Snausarves bomärke

Snausarve är den nordligast liggande gården i Lau. Namnet är förändrat, man har tappat bort ett ”d”, vilket gör namnet svårbegripligt idag. En ”snaud” är en rundad utbuktning (av bygden). Snaudsarve betyder således ”Gården vid den rundade utbuktningen av bygden som gått i arv”. När man ser på kartorna över havsnivåerna, framgår det tydligt att Snausarve låg på just en rundad utbuktning av bygden, som var tydlig i landskapet fr o m bronsålders början för 3.800 år sedan till en bit in på järnåldern för omkring 400 e Kr, se kapitlet ”Lau växer upp ur havet”. Namnet ”Snaud” är alltså ett mycket gammalt namn. Det finns flera gårdar på Gotland med detta namn, bla i närbelägna Alskog där en rundad utbuktning är mycket tydlig i terrängen. Gården Snoder i Sproge har samma betydelse.


Kartbilden visar ett satellitfoto av Lau med 6,5 m högre havsnivå, vilket motsvarar läget på bronsåldern för 3.500 år sedan. Vi ser att Snausarve då låg på stranden av en rundad utbuktning av bygden. Dagens havsnivå är den vita markeringen t h. Se kapitlet ”Lau växer upp ur havet”.

Här ser vi hela östra gårdsparten. Manbyggnaden har ett litet fönster uppe under taket. Det visar som flera andra hus i socknen att manbyggnaden ursprungligen varit ett flistakshus med högre långväggar. Dessa sänktes och den sten man fick över byggde man på gavelspetsarna med, så man fick ett modernt brant tak, och det lilla fönstret till loftet placerades då i golvnivå. Sedan ser vi brygghusets gavel, baksidan av troligen en smedja under faltak, vidare den vinkelbyggda ladugården och hitom den en vinkelbyggd bod. Byggnaderna ligger lite otraditionellt, ladugården borde stå framför manbyggnaden. Det kan möjligen höra samman med att när den andra parten flyttades upp till nuvarande landsvägen till Alskog, behöll man här de bästa byggnaderna från båda parterna. Foto: Masse Klintberg 1914.

Ursprungligen låg Snausarve mitt emellan de nuvarande gårdsparterna, intill den äldre vägen från nordligaste Lau till Alskog, som tillkom för ungefär 2.600 år sedan, se kapitlet ”Vägarna i Lau”. Detta gamla gårdsläge är mer centralt inom Snausarves odlingsområde. När Snausarves gårdsplats flyttades ner till dagens östra parts läge är inte känt.

Söder om Snausarve låg gården Sandkvie, vars gårdstomt med husgrunder är tydligt synlig mitt på södra sidan av vägen ner till stranden. Sandkvie ödelades likt många andra små gårdar i Lau vid medeltidens slut och den nya tidens början. Dess marker delades mellan Gumbalde, Snausarve och Goks.

Vid Gumbalde å hade Snausarve en vattenkvarn ihop med Gumbalde, okänt sedan hur länge, men kvarnen är nämnd under Gumbalde 1653. Snausarve kan ha haft egen vattenkvarn under någon tidsperiod. 1701 hade man ”Skvaltkvarnställe av intet värde”! Längre ner i ån hade Mattsarve en såg, men det är oklart om Snausarve hade del i den.

1523 fanns Jacob Snouolsarue och Oleff Snoussarue på gården. Det är de första kända namnen. 1570 var Mikkell Sneouldzarue husbonde. I mantalslängden 1614 står det att Thomes var husbonde och att det fanns en yngre man som hette Peder, kanske en son till Thomes. 1617 var Thomes fortfarande husbonde, men då hette den andre mannen Botell. 10 år senare hade det skett ett ägarskifte, för då var Joen husbonde, okänt hur släktskapet var till Thomes. 1631 var Joen ännu kvar, men 1634 var Jacob husbonde, var han ingift på gården? Märkligt nog var Joen tillbaka 1637, hade Jakob dött? Mellan 1646 och 1649 stod Oluf Snosarffwe som ägare av gården. Men sedan var Joen tillbaka igen, om det nu var samma person.

Så här står det i jordeboken från 1653, då beskrivs Snausarve enligt följande: ”Snosarffwe är ett halft hemman om 7 markelej, haver åker till 18 tunnland, äng till 20 manslätt, ag i Eksmyr, humlegård till 60 stänger, 2 hagar till 4 hästar, tarvelig skog. Brukas av Joen Peersson, vilken har ärft gården. Till denna gård är köpt ifrån Lars Änge en åker liggande i När och skall vara 1 markelej, gårdens storlek skall alltså vara 8 markelej”.

Kvalitetsbeteckningen 7-8 markelej var ungefär genomsnittligt för en gård i Lau, men ändå för litet för att gården skulle anses kunna utgöra ett helt hemman. Åker- och ängesinnehavet var också genomsnittligt, medan hästhagarna som skulle föda hästarna året om, var bättre än genomsnittet, liksom skogen. Snausarve hade åkermark på När, något som var vanligt.

Fram till 1660-talet var gården odelad och ägdes av Joen Persson som ärvt den. Hur han var släkt med de personer som tidigare nämnts som husbönder vet vi inte. Vid en partsklyvning före 1670 blev Anders Hansson (1610-1690) ägare till ursprungsparten och Jacob Olofsson (1604-1699) till den nya västra parten. Anders kan ha varit ingift, kanske Jacob också. 1681 beskrevs båda som gifta och hade söner, men tydligen var de inga bra jordbrukare, för Snausarve beskrevs så här: ”God gård, ringa till bästa, ut ur hand i mund”. 1694 hade en son på resp part tagit över och 1719 hade ytterligare en ny generation tagit över västra parten.

1701 hade Snausarve åkrar på följande ställen: Tvär (=del av åker) i Bjärges Storakar, Tallmungen, Soidsakar, Bodakar, Ladakar, Skarpakar, Nöiu på När. Änge: Haimänge, Sudaränge, Russkväiänge i Hammaren på När, Nöiu. Hagar mm: Baitningen, skog i Garde och vid stranden, Aikssump. Släke under Nårdaränge, Baitningen och Nöiu.


Utdrag ur 1701 års geometriska uppmätning (underlag för den kommande skattläggningen) där de marker som Snausarve ägde eller ansågs ha tillgång till finns markerade med orange. Notera den lilla ägan vid Bjärges.

Vid den nya skatteläggningen 1745 var Snausarve ”½ hemman skatte med 7 markelej och 14 daler 21 öre Silvermynt ränta, haver utsäde årlig 2/3-delar och hälften av åkern räknat till 13 tunnor 28,1/3-dels kappar, samt hårdvallshö 12,5/32-dels lass härav, samt med de flere förmåner grundräntan som följer: 100 lass släke, skog till bränsle, litet gärdsel, medelmåttigt mulbete. Fiske vid Nabben till husbehov och salu. Något ag till täckfoder. Kvarnen knappt till husbehov. Humlegård till 80 stänger. Skatten blev 24 Daler 24 öre 6½ penning. Efter nya metoden 5/8-dels mantal”.

Båda parterna tillsammans räknades som en enhet skattemässigt. Nu var gården tillbaka på 7 markelej, men blev uppräknad från halvt hemman till 5/8-dels hemman, så den där jordbiten på 1 markelej man köpt på När på 1600-talet, räknades ändå in. Vad man menar med den årliga utsädesmängden är inte lätt att förstå, men så som var vanligt på den tiden, sådde man inte hela åkerarealen varje år, utan en del låga i träda. Här sådde man 2/3-delar av åkrarna varje år, av resterande 1/3-del sådde man hälften, vilket innebär att omkring 79% av hela åkerarealen såddes, resten var i träda. Nästa år sådde man lika mycket, men en annan åkerdel låg i träda.

Hömängden var ungefär genomsnittlig för en gård av denna storlek, fast den skulle ju delas mellan parterna, så det blev bara drygt 6 lass hö per part. 100 lass släke var mycket, men man hade nära till stranden, utom när man hämtade på Nöiu. Skogen framstår inte som tillräcklig, men det gjorde den 1653. Betet var godtagbart. Fisket var som för alla andra synnerligen viktigt, det gav både daglig föda och inkomster vid försäljning. Agtillgången för taktäckning verkar ha varit dålig, hur löste man det? Kvarnen var dålig, men det sa alla om sina kvarnar för att få ner skatten! Humlegården gav ett betydande överskott, men det tog staten. Bönderna var ålagda att odla humle eftersom den inhemska odlingen aldrig täckte rikets behov. Nu var det inte bara humlekottarna man var ute efter, även de fiberrika ”stammarna” användes till framställning av rep.

Snausarve har hela tiden kunnat betala sina skatter och därför aldrig varit kronogård, detta trots dålig skötsel vid 1600-talets slut.

Ursprungsparten brukades fram till omkring 1970 av samma familj, därefter togs markerna över av släkten på Goks. Byggnaderna med tomt styckades senare av till en egen fastighet, som behöll den gamla fastighetsbeteckningen Snausarve 1:11, se denna! Den yngre gårdsparten brukades av denna parts första familj till omkring 1837. Gården såldes 1845 till dåvarande ägaren av Goks, som 1873 gav den till sin dotter och måg. Därefter har denna släkt brukat gården till 1983, då den slogs samman med Botvide 1:2, se denna, och bildade den nya fastigheten Snausarve 1:26.

(Sidan uppdaterad: 2018-12-17)