Telegrafisk kontakt med yttervärlden

Den 16 maj 1859 kopplades en undervattenskabel från fastlandet in vid Kopparsvik, vilket möjliggjorde telegrafisk kontakt med fastlandet för första gången. Skriftlig kommunikation över stora avstånd med hjälp av Morse-alfabetet blev nu möjligt. Telegraflinjer byggdes snart ut till Klintehamn, Burgsvik, Ronehamn, Slite och Fårösund. I landskapet drogs nu telegrafkablar via nyuppsatta telegrafstolpar. Men före seklets slut hade telegrafen redan börjat konkurreras ut av telefonlinjer runt om på ön. Det dröjde dock till 1920 innan Gotland fick telefonförbindelse med fastlandet.

Det statliga affärsverket Kongl. Elecktriska Telegrafwerket hade grundats redan 1853 och bytte hundra år senare namn till Televerket, som så småningom kom att i praktiken få monopol på all telekommunikation. När telefonen först lanserades vid 1800-talets slut var det en uppfinning som först och främst skulle betjäna näringslivet. På landet behövde handelsbodarna snabb och enkel kontakt med sina leverantörer.

I Lau var handlaren Ida Weström först med att få en telefonlinje från Etelhem via Garda redan 1906 och sedan 1909 till butiken vid Botels 1:13. Numret till affären i Garda var Garda 3 och Garda 65 till filialen i Lau. Telefonledningar och stolpar var till en början privata. 1909 fick Lau kommun sin första telefonförbindelse och blev därefter även delägare till ledning och stolpar. Dock avyttrade kommunen en del av stolparna och telefonnätet senare till privata intressen. Vid kommunalstämman 1927-12-27 beslöts att så snart telefonstationen i Garda blev färdig skulle man ansluta ledningarna dit. Lau kommun fick sin telefonapparatBild 1 placerad på folkskolläraren Söderdahls kontor i skolhuset. När Handelsföreningen fått sitt nya hus 1916 flyttades skolhusets telefon dit. 1924 fick Handelsföreningen rätt att ta ut samtalsavgifter från användarna. När växelstationen i Garda tillkom 1927 fanns det sex abonnemang i Lau. Ett tillhörde Eskil Wannberg som på egen bekostnad dragit en linje från affären vid Botels ner till Lau gård med nummer Garda 20 C. Ett telefonnummer kunde vara uppdelat på flera abonnenter A, B och C.

När man skulle ringa upp en abonnent fick man först ringa till växeln i telefonstationen och begära vart man ville bli kopplad. Kontakt med telefonisten fick man genom att veva på telefonens vev i den tidens vevtelefon. Och ringde det i telefonen på Gumbalde och samtalet skulle till Goks fick man veva på telefonveven något varv för att koppla samtalet vidare för att komma till rätt abonnent.

Telefonväxeln blev lätt en skvallercentral. De som skötte den kunde tjuvlyssna på samtalen och tom vara med i samtalet!

Under 50 års tid byggdes sedan telefonnätet ut i Televerkets regi. Vägarna kantades av stolpar och telefonledningar i massor och gav så småningom landskapet en ny framtoning. På sensommaren kunde sedan svalor och andra flyttfåglar rada upp sig i hundratal på ledningarna innan de flyttade söderut.


Telefonledningar vid Husarve på 1950-talet

Åren omkring 2020 hade det gamla kopparnätet ersatts av fiber. Ledningar och telefonledningar plockades ner i rask takt och var snart ett minne blott. Och många fåglar blev utan sina vanliga rastplatser.

Telefonerande förr och nu

Rrrrrrring,…….rrrrrrring…
– Åttiofemelvasextioåtta!
– Kan jag få tala med Lisbeth?
– Ett ögonblick. Hon kommer här.

Så påbörjades normalt ett samtal förr i tiden. Alltid med samma likalydande telefonsignal för alla och överallt i hela Sverige. Det kan idag kännas avlägset. Men det är inte länge sedan den mobila telefonin tog över från det fasta telenätet.

Med den fasta telfonin ringde man till ett hushåll och sökte den person man ville tala med. Med den nya mobila telfonen blev samtalet ett personligt möte mellan två personer som kunde ske på stora avstånd över hela världen till låga samtalskostnader. Och alltid skulle man nu kunna vara anträffbar. Nu kom man alltid att ha sin mobiltelefon på sig vilket också innebar en ny sorts trygghet, särskilt om något skulle inträffa och man behövde tillkalla hjälp.

Förr i tiden var det skillnad på lokalsamtal och rikssamtal. Rikssamtalen var dyrare och då fick man vara återhållsam och inte prata för länge. Utlandssamtal var knappast att tänka på. Med nutida mobiltelfoner kan man ringa billigt över hela världen och dessutom skriva brev (sms:a och maila) och videosamtala. Man kan lätt skicka bilder och filmer. Facebook, Instagram och Twitter kom på mycket kort tid att vara nya vägar att kommunicera med omvärlden. Begreppet sociala medier föddes. All denna digitala telefonkommunikation kom i stort sett att slå ut brevskrivandet. Tyvärr går den digitala kommunikation lätt och snabbt förlorad och glöms för eftervärlden, medan de skrivna breven från förr ännu kan finnas kvar.

Telefonstationer i Garda och När

På 1940-talet betjänades Lau av två telefonstationer en på När och en i Garda. Främst fastigheter på Hallsarve och Fie hade sina telefoner kopplade till växeln i När, medan övriga var kopplade till Garda. Telefonnumren var tvåsiffriga och skrevs t ex Garda 65 (för Hemmor 1:17) eller När 87 (för Fie 1:4). När Boken om Lau kom ut 1951 var telefonen så ny och märkvärdig, att alla som hade telefon, fick sitt nummer utskrivet allra först i fastighetsbeskrivningen, direkt efter fastighetsnamnet, t ex: Hallbjäns 1:7 Tel. Garda 146 a.

När det fasta telefonnätet hade byggts ut till de flesta hushåll blev telefonnumren så småningom 5-siffriga. Alla abonnnter i Lau fick telefonnummer som började på 9….. När de senare blev 6-siffriga började de alla på 49…… Efterhand blev telefonabonnemangen inte längre geografiskt bundna. Om man flyttade inom samma riktnummerområde kunde man då behålla sitt gamla telefonnummer.
Varje år delades det ut telefonkataloger till hushållen. Här på Gotland trycktes länge telefonkataloger som både hade en alfabetiskt del och en sockenuppdelad del. Det var på det sättet lätt att hitta alla hushåll i en socken inom ett eller ett par uppslag. Under många år användes också titlar på abonnenterna i katalogerna. Då framgick vilka yrken som var företrädda t ex i en socken som Lau.

Katalogerna innehöll förutom privatpersonernas nummer också en företagsdel och en samhällsdel, där man kunde hitta kommunens förvaltningar och hälsa och sjukvård. I företagsdelen kunde man lätt hitta de lokala hantverkarna och entreprenörerna. Efter hand blev katalogen också finansierad av annonsintäkter. Katalogerna var en allmän och nödvändig företeelse i varje hushåll och låg som regel intill den fasta trådanslutna telefonen ofta på ett särskilt telefonbord eller telefonhylla vid telefonen. Men så länge telefonkontakterna var få, lärde man sig ändå snart många telefonnummer utantill. Det hette att ”man slog” ett nummer på telefonen. Att slå det ofta korta numret med fingrarna på en nummerskiva gjorde det säkert lätt att lägga numret på minnet. Med mobiltelefonerna räckte det numera med ett enda knapptryck för att ”slå” ett 10-siffrigt nummer till en person i telefonens kontaktbok.

Lau Fiber

Det fasta trådnätet ersattes av ett fiberoptiskt nät som byggdes ut i socknen 2012-14. Lau Fiber Ekonomiska Förening bildades 2012 och tog ansvar för utbyggnad och installation av nätet. En mycket hög grad av anslutning till nätet hjälpte till att hålla priset nere, liksom att abonnenterna åtog sig dagsverken för att röja ledningsgator och återställa efter grävningsarbeten. De lokala resurserna kunde också tas i anspråk, framför allt med Ljunggrens åkeri som utförde en stor del av de nödvändiga grävningsarbetena.

Själva fibernätet togs i drift 2014-01-30.

Styrelsen bestod av 7 sockenbor med Anders Wästlund, Husarve, och Mikael Pettersson, Anderse, som de derivande krafterna.

Nätet byggdes i samarbete med Skanova som är den del av Telia som äger riksnätet. Detta samarbetsavtal skapade en förmånlig finansiering men gav också en möjlighet att efter några års drift sälja nätet till Skanova och sedan 2019 ägs nätet av Telia. 


Börje Skogström, Roger Olsson, Mikael Olsson och Mika Pettersson märker ut ledningsgator.


Nedplöjning och blåsning av fiberkabel

Text: Gunnar Mannervik 2021.

 

 

 

(Sidan uppdaterad: 2021-04-03)