Sommarkollektivet 1979-2001
(Vinjettbild: Enar Hansson 2003)

Våren 1979. Sju unga familjer från Stockholm har köpt ett sommarhus tillsammans. Det är påsk och första gången vi samlas på plats. Vi går på upptäcktsfärd. Kläder, brev, böcker och i källaren sylt, finns kvar. Säljaren, Arne Olofsson, lämnar sitt föräldrahem, Anton och Elin Olssons jordbruksfastighet, Anderse 1:13. Från och med nu – fritidsfastighet. Vi köpare tar över inte bara en tomt med trädgård och mangårdsbyggnad med uthus, utan också jordbruksredskap och personliga minnen. Som om Anton och Elin alldeles nyligen flyttat ut.

Vi drar på oss arbetskläder. Var ska vi börja? Bestämmer oss för att satsa på ett riktigt kök. Som badrum får ett litet tvättfat duga. Bada kan vi göra i havet eller i insjön Sigvalde. Torrdasset med två hål går att låsa från insidan. Som gjort för att prata hemligheter.


Varje familj har en egen del av huset med ett eller två rum. På vinden kan vi efterhand bygga ut. Till middagen är vi ofta flera familjer. Tre spelemän tillhör kollektivet: Håkan Sandberg, Göran Johnson och Lasse Nilsson.

Kor och grisar finns i granngården hos Tjalle och Irma. Sonen Mika kommer över och leker ibland. Våra stadsbarn lär sig snabbt att själva hämta mjölk. Anderse kviar är deras värld. Att cykla till bäcken det stora äventyret. Vi vuxna tar oss runt ön i en blå gammal VW-buss – Laura. Förundras över gotländsk arkitektur och vackra kyrkorum. Läser in oss på medeltiden och försöker förstå livet i vår bondby. Närsholmen lockar till middagar utomhus och en del av oss till ridning. Vi plockar jordgubbar för försäljning vid Kauparve. De som kan snickrar och bygger. Andra startar omvandlingen av trädgården. Fönstren måste skrapas. Även de mest badsugna behövs.


Vi besöker Stånga-spelen och ordnar Midsommar med gotländska kampsporter. Starkt lag i dragkampen: Christer Sjödin, Lasse Nilsson, Henrik Fagerberg, Mika Pettersson och Rannveig Ödegaard.

Familjerna växer. Vi behåller idén om att använda huset som vi har lust men steg för steg anpassar vi våra semestrar. Tre familjer samtidigt är bättre än fem. Långsamt lär vi också känna fler i socknen. Det finns många frågor.

Kände ni varandra? Ja. Vi var mer eller mindre grannar på Kungsholmen i Stockholm och hade engagerat oss lokalt i frågor om bostadsplanering, hyror, trafik och barnomsorg. Utan den gemensamma erfarenheten hade vi nog aldrig vågat köpa hus ihop.

Varför ville ni leva kollektivt? Vi tillhörde den så kallade 68-generationen och såg mest fördelar med att leva nära andra. Fester och intressanta samtal, lekkamrater till barnen och delade kostnader. Vi behövde någonstans att ta vägen med våra småbarn men var inte redo att satsa på någonting eget.


Från vänster: Anna-Clara, Olof, Ragnar, Eva, Göran, Joel, Agneta, Torkel och Ernst 1984.

Hade ni anknytning till Gotland? Nej. Inte mer än att vi cyklat runt på ön några år tidigare och visste att landskapet var fantastiskt. Snarast var vi nog romantiker som önskade ett alternativ till det hektiska liv vi levde resten av året. Flera var journalister och akademiker. Den gröna näringen var inte en möjlighet på allvar. Utbildning och arbete fanns i huvudstaden. Att som sommarfåglar däremot leva på landet med trädgård var en dröm.

Hur gjorde ni med maten? Vi åt middag ihop. Resten av dagen disponerade var och en efter behag. Man betalade, typ 40 kr till ”köket” på morgonen, dvs till den som ansvarade för mat och inköp den dagen. Senare kunde man komma till dukat bord. Nästa dag tog någon annan vid och gjorde sin specialitet. Alla deltog. Ingen skillnad på kvinnor och män. Barnen hjälpte till och lärde sig att laga mat till många. Fisk köpte vi under många år i Närshamn och hos Ejnar Löfgren på Liffride fanns vad vi behövde av grönsaker.

Huset då? Rätt snart förstod vi att ordning och reda var nödvändigt. Vår ideella förening antog därför stadgar om vad som skulle gälla vårt gemensamma ägande. Idén (§ 2) formulerades övergripande så här:

  • Föreningen skall genom sin gård på Gotland ge medlemmarna och deras barn möjligheter att återknyta banden med jordbrukskulturen, djuren och naturen.
  • Föreningen skall sträva efter och utveckla ett boende i kollektiva former.
  • Verksamheten skall grundas på ett ekologiskt synsätt, ske på ett resursbevarande sätt och främja återbruk i lämpliga former.

 

Anderse Sommargård registrerades som ägare till fastigheten. Övriga paragrafer handlade om hur man kunde bli medlem, hur ekonomin skulle ordnas och styrelse väljas. Enligt stadgarna skulle vi gemensamt svara för vården av föreningens egendom och kollektivt besluta om gårdens utnyttjande, gäster, arbetsveckor mm.


Barnen deltog när det var dags att måla om. De skrapade på efter förmåga och härmade glatt de vuxnas argument om vilken färg som skulle passa bäst. – Herrgårdsgul går inte. Anderse är ingen herrgård. – Lindblomsgrönt är i alla fall bättre än rosa. – Blått är okej för mig – i andra hand…

Hur gick det? I mer än 20 år gick det fint. Vi fick till arbetsveckor på vårkanten och hjälptes åt med det praktiska. Vi målade huset men kostsamma investeringar var svårt att komma överens om. Visste man inte hur länge man skulle vara kvar i kollektivet ville man inte satsa ekonomiskt. Resultatet blev att vi underhöll huset. Vi lagade det som måste lagas. Punkt.

Kunde ni hålla sams? Vi hade konflikter precis som andra. Till exempel var vi inte överens alla gånger om vad som skulle gälla för barnen. De förstod snabbt att olika regler gällde i olika familjer. Att som vuxen säga ifrån till andras barn fungerade inte. Ändå gjorde vi förstås det. Lärorikt men inte så trivsamt.

Andra lärdomar? I grunden var vi individualister och livet på Anderse vår fritid. Alla ville göra på sitt sätt. Kollektivet var ett samhälle i miniatyr. Våra ideal om rättvisa fick många törnar. Varje försök att styra över andra väckte motstånd och protest. Att veta vilka strider som var värda att ta – och inte – var en viktig lärdom. Samtidigt blev vi alltmer en del av socknen.


Karin och Ulrika i Lau 1981.

Tjugo barn sammantaget växte upp under några år på Anderse. Flera av dem blev vänner för livet och hälsar på idag som vuxna. Föreningen upplöstes i november 2001 – efter många och långa samtal. Kollektivet hade gjort sitt. Det var dags för någonting nytt.

Efter ytterligare två decennier, år 2020, finns tre av de ursprungliga sju familjerna kvar i Lau -numera med egna fastigheter. Karin Stigbrand och Christer Sjödin stannade på Anderse (se Anderse 1:13). Eva Hernbäck och Göran Johnson etablerade sig på Hallbjäns (se Hallbjäns 1:14) och Agneta Ödegaard Herlin på Liffride (se Liffride 1:4 och 1:5).

Medlemmar i Anderse Sommargård (med barn) var:

Gunnar Fagerberg – Elna Fagerberg (Henrik, Victor, Andreas)

Agneta Gustavsson – Håkan Sandberg (Malin, Magnus, Malte, Mattias)

Eva Hernbäck – Göran Johnson (Katrin, Kristoffer, Jerker, Joel)

Lars Nilsson (Emelie)

Karin Stigbrand – Christer Sjödin (Erik, Ulrika)

Ragnar von Malmborg – Anna-Clara Tenggren (Olof, Helena, Ylla)

Birgit Wård (Stefan)

Agneta Ödegaard Herlin – Ernst Ödegaard (Rannveig, Torkel)


Några av barnbarnen på besök: Viktor, Noor, Vanja, Valter och Enid 2020.

Text: Karin Stigbrand 2021.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Sidan uppdaterad: 2021-08-20)