Käldu är den främsta källplatsen vid Lausbackar. Käldu som har blivit något av en symbol för Lau socken, ligger på östra sidan av backarna. Från början var den bara några rännilar som bildade en liten bäck. Senare leddes vattnet in i rännor av trä och fick rinna ner i en tvärställd urholkad ekstock, så kallad haggvann. Då kunde man hämta vatten vid Käldu och djur kunde släcka sin törst ur haggvannen. Rester av haggvannen ligger vid trappan bakom käldhuset.



Käldhuset

Höjdsträckningen Lausbackar, som går i sydväst-nordostlig riktning genom socknen, består av kalkberg och grus. Den innehåller mycket vatten, som på många ställen sipprar ut naturligt i sluttningarna. Vattnet har varit en förutsättning för bosättning och Lau sockens gårdar ligger därför till stor del på eller invid Lausbackar.

På ett sammanträde den 27 december 1917 anslog Lau kommunalfullmäktige 130 kronor till förbättring av Lau Käldu. 1918 ersattes rännorna av trä med järnrör och käldhuset uppfördes med sin lilla fontän för den törstige vandraren att svalka sig vid. Då byggdes också bassängen för djuren, främst hästar och oxar, vilka självmant gick dit för att dricka när man körde förbi platsen.1947 lagades käldhuset och försågs med plåttak. Då grävdes också en branddamm intill, vilken omgärdades av gunnebostängsel och taggtråd. Under början av 1990-talet sinade Lau Käldu på grund av att vattnet letade sig andra banor än in genom järnrören. 1995 lyckades Lau Hembygdsförening fånga vattnet igen genom att gräva ner rör och slangar längs sluttningen och sammanföra dem till en uppsamlingsbrunn. Därifrån har vattnet kunnat ledas till käldhuset och bassängen.1998 byttes plåttaket mot ett faltak. Branddammen hade då också tjänat ut. Stängslet togs bort och branddammen grävdes om till en näckrosdamm med guldfiskar i. Lau Käldu är berömt över hela Gotland för sitt goda vatten och en ständig ström av besökare hämtar här vatten till matlagning och dryck. Området ägs av Lau Skifteslag och underhålls av Lau Hembygdsförening.

Citerat ur Henrik Munthe, Drag ur livet på en Hallute-gård i När under 1850-1870-talen (1948): 

Ett par gånger om sommaren foro vi till den präktiga källan vid Laubackarnas östra fot, där vi »bryggde* sockerdricka. Far talade ibland om, att han skulle draga en ledning därifrån till Hallute, en sträcka av 3 1/2  km fågelvägen. Detta projekt blev dock skrinlagt. Ännu då flöt vattnet i en urgröpt öppen trädstam, som mynnade i en lång och stor »vatt’nkoilä» (ho) eller »haggvann», där hästarna tyckte om att »vattnas». (För omkring 25 år sedan tilläts tyvärr en person bygga en anskrämlig cement-tillställning över källan.)

 

(Sidan uppdaterad )