, men något måste man ha tagit hänsyn till vid vägens dragning.

Parten 1:83 är ursprungsparten. Den delades 1695 och då kom parten 1:81 till. Redan året efter delades 1:81 och då kom parten 17/64 till. Den delades i sin tur i två olikstora delar 1780 och då kom parten 9/64 till längst bort på tomten. 1771 delades 1:83 i tre lika stora parter och de två nya parterna klämdes in på den befintliga tomten. Vid storskiftet 1816 dömdes 1:83 och 1:80 till utflyttning för att man bodde för trångt. 1:80 hade redan påbörjat uppförandet av sin nya manbyggning, därför finns den utritad både inne på tomten och längst ut t h. De utritade byggnaderna kom i regel inte till vid det år som står vid varje part, årtalet talar bara om partens tillkomstår. Tomkartan visar endast vilka byggnader som fanns 1816, längder och bredder på byggnaderna är inte exakta. 1847 delades parten 1:83 igen och den nya parten 1:19 tog den konkursade parten 17/64:s tomt. De delade markerna reglerades genom en lantmäteriförrättning 1857.

Omfördelningen av markerna fungerade någorlunda fram till 1800-talets slut. Men då hade det blivit så rörigt igen pga giftermål, köp, arvsskiften, nyodlingar mm, att det inte fungerade att bruka ägorna på rationellt sätt. Hela Lau socken bildade ett enda stort skifteslag och omfördelade all mark, det tog 10 år. Se ett särskilt kapitel om skiftet!

Under främst 1800-talet tillkom 7 småställen under Kauparve, huvudsakligen liggande vid Sandbo Ainar nedåt Nybro. Dessutom fanns 3 boställen under Kauparve Grund. Idag finns 4 parter kvar plus småställena, även om ingen av dem längre är ett jordbruk. Vad som hänt på Kauparves parter efter storskiftet, vilka som flyttade, vilka som försvann, vilka som kom till, och försvann, och vilka människor som levat på Kauparve skall vi se i historikerna för varje gårdspart och ställe.

(Sidan uppdaterad: 2019-11-14)