En gränsvandringsberättelse:

En liten lapp i postlådan gjorde mig intresserad. Där stod att Mika/LRF bjöd in till gränsvandring en söndagsförmiddag i april och jag kände mig genast taggad. Nyinflyttad som jag är, så vill jag ju lära mig mer om bygden jag bor i.

Den aktuella morgonen låg dimman tät över Husarve där jag bor. Klockan ringde tidigt och jag tittade ut genom fönstret. Hu, det kändes inte lockande att gå ut och vandra i fuktig dimma. Jag vände på mig och somnade om! När jag sen vaknade en timme senare, hade jag på något sätt bestämt mig redan i sömnen att jag skulle ut och vandra trots allt. Så, på med rejäla kläder, ner med kaffitermos och äggmackor i ryggsäcken och sen var jag påväg och jag var framme vid mötesplatsen strax före utsatt tid.

Dimman hade nu lättat och det var bra vandringsväder. Halv 10 började så en skara på 17 förväntansfulla vandrare, en liten baby i en bärsele på mammas mage och två vallhundar, varav en aktivt arbetade med att samla flocken under hela vandringen, att promenera från parkeringen vid fågeltornet.

Vi gick längs stranden mot ån vid Närsakar och följde den sedan uppströms. Det första hindret kom snart och var ett elstängsel. Det blev ett kortare brydderi om elen möjligen var på, innan någon modig person tog tag i tråden och insåg att hindret var lättforcerat. På sina håll var marken blöt men alla hade bra grejer på fötterna och snart följde ett antal vattenfyllda diken att ta oss över. Några var bredare och djupare än andra.

Så småningom kom vi till en stor bro som majestätiskt sträckte sig över den blanka och välfyllda ån. Vårblommorna växte i blandad skara längs åkanten. På andra sidan ån dvs i När, kunde vi se en inhängnad med vackra och nyfikna alpackor. Vi fortsatte nu vidare över vägen och gick längs åkanten. Plötsligt lyfter två enorma havsörnar strax framför oss på åkern. De ger oss en uppvisning på elegant och snirklad flygkonst, troligen blandat med kärleksuppvaktning med tanke på att det är vår. När vi når Gangvide så ser vi en man stå vid åkanten och fiska. Där viker vi av från ån och kliver snart in i skogen, där gränsdragningen är utstakad med ömsom gammalt trasigt taggtrådsstaket och ömsom nysatta stolpar. Den yngsta vandraren på mammans mage sade inte ett knyst under hela vandringen och den äldsta, Mikas mamma som nyligen fyllt 80 år om jag inte misstagit mig, traskade på utan några större problem att hänga med.

En liten bit in i skogen tar vi kaffipaus och vi slår oss ner på nerfallna trädstammar och intar vår matsäck. Vallhunden får både vila och gosa lite. Efter en go pratstund i små grupper vandrar vi så småningom vidare genom skogen. Vi följer nya åkerkanter i riktning mot vägen och väl framme får oss en stunds vila igen där vi får ta del av Stefan Haases berättelse om platsen vi står på. Vandringen går sedan längs den asfalterade vägen strax innan Närbodi med riktning mot Ljunggrens Åkeri där vår vandring tar slut. Vi hade därmed vandrat ca 4.5 km.

Här hade nu Mika ordnat med transport tillbaka till bilarna i form av traktor och vagn. En stege halades ner så att alla kunde ta sig upp på flaket och även den ena vallhunden blev buren ombord. Resan tillbaka blev ett roligt avslut på en mycket trevlig promenad längs Lau/När gränsen. Jag ser redan fram emot fortsättningen, som förhoppningsvis tar vid där vi avslutade vid Ljunggrens Åkeri och sedan tar oss vidare över nya spännande marker.

Carina Darforth

(Klicka på en bild så visas den förstorad)

(Sidan uppdaterad: 2018-04-18)