Masse Klintberg – den första sommargästen i Lau
Masse Klintberg – den första sommargästen i Lau
Knappast någon person har gjort mer för att göra Lau socken känd för omvärlden än läroverkslektorn Mathias, kallad Masse, Klintberg, måhända bortsett från hockeyspelaren Lau Johan Larsson. Genom sin noggranna och enormt omfångsrika dokumentation, i ord och bild, av Lauborna, deras språk, seder och bruk skapade Klintberg en för senare generationer ovärderlig kulturhistorisk faktabas. Sin ryktbarhet vann han som insamlare, bearbetning och forskning var inte hans gren. Masse verkade under en tid, decennierna kring sekelskiftet 1900, då en bondekultur med djupa rötter i tidigare sekler tycktes hotad till livet av det framväxande industrisamhället. Klintberg och många med honom var upptagna av denna fara och såg som sin uppgift att dokumentera så mycket som möjligt medan tid var. Klintbergs studie- och yrkesliv, hans arbete med ordboken över Laumålet, hans insatser som fotograf och som befrämjare av forskningen om Gotland finns utförligt och väl behandlat i litteraturen om honom. Vad som ska beröras här är hans förhållande till Lau och Lauborna, hur han levde och verkade i socknen.
Familjen Klintberg framför ”Mor Linas” (Smiss 1:4) sommaren 1923. Fr v Majken och Mathias Klintberg, dottern Lajla Yapp och dottern Maja Klintberg med Lajlas barn Margaret och Eric. Här bodde Klintbergs när de var i Lau 1912-1928.
Masse föddes 1847 i Närs prästgård som prosten Mathias Klintbergs och hans hustru Antonetta Agrells tionde barn. Masses anknytning till När och Lau, faderns pastorat, var en lycklig slump. Prosten ansökte just vid denna tid om förflyttning till Kungsholms församling i Stockholm, men blev förbigången vid tillsättningen och tvingades stanna på sin post. Masse tillbringade sin tidiga barndom i prästgården och gick tre terminer i Närs folkskola men skickades redan vid sju års ålder till Visby för fortsatt skolgång. Fastboende i pastoratet blev han aldrig mer men tillbringade alla ledigheter i prästhemmet fram till dess att det avvecklades 1871. Någon veckopendling var det dock inte fråga om, en stadsresa med hästskjuts tog vid denna tid dryga fem timmar i anspråk.
En tidig kontakt med Lauborna fick Masse vid slåtterölen i Tranänget, den stora ängsmarken sydväst om Lau kyrka, som tillhörde prästgården. Han var ett livligt barn och roade sockenborna med sina lekar, enligt uppgift redan före två års ålder. En annan beröringspunkt med socknen var jakterna på Lau backar, prosten Klintberg var en hängiven jägare och sköt hare där. Masse sköt sin första hare som trettonåring, men hade som vuxen inget jaktintresse. Som student i Uppsala fick han några gånger tillfälle att under ferierna predika i pastoratets kyrkor. I Lau skötte han sommaren 1870 hela gudstjänsten och bjöd efteråt socknens gubbar på snus.
Tillbaka till Innehåll
Fossiljägare på Lau backar
Vad som framförallt tog Masse till Lau var dock hans vid unga år väckta intresse för petrifikater, förstenade lämningar av djur och växter. Under sina sommarlov i prästgården, både som gymnasist i Visby och student i Uppsala, levde han ett väldigt aktivt friluftsliv med ridning, bad, segling, fiske, varpa och pärk. Till aktiviteterna hörde också att han samlade snäckor och fossil, på Lau backar och även vid sina segelturer till Laus holmar. Han ägde ett ohejdat samlarintresse men bakgrunden var också ekonomisk, han ordnade sina fynd, placerade dem i egentillverkade trälådor och sålde till olika lärda institutioner runt om i landet.
Petrifikater på Skarpholmen. Hit seglade Masse redan under sin skoltid på 1860-talet för att plocka ovanliga exemplar. Foto: Gunnar Mannervik.
Masses fossiljakt på Lau backar inleddes på 1860-talet och pågick hela hans livstid. Till en början skötte han insamlingen själv, men sedan han fått tjänst i Visby blev det vanligt att ”sorkar” i socknen hjälpte till och belönades med småslantar. En särskilt givande fyndplats fann han i ”lairhäulä”, det stora lertaget strax väster om Smiss 1:4. Med tiden avtog det ekonomiska incitamentet och hans egen samling trädde i förgrunden. Den blev också enorm, Sveriges största med kanske en halv miljon objekt och är fortfarande obearbetad, nu i Naturmuseet. Något större intresse för paleontologi, läran om de fossila organismerna, hade Masse inte. Han samlade för samlandets, formernas och skönhetens skull. Det räckte för honom.
Sedan prästhemmet avvecklats, med stor ekonomisk förlust, hade Masse en fast punkt hos sin syster och svåger, köpmannen och jordbrukaren på Hallute i När, Johan Magnus Munthe och dennes hustru Mathilda Klintberg. Här kunde han bo under sina besök och han blev nära vän med familjen, särskilt med sonen Henrik som delade hans geologiska intressen. Munthe överlät 1878 sin affärsrörelse på Emil Krokstedt, som senare gifte sig med dottern Hanna Munthe. De drev affärsrörelsen på Hallute till 1918. Under lång tid hade Masse och hans familj således nära släktingar på När. På Hallute fanns flera gästrum och när Masse 1902 började fotografera upplät familjen Krokstedt godhetsfullt en ”präktig garderob” att användas som mörkrum.
Tillbaka till Innehåll
Masse och Laumålet
I Uppsala bedrev Masse främst språkstudier, särskilt fastnade han för nordiska språk. På så sätt väcktes hans intresse för ålderdomliga dialekter och folkmål. Han ingick i en grupp av entusiastiska studenter som ofta hämtade sitt forskningsmaterial från den egna hemorten. Det var därför naturligt att han som ämne för en kommande avhandling stannade för det språk som talades i När och Lau, han kallade det för Laumålet eller Laubospråket. Sina första uppteckningar av ord och uttryck gjorde han i Lau sommaren 1876. Den dialekt som talades där uppfattade han som mer ålderdomlig än vad som var fallet i andra socknar och därför särskilt värd att studera. En fördel var också att han sedan länge var bekant med det språk som talades i Lau. Fårömålet kunde visserligen, enligt hans mening, misstänkas vara ännu mer ursprungligt, men där saknade han förkunskap.
Från prästhemmet i När och genom den egna släkten hade Masse tillgång till en omfattande umgängeskrets, men den var begränsad till det sociala skikt han själv tillhörde. Där hade han inte mycket att hämta i sin jakt på det språk som talades av gemene man. För att komma det genuina närmare hyrde han därför från sommaren 1876 och framåt periodvis in sig på Fie 1:81 (1:35) i Lau (läs mer om den gården under ’Gårdarna i Lau’ här på lau.se). Värdfolket där, Fie-far Lars Larsson (f. 1826) och Fie-mor Ann-Kajsä (f. 1833) visade sig tala ett språk utan inblandning av mer moderna uttryck och blev redan från början värdefulla informanter. Andra viktiga sagespersoner var fiskarhustrun Olssons-mor, Magdalena Elisabet Persdotter (f. 1830), bosatt vid Smiss 1:4, och Gannor Buddäin, den tidigare husbonden på Gannor 1:2 (1:21) Hans Larsson, f. 1791 och nu äldst i socknen.
Masses planer på en språkundersökning fick en fastare materiell grund sedan han inför vårterminen 1877 återflyttat till Gotland och tillträtt en tjänst vid läroverket i Visby, efter tio år som student och lärare på fastlandet. Under en vistelse hos Munthes på Hallute kring årsskiftet besökte han också den då tjugoårige Oskar Ahlström, f. 1856, son till skolmästaren Lars Ahlström, en man som prosten Klintberg haft mycket med att göra. Oskar, som sedan han gift sig till Fie 1:14 kallade sig J O (Jakob Oskar) Larsson, blev nu Masses närmaste medarbetare i undersökningen av Laumålet. Med honom gick Masse igenom Svenska Akademiens ordlista, ord för ord, och noterade motsvarande ord på Laumål. Oskar var särskilt bra på grammatiska former och väldigt exakt i sina uppgifter, han kunde ofta korrigera och precisera vad övriga sagespersoner meddelat.
Jakob Oskar ”J O” Larsson och hans familj vid Fie 1:14, 1902. Foto taget av apotekaren John Wilhelm Hamner i Visby, som detta år lånade ut sin kamera till Masse och introducerade honom i fotograferingens konst.
Sommaren 1878 ordnade Masse ett sammanträffande i Lau mellan J O Larsson och sin Uppsalavän, språkforskaren Adolf Noreen. Det blev livliga diskussioner om hur Laumålet skulle tecknas i skrift men också tillfällen för nöjen, de tre tog ”ölskjutsen” till Etelhem och provåkte järnvägen, som då stod inför sin invigning. Noreen bidrog till att Masses intresse för Laumålet inriktades på dess fonetik och han fick också stort inflytande på beteckningssättet. Efter fortsatt upptecknande i Lau och en sommars jämförande studier på Fårö begav sig Masse hösten 1884 till Uppsala för att sammanställa sin doktorsavhandling om Laumålet. Det gick bra, särskilt uppmärksammades han för att avhandlingen var ”tonsatt”. Den genommusikaliske Masse hade på ett nyskapande sätt använt vanliga nottecken för att beskriva hur orden uttalades i Lau.
I sin doktorsavhandling Laumålets kvantitet ock aksent (1885) beskrev Masse uttalet med hjälp av nottecken.
För Masse var avhandlingen blott en förövning till ett vida större projekt, en ordbok över Laumålet. Inackorderad hos Fie-far och Fie-mor fortsatte han därför att samla på sig Laumålets ord och uttryck, till en början med stöd av Rietz´ dialektlexikon och andra ordlistor. Genom att ta del av såväl vardagslivet på gården som högtider och lekar fick han ständigt uppslag till nya ord att förteckna. Han lärde sig också att själv tala Laumål. Men ordboken var ett jätteprojekt, arbetet med den drog ut på tiden och sysselsatte honom hela livet, utan att något publicerades. Mycket annat kom i vägen. Efter disputationen kunde han bilda familj, han gifte sig 1885 med lärarinnan Majken Sundahl, f. 1856, från Klinte och de fick döttrarna Lajla f. 1886 och Maja f. 1889. Han blev också befordrad till lektor i franska och engelska vid läroverket och hade genom sina många uppdrag inom och utom tjänsten en tung arbetsbörda.
På Fie fick Masse hjälp med ordboksarbetet av mågen i huset, dottern Anna f. 1859 hade 1881 gift sig med husbondesonen Jakob Karlsson f. 1857, från Kauparve 1:81 (1:10). Denne visade sig äga en särdeles språkbegåvning och hade dessutom en ovanlig talang för berättande. På Masses uppmaning och efter åtskillig tvekan började Jakob att skriva ned sina tankar i brevform, på Laumål. Det första brevet från Fie till lektorn i stan skrevs 1889 och arbetet fortsattes under nästan fyrtio år, det blev till slut 262 brev om över 4 000 sidor i folioformat, med en häpnadsväckande bredd i ämnen. Jakob, Fäi-Jakå, blev på så sätt Masses främste sagesman och själv ett begrepp inom såväl språkforskning som kulturhistoria i vid mening. Masses lexikaliska ordsamling över Laumålet uppgår till drygt 60 000 blad i oktavformat och av dessa är cirka 40 000 blad utdrag från Fäi-Jakås brev. Läs mer om Fäi-Jakå under ’Laubor vi minns’ här på lau.se.
Fram till omkring 1910 hade Masse och hans familj Fie som sin fasta punkt i Lau. De var av och till under somrarna inackorderade där, Masse själv besökte ibland Lau även vintertid och han tog gärna dit sina bekanta från stan. Masse och Fäi-Jakå blev nära vänner. Deras samarbete var heller inte utan betydelse för gårdens ekonomi. En viss ersättning i pengar ingick i deras ursprungliga överenskommelse. Under åren 1902-1904, för att ta ett exempel, fick Jakå sammanlagt 145 kronor för att köpa skrivmateriel hos Krokstedt på När, 125 kronor som ersättning för sitt brevskrivande och 153 kronor för att han erbjöd familjen Klintberg mat och logi. En arbetskarl i Lau fick vid denna tid 50 öre för ett dagsverke, så detta var inga obetydliga summor. På senare år var Fäi-Jakå även sysselsatt med att besvara frågelistor från Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, det blev till slut 3 200 sidor kvarto. Det har träffande om honom sagts att han med åren snarare blev ordbrukare än jordbrukare.
Tillbaka till Innehåll
Fotografen Masse
Ordboken var från början ett rent språkvetenskapligt projekt men Masse var snar att vidga perspektivet till ordens materiella bakgrund. Han började därför studera den utgående bondekulturen i alla dess beståndsdelar: husbyggande, arbetsmoment i jordbruk och fiske, redskap och deras tillverkning. För sina beskrivningar hämtade han stöd i teckningar och bilder, det var bakgrunden till hans enastående fotografiska dokumentation av livet i Lau. Till en början fick Masse hjälp av två fotokunniga vänner från stan, apotekaren Hamner och adjunkten Skoglar, men från sommaren 1902 lånade han deras utrustning och kunde själv ställa sig bakom kameran. Det blev fram till 1922 totalt 1 647 fotograferingar, merparten från Lau. Fotografering var vid denna tid en kostsam hantering, det gällde såväl kamerautrustningen som glasplåtar, kopiepapper och kemikalier. Masse jobbade helt ideellt och det fotouppdrag han gett sig själv innebar en betydande ekonomisk uppoffring för honom. Ett brett urval av Masses Laubilder finns på www.bildarkiv.lau.se.
Med Fäi-Jakås gård som bas under de inledande åren dokumenterade Masse hus, människor, föremål och arbetsmetoder i grannskapet. Han stod själv för mörkrumsarbetet, som framgått hos Krokstedts på Hallute, och framställde sina egna skioptikonbilder, för sin föredragsverksamhet. De kameror han använde var tunga och otympliga, de krävde stativ och hade långa exponeringstider. Ögonblicksbilder var inte möjliga att ta och knappast heller interiörbilder. Att Lauborna på Masses bilder står uppställda i stela poser har därför en naturlig förklaring liksom att många arbetsmoment som normalt utfördes inomhus, särskilt vintertid, har fotograferats ute i det fria. Masses val av motiv ska också ses utifrån hans syfte att dokumentera en svunnen tids bondekultur. Han undvek självbindare, motorfordon och många andra mer moderna företeelser i Lau vid 1900-talets början.
Många Laubor ställdes framför Masses kamera, några så flitigt att de kan kallas favoritmodeller. Till den gruppen hörde hans nära vänner J O Larsson och Fäi-Jakå med familjer. Andra modeller fann han i det närmaste grannskapet, det tunga stativet innebar en geografisk begränsning. Sommaren 1904, då han var särskilt aktiv med 173 framkallade glasplåtar, fick Hans Karlsson i Hallsarve 1:27 (1:11) och hans tre söner Vilhelm, Oskar och Arvid vid samma tillfälle visa både sigdspanar, fågelsnaror och hur man drar fingerkrok. Då dokumenterade Masse också den sista slåttern i Tranänget, som nu skulle uppodlas. Han tog en serie bilder på arbetet i änget men också på de olika gårdarnas autndagslag, ett material som sedan trycktes i hans skildring Den gotländska allmogens lif (1914).
”Lajla Klintberg, hasplar upp a härvå”. Här har Masse fotograferat sin dotter när hon arbetar med garn framför manbyggningen hos Fäi-Jakå.
Masse som markägare i Lau
Masse började tidigt planera för sin pensionärstid då han hoppades att ostörd kunna ägna sig åt studierna av Laumålet och folklivet i socknen. Lärartjänsten och sina många uppdrag inom och utom läroverket upplevde han som alltmer betungande, de var delvis tillkomna genom ekonomiskt nödtvång. Han gick i pension 1912 men inköpte redan 1907 ett större markområde på Lau backar, nära sju hektar belägna på backarnas östra sida mellan Backvägen och Hallsarve vägkorsning. Säljare var Hans Karlsson och hans söner och området avstyckades från deras gård, Hallsarve 1:27, den nya fastigheten fick beteckningen ”lägenheten Backen No. 1”. I dess nordöstra hörn fanns ett arbetartorp, ett litet bostadshus med lagård, på ofri grund, men det ingick inte i köpet. Stället hade byggts upp av arbetaren Nils Petter Pehrsson, kallad ”Hoksl-Pelle” efter det stora karaktärsträd som stod vid Backvägen, och hans hustru Anna Greta Bodin, som tilltalades ”Måstar”. Dessa var nu mycket gamla och slitna, omhändertagna av fattigvården. I det sammanhanget övergick deras byggnader i Lau kommuns ägo. Läs mer om ”Hoksl-Pelles” ställe, senare Vandrarhemmet, under ’Gårdarna i Lau’ här på lau.se.
På sin mark, vid dess södra del ovanför Hallsarve vägkorsning, tänkte sig Masse ett bostadshus för sig och sin familj. Arkitekten Karl Berlin (1871-1924) tog 1908 fram ritningar på en ”stuga”. Berlin var utbildad arkitekt och sysslade mycket med tekniska undersökningar av äldre byggnadsverk, bl a Visby ringmur. Han hade vid denna tid tjänst i Borås men besökte såsom svärson till Masses kollega och nära vän Lars Kolmodin ofta Gotland och då även Lau. Att bygga i gotländsk stil var inte aktuellt. Berlins ritningar ger prov på en väldig stilblandning, lite karolinsk herrgård, lite nationalromantik och ganska mycket av tidens villaideal. Huset kom aldrig på plats, det är högst troligt att projektet översteg Masses ekonomiska resurser.
Arkitekt Karl Berlins ”skiss till stuga vid Laubackar för lektor M. Klintberg”, 1908.
I väntan på bygget tog Masse itu med markområdet. Liksom på Lau backar i övrigt fanns där inga träd, marken var täckt av låga buskar och svårt avgnagd av ett intensivt lammbete. I den södra delen tänkte han sig en pärkplan och här firades under en följd av år midsommar med den för Lau speciella typen av midsommarstång i centrum. Platsen var avsedd som en ny gemensam samlingspunkt för socknen, det fanns behov av en sådan sedan de stora ängena plöjts upp i samband med skiftet.
Områdets norra del lät Masse förbereda för skogsplantering. Grannen Alfred Öberg på Bjärges 1:25 grävde diken medan Fäi-Jakå mätte upp och kontrollerade arbetet. Från Skogsvårdsstyrelsen inköptes i en första omgång 140 trädplantor, björk, bok, alm, oxel och olika sorters granar. Barnen från Lau skola fick biträda med planteringen, det ingick som en del av arbetet vid de ”planteringsdagar” som skolläraren Johan Söderdahl arrangerade med början 1911. För att kunna vattna plantorna lät Masse anlägga en borrad brunn, det var en nymodighet vid den tiden. Grannarnas betesmarker avskildes med gotlandstun men mot Backvägen var det öppet. Masse ville inte privatisera, området skulle vara tillgängligt för den som ville vandra där. Nu, ännu 100 år senare, kan rester av hans mödor beskådas, bl a delar av den stora fruktträdgården.
”Majken och Maja i tallunden pa backän”. I bakgrunden Hallsarve 1:29 (Vandrarhemmet). Familjen Klintberg hade ett omvittnat stort intresse för sin skogsplantering, men plantorna hade svårt att trivas på de karga backarna.
Förvärvet av Backen var en stor sak för Masse, både i Visby och i Lau hade han ditintills alltid varit hyresgäst. Fastigheten tärde på hans ekonomi men han såg också affärsmöjligheter. På områdets östra del fanns odlingsbar mark och här odlade han potatis och andra grönsaker, med kraftfullt biträde från familjen Karlsson på Hallsarve och andra Laubor. Den upptagna potatisen skickades med hästskjuts till Etelhems station för vidare befordran till släktingar och vänner i stan. Skörden, som Masse mätte i tunnor, gav en del inkomster men hans kassabok redovisar också en rad utgiftsposter för plöjning, utsäde, slagning av tistlar, stenplockning, upptagning, transporter m m. Det ekonomiska utbytet torde ha varit ringa och efter några säsonger hade Masse fått nog av sin verksamhet som jordbrukare.
För att kunna vara nära sin tomtmark hyrde Masse in sig hos grannen, änkan Lina Jakobsson på Smiss 1:4, den lilla kalkstensgården (”Mor Linas”) upp på backarna. Läs mer om ”Mor Linas” gård under ’Gårdarna i Lau’ här på lau.se. Här bodde familjen Klintberg periodvis 1912-1928, värdfolket flyttade då ut i brygghuset. Masse var en flitig hyresgäst hos ”Mor Lina”, även vintertid, men hustrun Majkens besök skedde oftast sommartid. Läget var idealiskt för Masse, strax väster om gården fanns ”lairhäulä”, där han plockade många av sina petrifikater och i huset hade han på 1870-talet haft en av sina första sagespersoner, ”Olssons-mor”, Magdalena Elisabet Persdotter. Vid denna tid var han som mest upptagen av sin fotografering, han inköpte 1912 en egen kamera, avancerad för sin tid, och under åren fram till 1918 tog han närmare ett tusen bilder, mer än hälften av sin samlade produktion. I ”Mor Linas” förstuga inredde han ett mycket primitivt mörkrum. Där var dörrar åt tre håll, vilka täcktes med tjocka filtar, och vätskebaden var placerade på stolar och pallar, ett par vattenspann fungerade som tillopps- och avloppsrör.
”Hoksli pa backän i Lau”, 1915. Här har Masse fotograferat det dominerande vårdträdet och i bakgrunden ”Hoksl-Pelles” och ”Måstas” byggning”, som han inköpte 1921.
Ett ”litet krypin på Backen”
Tanken på ett eget ”litet krypin på Backen” ville Masse dock inte släppa. Han drömde om ett arbetsrum och ett magasin för sina samlingar, bostad fanns redan hos ”Mor Lina”. 1921 erbjöds han av Lau kommun att köpa ”Hoksl-Pelles” och ”Måstas” lilla röda stuga med tillhörande ladugård för 100 kronor. Huset var knappast beboeligt men han antog budet med glädje, det låg ju också på hans egen mark. Från byggnadssnickaren Henrik Östman från Hallbjäns 1:8 tog han in anbud på en nybyggnation för bostadshus i trä eller sten och även för en ombyggnad av lagårdshuset till bostad. Det stannade till en början vid en försiktig renovering av stugan och sommaren 1924 kunde han börja ordna sina papper vid det stora arbetsbordet uppe på loftet. Huset inreddes under de följande åren till en fungerande sommarbostad och omkring 1930 byggdes ladugården om till bostadshus, men då hade ansvaret gått över på dottern Maja.
Masse fick sommartid många besök och flera har vittnat om hur den åldrade språkforskaren, grå och bruten, satt på vindsrummet i sin lilla stuga, djupt försjunken i luntor och uppteckningar, omgiven av packar med anteckningsböcker och Fäi-Jakås brev. På söndagarna kom Fäi-Jakå själv på besök och tillsammans rätade de ut frågetecken i materialet. Då och då uppsöktes han av äldre Laubor och det blev diskussioner om gamla redskap och benämningar. Ibland bjöd han till en liten fest på loftet. Nära till hands hade han en älskad gungstol, för avkoppling och funderande.
Mathias Klintberg den 12 juli 1921. Foto K J A Gardsten, Visby.
Masse och Lauborna
Masses stora kärlek till Lauborna går inte att ta miste på. Redan som ung hade han dragits till bygdens ungdom och deltagit i både arbete och fritidsaktiviteter, delvis för att utmana sin fader prosten, som höll sådant umgänge över ståndsgränserna för olämpligt. Sommaren 1903 höll Masse en serie föredrag med skioptikonbilder i Lau skola. När han kom in på sin forskning och sin dröm att varje bonde i socknen skulle betala en slant för utgivningen blev hans känslor så starka att han brast i gråt. Det väckte uppseende och han fick ett stort gensvar. En insamling företogs och med bidrag från 46 Laubor kunde 180 kronor överlämnas till forskningen om Gotland. Skolläraren Johan Söderdahls ord vid överlämnandet blev ofta citerade: ”Jag kan försäkra, att det icke är af öfverflöd givet”. När Laubornas goda exempel inte följdes i andra socknar blev Masse desto mer besviken. Med sitt starka kulturhistoriska engagemang kunde han inte förstå befolkningens vana att samlas på auktioner och köpa ”värdelöst kram” till gagn för ”missionen och negerbarnen” och han ställde de blygsamma utgifterna för forskningen om hembygden mot de enorma summor som gotlänningarna satsade på att köpa sitt Norrköpingssnus.
Mellan Masse och Lauborna fanns både samförstånd och distans, han verkade i en tid då de sociala gränserna var tydligt markerade. Någon bortläggning av hans titlar skedde knappast i socknen, även nära vännen Fäi-Jakå vände sig till ”Herr Lektor M. Klintberg”. Masse och Majken omnämndes som ”herrskapet Klintberg”. Så sommargäst han var tvekade Masse inte heller att agera å Laubornas vägnar. Den sista slåtterfesten i Tranänget, sommaren 1904, bevistades av landshövdingen August Wall och andra myndighetspersoner. Det var då Masse som framförde sockenbornas tack till landshövdingen för besöket. Ett vittnesbörd om en mer förtrolig relation är att han vid ett dödsfall i Hallsarve 1910 av skomakaren Jakob Alfvegren vid Smiss 1:6 ombads att på spritbolaget i Visby köpa ut 12 liter brännvin till begravningen, förskottera summan och medföra varorna till Lau. Mellan prästsonen Masse och de frikyrkliga i socknen var avståndet betydligt större. De ledande i Lau fribaptistförsamling, som samlade många Laubor, saknas på hans fotografier och de bidrog heller inte till hans forskningsfond. Masse dokumenterade även deras gårdar, men bilderna är tagna på avstånd och utan inslag av människor. Det ståtliga baptistkapellet vid Bjärges, byggt 1903, förbigick han.
”Lars Petterssons, Hallbjäns, lag i Tranängä me landshövdingen August Wall, u andrä”, 25 juli 1904. Masse dokumenterade den sista slåtterfesten i änget i en serie bilder men hann också med att både eskortera och avtacka landshövdingen, som åtföljdes av sin syster Kerstin Wall. Vid bondetåget i Stockholm 1914 utövade August Wall, som då var regeringsråd, ett överdådigt värdskap för Fäi-Jakå, Ferdinand Jakobsson (Hallsarve 1:10) och andra deltagare från Gotland.
Masse hade ett omvittnat häftigt humör och han ville ogärna bli motsagd. I Lau var dock kontroverserna få, tvärtom tycks han ha varit populär, kanske delvis på grund av sin generositet med penningar och den uppmärksamhet han gav sockenborna. Det var inte bara fossilplockare och brevskrivare som han avlönade, även fattiga sockenbor kunde få en skärv ur Masses hand. Att politik inte var något lämpligt samtalsämne med Masse fick skolläraren Söderdahl erfara i samband med bondetåget och regeringskrisen 1914, där de hamnade i motsatta läger. De kunde inte träffas under det följande året men nästa sommar återknöt Masse den tidigare vänskapen med stor värme. Masses äldste vän i Lau, J O Larsson i Fie, sammanfattade deras mångåriga samarbete med orden: ”De har aldri vart någå misshällihaitar uss imillum. Han var kårt, män han var rättveis”. Masse vistades i Lau upp i hög ålder, men var under de sista åren sjuklig och mindre aktiv i sin forskning. Han avled i Visby sommaren 1932.
Text: Andreas Tjerneld 2018 ()
Källor och litteratur
Mathias Klintbergs arkiv, Visby landsarkiv, volym A:1 (bl a handlingar ang. egendomen ”Backen” i Lau), A:9 (tidningsurklipp), A:25 (almanackor med anteckningar), A:26 (räkenskaper för ”Backen”).
Artikel om sista slåttern i Tranänget (Gotlänningen 29 juli 1904).
Herbert Gustavson, Mattias Klintberg och hans gotländska samlingar (Gotländskt Arkiv 1942).
Svante Hedin, Masses Lauboar, utställningskatalog, Moderna Museet (1975).
Svante Hedin, Mathias ”Masse” Klintberg 1847-1932: mångsidig forskare med Gotland i fokus (1997).
Axel Häglund och Per Häglund, När och Närkar (1975).
Mathias Klintberg, Några anteckningar om Gotland i verkligheten och Gotland i skrift (1909).
Mathias Klintberg, Spridda drag ur den gotländska allmogens lif (1914).
Mathias Klintberg, Fångst och fiske, manuskript utgivet av Svante Hedin (1983).
Henrik Munthe, Drag ur livet på en Hallute-gård i När under 1850–1870-talen (Svenska landsmål och svenskt folkliv 1948, 1948).
Emil Nyberg, Gotländsk släktbok (1938).
Johan Söderdahl, ”Masse” (Gotlands Allehanda 16 november 1934, sign. E.J.S. S-l).
Lajla Yapp, Mattias Klintberg, levnadsteckning (Svenska landsmål och svenskt folkliv 1936, 1937).
(Sidan uppdaterad: 2021-01-18)