Vårar och höstar invaderas Lau av flyttande vitkindade gäss. Under några veckor uppehåller de sig här och kan stundtals nästan förmörka himlen när de i tusental flyger, tjattrande och med klapprande vingar, mellan Lausviken och betesmarker in över Lau och angränsande socknar. Deras egentliga häckningsplatser är i ryska, arktiska områden företrädsvis Novaja Zemlja. Därifrån drar gässen söderut över Östersjön till kustområden i norra västeuropa som Tyskland, Holland och Danmark där de övervintrar.

Flyttsträcken gick före andra världskriget huvudsakligen i östra Östersjöområdet över Baltikum och Finland, men under krigsåren blev de förmodligen skrämda till en västligare flyttväg in över den svenska östkusten.

 

 

Antalet flyttande vitkindade gäss i Östersjöområdet har ökat kraftigt under de senaste 30 åren och handlar numera om cirka 200 000. Under de senaste decennierna har vitkindade gäss även blivit kvar som häckfåglar under sommaren i Östersjöområdet. En av de första registrerade häckningarna som registrerats i Sverige var på Laus Holmar 1971. Under 80- och 90-talen skedde därefter en kraftig ökning av antalet häckande gäss fram till år 2002 då över 2000 par häckade där, främst på Storholmen. Därefter har dock en successiv och drastiskt minskning skett för varje år, varför det år 2016 endast återstod ett fåtal häckande par. Minskningen av häckande vitkindade gäss har även skett på samma sätt på de övriga häckningsplatserna på Gotland och Öland. De främsta skälet till denna minskning är den numera höga förekomsten av havsörn på holmarna och det minskade betet på Storholmen. Som mest har 28 havsörnar iakttagits samtidigt på Storholmen under juli månad.


Det är framförallt Storholmen som har härbergerat häckande gäss. Kreatursbetet på holmarna har gynnat uppkomsten av nytt och spätt gräs, som är gässens huvudsakliga föda. Av holmarna har enbart Storholmen betats under senare decennier, efter 1990 av lamm sedan betet av nötekreatur upphörde 1986. Eftersom betet på Storholmen efter hand minskade i lönsamhet har länsstyrelsen beslutat att gå in med stöd för upprätthållande av betesdriften (1981). Genom att avsätta alla Laus holmar som naturreservat med skötselplan, hoppades man kunna bereda vitkindade gäss ett ostört häck- och rastningsområde. Men det alltför låga betestrycket på Storholmen har gjort att ön inte längre är lika attraktiv för gässen.

Målsättningen för mark- och vegetationsvården skulle annars vara att genom fortsatt kreatursbete i lämplig omfattning vidmakthålla en för gässen optimal lämplig vegetationstyp på Storholmen, står det i reservatets skötselplan. För att inte störa fåglarna under häckningen är dock betet förbjudet före 1 juli.

De flyttande gässen som med sitt stora antal under några veckor på våren och hösten betar av de nysådda grödorna i närliggande socknar utgör ett stort ekonomiskt avbräck för markägarna. För att kompensera markägarna för detta finns ersättningar att ansöka från Länsstyrelsen genom det s.k. Viltskadeanslaget. Under 2017 betalde Länsstyrelsen på Gotland ut 1,3 miljoner i ersättning till drabbade brukare. Man kan även som markägare ansöka om en mycket begränsad skyddsjakt på de annars fridlysta vitkindade gässen. Under 2019 kommer skyddsjakt på upp till 500 gäss få bedrivas mellan 1 april och 31 maj. Med dessa åtgärder kan man hoppas att vi även i framtiden ska kunna njuta av denna fantastiska naturupplevelse av flyttande gäss, när de två gånger om året invaderar vår bygd.

Text: Gunnar Mannervik 2018