Smiss är socknens sist etablerade gård, troligen tillkommen på järnåldern vid tiden för Kristi födelse eller något därefter. Ända fram till bronsålderns slut gick vattnet upp hit och ännu idag ligger gården bara några få meter över havet. Tre andra sent etablerade gårdar var Nygards, som låg på låglandet i socknens sydligaste hörn och de förmodade gårdarna Kärne och Vistäde, som låg mellan Smiss och vägen ner till Nybro, men dessa gårdar är alla försvunna.

Smiss bomärke

Namnet Smiss är vanligt på Gotland och betyder Smedens gård. Gotland var en stor smedja under järnålder, vikingatid och tidig medeltid, trots avsaknad av järn. Det har spekulerats i att man kunde ha haft en viss tillgång till myrmalm i vissa gotländska myrar, men den allra mesta malmen måste man ha importerat, myrmalm från fastlandet och järnmalm från Utö. I den allra första början av järnåldern då metallen var mycket exklusiv, tillverkades mest smycken, klädes- och seldonsbeslag, sporrar mm, men några århundraden efter Kristi födelse var det verktyg, vapen och alla möjliga tillbehör för byggnader och redskap som tillverkades. Att vara smed hade hög status, det smeden kunde åstadkomma ansågs nästan som trolleri. Att tillverka eggverktyg, särskilt vapen, hade högt anseende. Men vanligt vardagssmide som beslag och gångjärn blev snabbt allmän kunskap. Ända fram till 1900-talets början hade så gott som varje gårdspart sin egen smedja!

De gårdar på ön som har smidesnamn, som Smiss, Smide, Smidgarde, Sindarve, Vellare mm, hade troligen en stor smidesproduktion för avsalu. Den rikedom som präglade Gotland under ovan angivna tidsperiod hade i mångt och mycket sin grund i tillverkningen av smidesalster, i synnerhet svärd. Vapenproduktion har i alla tider varit en lukrativ hantering och Gotland har tyvärr inte varit något undantag i det hänseendet. Exakt var smedjan låg på Smiss vet vi inte, men säkerligen någonstans på dagens gårdstomter.

På 1701 års karta kan man se markförhållandena i Lau för drygt 300 år sedan, vilka anses ha varit tämligen konstanta från järnåldern fram till 1700-talet. Smiss åkerjord låg 1701 huvudsakligen söder om kviorna ner till gården, som gick längre norrut än idag och som ledde ner till gården norr ifrån. Marken norr om kviorna betecknades som oduglig gatumark, alltså öppen icke inhägnad mark som gav ringa avkastning. I de stora hagmarkerna i nordost fanns ett par åkrar insprängda, men framför allt låg här Smiss vät, vilken fanns kvar ända till NÄR DÅ?, då man här anlade en bevattningsdamm. Betesmarken gick ända upp till Daustäde vid dagens väg till skjutbanan. Nedanför vid stranden ägde man en liten markbit för släktäkt. Likaså ägde man tre smala tvärar nere vid Natväikar, varav den största gick ända ut i vattnet.

Utdrag ur 1701 års geometriska uppmätning (underlag för den kommande skattläggningen) där de marker som Smiss ägde eller ansågs ha tillgång till finns markerade med orange.

Särskilt intressant är att Smiss 1701 hade mark på två ställen långt ifrån gården, det ena långt nordost ut i socknen och det andra i söder. Det här tyder på att man förvärvat mark, som troligen kommit från gårdar som gått i konkurs. Mellan Goks och Snausarve låg en gång gården Sandkvie, vars gårdstomt ännu finns kvar, det är där Goks har sin vedbacke idag. Sandkvie styckades mellan Smiss, Botvide, Goks och Snausarve, varvid Smiss fick själva gårdstomten och en åker öster därom och en liten åker i väster som motsvarar tomten till Snausarve 1:7. Dessutom fick man stora ängesmarker ungefär belägna väster om nuvarande parkeringsplatsen till Nya Badstranden benämnd Askänge. Vid stranden strax norr om dagens stig till Gamla Badplatsen fick man en liten släktäkt. Det här var ett bra marktillskott, särskilt vad gäller ängesmarken och släktäkten. Detta skedde troligen på 1500-talets andra hälft när det var mycket dåliga tider.

Utdrag ur 1701 års karta med de marker som Sandkvie ägt är markerade.

Men man fick också ett stort åkertillskott i form av gården Juves, som låg mellan Fie ursprungspart och Fie 1:81. Men här köpte man in marken ihop med Mattsarve och Prästgården. Ett mindre markstycke som ungefär motsvarade den förmodade öde gårdstomten tillföll Mattsarve ensamt och Hemmor köpte en liten åker sydost därom. Det särskilt intressanta här är att Prästgården förvärvade mark. Det måste ha skett medan prästgården ännu var vital, alltså på medeltiden.

Utdrag ur 1701 års karta med de marker som Juves ägt är markerade.

I 1653 års jordebok beskrivs Smiss enligt följande: ”Smidts är ett halft hemman om 7 markeley (=kvalitetsbeteckning, 7 m. är ungefär genomsnittligt), haver åker till 16 tunnland, äng till 10 mansslätt(= ungefär motsvarande 10 tunnland, också genomsnittligt), ag i Lausmyr (till taktäckning). Humlegård till 100 stänger (alltså till avsalu). Hagar till 2 hästar(=tillräckligt för 2 hästar att leva på) och ringa skog.” 1681 beskrivs Smiss som ”God gård, står sig väl”.

1701 hade Smiss följande åkrar: Storakar. Det är åkern mellan Käldkväiar och gården upp till kviorna in till gården i norr och ner till Hallsarves marker i söder. Böiakar, det är osäkert vilken åker som avses, men intill Juves låg förr gården By och den östra biten av Smiss ovannämnda markinnehav vid Juves kan tidigare ha tillhört By. Haimänge, det var åkerlappar som låg i änget söder om gårdsbebyggelsen, rester finns kvar. Hagakar, som var ett litet åkerstycke insprängt i hagen upp mot Daustäde. Skarpakar, det var troligen en arrenderad bit av en åker med detta namn NV om kyrkan som förut tillhört Prästgården. Käldakar, det är åkern norr om kviorna ner till gården, den som benämndes oduglig gatumark! Langakar, är en smal åkertvär i SO i vinkel mot stranden, har troligen tidigare tillhört den försvunna gården Vistäde. Sudar Natvikar är också något osäker, men troligen ett åkerstycke i södra delen av den jättestora betesmarken öster om gården).

Ängesmark hade man i Hoigarden, som är änget norr om gårdsbebyggelsen, Haimänge, som ligger söder on gårdstomten, Askänge varSandkvies forna änge, änge vid kyrkan låg troligen på arrenderad mark som tillhört Prästgården. Av hagar mm hade man den stora Haimhagen i norr. Skog hade man i Lau, i Svartdalar i Garde, i Gyllauen i Ardre och vid norra kanten av Laus myr, vilka man hade tillsammans med Fie 1/3-del av, kanske kan det ha något med Juves att göra. Humlegården hade ökat till 150 stänger. Släke hade man på flera platser, nämligen utanför Askänge, som idag ungefär motsvarar parkeringen till nya Badplatsen, nedanför Sandkvie, vid Nöisletu, det är nedanför dagens skjutbana och vid Natväikar. Detta värdefulla markinnehav vid stranden gav sannolikt rikligt med släke till gödsling av åkrarna.

På 1800-talet förvärvade Smiss marker på Laus backar, delvis motsvarande den på 1580-talet omnämnda ödegården Bogs, gående från Backvägen till Godugnen. Här var det då mer åkermark än idag. Ovanför Källstäde låg i backsluttningen ett stort stenbrott på 1800-talet, varifrån man tog sten till gårdarnas byggnader. 1934 köpte Smiss ihop med Mattsarve, Kauparve och Hemmor in Lau Gård ute på den vidsträckta Lausmyr, det var hela 192 tunnland myrjord man delade på, ett mycket stort marktillskott. Sedan 1983 arrenderar Smiss norra part marken på den södra parten. År 2000 köpte Smiss norra part in Kauparve 1:5, vilket också gav ett väsentligt marktillskott.

Idag har Smiss sina marker huvudsakligen mellan Daustäde och Hallsarve och delvis ut mot Natväikar, samt de nämnda markerna på Lausmyr och från Kauparve, till det arrendet på grannparten.

Vilka som bott på Smiss beskrivs i gårdshistoriken för varje part.

 

(Sidan uppdaterad: 2018-12-27)