Hallsarve 1:29 (Vandrarhemmet f.d. Kauparve Grund, Granatska Nybygget 1:4)
(Vinjettbild:S. Haase 2015)
Det här arbetartorpet uppstod sannolikt 1860 på ofri grund ovanför Bogs backe intill dagens Backväg. Markområdet som arbetartorpet står på, tillhörde ursprungligen Granatska Nybygget 1:4, men hade sålts till Kauparve 13/96, okänt när det skedde. Hans Karlsson, som härstammade från Kauparve 1:19 och gifte in sig på Hallsarve 1:27 (1:11), ärvde 1892 tillsammans med sina tre söner ett antal jordbitar från Kauparve efter sin fru/mor Kristina Maria Karlsson , där denna mark ingick. Hans och Kristina hade redan 1885 köpt ifrågavarande mark av Kristinas föräldrar Tomas Nilsson och Kristina Johansdotter på Kauparve. I samband med skiftet 1905 omregistrerades markområdet från Kauparve Grund till Hallsarve och marken sträckte sig från Hallsarve vägkorsning till Backvägen.
Bostadshuset i vinjettbilden är ett s k pinnmurshus: Väggarna är ”pinnade” upp av klent 4-kantsvirke, bräder, småsten och bruk, senare klätt med liggande panel. Ursprungligen var taket täckt med papp i stående vådor. Foto: S. Haase 2015.
I arbetartorpets bostadshus ligger vardagsstugan t h, vilken upptar drygt halva ytan. T v är en liten kammare på 2/3 av husbredden. Skorstensstocken är gemensam för båda rummen, samt för ett minimalt kök på baksidan. Längs halva bakväggen uppfördes senare ett utrymme under snedtak som köket ”växte ut” i, plus att utrymmet också räckte till en fönsterlös skrubb. Ännu lite längre fram i tiden tillfogades ytterligare ett snedtaksutrymme innehållande farstu, vilket gjorde att utbygget baktill kom att täcka hela långväggen. Huset är välbevarat.
Till stället hörde en liten ladugård i sten med långsidan mot vägen. Den kan ha rymt en ko, en kalv, en gris och några höns, förutom utrymme för hö. Här uppe på backen söder om byggnaderna finns rester av några små åkerlappar, Bogs akrar, som kan ha hört till torpet.
Förste kände boende i torpet var Nils Petter Pehrsson f. 1833 i Stånga. Han kom till Lau via sin syster Cajsa Maja, som gifte sig med Olof Olofsson på Kauparve 13/96. Hon tog i giftermålet med sig sina föräldrar samt sin yngre bror Nils Petter. Han träffade Anna Greta Bodin f. 1841 från Botels 1:4, senare Mattsarve Grund (Bönde 3:1) och de gifte sig 1860 och flyttade då hit till Kauparve Grund. Det var sannolikt de som byggde torpet, men det kan vara äldre. Pehrssons fick tre barn, som alla gifte sig till andra socknar, varför ingen tog över. Detta var vanligt bland fattiga, man försökte gifta sig till bättre levnadsomständigheter.
Pehrsson var arbetare och stället kallades för ”Hoksl-Pelles”, efter det stora karaktärsträd som stod vid Backvägen. 1896 hamnade Ann-Grete på fattighuset, ett stort och slitet hus uppe vid kyrkan, hon bedömdes som ”svag”. Ann-Grete bodde där tidvis ensam, hade ofta inte mat för dagen och ont om ved. Ibland fick hon mat och ved av snälla sockenbor. Men ibland fick hon ta likkistbräder, som man fick upp när man grävde gravar på kyrkogården, och elda med, det ansågs som kolossalt förnedrande. Egentligen skulle Hoksl-Pelle försörja henne eftersom han ansågs som arbetsför, men det fungerade inte. Strax efter sekelskiftet 1900 placerades hon hos grannarna Söderlunds ”pa backen” (Smiss 1:4) och senare flyttade hon till dottern Anna som var gift i Rone och där bodde hon till sin död 1925, fast hela tiden skriven i Lau. Hoksl-Pelle bodde kvar, som ”inhyses” till 1905, blev sedan omhändertagen av Karlssons på Hallsarve, där han avled 1908, efter ”långvarigt lidande”. På grund av makarnas svåra belägenhet övergick byggnaderna, som stod på ofri grund, i Lau kommuns ägo.
1907 köpte Mathias ”Masse” Klintberg det stora markområdet på Lau backar, nära sju hektar, av Hans Karlsson och hans tre söner Wilhelm, Oskar och Arvid på Hallsarve 1:27. Området avstyckades och fick beteckningen ”lägenheten Backen No. 1”. ”Hoksl-Pelles” ofria torp med sin lagård låg i den nya fastighetens nordöstra hörn men ingick inte i köpet, som uppgick till 600 kronor. Karlssons förbehöll sig också att få använda den nya väderkvarn som stod i södra kanten av området. Masse hade stora planer för sin nya fastighet där han tänkte sig ett nybyggt bostadshus för sig själv och sin familj. Bygget blev dock aldrig av, frånsett att han lät borra en brunn. Istället inackorderade sig familjen Klintberg hos änkan Lina Jakobsson på närbelägna Smiss 1:4. Läs mer om detta på lau.se i avsnittet Masse Klintberg – den första sommargästen i Lau.
Efter Nils Petters död stod torpet, som då med syftning på Anna Greta kallades för ”Måstas”, obebott och blev snart förfallet. Masse ville dock inte ge upp tanken på en egen bostad i Lau och 1921 köpte han byggnaderna av kommunen för 100 kronor. En nödtorftig reparation av den lilla röda stugan vidtog och sommaren 1924 kunde han ta den i bruk som arbetsrum och magasin för sina samlingar, sin bostad hade han då fortfarande hos ”Mor Lina” på Smiss 1:4. Under de följande åren byggdes torpet om och ut till en fungerande sommarbostad och omkring 1930 inreddes även den lilla ladugården. Masse och hans hustru Majken bodde på stället av och till under somrarna fram till Masses död 1932. Han var dock sjuklig och ansvaret för fastigheten övergick efterhand på hans dotter Maja Klintberg, som var banktjänsteman vid DBW:s sparbank i Visby.
Här sätter Masses fru Majken och dottern Maja potatis den 22 maj 1913. Hallsarve Wilhelm Karlsson plöjer upp fåror. Framför hästarna går Wilhelms far Hans Karlsson. Bilden kan vara tagen vid åkertvärarna på backarna alldeles söder om stugan där Klintbergs bodde. Foto: Masse Klintberg 1913.
Maja Klintberg ärvde fastigheten 1933. Hon var mycket musikalisk, komponerade, var körledare och medlem i Musikaliska Sällskapet m fl föreningar. Hon hade ingen formell musikutbildning, men ”hjälpte till” med musikundervisningen på Flickskolan. Musikmässigt är hon mest känd för att ha komponerat musiken till skalden Gustaf Larssons epos ”Gotland, min längtan”. Maja lär ha haft ett piano i stugan här i Lau, en mycket udda företeelse i denna miljö! Hon cyklade mellan Visby och Lau, för hon hade ingen bil. Maja hyrde ut den lilla ladugården till Svenska Turistföreningen (STF) som inrättade ett vandrarhem där. Stället kom därför att kallas ”Vandrarhemmet”. Mer om denna verksamhet nedan.
Det här är den f d ladugården. Den inreddes till boende redan på Masses tid 1927 och hade då en veranda längs framsidan. Takkuporna och utbygget kom till c:a 1975 efter det att byggnaden blivit fritidshus på 1960-talet.
Lars Klint, son till Majken Klint som var Majas kusin, köpte stället av Maja 1964. Det beboddes därefter av familjemedlemmar och hyresgäster under sommartid. Marianne Klint, dotter till Lars, fick fastigheten som gåva 2005 och har sedan dess haft den som sommarbostad.
Vandrarhemmet i Lau
Under mellankrigstiden blev det populärt att cykelturista på Gotland. Svenska Turistföreningen rekommenderade i sin handbok från 1930 olika turer på landsbygden. En av dessa, en endagstur runt Lau myr med start och mål vid järnvägsstationen i Hemse, förde turisten även till Lau, där kyrkan, prästgårdsruinen och backarna angavs som särskilda sevärdheter. Snart uppkom önskemål om längre turer och i den handbok som utgavs tio år senare (1940) anvisades en ”Cykelfärd Gotland runt. C:a 370 km”. I början övernattade de långtrampande cyklisterna i bondgårdar eller på de fåtaliga pensionat och järnvägshotell som fanns utanför Visby men behovet av ett billigare och för turister mer anpassat boende stod tidigt klart. På södra Gotland lät därför STF inrätta vandrarhem i Katthammarsvik och Burgsvik vid mitten av 1930-talet. Det var en lång sträcka mellan dessa platser och 1939 tillkom ett efterlängtat vandrarhem även i Lau.
I sin ombyggda ladugård kunde Maja Klintberg erbjuda 12 sängplatser och lika många fanns att tillgå hos grannen Hulda Ahlgren på Smiss 1:4. Hulda var uppväxt med Masse Klintberg och hans familj som inneboende och van vid att ta emot besökare i sitt hem. Som föreståndarinna inträdde Hulda och hon svarade också för mathållningen. En övernattning kostade 50 öre medan ett daguppehåll stannade på 25 öre. Matpriserna var mer flexibla, men drickspengar fick inte förekomma. Premiärsommaren 1939 blev en framgång med 271 övernattningar och 231 dagbesökare. Men tidpunkten var olycklig, efter krigsutbrottet avstannade turismen och sommaren 1940 kom blott 67 nattgäster. Vandrarhemmet höll öppet under krigsåren och antalet cykelturister som tog sig till Lau ökade långsamt. Den verkliga succén kom dock med de första fredssomrarna, 1945 hade vandrarhemmet 364 nattgäster och 1946 kunde 576 övernattningar inregistreras. Denna sommar kom också över 500 dagbesökare.
Vykortsbild från 1940-talet visande fd ladugården som byggts om till vandrarhem. Byggnaden har spåntak. Fönstren och luckorna kom sannolikt till när byggnaden fick denna nya användning. Brandstegen hänger under taket. Man ser här att landskapet ännu är ganska öppet.
Sedan Hulda Ahlgren 1945 flyttat från Smiss till Alskog övertog Maja Klintberg det fulla ansvaret för vandrarhemmet. Verksamheten behöll till en början sin popularitet men under 1950-talet minskade antalet övernattningar och besök. Cykelturismen var då på tillbakagång till förmån för bilturismen med boende i tält och husvagnar. Komforten på vandrarhemmet i Lau motsvarade heller inte den nya tidens krav. Det är lite oklart när verksamheten upphörde, men en definitiv slutpunkt sattes när Maja sålde fastigheten 1964. För sina insatser som vandrarhemsvärd belönades Maja 1950 med STF:s bronsmedalj.
Maja Klintberg i sin stuga på Hallsarve 1:29.
Ägarlängd
C:a 1860: Nils Petter Pehrsson f. 1833 i Stånga, gift 1860 med Anna Greta Boddin f. 1841 från Bönde 3:1. Barn: Anna f. 1866 gift med Vilhelm Fredricksson i Rone, Maria Helena f. 1870, gift Kahlström i Visby, Olof Teodor f. 1877, gift till Alva. Dessa personer ägde inte torpet, de bodde där på ofri grund.
1907: Mathias ”Masse” Klintberg f. 1847 från När prästgård, gift med Majken Sundahl f. 1856 från Klinte. Barn: Laila f. 1886, gift med professor Yapp i England, Maja f. 1889 ogift. Masse blev ägare till marken men byggnaderna hade då övergått i Lau kommuns ägo.
1921: Mathias ”Masse” Klintberg köpte byggnaderna av Lau kommun.
1933: Maja Klintberg från Visby f. 1889, d. 1972, ogift.
1964: Lars Klint f. 1925 från Visby, gift med Lotten Lindmark f. 1924 från Botsmark i Västerbotten.
2005: Marianne Klint f. 1955 från Uppsala, gift 1990 med Robert Bywater f. 1940 från London. Barn: Edwin f. 1988.
”Måstas byggning pa backän”. ”Moster” avsåg nog Anna Greta Bodin. Här ser vi detta arbetartorp i originalskick med det inpanelade pinnmurshuset med papptak t h och ladugården i sten under spåntak t v. Den smalare dörren gick nog till kohuset och den bredare till ett stall med hoimd (hörum). Nedtill på ladugårdsgaveln skymtar en lucka, den borde ha hört samman med en grisstia innanför. Kohuset kan således ha hyst en ko, ett ungdjur, en kalv och 1-2 grisar Stallet låg troligen mellan dörrarna och borde ha haft plats för 1-2 hästar och ett föl. T h om stalldörren upptog nog hoimdi hela utrymmet längs med gaveln. Den lilla bulboden med faltak kan ha innehållit vedbod t v och dass t h. Det stora trädet var en oxel, som stod på andra sidan Backvägen bakom ladugården. Det var på sin tid det enda större trädet på den här delen av Laus backar och Masse tog flera bilder på det. Foto: Masse Klintberg 1913. Nedan ”Hoksli pa backän i Lau” Foto: Masse Klintberg 1915.
(Sidan uppdaterad: 2019-01-22)