Lau socken 
Lau betyder öppen betad strandmark. Under stenåldern var Lau en långsmal ö och lauborna bodde på insidan av öns uddar. Ett sund skilde Lau-ön från Gotland. Under bronsåldern sjönk vattnet och där sundet var som smalast spolades det upp en bred sandbank. Lauborna blev fler och bosatte sig både på insidan av ön och längs med sandbanken. Banken blev den första landför-bindelsen med Gotland och här kom den första vägen. Banken är det vi kallar Lausböin idag och vägen är den som går från Lau kyrka till Garde.

Där vägen kom upp på den forna ön, utvecklades ett sockencentrum. Det var ungefär lika långt åt Lau sockens alla håll och härifrån grenade socknens vägar ut sig. Här var det högt med utsikt över bygden, det var torrt och det fanns tillgång till vatten i sluttningen mot Lausböin. Här bör också byggnader för forntida gudstjänster och kommunala möten ha legat. Platsen alldeles väster om dagens kyrkogård heter Stavgard, ett vanligt namn på en samlingsplats före kristen tid.

Under järnåldern etablerades dagens gårdar spridda över socknen. Från den här tiden härrör också den fornborg vars lämningar man idag kan hitta vid Botvidebackar på Lausbackars nordspets.

På 1890-talet skedde skiftet i Lau. Små ägor med ringlande tunar (gärdesgårdar) slogs ihop till stora enheter.