Strån av olika slag har varit taktäckningsmaterial i tusentals år. På Gotland har man, åtminstone sedan järnåldern när man kunde göra vassa och kraftiga eggverktyg, använt halvgräset ag till taktäckning. Agen är bunden till kalkrika marker och växer i de gotländska myrarna. Tillgången till ag var livsviktig, varje gård hade flera byggnader som behövde täckas.

Agen lades på lös på taken och trampades fast i den bärande takkonstruktionen, på gavlarna virades agen för att klara påfrestningar vid stormigt väder. Agen hölls också kvar på takytorna genom lodhängande stänger, s k hänglor. De var fästade i s k bräunstänger, som låg vågrät en på var sida om nocken. Ett agtak höll i 25-50 år beroende på kvalité, underhåll och utsatthet för storm. Det verkar som om Gotlands myrar producerade så pass mycket ag, att den någorlunda räckte till behovet.

På vissa platser på Gotland där det var ont om ag, använde man halm till taktäckning. Men det ville man helst undvika, för halmen var viktig både som strö och föda till djuren. Det finns dock ett gammalt ord för halmtak, bindtak, som visar att sådana tak ändå förekom genom att de hade ett särskilt ord. Halmtaken bands fast i längsgående läkt på takytorna, till skillnad mot agtaken, därav namnet. Uppe vid nocken veks de sista kärvarna över nocken så det skulle bli tätt. Takytorna skars i regel för att få en jämn yta. På agtaksvis lade man bräunstänger och hänglor utanpå halmtaket, men hänglorna var oftare kortare än på agtak. Vid gavlarna spikade man mycket breda vindskivor, sk skaut, för att skydda halmen. Skauten hade i regel en dekorativ vingformad avslutning upptill.

De gamla bindtaken var lika branta som agtaken, vilket gav mycket höga byggnader. Men sista generationen halmtak, som lades från ungefär förra sekelskiftet fram till 1920, gjordes flackare och man struntade i bräunstänger och hänglor och skauten fick en enklare utformning. Idag finns inga halmtak kvar.

I Lau var halmtak vanliga. Tack vare Mathias Masse Klintbergs fotografier från början av 1900-talet, har vi god kunskap om halmtakens utseende och konstruktion. Här nedan följer några exempel på halmtak i Lau för 100 år sedan!

 

Det här är en av Masse Klintbergs mest klassiska bilder, tagen vid Kauparve den 15 juli 1904. Längan t h har halmtak, som synes lappat och lagat och utan hänglar. Taket har stolt resning och vackra skautbräder. Ladugårdslängan i bakgrunden har agtak.

Nedan ses den yngre typen av halmtak med flackare resning och inga bräunstänger och hänglor, sådana tak lades på 1910-talet. Från Hallsarve den 31 juli 1912.

 

Här är en bild från Bjärges med halmtak från c.a 1870, högra delen är omlagd. Man ser att hänglarna är korta. Den 31 juli 1906.

Nedan ses kohuset och tröskhuset, den senare har delvis långa hänglar. Tyvärr syns inte skautens avslutning. Den 27 juni 1916.

 

Här är Bjärges ladugårds baksida med korta hänglar. Halmen är inte skuren på den högra biten, man ser avsatserna för varje rad med halmknippen. Man anar skauten. Den 5 maj 1913.

Nedan ses Anderse ladugård med ag t v, gammal sorts halmtak i mitten och ny sorts halmtak t h. Den 12 juli 1910.

 

Hela denna ladugård har halmtak, lagt i omgångar. Just inga hänglar (är kvar). Skauten syns lite dåligt, men är spinkiga. Botels den 11 okt 1913.

Nedan ses två halmtak på östra Botels-parten. Här ser man rätt väl hur man lagt hänglarna, t v dubbla bräunstängar, vilket ses på flera ställen. Skaut. Den 2 aug 1906.

 

Här ses tröskhuset från samma part. Bräunstängerna har börjart glida ner. Mycket fina skaut. Den 27 juli 1917.

 

En annan Botelspart med halva ladugården i bul = ladan, vilket var vanligt. Hänglarna tycks ha fallit av. Skauten syns rätt bra. Den 12 juli 1917.

En annan ladugård i samma grannlag. Här har man ryftat om någon gång, dvs lagat högst upp i taket där det är tjockare. Spretig avslutning på skauten. Den 17 aug 1908.

 

Liten ladugård vid Bönde. Man ser läkten som halmen är knuten i t v. Långa hänglar. Inga vingar på skauten. Även boden på gaveln har halmtak. Den 11 aug 1914.

Nedan ses en annan ladugård vid Bönde. Här ser man tydligt hur hänglarna är konstruerade och att halmen är vikt över nocken. Originell placering av fågelholken på skautvingarna! Den 9 juli 1914.

Text: Stefan Haase 2014.

(Sidan uppdaterad: 2021-04-03)