Knappast någon person har såsom Jakob Karlsson på Fie lämnat ett sådant avtryck av sin samtid i en gotländsk socken. Han skrev 262 brev, totalt 4263 foliosidor, till lektor Mathias (Masse) Klintberg under tiden från 1889 ända till sin död 1933. Där speglade han både sitt eget liv som strandbonde i Lau och en hel bygds utveckling under drygt fyra decennier kring förra sekelskiftet.

Jakob Karlsson föddes på Kauparve 1:10 år 1857. Han var yngst bland de fem barnen till föräldrarna Karl Johan Johansson (Kaupre Far) och Dorotea Petronella Persdotter (Kaupre Mor). Hans två år äldre syster Dorotea emigrerade till Amerika 1880. När Kaupre Mor hade dött 1888 tog äldste bror Janne (Johan Petter) över gården. Kaupre Far dog några år senare, 1891. Innan dess, 1881, hade dock Jakob gift sig med Anna Margareta Larsson på granngården Fie 1:81 (tidigare 1:35). Hon var Fie-gårdens enda barn. Jakobs uppgift blev nu att ta över svärföräldrarnas gård. Om hans håg tidigare mest hade stått åt fisket fick han nu ta ansvaret för jordbrukets skötsel. Hemma på Kaupre hade han själv kallat sig ”strandfäugel” och lusten till åkerbruket infann sig nog aldrig riktigt på gårdens leriga och magra åkermarker. Men här på gården Fie blev han nu ”Fäi-Jakå”.

Med sin hustru Anna fick Jakob ett enda barn, dottern Anna, f. 1884. Även svärmodern hemma på gården hette Anna. För att hålla isär kvinnorna fick svärmor, Anna Catarina, kallas Ann-Kajse, hustrun Anne och dotterna Läil Anna, när Jakob skriver om dem i sina brev.


Fäi-Jakå(f.1857) tillsammans med dottern Anna (f.1884), hustru Anne (f. 1859) och svärmodern Anna Catarina (f.133).
Foto Mathias Klintberg 1902.

1. Fäi-Jakås brev

Det var genom kontakten med lektorn Mathias (Masse) Klintberg som vi har lärt känna Fäi-Jakå. Masse bodde i Visby, men var född på När och son till prosten Klintberg där. Han besökte regelbundet Lau, där han bland annat plockade fossil på Lau backar. Då bodde han hos Jakobs blivande svärföräldrar på Fie, Lars och Ann-Kajse Larsson. När så Jakob gifte sig med dottern Anna och blev ungfar på gården uppstod en förtrolig vänskap mellan Masse och Jakob. Denna vänskap förstärktes säkert genom att Masse också gärna deltog i arbetet på gården liksom vid fiske och slåtter. Ofta firade han även högtiderna i Lau.

Fäi-Jakå var inte skolad på samma vis som den lärde lektorn från stan. Men han hade säkert ett ”gott läshuvud”. Han lärde sig tidigt som 6-åring att läsa och han berättar om sin egen skolgång i sitt 19:e brev till Klintberg.

”U um ja ska skröit läite, så var ja int den dummeste när ja kum däit (till höigst avdailninggi). U da fyst tykkt ja att ja hadd någ förstand um ler någ av vart, u var int alls da angglägen ti var muntör (lärarhjälp) längar; men blai da befalldar av skolläran ti var de i vikk ämn sum helst snart sägt.” ”Såsum: ja matt håir all läxår i höigst avdailninggi, i kattkesn u biblisku iblant, u jegrafi u svensk historien, rättstavningsleru u dikterningg u slikt, sum skollärarn annars skudd gärä.” (”Och om jag ska skryta lite, så var jag inte den dummaste när jag kom till den högsta avdelningen. Och då först tyckte jag att jag hade något förstånd att lära lite av varje, och var inte alls angelägen att vara monitör (lärarhjälp) längre; men blev då befalld av skolläraren att vara det i vilka ämnen som helst snart sagt”. ” Såsom: jag måste förhöra alla läxor i högsta avdelningen, i katekesen och bibelkunskapen ibland, och geografi och svenska historien, rättstavningsläran och diktering och liknande, som skolläraren annars skulle göra.”)

Och när skollärare Mårtensson var sjuk fick Jakob överta ansvaret för undervisningen i folkskolan. Han gick så småningom ut med bra betyg.

”Såsum: A för de meste, u AB. Men har int fatt lert något end ämne me skikk läikväl, äutn aindest kattkesn u biblisku, för de sitar ännu för de mest i skalln alltihop.” (”Såsom: A för det mesta, och AB. Men har inte fått lära något enda ämne ordentligt likaväl, utan endast katekesen och bibelkunskapen, för de sitter för det mesta i skallen alltihop.”)

Men Jakob tyckte skolan var rolig även om han ansåg att undervisningen var dålig. Han hade säkert önskat sig en fortsatt skolgång.

”Men rolit tykkt ja att´ä var ti ga i skolå, helst när ja blai en 11-12 ar, när ja gynt fa förstand um ti ler någe; u vidd aldri var haim någen dag, u hadd lust för lerä, u hadd´ä vart en riktu skollärare sum hadd tat i täu mämmi, så hadd ja atminstn kunt lert alltihop me skikk.” (”Men roligt tyckte jag att det var att gå i skolan, helst när jag blev 11-12 år, när jag började få förstånd till att lära någonting; och ville aldrig vara hemma någon dag, och hade lust att lära, och hade det varit en riktig skollärare som hade tagit itu med mig, så hade jag åtminstone kunnat lära mig allting med besked.”)

Jakob var 32 år gammal när han började skicka sina brev till Masse Klintberg. Det främsta syftet från Klintbergs sida med brevväxlingen var att få en dokumentationen av Lau-målet. Masse hade bara några år tidigare, 1884, doktorerat på en avhandling om Laumålets Kvantitet och Aksent och hade nu börjat ett arbete på en ordbok över laumålet. Men breven blev så mycket mer än en dokumentation av ett språk under utdöende. Det blev kanske i ännu högre grad en folklivsskildring av arbetsliv, seder och bruk, sägner och traditioner i en liten socken på östra Gotland under en tid av stark förändring i jordbruk och samhälle.

De unika breven finns bevarade i Landsarkivet i Visby. Av alla de 262 bevarade breven finns nu (2017) de 59 första utgivna i tryck i två volymer; Fäi-Jakås fyst brevi, 1889-1890 (Ödins förlag, 2000) och Flair brev fran Fäi-Jakå, 1891-1895 (Gutamålsgillet, 2012). Förre skolläraren på När, Las Jakobsson, har läst breven på det Laumål Fäi-Jaken talade, på Radio Gotland 2001-2003. De åtföljdes av ett samtal och reflektioner med Bosse Carlgren. Programmen är arkiverade och finns att lyssna på i Sveriges Radios arkiv. Producent för programmen var Eva Sjöstrand.

Breven utgjorde också underlaget till en dramatisering av Fäi-Jakås liv, skriven av Eva Sjöstrand och regisserad av Örjan Herlitz. Pjäsen, ”Ei häude pa Fäi-Jakå”, hade sin urpremiär midsommarafton 2009 på gårdsplanen till Jakobs egen gård, Fie 1:35. Medverkade gjorde Allan Nilsson som Jakob Karlsson, Ingrid Wahlgren som hustrun Anne, Arne Ohlsson som Jakobs bror Karl Niklas och med Tommy Wahlgren som berättande Masse Klintberg. Dessutom medverkade Torsten Nilsson som spelmannmen Jacob Niclas Alfvegren, Smiss.

Pjäsen återuppfördes år 2015, men nu med Evert Jansson i rollen som Fäi-Jakå.
Tillbaka till Innehåll

2. Fäi-Jakå och alla hans förtroendeuppdrag

Jakob Karlsson var en betrodd man i socknen och fick många förtroendeuppdrag. Inför kyrkans reparation år 1889 blev han vald till det ansvarsfulla arbetet som ordförande i socknens byggnadsstyrelse. Detta trots sin något kritiska inställning till kyrkan och prästerskapet – ”Nai, um de skall var sum de jär, så tyckar ja u flair me mi, att vör int skall bli tvungne till ripprer eller undarhald de stäur körkår, u att prästar har för stor laun.”  (”Nej, om det ska vara som det är, så tycker jag och flera med mig, att vi inte ska bli tvungna att reparera eller underhålla de stora kyrkorna, och att präster har för stor lön.”)

Som ordförande hade han också ansvaret för skolans och sockenmagasinets reparation och underhåll  samt att det blev sotat i skola och fattigstuga. Tillsammans med Oscar Ahlström reviderade dessutom Jakob kyrkans och skolans räkenskaper.

På sista kyrkstämman för året 1894 valdes Jakob till kyrkvärd på fyra år, ett förtroendeuppdrag som han inte tyckte var så hederssamt som det hade brukat vara, och inte heller ett uppdrag han gärna tog på sig. Men som kyrkvärd hade han också ett tillsynsansvar för skolan. Varje månad besöktes skolan nämligen under en hel dag av någon av kyrkvärdarna. Och det var säkert ett uppdrag som speciellt intresserade Jakob. Han kunde i breven till Masse uttrycka många åsikter om undervisningen. Till exempel tyckte han att barnen fick lära sig alldeles för många saker ytligt, istället för att ”hinn u ler alltihop me skick” (”hinna att lära allting ordentligt”).

Vad kyrkans och frikyrkornas religiösa budskap beträffar förhöll sig dock Jakob mycket kallsinnig. Baptisterna och kyrkans präster predikade helt skilda uppfattningar om dopet, söndagens helgd, helvetet, yttersta domen och tusenårsriket. Antingen stödde de sig på vad som stod i bibeln, eller ännu oftare ansåg de att bibeln inte gav något stöd för vad motståndarens lärde ut. Jakob försvarade ingen sida i de olika trosuppfattningarna, men han skrädde inte orden när det gällde baptisternas och andra fritänkares religionsutövning och högljudda domedagspredikningar.

Samtidigt tyckte han att det var orätt att baptisterna skulle behöva avlöna präster och skollärare och underhålla kyrka och skola som de aldrig utnyttjade. De hade sina egna skolor, dop och begravningar och gick aldrig till kyrkan.

Jakob trodde att det inte skulle dröja så länge förrän riksdagen avskaffade statskyrkan och att det infördes ett ”fräit rillisjöst läiv” (”fritt religiöst liv”) i Sverige. Själv tyckte han att var och skulle få tro ”sum en självar tyckar” (”som man själv tycker”).
Tillbaka till Innehåll

3. Fler uppdrag

Året 1894 blev Jakob även invald i styrelsen för Sparbanken i Lau. På det konstituerande styrelsemötet därefter, ville styrelsen välja Jakob till bankens ordförande. Men Jakob avböjde och blev då istället vald till vice ordförande. Men med bankstyrelsearbetet följde mycket arbete, ibland med många sammanträden långt in på nätterna.

Sockenstämman valde också Jakob till ordförande för socknens fyra brandstodsvärderingsmän. Dessa hade till uppgift att besiktiga alla hus i socknen ur brandsäkerhetssynpunkt. Tak och skorstenar skulle vara i gott skick och brandredskap skulle vara brukbara. För stora byggningar skulle finnas brandstege och brandhake med vattenspann och brandsprutor som skulle kontrolleras regelbundet. Det var mycket arbete utan ersättning, ”men ja tykkar de skall bläi rolit ti kumm in pa all ställar u fa säi lains fålki ha de ställt” (”men jag tycker att det ska bli roligt att komma in på alla ställen och få se hur folk har det ställt”) , skriver han till Masse i november 1894. Han var nog lite nyfiken på att komma in i alla hus, för han skriver att han var uppe på varenda loft i alla stugor för att noga besiktiga skorstenarna, och han hade ögonen med sig för att leta efter gamla fornsaker som kunde ha något värde.
Tillbaka till Innehåll

4. Läshungern

Masse väckte Jakobs intresse för skildringar av det gotländska folklivet och lånade ut flera böcker till honom kring detta. Jakob läste böckerna C.J. Bergmans ”Gotländska skildringar och minnen” och P.A. Säve´s ”Åkerns Sagor” och ”Skogens sagor” och kommenterade deras innehåll, ofta med sina egna kritiska synpunkter. Han uttryckte önskemålet att få tillgång till någon bok om Darwins lära, som skulle kunna ersätta den mosaiska skapelseberättelsen. Genom Masse lånade Jakob också skönlitteratur, poesi och berättelser om folk i andra länder samt böcker och tidningar särskilt till dottern Anna.

På söndagar tyckte han att han kunde ta sig ledigt från arbetet på gården och ”sit u läs a par träi täimar um varjehanda ner i Asien u Afrike” (”sitta och läsa ett par tre timmar om lite av varje nere i Asien och Afrika”).

Jakob prenumererade på Gotlands Allehanda, som han tyckte var bättre än Gotlänningen. Men han hade sina kritiska synpunkter på dem båda, inte minst om alla annonser som han tyckte innehöll en massa lögner, ”de jär u läikväl en hail hopen dumhaitar äi” (”de är också likaväl en hel hop dumheter i”).

Dagstidningar och böcker var något som han inte bara läste för egen del. Han var mycket mån om att läsa för dottern Anna och senare förse henne med spännande läsning. Ofta rekvirerade han böcker från Visby. Och han skrev med förtjusning till Masse och berättade när Anna så småningom som sjuåring hade lärt sig läsa själv. Över huvudtaget visade Jakob stort engagemang för sin dotter i lek och arbete och berättade gärna för Masse om allt hon tog sig före. Att Läil Anna, som hans enda barn, stod honom mycket nära kan man läsa mellan raderna i många av hans brev.
Tillbaka till Innehåll

5. Jakob i skogen

Jakob såg sig kanske gärna som en strandbonde, men han var också i mångt och mycket en skogskarl, med många och långa körslor från Gyllauen i Ardre och Syllskogen, som låg strax norr om sockengränsen i Alskog. Det var långa arbetsdagar i skogen tillsammans med Far (svärfar Lars Larsson). Ibland var Jakob iväg varje dag under en vintervecka. Det gällde att passa på när det bra var slädföre, och inget oväder, iväg klockan 6-7 om morgonen och hem kanske halv nio om kvällen. Körslorna till och från Gyllauen var dubbelt så långa som till Syllskogen. Det tog tre timmar dit och fyra timmar hem med fullt lass, efter russ eller oxar. Slipers såldes på Ljugarn mot, som han tyckte, dålig förtjänst. Sågstockarna drog han till vattensågen vid ån. Dit blev det många tunga vändor med tre stockar per lass. Jakob var mycket engagerad i skogsbruksfrågor och bekymrade sig över den stora skogsavverkningen på Gotland. Han ansåg att Hushållningssällskapet bara brydde sig om myrutdikningar och odlingar och helt glömde bort att skogen skövlades. Inte minst ansåg han
att skiftesreformen bidrog till att skogen kalavverkades. Det skogsskifte som han hade i Syllskogen högg han själv ut så mycket han hade laglig rätt till inför det laga skiftet. För det fick han dåligt samvete och försvarade sig med att det bara var för det egna husbehovet av timmer, ved och stängselvirke och minsann inte till försäljning av slipers, som så många andra skogsägare nyttjade skogen till. Utförsäljningen av slipers skulle förbjudas innan hela ön blev ödelagd enligt hans mening. ”Ja, ja fördöimar skift langgt ner i avgrundi var dag när ja helst gläidar upp i Syllskogen u huggar. Ja, en ska fa säi när skift har gat yvar hail lande va de blair av Gotland! Jå, en skoglausar kringgflutn åi..” (”Ja, jag fördömer skiftet långt ner i avgrunden varje dag närhelst jag åker upp i Syllskogen och hugger. Ja, man ska få se att när skiftet har gått över hela landet vad det blir av Gotland! Jo, en skoglös krinfluten ö..”)


Fäi-Jakå och Alfred Olsson, Fie fäller en tall 1903-12-31. Foto: M.Klintberg

Tillbaka till Innehåll

6. Jakob och skiftet

Jakob var till att börja med väldigt skeptisk mot det laga skiftet, som han ansåg var till en nackdel för de flesta, även om det var till nytta för en del. ”Den aind sum jär nåigdar, de jär prästn, för han har fat jäklut sån bra u go skiftar”. (”Den enda som är nöjd, det är prästen, för han har fått djäkligt bra och goda skiften”.)

Framförallt förfärades han över alla utgifter det förde med sig. En nytta med skiftet skulle vara att med de mer sammanhållna ägostyckena skulle behovet av tunar och stängsel avsevärt minska. Men Jakob ansåg att det blev tvärtom med en massa nya vägar och kvior, såsom han själv hade sett i Lye socken.

Efterhand insåg Jakob dock värdet av skiftet på längre sikt för alla efterkommande. ”Ja, ja säger rent ut att laga skiftet och alla myrutdikningarna är en stor olycka för oss som skall gå igenom med det, om en ska leva, och frågan är det väl om jag och många förmår att gå igenom med det; men för efterkommande har jag det hoppet, och kanske fler med mig, blir det utmärkt bra! Ja utan att det blir ont om ved, men det är jag just inte ledsen över ty att få något att bränna och värma sig med, för det är inte ont om bränntorv i gotlandsmyrarna, men värst är det att få byggnadsmaterial eller brädor och plankor och skogsvirke! Men något råd blir det väl med det också tänker jag.”
Tillbaka till Innehåll

7. Myrutdikningen

Liksom för skiftet förhöll sig Jakob skeptisk till utdikningen av Laus myr. Han såg kostnaderna rusa i höjden, långt utöver det ursprungliga kostnadsförslaget. Värst blev det när kanalgrävandet snabbt nådde ner till hällen och krävde mycket sprängningsarbete för att leda grävningen vidare. Då uppstod stora oplanerade kostnader för dynamit och sprängmedel. Han tyckte att myrbottnen hade blivit alltför dåligt undersökt och att jordtäcket var överskattat. Jakob befarade att av träsket skulle till slut bara återstå rena hällen. Ett annat stort bekymmer var förlusten av vattensågarna och Gannor kvarn. ”Ja, en olykkli förlust kan´n sägä har kumm yvar uss, ellar all Fäikalar u Botlskalar u Gannarkalar ginum de föbannade, ja kann int bättar sägä, tårrläggninggi av Lausmöir, där iginum förlorar vör Fäisag ellar Botlsag, u Gannar säin kvänni.” (”Ja, en olycklig förlust kan man säga har kommit över oss, eller alla Fäi-karlar och Botels-karlar och Gannor-karlar genom den förbannade, jag kan inte bättre säga, torrläggningen av Lausmyr, därigenom förlorar vi Fie-sågen eller Botel-sågen, och Gannor sin kvarn.”)

Jakob tyckte att den ekonomiska kompensationen var alldeles för dålig.
Tillbaka till Innehåll

8. Rikspolitiken

Jakob hade inte mycket till övers för riksdagspolitikerna. ”..så tykkar ja att de int jär just når saka u tingg sum jär någ av värd sum di bisläuta.” (”..så tycker jag att det inte är just några saker och ting som är något av värde som de beslutar”.)  Han följde med i tidningarna och tyckte att de mest ”bruddlade” om tullar och försvaret i riksdagen. Istället efterlyste han statsanslag till vägunderhållningen och kyrkoreparationerna. Allt för mycket pengar lades på onyttiga krigsfartyg och befästningar enligt hans tycke. Likaså tyckte han att kronan gott kunde avlöna båtsmännen istället för att dessa skulle behöva ligga sockenbönderna till last. Båtsmännen ”sum aldri gär a grand nytte”. (”som aldrig gör ett dugg nytta”).
Tillbaka till Innehåll

9. Jordbrukare och strandbonde

Jakob tyckte att jordbruket i När och Lau under lång tid varit eftersatt eftersom strandbruket tog så mycket tid. Men tiderna förändrades och jordbruket gick framåt, om än långsamt. Det började bli mer lönsamt att bruka jorden istället för att fiska. När han talade allmänt om bönderna i socknen gällde det nog i högsta grad för honom själv . Han som kallat sig en ”strandfäugel” började mer och mer se till den egna gården, nya metoder och redskap i jordbruket. Fisket gick inte längre att livnära sig på. För en tunna vete kunde han köpa strömming så det räckte för hela året menade han på. Men likafullt tyckte han att det var ”obeskrivlit rolit ti bräuk strandi” (”obeskrivligt roligt att bruka stranden”).
Tillbaka till Innehåll

10. Fai-Jakås eftermäle

Efter sin död, 1933, blev Jakob Karlsson begravd på Lau kyrkogård. Familjens ekonomi hade svårt att klara kostnaden för en gravsten. Då startades emellertid en insamling i socknen på initiativ av Arnold Karlsson, Kauparve, Evert Larsson, Hemmor, Sigvard Larsson Mattsarve och Erik Pettersson Kauparve. Med dessa insamlade medel samt 100 kr från Gotlands Hembygdsförbund och 50 kr från Gotlands Fornvänner kunde en gravhäll beställas.

På hans gravsten kan vi minnas honom med orden ”Hembygdens språk och minnen från fädernas tid bevarade han åt kommande släkten”, en text som författats av hembygdsvårdaren David Ahlqvist. Gravvården sköts numera av Lau Hembygdsförening.

Sammanställt av Gunnar Mannervik 2017

Tillbaka till Innehåll

 

(Sidan uppdaterad )