Skolundervisning har funnits i Sverige sedan tidig medeltid. Och ända till modern tid har skolan varit en angelägenhet för kyrkan. Klosterskolorna hade syfte att utbilda barn och ungdomar till nunnor och munkar medan borgerskapets stadsskolor, som också var underställda kyrkan, skulle bl.a. befrämja ekonomi och handel. Kärnan i undervisningen var läsning, skrivning, räkning, kristendom och latin.

1  15- och 1600-talens skola

Efter reformationen på 1500-talet fick Sverige sin första skollag, 1571, som var en del av kyrkoordningen. Därför var också den statliga reformerta kyrkans makt över skolans innehåll stort. Syftet med skolan var att utbilda allmogen i den rätta evangeliska läran och hela svenska folket i läskunnighet. Kärnan var Luthers lilla katekes och trosartiklarna.

Församlingens klockare hade en stark ställning i församlingen ända sedan den katolska medeltiden. Efter reformationen hade han många olika roller i församlingen. Vid sidan av klockringning och att leda psalmsången med sina korkarlar i kyrkan innehade han också ansvaret för barnens skolundervisning. Det var ett uppdrag för klockaren som fastställdes med den nya kyrkolagen 1686.

2  Haquin Spegel

Efter freden i Brömsebro 1645, och mer definitivt efter den danska ockupationen 1676-79 och freden i Lund blev Gotland svenskt. Då fick skolundervisningen också en avgörande betydelse för försvenskningen av den gotländska allmogen. Därtill spelade superintendenten (biskopen) på Gotland, Haqvin Spegel, en avgörande roll. Genom flitiga visitationer runtom på den gotländska landsbygden fick han en pådrivande roll för att göra Gotland ”svenskt”. Han var verksam i Lau åren 1680-85 och publicerade ett antal nyskrivna och översatta psalmer delvis i syfte att främja försvenskningen av ön. Till 1695 års psalmbok bidrog han med inte mindre än 55 psalmer. Ännu idag i den nya svenska psalmboken från 1986 finns 11 av hans psalmer med.

Haqvin Spegel, 1645-1714

Under sin tid i När och Lau satt Spegel också med i riksdagsarbetet för utarbetandet av den nya kyrkolagen som infördes 1686, den lag i vilken klockarna blev ansvariga för att lära barnen läsa i socknarna. Haqvin Spegel var starkt engagerad i att utveckla den svenska skolundervisningen och deltog i utarbetandet av den lagstadgade skolordningen från 1693. Han fick också stor betydelse för utformningen av den svenska katekesundervisningen och som en följd därav den svenska läsinlärningen. Spegel blev så småningom Sveriges ärkebiskop 1711 och verkade som sådan fram till sin död 1714.

 

Tillbaka till Innehåll

3  Husförhör och biskopsvisitationer

Kyrkan var också noga med att kontrollera att församlingsborna lärde sig läsa och förstå den evangeliska kyrkans trosuppfattning, såsom den uttrycks och förklaras i Luthers lilla katekes. Särskilt var man angelägen om att ungdomarna lärde sig den rätta läran inför konfirmation och nattvardsgång.

Prästens ansvar att förhöra sina sockenbor infördes redan år 1596, men med 1686 års kyrkolag förstärktes kravet ytterligare genom att prästerna ålades att årligen genomföra husförhör rotevis i sina församlingar. En förordning från år 1765 gjorde det till och med straffbart för församlingsmedlemmarna att försumma husförhören.

I husförhörsboken för 1871-1880 kan man se att förhören i Lau skedde i fyra läserotlar, enligt följande indelning för socknens alla 103 hushåll:

Första roten (26 hushåll):

Annexen 2 hushåll
Anderse 4 hushåll
Bjerges 6 hushåll
Botels 5 hushåll
Botvide 2 hushåll
Bönde 7 hushåll

Andra roten (26 hushåll):

Fie 7 hushåll
Gannor 2 hushåll
Gogs 1 hushåll
Gumbalde 2 hushåll
Hallbjens 6 hushåll
Hallsarfve 8 hushåll

Tredje roten (26 hushåll)

Hemmor 9 hushåll
Husarfve 1 hushåll
Koparfve 15 hushåll
Liffride 1 hushåll

Fjärde roten (25 hushåll)

Massarfve 7 hushåll
Smiss 2 hushåll
Snosarfve 6 hushåll
Sunkyrke 3 hushåll
Nybygget 2 hushåll

Allmänningen 5 hushåll

Med jämna mellanrum gjorde också stiftets biskop visitationer i församlingarna och på 1800-talet hände det att han till och med höll individuella förhör för att kontrollera läsförmågan och läsförståelsen hos ungdomarna. Kunskaper och läsförmåga bokfördes noggrannt i husförhörslängder ända fram till slutet av 1800-talet.

I följande utdrag från husförhörslängden 1747 – 1777 kan man se betygsättningen för medlemmar i ett hushåll i Bönde.

bild2

Betyg sattes i en femgradig skala i kolumner för elva ”ämnen” samt för antalet inlärda psalmer. Strecken och prickarna i kolumnerna ska tolkas som följer.

Betygsomdömen

_____kan läsa väl och försvarligen
….stapplar något litet
stapplar tämligen mycket
. . läser mycket illa
. kan något litet

 

Och de olika betygsatta ”ämnena”, som står med latinska förkortningar i tabellhuvudena var följande

L.nAlfabetet
Dec10 Guds bud
O.D.Fader vår
Art trosartiklarna
B.Dopet
Conf.Trosbekännelsen
S.C.Nattvarden
O.m.Aftonbönen
Ben.Välsignelsen
TabBordsbön
ΨAntal psalmer

 

Efter hand blev dessa bedömningar allt mindre omfattande och även mer bristfällligt registrerade, för att slutligen vid 1800-talets mitt bara omfatta: Innanläsning, Luthers katekes och Förklaringen.

Andra uppgifter som istället hade börjat införas handlade om smittkoppor och vaccination. Det var nämligen klockarens och senare skollärarens ansvar att sköta vaccinationen.

Inför konfirmationen testade kyrkoherden alla pojkar och flickor på deras läsförmåga och läsförståelse, liksom psalmkunskaper. Efter förhöret fick de istället för betyg ett skriftligt omdöme. År 1747 fick t.ex. Cecilia Christensdotter född på Fie den 7 april 1731 följande omdöme, ett omdöme som gjorde henne berättigad att konfirmeras (”bli admitterad”).

”Läser någorlunda väl i bok. Kan någorlunda väl läsa katekesstycken, samt göra reda.
Kan åtskilliga psalmer utantill. Kan 3 bokpsalmer. Blev admitterad.”

1874 kom nya bestämmelser om betygsättningen i en 4-gradig skala, a, b, c eller d. Betyg skulle sättas enbart i ämnena Innanläsning resp Kristendomskunskap och betyda.

aväl /för Kristendomskunskap god /
bgodkänd
cförsvarlig
dlunderhaltig

 

Behov av en mer detaljerad betygsskala tycks ha uppkommit, för i betygskolumnerna hittar man både ab och bc införda som någon form av ”mellanbetyg”.

Från och med år 1888 upphävdes förordningen om husförhör och nu hade de nya folkskolorna helt tagit över ansvaret för undervisningen och bedömningarna.

Tillbaka till Innehåll

4  Klockarna och skolmästarna i Lau

På Gotland utfärdade Visby stift redan på 1630-talet en förordning att alla öns församlingar skulle tillsätta personer att tjänstgöra som klockare och skolmästare. Denna förordning förstärktes sedan genom kyrkolagen från 1686, som föreskrev att kyrkan skulle tillse att klockarna i varje socken skulle ansvara för barnens läsinlärning. Ofta var klockaren och skolmästaren en och samma person men ibland utgjorde de skilda uppdrag. På 1600-talet hade i princip alla pastorat en skolmästare, dock knappast en i varje socken. Lau hörde på den tiden till Garde ting och i revisionsboken från 1653 framgår att varje hemman i tinget skulle betala skatt till ”scholan i Wissby, sampt sochnescholemestaren och klåckaren”. En sådan skatt för deras lön räckte dock inte till någon full försörjning.

Klockaren hade långt tillbaka i tiden haft ett eget och stort markinnehav och var då en ansedd man. Efter hand blev makt, inflytande och markinnehav mer beskuret. Spår av klockarens tidigare stora markinnehav i Lau hittar vi i ägostycket ”klåckarbjänn”, som omfattade hela 12 ½ tunnland vid skattläggningen 1701, en mark som redan då tillhörde kyrkan (Lau Annex). Klockarens mark var vid den tiden endast 2 tunnland åker och 1 ½ manslätt änge.

Socknen hade ett ansvar för att hålla klockare och skolmästare med bostad. Men även skolmästaren skulle huvudsakligen försörja sig på sitt jordbruk. I kyrkans räkenskaper på 1750-talet avlönas årligen en skolmästare med 16 Rdr och en klockare med 24 Rdr. Det verkar också vara regeln på 1800-talet att skolmästaren bara hade hälften i lön gentemot klockaren. Klockaren hade å andra sidan betydligt fler uppdrag än skolundervisning.

Innan 1800-talets folkskola infördes skedde all undervisning av barnen i hemmen eller hos klockaren/skolmästaren. Som skolmästare kunde man utbildas i Visby. Under åren 1796-1805 var biskopen Johan Möller verksam på Gotland. Han tog ansvar för utexaminering av skolmästare, som skulle verka ute i öns församlingar.

I samband med att församlingarna i När och Lau gick samman till ett pastorat 1595 flyttade prästen till När och övergav prästgården. Klockaren blev dock kvar i Lau och fick sitt boställe i eller vid den övergivna prästgården.

I kyrkböckerna för Lau finns flera klockare och skolmästare under 1700-talet omnämnda. Till exempel nämns i inflyttningslängderna att Klockaren Hans med sin hustru Margareta och tvenne barn inflyttade till Lau 1729. Skolmästaren Hans Hansson Laugren, f.1750, blev gift med Elisabeth Nilsdotter hemma hos sin far Hans Garde på Laus Backar 1778.

På 1700-talet kunde det ibland vara svårt att få barnen att bevista skolundervisning. I sockenstämmoprotokollet från 1766-06-01 kan man läsa följande: ”Tillsades socknemän, att de som låta sina barn lära läsa i bok hos Olof Jacobsson, skola de låta dem gå dagligen till honom, till dess de kunna något lära, emedan han beklagat sig, att barnen till större delen komma allenast en eller två gånger i veckan och alltså emellertid glömma bort vad de lärt, och att han heller icke för ett eller ett par barns skull kan sitta hemma och hindra sig.”

År 1763 omnämns klockaren Båthel Eskilsson som far till Bodilla Båtelsdotter. Eftersom kyrkböckerna anger att dottern Bodilla var född i ”klockarstugan”, får man anta att klockaren Eskilsson bodde där, liksom hans närmaste efterträdare. Flera av 17- och 1800-talets klockare ingick i samma släkter. Eskilssons barnbarns barn blev så småningom klockare och skolmästare i Lau, Lars Ahlström (se nedan).

Troligen användes den gamla klockarbostaden vid kyrkan av socknens klockare ända till 1800-talets mitt. Att den skulle rustas beslöts år 1753. Men år 1850 konstaterades i stämmoprotokollen att klockaren Ahlström nu bor i eget hus fast en klockarebyggnad finnes. Följaktligen beslöts 1859 att den gamla klockarebyggnaden skulle göras i ordning till fattigstuga.


Den gamla fattigstugan vid kyrkan tidigare klockarbostället. Foto: CE Lönngren 1894

Kring sekelskiftet 1800 känner vi namnet på flera klockare i Lau, som delvis levde och var verksamma vid samma tid. I husförhörslängderna (1796-1812) nämns klockaren Pehr Pehrsson, (f.1727, d.1803). Han var född på Lilla Bjärges, men gifte sig på prästgården i När 1750 med pigan Gertrud Jacobsdotter, f.1716. Pehrsson var då skriven som klockare i Lau. Med Gertud fick han dottern Margareta, f.1752 och sonen Pehr Pehrsson, f.1754. Om båda barnen står det angivet att de var födda i klockarstugan. Denne son Pehr övertog klockarsysslan efter fadern med samma namn. Pehr Pehrsson (d.y.) gifte sig 1779 med Anna Jacobsdotter, f. 1746 från När år. De fick i sin tur en son Pehr Pehrsson, f.1780, den tredje med samma namn.

Den äldste av alla dessa Pehr Pehrsson var klockare i Lau vid biskopsvisitationen 1754. Efter första hustruns död 1795, gifte klockaren, vid 69 års ålder, om sig 1796 med den unga illa beryktade änkan Cathrina Andersdotter, 33 år, från Gogs. I kyrkoböckerna kan man läsa följande:”Han bor numera inhyses i egen stuga vid kyrkan och har av efterträdande klockaren en liten del av lönen. Hon förut gift till Gogs. Bröllopet stod i sockenstugan.” Den nya unga hustrun dör emellertid bara två år senare i rödsot 1798.

Den till Pehr Pehrsson efterträdande klockaren var troligen Ordinarie klockaren Jacob Hansson (f.1752, d.1812) som kom från Mästerby. Han gifte sig första gången 1778 i Lau med Pehr Pehrssons, den äldres, dotter Margareta Pehrsdotter, f.1752. Det noteras vid vigselanteckningen att Jacob Hansson blev klockare i Lau. Äktenskapet blev barnlöst och efter första hustruns bortgång 1785, gifte Jacob Hansson om sig i Närs prästgård 1787 med Sara Hansdotter från Gerum, f.1762.

Jacob och hans hustru Sara bodde troligen på ett annat klockarboställe än Pehrssons, med all säkerhet på den tomt, som dottern Anna Brita framlevde sitt liv (nuvarande fastgheten Kyrkänge). Jacob och Sara fick tre barn, en dotter och två söner. Äldst av dem var Anna Brita, som efter att ha tjänat som piga på prästgården i När några år återvände hem, som det står i kyrkboken, 1811. Hon hinner nätt och jämt flytta hem förrän båda hennes ”klockareföräldrar” avlider, 1811 resp 1812 och hon blir ensam med sina yngre bröder. När hon så småningom gifte sig med sjömannen Gabriel Laudell, står det att han flyttade in på klockaregården. (Se gårdshistoriken för Kyrkänge).

I samma husförhörslängder kan man förutom klockarna Pehrsson och Hansson också hitta skolmästaren Joachim Johansson Albom f.1750 i Alskog som flyttade till Lau 1783, närmast från Lye. Han gifte sig 1773 med Margareta Olofsdotter (f.1742, d.1831). Albom verkade som skolmästare i 30 år fram till 1813. Han dog 1816. Albom står som första ägare till Bjärges 1:17 nära Kluckartäppu, nuvarande Paulssons ställe.

Joachim Albom efterträddes som skolmästare av Lars Lauberg från Lau, f.1774. Till skillnad från Albom tjänstgjorde han även som klockare. När Laubergs första hustru Helena Johansdotter dog 1821, gifte Lauberg om sig samma år med den 23 år yngre Anna Olofsdotter från Fide, f.1797. Lauberg som var inflyttad från Sjonhem med sin första hustru och hade också med sig en fosterson till Lau, Johan Petter f. 1814.

Med den nya hustrun Anna fick Lauberg sex barn mellan 1821 och 1830. Endast de tre barnen Lena Lisa, f.1823, Lars Petter, f.1828 och Catharina Maria, f.1830 överlevde spädbarnstiden. Spädbarnen dog av okänd sjukdom. (Anna Cajsa f.1821, d.1822, Margareta Christina f. 1825, d.1827, Anna Catharina f.1827, d.samma år.)

Vid biskopsvisitationen 1831, anmärkte biskop Eberstein ”att Skolmästaren i Lau sjelf är mindre kunnig i innanläsning och derföre vid barns undervisning mindre skicklig, i följe häraf föreställde biskopen att det vore bäst i anseende till sin ålder (57 år) att han lemnade sin tjenstebefattning med bibehållande till någon del af sin lön, och att en skickligare kunde antagas”. Det blev emellertid ingen ny skolmästare förrän Lars Ahlström efterträdde honom vid Laubergs död 1838.

Biskopen föreslog vidare följande ”att söka i överenskommelse med församlingen inrätta en vexelundervisningsskola, hvilken skull af en scholmästare, som inhämtat Vexel-undervisningsmethodens säkra grund förestås.”

Lars Ahlström, f.1809 var dotterson till den tidigare skolmästaren Albom och som nämnts ovan barnbarnsbarn till klockaren Båthel Eskilsson. Han blev den nya skolmästaren efter Lauberg och kom till skillnad från sin företrädare att få goda vitsord av både biskopen och församlingen. Av biskop Hallström fick han särskilt beröm, 1850, ”för den skicklighet, med hvilken han anförer kyrkosången”. Av alla de uppgifter klockaren hade var en att leda psalmsången i kyrkan.

/Ur protokoll vid sockenstämma i Lau den 10 maj 1840/

”….beslöts att av varje åttondels oförmedlat hemman lämnas ju förr dess hellre till Skolmästaren Lars Ahlström ett omkring 10 tum brett sjualnsbräde till reparation å hans boningshus och förband sig däremot Ahlström att alltid bebo sitt eget hus och icke komma att någonsin inflytta uti eller för sin räkning begära reparation eller underhåll av skolmästarbyggnaden, vilken socknemännen ämna begagna till sin barnmorska. Till henne överlät ock skolmästaren ett stycke jord till vedplats å norra sidan av klockaregården mot det att Ahlström av socknen eller kassan erhåller 2 riksdaler banco.”
(citerat ur Boken om Lau s.293-94)

Ahlström kom att tjänstgöra som klockare och skolmästare tills den nya folkskolan infördes, då han blev vald att tillträda tjänsten som Laus förste skollärare. Han gifte sig 1833 med Margareta Maria Laugren född i Lau 1813 och fick med henne tio barn mellan åren 1836 och 1858. Släkten Ahlström övertog fastigheten Bjärges 1:17 efter skolmästaren Albom. Lars Ahlström dog 1884.

Skolmästare i Lau

Hans Hansson Laugren1778
Joachim Albom1783-1813
Lars Lauberg 1813-1838
Lars Ahlström1838-1846

 

Tillbaka till Innehåll

5  Den obligatoriska folkskolan

5.1  Skola i sockenstugan

Från och med 1842 fick vi en obligatorisk folkskola i Sverige, vilket innebar att varje socken i landet blev förelagd att inom fem år starta en fast skola med en examinerad folkskollärare. Redan i januari 1843 beslöt Lau sockenstämma att sockenstugan skulle tjäna som lokal för undervisningen. Den dåvarande skolmästaren Lars Ahlström valdes enhälligt av sockenstämman till socknens folkskollärare.

Tillbaka till Innehåll

5.2  Gemensam skola för När och Lau

Eftersom en egen sockenskola ansågs alltför kostsam beslöt man att försöka inrätta en inom pastoratet gemensam skola, för När och Lau. Detta beslut togs under villkoret att undervisningen skulle ske i När. Beslutet som fattades den 9 september 1845 innebar att Lau skulle svara för hälften av skog till bygget och en tredjedel av takteglen. För skolans underhåll skulle Lau svara för en tredjedel och När för två tredjedelar med tanke på skillnaden i församlingarnas storlek. Skolans yttre mått beslöts till 12 gånger 28 alnar. Byggnaden uppfördes i När, där det senare församlingshemmet och numera hyresbostaden vid kyrkan ligger. Skolundervisningen kom dock inte igång förrän 1847.

Det var den lokala skolstyrelsen i pastoratet som beslöt om skolarbetstiderna, två terminer om sammanlagt 3 ½ resp 4 ½ månad, samt med 8 dagars ledighet vid påsk och pingst. Med tanke på ”pastoratets öppna läge, blottställer det för yrväder och gör vägarna ofarbara” så infördes ett långt vinteruppehåll mellan 15 december och 1 mars.

Tillbaka till Innehåll

5.3  Lau ordnar egen skola

Den långa skolvägen för barnen från Lau ledde till att man i december 1852 fastställde att undervisningen skulle vara förlagd till Lau två månader om året. Men strax därefter, redan vintern 1853, tog sockenstämman i Lau ställning för uppförandet av en egen ny skola i socknen. Av sockenstämmoprotokollen från den 10 april 1853 framgår att man avsåg att bygga en ny sockenstugubyggnad med plats för skolsal, lärarrum och sockenstuga med kök. Skolsalen skulle vara 11 alnar lång och 11 alnar bred (6,6 m x 6,6 m). Hela byggnaden skulle med invändigt mått bli 11 gånger 26 alnar (6,6 m x 15,6 m), dvs, av samma storlek som skolbyggnaden i När.

1861 konstaterar biskopen Anjou vid sin visitation att ett för detta ändamål av denna församling särskilt uppbyggt skolhus finns. Det verkar som att man i likhet med skolorna i När och Garda hade byggt om den gamla skolmästarbyggnaden till nytt skolhus.

Vi vet att den nya folkskolan var placerad i Kluckartäppu där nuvarande magasinet står. Men det är osäkert hur den såg ut. Nedanstående bild är förvarad på Gotlands Arkiv bland andra Lau-bilder. Kortet är odaterat men märkt med texten ”Gamla skolan i Lau”.


Gamla skolan i Lau


På skifteskartan från 1898 kan man se den gamla skolan i nuvarande kluckartäppu. En ”skolplan” (4041) mellan skolan och vägen och ”skolplan, grusbacke, odlingsmark” (4043) bakom skolan. Till skolan hörde ladugård med ladugårdstomt (4042). Öster därom mot ”kluckarbröiå” låg Laudells åker, ”sidlänt äng” (4038 o 4039) – på kartan benämnd ”Planteringsland”. Den gamla skolmästarbostaden (klockargården) var förmodligen belägen på ”Ahlströms tomt” (4034).

Skolan hade tillsvidare varit gemensam för När och Lau. Men under åren som följde uppstod en bitter strid mellan socknarna om det ekonomiska åtagandet för skola och skollärare, en strid som varade ända till den statliga förordningen om kommunstyrelser i landet togs 1862. Sockenstämman i När tillfrågades då om de önskade förena sig med Lau för en gemensam kommunal förvaltning, men på detta förslag svarade stämman ”ett enhälligt nej”. Stridigheterna kring skolan hade varit alltför stora.

Eftersom När socken var till invånarantalet cirka dubbelt så stor som Lau, kom utgifterna för skolbygget i När och skollärarens avlöning att fördelas så att 1/3 bekostades av Lau och 2/3 av När. Det hade beslutats 1855 att undervisningen skulle förläggas till Lau två månader om året. Barnen hade rätt att bevista undervisningen i båda socknarna. Skolläraren O.W.Westberg, som hade utbildats under fyra terminer, 1843-45, vid det nya folkskollärarseminariet i Visby anställdes. Han fick nu undervisa i de två skolorna. Sockenmännen i När krävde då att skolläraren skulle avlönas av Lau den tid han undervisade där. Men läget komplicerades av att Westberg skötte undervisningen dåligt på grund av sjuklighet och försummelse. Vid dessa tillfällen fick hjälpprästen Mårten Lyth vikariera.

När Lau ville dra sig undan kostnaderna för den nyuppförda skolan i När och för en lärare de inte ville behålla, blev känslorna upprörda i När. Om Lau drog sig ur den gemensamma satsningen på skola tyckte de sig ha byggt en alldeles onödigt stor skola. Konflikten slutade ändå med att Domkapitlet biföll Laus begäran om befrielse att bidra till skolan i När 1862. Därmed kom också de två skolorna snart att skiljas åt, 1864.

Redan 1862 hade den unge Jacob Vilhelm Mårtensson (21 år) från Lye anställts som vikarie för Westberg. Men när det blev klart med rättigheten till egen skola i Lau valdes också Mårtensson formellt till skollärare av en enhällig sockenstämma i maj 1864. En undran uppstod i stämman om det behövdes ett särskilt sångprov för hans klockartjänstgöring. Man kom dock fram till att det inte behövdes, eftersom man hört honom inleda psalmsången nästan varje söndag i kyrkan! Mårtensson flyttade till Lau 23/11 1864. Mårtensson som var född i Lye 1841 hade gått 5 terminer på seminariet i Visby och utexaminerats 1861.

Innan den nu behörige skolläraren Mårtensson påbörjade sin tjänst som ordinarie lärare i Lau skola, deltog han och folkskolläraren Westberg i När i en två veckors fortbildning i gymnastik sommaren 1864. I samband med den kursen finns hela lärarkåren, inklusive Mårtensson och Westberg avfotograferade av den danske kringresande fotografen G von Schultz.

Vi vet att den 23-årige Mårtensson finns med bland alla skäggiga och skalliga gubbar på fotografiet. Men vem?


Folkskollärare på gymnastikkurs, bland dem J W Mårtensson och O W Westberg, 1864-08-05

Gymnastikkursen avslutades med att samtliga skollärare fick marschera den nästan 1 mil lång vägen till prinsessan Eugenie´s Fridhem i Västerhejde. Där blev de väl mottagna av prinsessan och HKH bjöd på punsch och cigarrer!

När Mårtensson tillträtt sin tjänst uppkom frågan om skolhusets reparation och ombyggnad. Man beslöt omgående att den gamla ”skolbyggnaden skulle utvidgas 3 ½ aln åt södra gaveln och 4 aln åt den norra. Södra fönstren i långsidorna skulle flyttas. Åt norra sidan skulle tillbyggas ett s.k. brygghus jämte en mindre källare ovan jord, vid sidan av brygghuset. Sedan fönstret på norra gaveln blivi tillmurat, i ersättning för vilket ett nytt fönster skulle upptagas på norra långsidan, där fönstren borde bättre ordnas. Taket borde omläggas på så vis att alla söndriga tegel kommo att borttagas och ersättas med nya, nya läkter inläggas.

Inuti skolsalen skulle bänkarna placeras runtom läserummet, med några bänkar efter behov inuti skolsalen på golvets mitt, kakelugnen borttagas och en ny av tegel uppföras.

Rörande jordland skulle vidare överenskommas med församlingens ledamöter.
(ur sockenstämmoprotokoll 25/5 1864)

I juli samma år beslöts ”att den gamla vägen vid Lau skolbyggnad skulle igenläggas och ny väg upptagas med en början vid Båtsmans Glömskers fähusbyggnad medelst utjämnande av det s.k. stenbrottet och förbi Laudells Enkas nu iboende byggnad och såmedelst den förut och hittills begagnade vägen vid Lau skolbyggnad igenläggas. Sedan skulle ett jordland anläggas för skolans och skollärarnes behov, på så sätt, att platsen söder och öster om skolhuset jämnas och utlägges medelst intagande av den vattendamm, som är tillsammans på södra och östra sidan om skolbyggnaden till så stor del som lämpligast bliva tillfinnandes och sammas igenfyllande med passande jord för planteringar osv., börande detta så ordnade jordland omhägnas med ett passande enkelt staket; och skulle så detta jordland bliva befunnet för litet, så ville församlingen vara betänkt på att ombesörja någon annan lämplig jordlägenhet såsom fyllnad fastän i annan ort.” (3/7 1864)

Man beslöt att man skulle börja med vägen och markarbetena. Tyvärr kom sedan kärvare tider i Lau och på hela Gotland. Svår missväxt hade rått och sockenkassan var tom. Så i mars 1865 beslöt man skjuta på skolreparationerna och ombyggnaden. I februari 1866 hade emellertid Mårtensson synpunkter på sin bostad. Man beslöt att sluta vårterminen två veckor tidigare med maj månads utgång för att sedan börja höstterminen två veckor senare, dvs 1/9. Därmed skulle ombyggnaden kunna ta sin början i juni 1866.

Nu blev istället planerna att förlägga skolsalen till byggnadens norra ände, den gamla bristfälliga norra gaveln nedrivas och byggnaden förlängs så mycket som kan anses behövligt; gamla skolsalen inredes istället till hem för skolläraren. Då kostnaden beräknade uppgå till 155 Rdr, mot de tidigare budgeterade 500 Rdr, beslöt man att ansöka om ett lån på 100 Rdr för att kunna klara byggkostnaden.


J W Mårtensson ,62 år, med sin andra hustru Marie, 37 år, vid Nybygget (Bild 1031 i M Klintbergs samling)

Mårtensson fick alltså sin bostad i den ombyggda skolan, där han bodde till 24/11 1894. Hans hustru Catarina dog efter att ha fött sitt 13:e barn 1892. Då Mårtensson gått i pension 1894, flyttade han med fyra av sina hemmavarande barn och ny hustru till Catarinas barndomshem på Granatska Nybygget 1:4.

 

Fäi-Jakå berättar:
Jakob Karlsson, Fäi-Jakå, var född 1857 och hans skolgång sammanfaller med starten för den nya skolan i Lau, 1864. Han berättar om sin barndoms skolgång i breven till Masse Klintberg.

”Undar de dagar en var i skolå så var de rolieste ti fa siglä me barkfartöigi i Kluckarbröiå. U mot släute ja gikk i skol så hadd vör a flätå, sum vör hadd gärt självä (skolsårkar), sum vör styrdäd u sigläd me i Kluckarbröiå.”

”Ja, ja gynt läs ellar känn bokstavar när ja fylld sex ar. U da gick ja u flair mäin annlagar upp till a gammel källing, sum bod strax bäi skummästans, sum hait Laudelsmor.”

”Ja, u så sen skudd ja gynn i fålkskolu för Mårtnsen. Fast när jag gynt så var´ä sex klassar i skolu, sum var täu klassar i var avdailningg. U da sat vör i finstasmöigi u lästä u stavädä, u så var de muntörar i var klass för var leksjon, så ner sum pa den femt u sjätte, di fick raid si själve. Muntörer för fyst- u andreklassn var ifran trid- u fjärdklassn. U för trid u fjärde fran femt u sjätte. U de haldäs täurgangg, så att en var muntör var dag, men för de mest sårkar; u iblant tretäd vör u slos um ti var muntörar; för de vidd´n gänn varä, u skolläran haldäd int någ årningg u sägd vaim sum skuddd var´ä, äutn någen gikk ste u klagäd när någen var för mangg ganggar täit ettar si, sum händäd sum täidest, sum´n matt skill tvistn at. Men päikår, di fikk sällan var muntörar äi någ ann ämnar än när de stavdäs u lästäs raint.”

(Ur Fäi-Jakås fyst brevi, 1890, s.393-94)

De som Fäi-Jakå benämner ”muntörer” var elever, som av läraren utsetts att biträda i undervisningen i enlighet med den lancasterska undervisningsmetoden. Detta innebar en växelundervisning i mindre elevgrupper under försigkomna elevers ledning. Denna engelska pedagogik förekom inte bara i Sverige utan hade fått ett stort internationellt genomslag på 1800-talet. Man ska komma ihåg att alla skolbarnen då för tiden, befann sig i ett stort klassrum under en enda skollärares ledning. Antalet elever var stort, säkert mellan 50 och 100 och lancastermetoden blev en pedagogisk metod för att klara undervisningssituationen genom att ta de duktigare eleverna som hjälp. Dessa anförde undervisning i ett flertal små elevgrupper samtidigt efter väl utarbetade rutiner. På given signal från skolläraren bytte elevgrupperna ämne eller arbetsuppgifter. Att vara monitör var förstås eftertraktat och ett hedersamt uppdrag för Fäi-Jakå.

Sockenskolan fick 1871 konkurrens av baptisternas egen skola. Den började vid Husarve med 9 barn och flyttade sedan runt mellan olika gårdar fram till 1892, då denna tidens konfessionella ”friskola” lades ned. (Mer om detta kan man läsa i artikeln om baptisterna i Lau.)

För att klara undervisningen i Sveriges glesbygder infördes 1856 ett statsbidrag till ”mindre skolor”, där man också kunde anställa outexaminerade lärare. Vid samma tid kom också en förordning om småskolan, vilket innebar att en första åldersuppdelning av skolbarnen i den 6-åriga skolan kunde införas. En småskollärare fick nu ansvaret för årskurs 1-2, medan folkskollären skulle undervisa barnen i årskurs 3-6. I Lau inrättades småskolan först 1875 då det fanns hela 84 skolpliktiga barn i socknen. Johanna Nilsson blev den första småskollärarinnan i Lau. Hon genomgick den obligatoriska 3 månaders utbildningen vid Wisby Stifts lägre Seminarium. Utbildningen startade under ordinarie lärares ledning på sommarlovet och fortsatte sedan med praktik under september. Den genomfördes i skolan på När där Carl Gahnström undervisade.

Johanna Nilsson kom från Bunge och var bara 20 år då hon började sin tjänst i Lau. Där blev hon sedan kvar i 30 år till 1905. Johanna flyttade då från småskollärarinnebostaden på skoltomten till nuvarande fastigheten på Kyrkänge 1905, där hon en tid hade vårdat änkan Lisa Hoffman. (Se Kyrkänge)


Johanna Nilsson vid muren och Lisa Hoffman vid huset 1904

Kyrkans inflytande över skolan var fortsatt stark, även efter det att sockenstämman avskaffats och ersatts av en kommunalstämma med vald ordförande. Från och med 1862 gällde de nya kommunallagarna och nya kommunala nämnder och styrelser utsågs. Sockenstämman ersattes av kommunalstämma och kyrkostämma. I Lau fick man en nu en vald skolstyrelse.

Skolan bekostades delvis med statliga medel och delvis genom skolavgifter. 1865 beslöts om en avgift på 50 öre per barn, men med en maximerad avgift på 1 kr och 25 öre om man hade fler än två barn i skolåldern. Om föräldrarna var ”utfattiga” och oförmögna att betala skolavgiften kunde skolrådet bevilja befrielse från denna pålaga.

Mårtensson var Laus skollärare i 30 år, till 1894, då han avgick med pension. Han efterföljdes av Ernst Johan Stefanus Söderdahl från Vall, där han var född 1868. Han hade flyttat hit redan 1892 och börjat med att vikariera för Mårtensson. Söderdahl gifte sig 1902 med Theresia Elvira Olivia Pettersson f.1874 i Linde. De fick barnen Astrid Gertrud Elisabeth och Ernst Bertil Ludvig. Söderdahls tjänstgöring blev ännu längre än Mårtenssons, hela 38 år, innan han slutligen gick i pension den 1 juli 1930. Han hade då också varit kommunalstämmans ordförande i Lau under 24 år (1904-27). Söderdahl flyttade med sin hustru till Västergarn, där han dog 1941 och senare hans hustru 1948. De ligger dock begravda på Lau kyrkogård.

Mellan åren 1895 och 1906 undervisade också Nils Kalström i årskurs 3-6.

Fäi-Jakå berättar:
”Vör har fat nöiar skollärare hjär i Lau nå! Int att den gamble Mårtnsn jär avsättar ellar tat avsked, äutn han haldar vikarie, en sum haitar Södadal; gotlänningg, i Sande, um ja int minns misst, skall´n var föidar. Ja, en riktut hyggli u snällar unggdom ti ler ban.

Ja, när biskåpen var äut pa vistasjon da i sumres, så goto han int Mårtnsns undaväisningg i skolu, äutn han tykkt att´n var för gammel, u var för mik ettar nåtäidns skollärar, u vidd att´n skudd hald vikarie, u sum Mårtnsn tillugäd strax, u sum´n u gärd sum sägt jär.
….
Men um sundagar så svara´n för sången i skolu, de kummar int pa frågen.”
(Ur Flair brev fran Fäi-Jakå. 1892, s.198)

Kyrkans roll i skolan var och förblev stark ända till våra dagar. Katekesen, psalmer och utantilläsning var centralt i undervisningen.

”Anna läsar yvar läxu i katkesn, sum ha har läxå äi um dagen när ha nå jär haime, för i skolu far di int ler mik i katkesn nå för täidn, sått di hinnar int u ler katkesn äutntill mens di gar i skolu ellar skolå, äutn ja håirar fålki klagar si um att bani skall ler katkesn när di far slipp skolu. Ja um di raint to bårt de äutnläx-lambräninggi i katkesn så var de mik bättar tykkar ja! ”
(Ur Flair brev fran Fäi-Jakå. 1894, s.311)

I Boken om Lau (1951) finns en utförlig beskrivning av ”Skolgång i Lau på 1860-1870-talen”, författad av Jakob Karlsson (Fäi-Jakå) 1929. Texten är bearbetad från gutamål av språkforskaren Herbert Gustavsson och publicerad i Årsböcker i Svensk Undervisningshistoria N:o 70.

Tillbaka till Innehåll

6  Det nya skolhuset

Fäi-Jakå beskriver 1895 hur dåligt skick skolan befann sig i. ”För hjär i iss gamble (skolhäus) finns int någ räum ti bo äi för skolläran. Ja, ja, iss gamble skräpe jär da int ann värrt än räiv ner, för de jär a sånt rukkel sum aldri jär biläike….. U otet u dragut u kallt um vintan till var äi för bani.” Och i ett nytt brev bara ett halvår senare skriver Fäi-Jakå till Masse Klintberg följande när skolstyrelsen inte ville bygga ny skola. ”Men när vör kåm fram me förslage till bygg nöi skolå, da blai gubbar dispurat va ivist ett, u prästn försöikt pa all möiglie väis, men de gikk inte.”
(Ur Flair brev fran Fäi-Jakå. 1895, s.395 o 417)

Under Söderdahls tid som skollärare uppfördes ett nytt skolhus i Lau 1898.


Skolhuset 1905


Folkskollärare Söderdahl planterar tall med skolbarnen på Laus backar 1916


Ringlek runt flaggstången vid skolan, 1910-talet


Skolelever vid kyrkans brudport. Alfhild Kullberg och Söderdahl till höger. Ca1909.


Småskollärarinnan Signe Gahnström med åk 1-2, 1918.

Söderdahl efterträddes av folkskollärare Karl Gustaf Loggin. Han tillträdde lärartjänsten hösten 1930. Loggin var född 1903 i Klinte, gift med Agnes Alice Löfgren f. 1901 i Mästerby. Hans tjänstgöring varade till och med höstterminen 1948, då han flyttade till Visby, där han fortsatte som folkskolläare och slöjdlärare. Liksom Söderdahl satt Loggin som ordförande i kommunalstämman under åren 1948-51. Efter honom uppehölls skollärartjänsten av Hildur Lindgren från Visby. Från 1951/52 tjänstgjorde även Kurt Sven Wärngren som folkskollärare.


Folkskollärare Gustaf Loggin med elever, läsåret 1930/31.

Från 1800-talets början styrdes skolan av ett skolråd, vars ledamöter valdes av kyrkostämman. Lau skoldistrikt var indelat i fyra rotar och i varje rote fanns en representant i skolrådet. Ledamöterna hade till uppgift att bevaka barnens skolgång och undervisningen. Minst en gång i månaden fick skolan besök på lektion av en skolrådsledamot efter en uppgjord plan. Som kyrkvärd och sittande i skolrådet inspekterade Fäi-Jakå skolan hösten 1895.

”Ja, ja har int bivist skolu någen dag förräutn börr pa skolexamar, för nå föräut så har´evart de andres täur. Men de var riktut rolit, um ja så skall sägä, ellar retare bra till ga upp en dag u fa lissum läit årningg u raidå pa undarvisninggi. ….Men ett jär´e sum ja tykkar jär gale, u de jär att bani skall ler för mike ellar de jär omöiglit di kan hinn u ler alltihop me skikk….”
(Ur Flair brev fran Fäi-Jakå. 1895 s. 420)

Skolbyggnaden upprustades efter hand. 1927 infördes centralvärme i skolan, som senare sammankopplades med lärarinnebostaden. Lärarinnebostaden uppfördes 1938-39 av byggmästare Emil Larsson i Lau. År 1947 byggdes en ny värmecentral med oljeldning i skolan. Värmeledningen sammankopplades med lärarinnebostaden 1950.

Skolsalarna har genom åren använts som kommunens sammanträdeslokal och vintertid även för kyrkans gudstjänster.

När den allmänna folkskolan infördes 1842 beslöts också om lokala skolstyrelser. Till att börja med utgjordes skolstyrelsen av tjänsteförrättande kyrkvärdar. Skolstyrelsen upprättade också lokal skolstadga med ledning av förslag från domkapitlet. I skolstadgan fastställdes bl.a. läsårstider men också om reprimander för icke skötsamma elever. Domkapitlets förslag om bestraffningar i skolan godtogs däremot inte av skolstyrelserna i När och Lau, detta med motiveringen: ”Skolstyrelserna anser vådligt att överlämna åt lärare att ensam bestraffa barnen utan detta skulle ske sedan tillkallad inspektör godkänt och gillat straffet, ty skolläraren, fastän behörig examinerad, dock ung och oerfaren, kan sakna nödigt lugn och moget omdöme.”

1847 valdes Steffan Bosarfve och Lars Husarfve till skolinspektörer.

1949 blev den gamla 6-åriga obligatoriska folkskolan 7-årig i hela riket. Till hösten 1950 annonserades efter en ”icke ordinarie manlig folkskollärare” i Lau skoldistrikt. Han skulle undervisa i kl 3-6, samläsningen i s.k. B 2 -form. Slöjd för pojkarna ingick i tjänsten. Skolan pågick 5 dagar i veckan. Det var också önskvärt att sökanden kunde åtaga sig orgelspelningen i Lau kyrka. För den sökanden erbjöds tjänstebostad med centralvärme, vatten och elljus.

Skolrådet ersattes 1941 av en vald skolstyrelse. Men 1951 försvann också den sista skolstyrelsen i Lau som då bestod av Ragnar Jakobsson (ordf), Erik Pettersson (vice ordf), Erik Persson (kassör), Gustav Larsson och Kristian Hejdenberg. Skolstyrelsens sista budget omsatte 30 779 kr, varav cirka hälften kom från kommunal uttaxering och hälften från statsbidrag. Det betyder att ännu 1951 bekostade Lau-borna själva till stor del sin skola genom kommunalskatten i Lau. Inte bara skolstyrelsen utan även övriga kommunala sammanträden ägde rum i skolan. Även kyrkans gudstjänster förlades till skolan vintertid.

Kommunalstämman hade ända till 1800-talets slut letts av kyrkoherden. Men under 1900-talet satt både folkskollärarna Söderdahl (1904-27) och Loggin (1948-51) i stämman.

Fram till 1951 hade Lau socken ett eget kommunalt självstyre med egen sockenstämma och egen skolstyrelse. Men 1952 slogs Gotlands 92 kommuner ihop till 14 storkommuner, varav Visby utgjorde en egen kommun. Lau kom att tillhöra Ljugarns kommun, liksom Lye, Garda, Etelhem, Alskog och Ardre, medan När och Burs fördes till Stånga kommun.

Från och med höstterminen 1953 införde Ljugarn storkommun tre skolområden i kommunen. Garda och Lau skulle utgöra ett skolområde, medan Etelhem-Lye och Alskog-Ardre blev de andra två. Sjunde klassen förblev centraliserad till Etelhem. De övriga klasserna fick fortsätta att samläsa i B-form på resp skola. Skolskjutsar insattes i varje skolområde.

Tillbaka till Innehåll

7  Lärare i Lau

7.1  Folkskolan

Lars Ahlström 1838 (1843) -1852
O.W. Westberg 1852 – 1856
Jacob Wilhelm Mårtensson 1856 – 1894
Johan Söderdahl 1894 – 1930
Nils Kalström 1895
Gustaf Loggin 1930 – 1948
Kerstin Vahlby o Hildur Lindgren 1948
Hildur Lindgren 1949/50-
Kurt Sven Wärngren 1951/52-

7.2  Småskolan

Den första småskollärarinnan i Lau var Johanna Nilsson (se ovan). Hon efterträddes 1905 av Alfhild Kullberg från Rone, efter en termins vikarierande under hösten 1905. Efter Kullberg kom Signe Gahnström från Havdhem som tillträdde tjänsten 1915 och var kvar till 1921. Maria Hedenberg efterträdde henne i sin tur 1922 och var kvar i tjänst till 1949.

Maria Hejdenberg ersattes under ett år av vikarierande Birgitta Kuhlau, varefter småskollärarinnan Ulla Lindström från Ådalen övertog vikariatet.

Mellan 1962 och 1982 var Svea Westerlund lärare i skolan

Johanna Nilsson 1875 – 1905
Alfhild Kullberg 1905 – 1915
Signe Gahnström 1915 – 1921
Maria Hedenberg 1922 – 1949
Birgitta Kuhlau 1949 – 1950
Ulla Lindström 1950 – 1951
Svea Westergren 1954
Harry Söderstrand
Kally Nilsson åk 3
Svea Westergren 1962 – 1982
Jan o Birgitta Ryegård 60-talets slut
Annette Wikström 1983 – 1984 åk 5-6 i Garda, åk 7 i Lye

Vid skolans nedläggning 1985 tjänstgjorde mellanstadieläraren Berit Magnusson och lågstadieläraren Helena Svensson

Tillbaka till Innehåll

8  Grundskolan och ny gymnasieskola

Gotlands 92 småkommuner med lokala skolstyrelser i socknarna slogs ihop till 14 storkommuner 1952. Efter beslut Sveriges riksdag 1962 fick vi en 9-årig, tredelad obligatorisk grundskola, med låg-, mellan- och högstadium. Den blev till fullo genomförd i hela landet 1971. För eleverna från Lau fick man nu resa till Högbyskolan i Hemse för att gå i grundskolans högstadium, klass 7-9. I Hemse fanns också en realskola, som emellertid avvecklades när den nya gymnasieskolan infördes 1971.

1970 introducerades den nya gemensamma gymnasieskolan i landet. Inte bara realskolornas och läroverkens tid var förbi. Flickskolorna och yrkeskolorna ersattes av 2- och 3-åriga gymnasielinjer. För all gotländsk ungdom fanns nu ett enda gymnasium, Säveskolan, i Visby. I samband med att den nya gymnasieskolan infördes byggdes också en ny modern skolbyggnad på Länna-området i stan. Denna centraliserande skolreform och den stora nya skolan drev på sammanslagningen av de 14 landskommunerna till en enda stor kommun på Gotland 1971. Därmed kom också de lokala skolfrågorna i Lau att hamna på ännu större avstånd från socknen och det lokala självstyret urvattnades. På 1940-talet fanns ca 5000 olika nämnduppdrag i de kommunala nämnder på den gotländska landsbygden, för en befolkning på ca 50 000. När så småningom beslutet om Lau skolas nedläggningen togs var detta inte längre en fråga för ett lokalt skolstyrelsebeslut.

Tillbaka till Innehåll

9  Skolan läggs ned

Ännu 1985 fanns det 34 elever i Lau skola. Men elevunderlaget rasade snabbt och när

skolan lades ned 1 juli 1987 återstod bara 22 elever, som överfördes till Lye, När och Garda. Den sista skolavslutningen hölls med sedvanlig sång och musik i det vackra och soliga försommarvädret. Skolan var smyckad med björkar, blommor och ballonger. Alla deltog i de klassiska sommarsångerna, Idas visa, Nu grönskar det, Rönnedahl och Pippis sommarsång. Och eleverna klämde själva i med Sommarlov, Summarn kummar och Uti vår hage. Rektor för sudrets rektorsområde Torsten Seigerlund höll tal och bekräftade nedläggningen. Mellanstadielärare var då Berit Magnusson och lågstadielärare Helena Svensson hade sin sista arbetsdag i Lau skola. Berit fick fortsatt tjänst i Hablingbo skola medan Helena flyttade hem till Göteborg.

Skolnedläggningen skedde med ett enhälligt skolstyrelsebeslut i Gotlands kommun. Men Ingemar Nilsson som var ordförande i Laus Hem- och skolaförening, var upprörd över nedläggningen.

Tillbaka till Innehåll

10  Förskolan Pysslingen – Bysen

När skolan var nedlagd sålde kommunen fastigheten till Närbygg AB som avsåg att bygga radhuslägenheter. Men församlingen grep in och räddade skollokalen undan rivning. Församlingen har sedan hyrt ut skollokalen för driftskostnaderna till ett föräldrarkooperativ, som där startade dagisverksamhet. Dagiset, Pysslingen, senare omdöpt till förskolan Bysen startades 1991. I föreningen var Kristina Olsson från När den första ordföranden och förste föreståndare för verksamheten var Little Larsson (Mangard). Verksamheten hade då en förskollärare och två barnskötare anställda.

Idag, 2017, drivs kooperativet Bysen som en ekonomisk förening. Styrelsen är på 5-7 personer varav hälften är föräldrar till barn på förskolan. Alla föräldrar är medlemmar i föreningen och tar ett ansvar för lokal och verksamhet. Personalen består av 4 heltidsanställda förskollärare/barnskötare, en kock och en städpersonal. Helene Andreasson är föreståndare på Bysen.

Till lärarinnebostaden, som byggdes 1938/39, hör den till skolan angränsande tomten. Halva trädgårdstomten används som lekplats till den nya förskolan, mot ett nyttjanderättsavtal. Också på andra sidan Gannorvägen har en större lekplats iordningsställts.

Sedan 2011 drivs Bysen som en Mulleförskola. Det betyder mycket utevistelse för barnen och att föräldrar och barn är medlemmar i Friluftsfrämjandet. Personalen har alla gått en Mulleutbildning. Barnen är indelade i tre mullegrupper, där ”Mulle” är för 5-6 åringarna, ”Knytt” för 3-4 åringarna och ”Knopp” för småbarnen på 1-2 år.

Tillbaka till Innehåll

Text: Gunnar Mannervik 2018