Botels Gård

Gårdens namn härstammar från personnamnet Botulf. Det är sammansatt av det förkristna namnet Ulf och förleden Bot och betyder att Ulf antingen gjorde bot och bättring, eller att han betalat en stor bot. Gårdsnamn med förleden Bot är ganska vanliga på Gotland, i Lau har vi t ex Botvide. Vem denne Botulf var, som lämnade ett sådant avtryck att gården fick bära hans namn, vet vi inte. Han bör ha levat under vikingatiden. Under århundradenas lopp har man glömt bort upprinnelsen till namnet och det har ändrats till Botels. Den namnformen har levt kvar i det numera sällsynta personnamnet Båtel.

Botels bomärke

Botels ligger sydligast i den grupp av gårdar i nordvästra Lau som heter Lausbyn-Lausböin. Hela detta område ligger lågt, här var det sjöbotten när Lau var en ö på äldre stenåldern och än i dag kan man se vass som växer i dikena öster om Botels. Efter hand som vattnet sjönk, kastade vågarna upp en flack sandbank mellan Tälleby i Garde och mitt på Lauön och på den banken etablerades dagens gårdar i Lausbyn. När gårdarna kom till vet vi inte, men det var tillräckligt torrt här på yngre stenåldern för omkring 4.500 år sedan för att det skulle kunna vara möjligt. Det innebär att Botels troligen har hetat något annat före Botulfs tid.

Men Botels var inte den första gården i Lausbyn, utan det var sannolikt Hemmor. Det gårdsnamnet betyder ”bebyggd trakt” och visar alltså på att omgivningen ännu var obebyggd när den gården kom till. Mellan Liffride och Anderse fanns förr en gård som hette Gammelgards, det bör ha varit gård nr 2 i Lausbyn. Därefter kom de andra gårdarna till, sist var kanske Bönde, som egentligen heter Byände, alltså gården där bebyggelsen slutar.

Likt övriga gårdar i Lausbyn utom Anderse ligger Botels invid landsvägen som kommer från Garde. Men just vid Botels gick landsvägen förr rakt fram och upp förbi Gannor, där den vid Gannorbro delade sig i en väg till När och en till Burs. Det här var ett av huvudstråken i socknen och sträckningen mellan Botels och Gannor hette Trullkväiar.

Botels gårdsplats låg ursprungligen i beteshagarna öster om vägen, på den flacka upphöjning som marken har där. Att lägga en boplats på en upphöjning är typiskt för gamla bosättningar, självklart ville man bo torrt! Liffride och Husarve ligger/låg på liknande upphöjningar. När Botels långt senare delades i 4 parter, blev det trångt på ”kullen” och efter en förödande brand 1865 flyttade alla parter ut.

Den första uppgiften om Botels är från 1582 (1634?), då Jacob Botels köpte 4 tunnland jord i Nylunde på När för 4 tunnor tjära. Tjära var hårdvaluta på den tiden. Denna mark bör ha legat i närheten av Nybro, men hittills är det inte känt var den var belägen. 1617 köpte man 2 markelej av Vistädes åkrar, se nedan.

De första anteckningarna om gården Botels hittar vi i 1653 års jordebok. Där står det: ”Botels är ett helt hemman om 10 markelej, haver åker till 32 tunnland, äng till 30 manslätt, starr till 12 manslätt, ag i Lausmyr, humlegård till 50 stänger, 3 hagar till 8 hästar, ringa skog, fiske i Lilleko-, Lands- och Sumpeträsk samt Närkeå. Härtill är köpt av Mårten Bjärges i Eksta ett stycke flytande jord (=skattebefriat), i Lausmyr beläget, kallat Vippstäde åkrar om 1½ markelej, vilka är i det föregående inräknat och skattas för dem tillsammans”.

Ett helt hemman om 10 markelej är något mer än genomsnittet för Lau. 32 tunnland åker var mycket, det var bara Kauparve, Fie och Mattsarve som hade mer. Änge att ta allt vinterfoder i hade man också god tillgång på, dessutom hade man 12 manslätt starr! Merparten av starren tog Botels nog i myren mellan Landträsk och Sumpeträsk. Gannor hade också 1 manslätt där. Ag till taktäckning verkar man ha haft gott om, undrar om de sålde till Sunnkyrke som inte hade varken starr eller ag? 3 hagar som 8 hästar kunde livnära sig på var väldigt bra! Men skog hade man bara ringa, alltså för lite. Det betyder att man var tvungna att köpa virke om man skulle bygga och framför allt måste man köpa virke till underhållet av alla tunar. Möjligen kunde man klara vedbranden på vad den egna skogen gav. Humlegården var inte särskilt stor. Men man hade mycket värdefulla fiskerättigheter i Lausmyrs 3 träsk och dessutom lott i Närkån. Om fisket i Östersjön från Nabbu står det inget, men det var fritt, så det tog man inte upp.

Detta om Vippstäde åkrar är intressant, se kapitlet om Lau försvunna gårdar! Vistäde, det finns många olika stavningar, var en strandgård (den låg inte vid Lausmyr!) längst ner i sydost med rätt mycket åkermark och den låg nära en liten naturlig hamnformation på vikingatiden. Om den ev hamnen och gården på något sätt har hört ihop är okänt, det finns inga uppgifterom det och inte heller när gården försvann. Till Vistäde hörde också Langakar i nordost och Yvarste akrar och änge (=de högst belägna) i väster. I söder och sydväst fanns Strandakrar och Strandängsakrar, vilka också kan ha tillhört Vistäde. Mitt i området låg en avlång tomtliknande äga som 1817 betecknades som ”oduglig” mark, den ägan kan ha varit själva gårdsplatsen.

Hallsarve ägde två tvärar av Vistädes åkrar, samt stora delar av Strandängsakrar, delar av Strandakrar och omfattande betesmarker söder om Vistäde åkrar. Hemmor i Garde hade också åkrar där. 1543 hade Hemmor i Garde köpt till ½ markelej Vistäde av Oluff i Eksta, okänt hur Oluff blivit ägare. 1617 hade Botels köpt 2 markelej av Vistäde av Jacob i Eksta. Hemmor och Botels trätte sedan på 1600-talets slut vid tinget om dessa marker och om Botels hade köpt 2 eller bara 1½ markej.

Gårdsnamnet Vistäde är spännande. Om namnet är sammansatt av ”vi” och ”städe”, skulle gårdsnamnet betyda ”Den heliga platsen”, vilket verkligen lockar fantasin. Namnet finns i Fide, men det är osäkert om det har avsett en gård. Gården Viby finns i Gothem, Vible hette förr Vibole, en försvunnen gård i Fleringe hette Vialms och vi har sockennamnet Hellvi. Sammansättningen ”vi” med för- eller efterled är således inte unik. Vad kan ha varit heligt här vid stranden av Lausviken?

1654 kom det ut en ny version av jordeboken innehållande mycket detaljerade uppgifter om vad man betalade i skatt. Den bestod dels av fast skatt, Ränta kallad, och sedan en tillfällig skatt (som givetvis blev fast efter en tid) som kallades Springeskatten. Bara en liten del betalades i rena pengar, nästan allt var i natura. Alla dessa naturaprodukter är noga uppräknade och prissatta. Dessutom var man tvungna att göra dagsverken på Kungsladugården, både med och utan hästar, kallad Ladugårdsarbetet.

Skatteuppgifterna inleds med ungefär samma text som i 1653 års jordebok. Men sedan kommer en lista på vad man erlade i skatt: först penningar, sedan produkter och deras värde och sist dagsverken och deras värde.

Ränta:

Penningar 25
1 lop råg 24
1 5/8 lop korn 1 7
1 lop havre 12
15 marker smör 1 4
15 marker fläsk 1 4
7 marker talg 16 19 1/5
12 kannor tjära 3
1½ marker ull 3 14 1/5
2 st ägg 4 3/5
2 kast ved 1 16

Springeskatt:

1 1/3 lop råg 1
5 marker smör 12
15 marker talg 1 4
2 kannor tjära 16
1 lamm 16
1 höns 2

Ladugårdsarbetet:

4 bärgningar 2
5 ökedagar 2 16

Totalsumma skatter: 18 Daler, 18 öre, 9 2/5 örtugar

Som synes var penningdelen av skatten bara 25 öre. Råg och korn hade samma värde, men havre bara hälften. Vete hade man inte! En loop = 1/4-dels tunna. Smör, fläsk och talg hade samma värde. En marker är 0,21 kg. Talg smälte man av husdjurens fett och det stöpte man ljus av. Tjära värderades högt, stormaktstidens Sverige gjorde av med ofantliga mängder tjära till sina krigsfartyg. Ull värderades lågt. Om äggen kan man undra: gick det att få dem både hela och färska till Visby? Ved gick det åt ofantliga mängder av, dels på Kungsladugården söder om Visby och på Roma kungsgård, men framför allt på det stora Wisborgs slott. Hur mycket en kast är varierar, men c:a 4 kubikmeter. Lamm och höns förefaller vara ganska lågt värderade. Med bärgningar menas kroppsdagsverken? Ökedagar var olika arbeten med häst.

1681 beskrevs Botels som god och väl behållen. Strax efter denna tidpunkt delades gården i två parter. En bit in på 1700-talet delades varje part så att gården bestod av 4 fjärdedelar.


1701 års karta visande Botels ägor

Vid 1701 års skattesyn hade Botels åkrar på följande ställen: Nöisletu, Langakar, Vivstädar, (tvärar) uti Bjärges Storakar vid kyrkan, Skarpakar, Giftakar och Fonggärde. Änge hade man vid Haimänge, Giftänge, Gatugärde, Fånggärde, Hoigarden, St och L:a Muldauen. Beteshagar fanns vid Myrhagen, Stikle, Strandhagen, Baitningen, Myrskogen, Burgskogen och Kvarnskogen. Fiske hade man som förut i de 3 träsken och i Närkån. Vattenkvarn hade man ihop med Gannor. Humlegård till 100 stänger och några körsbärsträd. Släke fanns under Nöisletu, Langakar och Vivstädar.

Här får vi en utmärkt redogörelse för vad markinnehavet bestod i. De 32 tunnlanden åker var spridda i socknen, vilket var det vanliga. Marker har ju sålts och köpts och ärvts under århundradena. Signifikant för Lausbyns gårdar var att åkrarna hemikring var ganska få, det mesta hade man i Uppsoknar och mot stranden.

Namnet på åkern Nöisletu tyder på fd slåttermark. Den var delad i två åkerstycken och låg vid stranden längst upp mot Daustäde , sedan kom Langakar och Vivstädar söderut. Utanför dessa åkrar hade man sina släktäkter. Langakarn och åkrarna vid Vivstädar omslöt Hemmors åkrar på samma plats. Dessutom hade man ytterligare en större och en mindre åker i samma område, men de redovisas inte i texten. Över 1/3-del av gårdens åkerinnehav hade man här nära stranden, behändigt när man skulle gödsla med släke, men annars beläget långt borta.

Vidare hade Botels två stora åkerstycken av Bjärges Storakar längst i sydväst mot kyrkan och två åkerlappar ungefär mitt emot Hallbjäns kvarn. Nordväst om kyrkan ägde man hela den stora Skarpakarn. Här låg en gård (Skarpe?) på äldre järnåldern (år 0-550 e Kr), dess husgrunder är utritade på storskifteskartan 1817. Gården låg på självdränerande svagt upphöjda sand-och grusmarker med ängs-och slåttermarker i väster och norr. Den äldsta vägen till Lau passerade vid Skarpes östra sida. Kanske dog gården ut vid den stora pesten på 550-talet och Botels köpte in dess marker.


Kartutdrag 1817 som visar Skarpakarn med två tydliga husgrunder i sten från äldre järnåldern + något rektangulärt nedanför och något kilformat ovanför.

Nordost om Botels låg ett åkersystem vid Fånggarden. Detta namn är mycket intressant, för det betyder övergångsställe vid sumpig mark och Fånggard eller Fonngard heter båda platserna på var sida om övergångsstället. Här gick den första vägen till Lau på yngre stenåldern och sensationellt nog finns en ungefär 100 m lång stenlagd väg kvar här i sumpmarken! Vägen fortsatte sedan förbi Skarpe.

Intill vägen ner mot Anderse låg på norra sidan de två små Ängsakrarna. De förut nämnda Giftakrarna var en rad små tegar gränsande till Norra och Södra Giftänge, som gick ända från gården och ner till beteshagen Stikle vettande mot Land Träsk. En gift är ett litet höhus, som man ibland hade på betesmarker, där djuren kunde få tillskottsfoder när det var dåligt med bete. Som synes hade man inga åkrar hemma vid gården!

Botels omgavs av ängesmark. Haimänge låg öster om gården fram till Skarpakarn. Alldeles söder om gården låg Hoigarden och norr om Lilla Hoigarden. På andra sidan landsvägen och söderut låg nämnda Norra och Södra Giftänge, det var vidlyftiga marker. Gatugärde var ett litet änge mitt emot gården, det motsvarar ungefär tomten på nuvarande Botels 1:5. Fånggärde var ängesmark som en fortsättning på åkersystemet där, ett strutformat rätt stort ägostycke. Var St och L:a Muldauen låg är okänt. Änget Lilla Baitningen norr om nerfarten till Anderse och Hagtäppu väster om Anderse nämns inte, liksom ängesmarker vid de olika åkrarna nere vid stranden och änget Strandhoigarden vid Närkån söder om Nybro. Man hade också slåttermarker vid myren, där man förutom starr slog foder vid Koträsk, på Ternholmen m fl ställen, samt samfälld slåttermark vid Alvare på När.

Betesmarken Myrhagen var ett stort område väster om Anderse vid Lausmyr. Stikle beteshage nere vid myren hade Hallsarve också en del av. Stikle kan ha fått sitt namn efter en särskild sorts tun, stikeltun, som antingen var av mer tillfällig karaktär, eller en gammal tun, där dåliga avsnitt lagats provisoriskt med troder och stör utan bandar. Det sistnämnda var säkert fallet här i utmarken med extensivt bete. Strandhagen var en stor betesmark vid Sandbo Ainar en bit söder om vägen nere vid Nybro. Baitningen låg väster om nuvarande Botels 1:4. Gårdens båda skogsägor i Myrskogen och Burgskogen i nordväst betades också, liksom i Kvarnskogen nere väster om Gannorbro. Där hade man vattenkvarn ihop med Gannor, men i verkligheten hade man en egen, men sa att man hade en ihop för att få ner skatten. Man hade dock kvarndammen ihop, Botels kvarn låg på västra sidan av ån och Gannor på den östra. Dessutom hade Botels en vattensåg nedströms, okänt när den byggdes. Den låg i samma damm som Fie vattenkvarn, se bildutsnitt nedan. Att äga en kvarn var eftertraktat, men att dessutom ha en såg, då hade man verkligen hög status! Beteshagar som inte nämndes var en hage norr om änget Hagtäppu och Lunden väster om Giftänge. Fiskelotterna i träsken och Närkån hade man givetvis kvar.


Utsnitt från skifteskartan 1817 visande Närkån med vattenverken på kartan längst t h. Överst i ån ses Gannorbro. Därefter ses dammen med Botels kvarn på västra sidan och Gannor kvarn på östra sidan. Längre ner finns en damm med Botels vattensåg i väster och Fie kvarn i öster.

Fram till skatteläggningen 1745 var Botels klassad som ett helt hemman och man betalde 25 Daler och 3 öre Silvermynt i skatt. Skatten var beräknad på mängden utsäde, på hur många lass hö och släke man fick genomsnittligt, samt på tillgången på bete, skog och fiske. Man hade nu årligt utsäde till hälften av åkerarealen uppgående till 12 tunnor och 18½ kappar, den andra halvan låg i träda och så växlade man år från år. Att man sådde 12½ tunna på 16 tunnland årligen betydde att man sådde ganska glest. Man fick 14 47/64-dels lass hårdvallshö och 10 lass starr. Dessutom kunde man ta 10 lass ag årligen, men så hade man också vidlyftiga arealer i Laus myr. Skogstillgången ansågs som någorlunda god, mulbetet var gott och tillräckligt. Fiske ägnade man sig åt både till husbehov och för avsalu. Vattenkvarnen hade man officiellt ännu ihop med Gannor, men i praktiken hade de båda sedan länge varsin kvarn. Humlegården bestod av 80 stänger. När man räknade ihop det hela, klassades gården ner till 5/8-dels mantal men skatten räknades ändå upp riktigt ordentligt: 80 Daler 31 öre och 6 penningar! Vad tyckte man om det?

Den första kartan visar Botels ursprungliga och väl tilltagna tomt med förmodad bebyggelse då gården ännu var odelad. Originalkartan från 1701 visar bara tomten och på den en gårdssymbol, hur byggnaderna då såg ut får man alltså gissa. 1701 fanns troligen redan parten 1:5s bebyggelse, men den är inte medtagen här. Alla byggnader var av trä. Den största röda figuren är manbyggnaden, den lilla kvadraten är brygghuset och den högra byggnaden är den fristående gäststugan. Den stora gula figuren är ladugården, t v står ladan och den lilla byggnaden är ett lammhus. Den runda ringen är gårdens brunn, den är rätt placerad. Mitt emot gårdens infart i kanten av änget står gårdens smedja. Upptill ses nerfarten till Anderse.

Den andra kartan visar hur bebyggelsen på Botels såg ut 1817 när gården hade delats i 4 parter. Med 4 parters byggnader räckte den gamla tomten inte till, varför man fick ta en bit av ängesmarken öster om den gamla tomten och placera ladugårdarna där. Merparten av den gamla tomten blev en gemensam lillgård, avgränsad mot storgården av ett staket med 4 öppningar i. Noterbart är att ingen av parterna ännu hade ett tröskhus. Brunnen ligger kvar på samma plats. Så här såg det ut fram till branden 1865, varefter man efter hand flyttade ut alla parterna, mer om det i resp parts historik.

Den ursprungliga gårdstomten då Botels ännu var odelat var rätt väl tilltagen, där sidan mot landsvägen var rak, medan de andra sidorna var mer böjda. Manbyggnaden låg åt söder och uthusen mot norr. På denna tomt kom sedan alla 4 parternas manbyggningar, brygghus, ladugårdar mm att placeras, vilket gick bra till en början medan alla byggnader var små. Den första partsklyvningen skedde 1673, men det gick troligen två generationer innan de var två helt separata gårdsdelar med egna ekonomier, vilket skedde 1716. Det var Botels 1:2 och Botels 1:5. 1723 delades Botels 1:2 och då tillkom Botels 1:3 och 1731 delades Botels 1:5 och då tillkom Botels 1:4.

Efter hand när byggnaderna blev större, särskilt sedan man övergått till att bygga i sten, blev det riktigt trångt. Tomten utökades då något upptill och nedtill, så att parternas ladugårdar kunde få plats i rad längs den östra tomtgränsen. Det var bara den yngsta partens ladugårdar som byggdes i änget utanför den ursprungliga gårdstomten uppe i nordöstra hörnet. Något nedanför mitten på gårdstomten låg den gemensamma brunnen och ute på andra sidan landsvägen låg smedjan, jfr Fie!

Det finns inga stenhusresolutioner för någon part av Botels. Det är lite märkligt, för helt klart byggde åtminstone två av parterna stenhus innan stenhusresolutionerna upphörde 1811. Möjligen kan någon ha byggt före dess tillkomst 1757. Att döma av en Masse Klintbergbild skulle den framåt vinklade delen av manbyggnaden på Botels 1:5 kunna vara äldre än 1757, se dess gårdshistorik. Den yngre delen av manbyggningen på bilden är också 1700-talsmässig, vilket den nästan jämnstora manbyggnaden på Botels 1:2 kan ha varit, se tomtkartan från 1817! Detta visar än en gång att en del stenhusresolutioner måste ha förkommit och då i första hand från 1780-talet.

1817 hade man kommit till en gräns för vad som fungerade. Ägorna hade blivit delade i en massa småbitar genom partsklyvningar och arvsskiften, de hade blivit alltför svårbrukade. Man begärde att få ett storskifte genomfört. Om partsägarna redan i förväg, helt eller delvis, hade kommit överens om hur markerna skulle omfördelas är inte känt. De hade ju kännedom om varje markbits bördighet och just avkastningen var avgörande för hur man delade, inte arealen tvärs av. När man ser hur grundligt man gick till väga med noggranna beskrivningar av de olika ägodelarnas jordmån mm, blir man imponerad av hur rättvis fördelningen faktiskt blev. Storskiftets genomförande var förhållandevis lätt iom att det berörde endast en gård och att dess egna husbönder hade tagit initiativet till det.

När också ladugårdarna började uppföras i sten på 1800-talets andra hälft, blev det för trångt på tomten och man måste flytta ut. Först var troligen Botels 1:4, som troligen flyttade omkring 1860. Men den utlösande faktorn var definitivt den brand som inträffade i advent 1865. Det var stormigt väder och gnistor från en skorsten, troligen från Botels 1:3 som låg närmast, satte eld på två agtak, vilket medförde att ladugårdarna på Botels 1:2 och 1:3 brann ner. Då flyttade parten 1:2 snett över landsvägen och uppförde sin nya part där. Botels 1:3 flyttade ner i Hoigarden söder om tomten. Botels 1:5 blev kvar, men flyttade successivt sina byggnader till mitt över vägen under en 90-årsperiod.

Laga skiftet, som genomfördes under åren 1895-1905, var en smärtsam process, se detta kapitel! Då tog man ett helhetsgrepp på hela Lau socken och omfördelade all marken. Då var ängenas tid förbi och Lausböin, som dittills mestadels hade bestått av ängesmarker, odlades upp. För Botels del innebar det att ägorna samlades i 4 skiften för varje part. De olika parternas nya åkrar samlades huvudsakligen intill eller nära respektive part, varför längre bort liggande åkrar som Skarpakarn och Bjärges tvärar tillskiftades andra gårdar. Ägorna vid stranden kom dock att utgöra ett av skiftena och delas upp i 4 delar, en till varje part. Liknande gjorde man med myrmarkerna och beteshagarna där nere och till viss del med skogen.

Resultatet av det Laga skiftet fungerade fram till 1950-talet, då började parterna – brukningsenheterna bli för små. Mekaniseringen med tillhörande rationalisering förändrade Lau i grund. Ingen Botelspart brukas idag, tre parters marker har slagits ihop med andra gårdar. Gårdsbyggnaderna med tomt har styckats av och här bor nu människor med andra yrken än bondens. Endast Botels 1:16 (1:3) har ägoinnehavet i behåll, men åkrarna är utarrenderade. Se mer om varje part och vilka som levat på dem i resp gårdshistorik.

 

 

(Sidan uppdaterad: 2020-06-05)