1 Salpetersjudande ett kungligt påbud

Ända sedan Gustav I:s tid på 1500-talet har bönder varit tvungna att leverera salpeter till kronan. Salpetern har varit viktig för alla krigförande kungar ända till långt in på 1800-talet. Den är nämligen huvudingrediensen i krut. I svartkrut är ca 75 % salpeter, medan resten utgörs av kol och svavel.

Salpeter var ett s.k. kungligt regale dvs kungen beslöt att han hade ensamrätt till denna råvara precis på samma sätt som alla rikets ekar tillhörde kronan också de för en militär användning. Ekarna behövde kungen för byggandet av alla krigsskepp.

För att få tillgång till inhemsk salpeter bestämdes att jordägande bönder avkrävdes att bidra med dagsverken och leveranser för salpetertillverkningen. Fr.o.m. 1634 blev denna skyldighet ersatt med en årlig salpeterskatt. Men mellan år 1801 och 1830 blev det åter ett krav att leverera salpeter in natura. Då fick varje rote i princip skyldighet att hålla sig med salpetersjudare för att leverera salpeter till kronan.

Den s.k. salpeterisjuderistaten i statens finanser fanns kvar ända till 31 december 1895, då statens behov av salpeter för kruttillverkning inte längre ansågs behövas.


Salpetern utvanns ur jorden i böndernas djurstallar. Det gick till så att stallgolven bröts upp och grävdes ur med några års mellanrum. Den s.k. salpeterjorden urlakades med vatten och råsaften kokades sedan under en eller flera veckor i stora kopparpannor på gården under en otrolig ammoniakstank. Efter sjudningen tillsattes kalk och aska. Då utkristalliserades koksalt och den varma lösningen som avskiljdes innehöll nu salpeter. Att koksaltet avlägsnas är viktigt eftersom det är ett ämne som suger åt sig luftens fuktighet och det krut som ska tillverkas måste vara torrt. När denna lösning avsvalnade utkristalliserade salpetern.

Efter hand uppstod ett skrå av salpetersjudare som reste kring i socknarna med sina kärl och redskap. Man grävde ur stallgolven och kokade jorden med aska i jättelika koppargrytor. Till detta gick det åt mängder med både ved och vatten. Genom upprepat kokande i fler kärl kunde man så småningom fälla ut tillräckligt ren salpeter.

Det kungliga regalet kunde med växlande framgång genomdrivas från 1600-talets slut ända fram till 1830, då salpetertillverkningen övergick till en rent kommersiell tillverkning. Av salpetern tillverkades krut i ett antal krutfabriker spridda över landet. Gotland levererade sin salpeter till Torsebro utanför Kristianstad i Skåne eller senare till Fliseryd söder om Oskarshamn.

På Gotland fanns förmodligen krutproduktion redan på 1400-talet, men från 1600-talet och framåt kan man hitta salpetersjudare i domböcker och husförhörslängder. Där framgår t ex hur verksamheten under 1700-talets andra hälft var organiserat i 43 pannelag (21 i Södra häradet och 22 i Norra). Varje pannelag leddes av en verkmästare som under sig hade 3 drängar. 1769 fanns på Gotland 18 verkmästare och 57 drängar registrerade. Därtill behövdes också tunnbindare till de laggkärl som behövdes för salpeterns förpackning och vidare transport.

Det skogrikare norra häradet stod för merparten av salpeterproduktionen. Endast ca en tredjedel av salpetern levererades från det södra.

Verkmästaren skrev ett kontrakt med sockenmännen där han verkade. Kontraktet förpliktade hemmansägarna till att hålla med ved, vatten och husrum och mat under sjudningsveckorna.

Man kan nog förstå att denna pålaga var allt annat välkommet.

2 Salpeterlador

1798 utgick ett kungligt cirkulärbrev till alla län i riket, där man försökte förmå socknarna att bygga salpeterlador för att på så sätt åstadkomma en mer effektiv salpeterproduktion. Detta cirkulärbrev upplästes i januari 1799 på den gemensamma sockenstämman för Lau och När. Prosten Westberg försökte då övertala bönderna att gå samman för att bygga en gemensam salpeterlada. Men som stämmoprotokollet visar förhöll sig bönderna kallsinninga till uppmaningen med hänvisning till bristen på bränsle i socknen.

….”vad När och Lau socknar angår och vilka här endast äro i fråga kunna de vars skog är mycket liten och klen, vilken icke en gång förslår till nödig bränsle och stängsel, det de måste hämta ifrån närgränsande socknar och således brister i tillgång på virke ingalunda om de ock aldrig så gärna ville, ingå i förevarande projekt eller åtaga sig några Plantladubyggnad, utan anhålla de i all underdånighet genom Kungl. Majt nåd och rättvisa samt höga vederbörandes åtgärd att bliva därifrån förskonade försäkrande de att på vad annat sätt som helst vilja i all underdånighet gå Kungl Majt till mötes såsom trogne undersåtar.”

Inte heller i Garda vann uppmaningen något gehör. Här angav man både brist på vatten och bränsle som skäl att vägra bygga någon salpeterlada.

På hela Gotland kom under de närmsta åren dock ett antal lador till stånd, dock inga i Lau eller omgivande socknar. Av dessa lador fanns vid inventeringen 1829 dock bara 8 st kvar, varav 7 sköttes dåligt eller inte alls.

3 Salpetersjudaren Lars Löfgren, Hemmor

Gotlands två härader var under 1700-talet indelat i Ting och Fjärdingar. Lau Fjärding tillhörde först Garda Ting senare Burs Ting.

En verkmästare kunde med sitt sjudarelag var verksam i flera socknar. Några sådana sjudarelag som var verksamma här kan man hitta i gamla räkenskapsrullor.

1767-68 Garda – Lau Verkmästare Hans Hansson
Drängar:

Rasmus Friberg
Anders Gardström
Gardelin

1771 Garda Verkmästare Hans Hansson
Drängar:

Rasmus Friberg
Olof Olofsson
Anders ?

För varje år fick pannelagen ett nummer. Men arbetslagen varierade delvis från år till år med avseende på nummer och arbetslag. I husförhörslängderna kan man hitta en salpetersjudare skriven i Lau. Det var Lars Löfgren, Hemmor. Han tjänstgjorde under 10 år som salpetersjudardräng i minst fyra olika lag, nr 1, 11, 14 och 15 mellan åren 1789 och 1799. Om honom antecknades det att han ”håller sig undan” (1795) och anmälde sig till avsked 1799. Han var då inte mer än 46 år.

Lars Löfgren, f. 6/9 1757, var son till Matthis Matthisson och hans hustru Catharina Lyström Hansdotter vilka bodde inhyses på Anderse innan de blev ägare till Hemmor 1:11. Lars Matthisson Lyström Löfgren bodde sedan under en tid i Garda, där han gifte sig med Anna Lena Larsdotter 1786, för att sedan flytta tillbaks till Hemmor 1:11 i Lau 1789.

Där fick de en son 1798, också med namnet Lars, som sedermera blev skräddarmästare i Lau. Salpetersjudaren Lars Matthisson Löfgren dog i ”i ålderdoms bräcklighet” vid 70 års ålder 9/4 1828.

4 Namnskicket bland salpetersjudarna

Många salpetersjudare, liksom båtsmännen, tycks ha skaffat sig nya efternamn. Bland sjudarna var son-namn ovanliga eller förekom som mellannamn, ex Lars Mattsson Löfgren.

Ofta utgick man från sin hemsocken när man tog det nya namnet, som t.ex. Gardelin och Gardström från Garda, Stangberg från Stånga, Dedeman från Dede eller salpetarsjudare Mörlund från Mörlunda i Småland.

5 Jättelika och dyra kopparpannor

För varje arbetslag beställde sockenmännen i resp ting en stor kopparpanna genom kronan. Dessa kopparpannor var enorma. De rymde 4-500 kannor, dvs 1000 – 1300 liter och vägde 150 – 250 kg, med en diameter på upp till 1,5 m. De tillverkades i Avesta och beställdes genom Kronan. En sådan kopparpanna kostade mellan 75 och 125 riksdaler, vilket motsvarade priset för 15-25 tunnor råg. Det kunde bara socknarna betala på avbetalning under ett antal år.

Till Burs Tingsmän utlämnades från kronomagasinet den 23/7 1805 en kopparpanna med järnband och ringar, på 360 skp för 72 Rdr att avbetalas på 3 år med 24 Rdr per år.

Vid inventeringen 1813 fanns pannor i Burs och Garda men saknades såväl i När som i Lau.

6 Kronans salpeterbrist

Vid 1783 års reglering bedömdes Sveriges behov av salpeter i fredstid vara 30000 lispund/år, dvs ca 255 ton/år. Men efter de svenska-ryska kriget på 1790-talet verkade kronan vilja öka och effektivisera krutproduktionen. Sveriges riksdag beslöt därför år 1800 att varje hemman i Sverige skulle leverera ½ lispund, dvs, 4,25 kg, salpeter per år till kronan.

För Gotlands del var den årliga skatten 5 ton (562 lpd 4 skp och 5 ½ lod). Det var mer än vad Gotland orkade med. I varje enskild socken kunde då sockenstämman besluta att i stället erlägga skatten i penningar motsvarande salpeterns värde. Största gotländska produktionen av salpeter skedde 1808, sedan Gotland hade varit ockuperat av de ryska trupperna under en månad. På våren 1809 levererade Gotland 518 lispund salpeter till krutbruket i Leggevi i Fliseryd strax söder om Oskarshamn. Närmare än så kom man aldrig att uppfylla den stipulerade salpeterkvoten.

I rullorna kan man bara finna en enda leverans från Lau, bokförd 1807. Då levererades 2,65 kg (6 skålpund och 8 lod)!

Text: Gunnar Mannervik 2016.