Laus myr och Lau gård
(Vinjettbild: Andreas Tjerneld 2019)


Myr och öppen sjö enligt 1754 års skattläggning

1  Laus myr före 1890-talets torrläggning

Laus myr var länge en insjö som genom Närsån stod i förbindelse med Östersjön. Området avvattnades genom landhöjningen men en naturlig tröskel söder om Gannor stod i vägen för en fullständig torrläggning. På tröskelns högsta del, där Gannor bro ligger idag, gick genomfartsvägen från Garda, Alskog och socknarna norröver via Gannor mot När och Burs. Innanför tröskeln utbredde sig ett väldigt våtmarksområde med både träsk och periodvis översvämmade sankmarker. Den egentliga myren uppgick på 1800-talet till omkring 800 hektar, med omgivande sankmarker inräknat var arealen nära 1 500 hektar. Området var fördelat på När, Burs, Lye och Lau socknar, knappt hälften av den samlade ytan låg i Lau.

Myrens höjd över havet var 8,32 meter och Närsån dess enda utlopp. En tredjedel av myren utgjordes av träsk. Tre sådana fanns inom sockengränsen, sydväst om Gannor låg Landträsk (även kallat Botels träsk) och Sumpträsk (även kallat Gannor träsk). Väster om Landträsk, söder om Anderse, låg Koträsk. Utanför sockengränsen låg i myrens södra del det stora Burs träsk och i väster Lye träsk. Träsken var grunda, vattendjupet varierade mellan 0,3 och 0,7 meter, i Sumpträsk kunde det gå upp till 1,5 meter. På myren fanns ett halvmetertjockt lager av dytorv och under den bleke, sand och lera. Vegetationen utgjordes av grövre starrgräs, ag och vass. Den var inte särskilt rik, tvärtom fanns det en hel del fläckar där all vegetation saknades.


Karta över Laus myr i Lye, Lau, Burs och När socknar, upprättad av H Steinmetz 1878 (här kopierad av F Walgrén 1879).

För Lauborna var myren i första hand och under långliga tider ett strålande fiskevatten. Den var grovt fördelad på vissa gårdar i socknen med hänsyn till fisket och täkten av starr och ag. Men myrområdet ägdes kollektivt av sockenborna på samma sätt som kyrkan, fattighuset och annan gemensam egendom. Där fanns inga avstyckade och skattlagda fastigheter. Förbindelsen med havet gjorde myren mycket rik på sötvattensfisk som gädda, ål, lake och mört. På 1800-talet hade den dock förlorat det mesta av sin betydelse som fiskevatten. Det är troligt att bestånden minskade genom uppgrundning men en lika viktig anledning var den snabba utvecklingen av det kustnära fisket efter strömming och torsk. Läs mer om detta i artikeln om “Fiske och fiskelägen i Lau”. Även om starrslåttern och agtäkten i Lau finns en annan artikel, se www.lau.se.

För fem gårdar i Lau (Botels, Gannor, Fie, Mattsarve och Kauparve) var myren sedan lång tid tillbaka en oundgänglig kraftkälla för ägarnas kvarnar och sågar. Från Sumpträsk slingrade sig Närsån på sin väg mot havet och längs kanterna stod vattenhjul omgivna av omfattande dammanläggningar. Vattenkraften fick efterhand minskad betydelse men ännu vid 1800-talets slut nyttjades flera av anläggningarna. Fäi-Jakå ondgör sig i ett brev till Mathias Klintberg 1890 över att den planerade utdikningen av myren skulle leda till att man ”fölorar vör Fäisag ellar Botlssag, u Gannar säin kvänni”. I framtiden fick man bege sig ”äutsoknes” för sågning och siktning, ”u gär langg färdar”. Vattenkraften och dess användning i Lau utreds i artikeln om kvarnarna, www.lau.se/sv/historia/byggnader-och-fornminnen/kvarnar-i-lau.


Detalj av H Steinmetz´ karta över Laus myr från 1878. Kartan visar belägenheten för kvarnar och sågar i Närsån och de planerade huvudkanalerna.

2  Den stora frågan om myrodling

1800-talet var i Sverige odlingsexpansionens sekel. Genom dikning och torrläggning av våtmarker och fuktiga ängar skapades den nya odlingsmark som krävdes för att försörja en snabbt växande befolkning. En viktig del i denna omvandling var att foderproduktionen flyttade från ängsmarken till den odlade åkern, vilket krävde avsevärt större åkerareal. Aktiviteten var livlig och frågor kring sjösänkningar, årensningar och dikning av våtmarker stod högt upp på den politiska dagordningen. Det här var överlevnadsfrågor som berörde alla medborgare och debatterades livligt. Landshövdingar, hushållningssällskap och stora jordägare drev på utvecklingen. Energiska förespråkare för torrläggningarna var också prästerna, som gärna såg stigande inkomster från sina prebenden.

Nyodlingens förespråkare engagerade statsmakterna i sin verksamhet, som därigenom fick en extra fart. Statsbidrag till torrläggningar infördes redan på 1840-talet och blev under seklets andra hälft allt frikostigare. En ny lag om dikning antogs 1879. Där fanns gott om tvingande regler om hur markägarna skulle samverka och hur intressemotsättningar skulle lösas. En markägare som ville dika kunde inte längre hindras av sina grannar, tvärtom blev dessa skyldiga att upplåta den mark som krävdes och även delta i kostnaderna, i den mån deras jord förbättrades. Alternativt gavs grannarna möjlighet att avstå sin del av nyvunnen odlingsmark. Staten ingrep också på så sätt att statligt anställda lantbruksingenjörer såg till att torrläggningsprojekten genomfördes på ett professionellt sätt, ofta på uppdrag av hushållningssällskapen.

Gotlands terrängförhållanden bäddade för en livlig dikningsverksamhet. Blott en mindre del av nederbörden rann ut i havet, det mesta stannade i myrar, träsk och vätar. Ön var i stor utsträckning alltför vattensjuk för odling. Med sina 28 000 hektar täckte myrarna en tiondel av öns yta. Frågan om utdikning diskuterades redan vid 1800-talets början och 1818 fick skotten Georg Stephens i uppdrag att undersöka möjligheterna att utvinna ny odlingsmark på ön. De första försöken var mindre lyckade eftersom den tidens teknik inte medgav en nödvändig komplettering av jordarnas fosfor- och kalibehov.

Vid 1800-talets mitt svarade Gotländska Myrodlingsbolaget för flera storstilade men ofta misslyckade försök att skapa åker av våtmarker. Bolaget, som delvis drevs av Lars Hierta och andra storkapitalister i Stockholm, var i första hand verksamt i socknarna kring Visby men också på öns östra sida. Lau var aldrig berört av dess aktiviteter, däremot inköptes hemman och myrlotter i Stånga, Rone och på När. Det fanns vid denna tid flera exempel på lyckade myrodlingar. Samtidigt stod det klart att myrjorden inte kunde få någon större betydelse förrän dess brist på näringshalt kunde kompenseras med stora mängder av billig konstgödsel.

På 1870- och 80-talen ökade intresset för myrodling. Lantbruksingenjören Herman Steinmetz (1838-1902) turnerade då på ön och uppgjorde planer för sammanlagt 66 olika utdikningsprojekt, innan han avflyttade 1887. Han besökte Lau i oktober 1874 för diskussioner om utdikning med ”intressenterne i Laus myr”. De praktiska hindren var dock många och riktig fart på utdikningarna blev det först på 1890-talet. Från 1888 och fram till sekelskiftet 1900 torrlades nära 17 000 hektar genom 41 olika dikningsföretag, ett av dessa avsåg Laus myr. Verksamheten, till stor del finansierad genom lån från den statliga odlingslånefonden, var kopplad till försöken att skapa en storskalig sockerbetsodling på ön.

Sedan myrarna torrlagts genom större avloppskanaler hade de enskilda jordägarna ett drygt jobb med att gräva meterdjupa avledningsdiken på sina myrskiften. Därtill krävdes betydande insatser med konstgödsel. Den odlade arealen ökade därför ganska långsamt, den beräknades 1898 till sammanlagt 9 000 hektar. Till en början odlades företrädesvis korn, men även rotfrukter kunde lämna goda skördar. Havre, råg och vete ansågs olämpliga. Klöver, luzern och gräsblandningar gick väl till och efterhand blev slåtter- och betesvallarna helt dominerande på myrodlingarna.


Storkanalen i Laus myr vid högvatten. Kanalerna grävdes, hackades och sprängdes fram med början 1894. Foto: Andreas Tjerneld, februari 2019.

3  Torrläggningen av Laus myr

Efter sitt besök i Lau 1874 gjorde Herman Steinmetz en första plan för utdikning av Laus myr, hans karta från 1878 är en del av detta arbete. Därefter följde en lång och komplicerad process med möten och skriftväxlingar. Ärendets gång kan delvis följas i Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, brev till lektor Mathias Klintberg, utdikningen var ju en stor och ingripande händelse i socknens liv. Fäi-Jakå hade starka åsikter i frågan, men som ofta med hans uttalanden, ord och uttryckssätt bör en reservation göras vad gäller hur representativ han var för övriga sockenbor.

En drivande kraft bakom dikningsplanerna var Mikael Kolmodin (1834-1918), kyrkoherde i Alskog på 1880-talet. Han disponerade Lye Annex, en stor jordbruksfastighet som genom laga skiftet tilldelats fin men tidvis översvämmad odlingsmark vid myrkanten. Kolmodin fick med sig flera stora jordägare i Lye, liksom husbonden vid Ljugännes i Burs. De tog hjälp av stora auktoriteter på området, förutom Steinmetz även agrikulturkemisten Alexander Müller och lantbruksingenjörerna Roos och Sylvan, i Jakås brev kallade Stenmets (eller Stenmäts), agronåm Myller, insinör Ros och insenjörn Silvan. Vid en lång rad möten i socknarnas skolhus försökte dessa vinna över myrens lottägare för olika dikningsalternativ, till en början en billigare variant som endast berörde överflödsvattnet.

Ingen Laubo fanns i den krets som drev frågan, tvärtom hade många sockenbor i Lau ett motsatt intresse genom att de slog vakt om sina kvarnar och sågar längs med Närsån. Den strid som följde blev på så sätt en fortsättning på en månghundraårig konflikt mellan sockenbor som ville dämma upp så mycket vatten som möjligt och strandägare som gärna såg sina marker snabbt avvattnade. Efter många tvister och med stöd av tvångsmedel kunde utdikningsföretaget lösa in kvarnar och sågar. Berörda sockenbor var grovt missnöjda med ersättningen, enligt Jakå ”int stort mair´n triddailn va de jär värt”.

En annan omstridd förberedelse för utdikningen gällde odlingslånen. Alla jordägare i Lau hade lotter i myren. De hade möjlighet att få del av den nyvunna jordbruksmarken men var också solidariskt ansvariga för kostnaderna. Många Laubor oroade sig redan från början för att utgifterna skulle bli dem övermäktiga. Löiboar (Lyeborna) var snabbt ute med ansökningar om odlingslån men i Lau fanns det ett utbrett motstånd. Flertalet sockenbor lämnade lokalen när frågan diskuterades, men stannade i allmänhet ”äutför duri”. Många vägrade också att ens anteckna sig på närvarolistan.

Efter åratal av diskussioner och sedan ett stort lån beviljats från odlingslånefonden började arbetet med utdikningen i maj 1894. Farhågorna om stora kostnader blev snart besannade. De förberedande undersökningarna var bristfälliga och avloppskanalen fick i större utsträckning än väntat hackas och sprängas ner i ren hällmark. Särskilt steg utgifterna för nymodigheten dynamit, en kostnad som förbisetts i Steinmetz´ kalkyler. Sockenborna kände sig lurade och Steinmetz borde enligt Jakå ”hängg i galg för tjugå ar tillbakas”.


Dikesgrävningen på Laus myr blev med tiden allt mer mekaniserad. Här arbetar Arne Dunstrand från När med en tidig typ av lingrävare på uppdrag av Karl Jakobsson (i mitten) och Stig Jakobsson/Dotes (t h) vid Gannor 1:8 (1:4). Foto: 1952.

Kanalarbetena drevs med importerad arbetskraft, en del gotlänningar men mestadels arbetare från fastlandet. Dessa främlingar var ett nytt inslag i socknen och bemöttes här som på andra håll med misstänksamhet. Lauborna var enligt Jakå så avoga till hela företaget att de vägrade arbetarna inkvartering. Kanalarbetarna hade också rykte om sig för superi och sedeslöshet. I Garda, där Tällbymyr och Aikstnmöir utdikades vid samma tid, klagade kyrkoherden bittert över att kanalarbetarna lockade socknens ungdom till farligt uteliv.

Dikningsarbetena fortsatte under 1895 och nu började resultaten visa sig, sent på hösten samma år kunde Bursträsk tappas av. Rykten om att andra myrar gett kornskördar om så mycket som 26 tunnor på en tunna utsäde ökade intresset för myrodling. De frilagda jordarna i Laus myr visade sig också vara bättre än många väntat, om än gödslingen vållade mycket huvudbry. Fäi-Jakå, som tilldelats jord vid kanalen från Bursträsk, lånade pengar och satte igång med dikesgrävning och plöjning. Han hade stora förhoppningar om sin myrodling, ”att´e skall bläi jård sum soli skall kumm till tul skäin pa!”. Jakå samarbetade med sin äldre bror Janne (Johan Petter, husbonde vid Kauparve 1:81 (1:10)) om att anställa arbetskarlar för dikesgrävningen och de fick hjälp av ”sjaptmästan” (schaktmästaren) med att skicka en låda med jord till Stockholm för kemisk analys.

Manbyggnaden vid Lau gård tillkom vid sekelskiftet 1900. Den är obebodd sedan 1935 men står ännu uppe. Foto: Andreas Tjerneld, februari 2019.

4  Lau gård – socknens största jordegendom

En hel del bönder i Lau godtog villkoren och betalade sin andel av utdikningskostnaden. De fick då se sina ägor utökade med myrjord. Andra avstod, de fann kostnaderna alltför höga och de hände också att de tilldelats lotter med olämpliga jordar. Dessa lottägare kunde enligt dikningslagen överlämna sin nyvunna jordbruksmark till dikningsbolaget och på så sätt slippa betala sin andel med reda penningar. Ytterligare en grupp lottägare band sig för andelar men lät sedan bli att betala. Den myrmark som på så sätt avsöndrades från gårdar i socknen kallades för båtnadsjord. Den hade vid utdikningar i Stånga och andra platser i kamerala sammanhang betecknats som frälsejord. Så skedde också i Laus myr. Lau som veterligen aldrig tidigare hyst någon adelsman kom därför att nu för första gången tillföras frälsejord.

De enskilda jordlotter som bönder i Lau avstått från köptes upp av godsägaren Lars Munthe (1866-1940). Som son till handlanden vid Hallute på När och dotterson till prosten Mathias Klintberg var han väl hemmastadd i socknarna kring Laus myr. Munthe var vid denna tid ägare till Gardrungs, Snäckarve och Östergårda i Stenkumla. Några år senare inköpte han Nygårds Tullebo i Västerhejde, där han uppförde en ny manbyggnad och bosatte sig. Han var storjordbrukare och drev sina gårdar som affärsföretag med förvaltare och ett stort inslag av statarfamiljer. Sina inköpta lotter i Laus myr slog han ihop och skapade på så sätt Lau gård. Redan år 1900 stod han som ägare av 150 hektar myrmark, några regelrätta fastigheter hade då ännu inte bildats. Lars Munthe hade därmed blivit den överlägset störste jordägaren i Lau.

Med början 1901 lät Lars Munthe omvandla de enskilda myrlotterna till fastigheter. Det tog sin tid men när processen avslutades 1909 hade 20 jordbruksfastigheter av mycket varierande storlek samlats ihop. De slogs aldrig samman juridiskt sett men sambrukades under namnet Lau gård. Arealen uppgick då till nära 200 hektar. Fastigheterna var avsöndrade från parter vid Botels, Bönde, Fie, Kauparve, Liffride och Smiss. Största ”bidragsgivare”, med drygt 70 hektar myrjord, var Karl Bodin vid Botels 2:1 (1:5), en gård som tidigare varit indragen i en omfattande konkurs. Bodin tillhörde den grupp om sju bönder i Lau som redan 1892 avsagt sig all befattning med utdikningen.

Lars Munthes engagemang på Laus myr var stort och kostsamt. Det är därför inte underligt att han såg sig tvungen att vidga ägarkretsen, vilket skedde inom den egna släkten. 1904 bildades Aktiebolaget Lau med en styrelse där förutom Lars Munthe också ingick hans bror John Munthe i Visby och hans svåger godsägaren Nils Broander i Eke. John Munthe (1858-1946) ägde gården Stenstu Hallvards i Västerhejde och var drivande kraft i flera andra bolag. Svågern Nils Broander (1868-1951) byggde upp storjordbruket Bölske i Eke med en omfattande mjölkproduktion och blev senare en märkesman inom lantbrukskooperationen. En annan svåger, handlanden Emil Krokstedt (1857-1934) vid Hallute på När, tillhörde initiativtagarna till Lau gård men hade ingen plats i styrelsen. Aktiebolaget Lau hade som syfte att ”bedriva jordbruksrörelse och handel med fodervaror”, det är troligt att myrjorden i första hand utnyttjades som slåtter- och betesvall. Som förvaltare av ”AB Lau landtegendomar på Gotland” inträdde Gustaf Gottberg, en medhjälpare till Lars Munthe.

Mitt på myren, nära det forna Koträsk, lät Lars Munthe uppföra gårdsbyggnader av olika slag, bl a en rymlig bostadsfastighet i trä. Marken där husen placerades kom senare att avstyckas som två tomter, Kauparve 1:30 och 1:31. Hit flyttade Karl Petter Karlsson (1860-1948) och hans familj på senhösten 1898. Han hade anställts av Munthe som rättare vid Lau gård och kom närmast från Väderums säteri i Tuna, Kalmar län, där han haft motsvarande befattning. Karlssons medförde fem barn födda i Småland och skaran kom att i rask takt utökas till sammanlagt 14 barn. Flera av de äldre barnen blev kvar på Lau gård även sedan de gift sig och fått egna barn. Den på så sätt utvidgade familjen Karlsson var bosatta på gården till 1920 då Karl Petter och hans hustru Amanda inköpte en egen fastighet vid Vidringe i Burs. Barnen spreds på olika håll i Sverige och USA, en del av dem antog namnet Laumark, som en påminnelse om sin uppväxt på Laus myr.

Fram till första världskriget var familjen Karlsson de enda fastboende vid Lau gård. Den talrika barnaskaran utgjorde ett betydande inslag i Lau skola och även i fribaptisternas söndagsskola, de finns med på flera gruppbilder. Hur gården försörjdes med arbetskraft är inte känt men man kan förmoda att jordbruksarbetare bosatta i Lau och När gick dit och gjorde dagsverken. Under sådd och skörd kan ägarna också ha skickat dit personal från sina egna jordbruksföretag


Rättaren på Lau gård Karl Petter Karlsson, hans hustru Amanda Charlotta och 11 av deras 14 barn. Foto: 25 maj 1913.

5  Mjölkcentralen gör en felsatsning

Första världskriget innebar stora problem för stadsbefolkningens försörjning med mjölk. Brist på foder och upphörd införsel av kraftfoder gav mjölkbrist och 1917 infördes en fullständig ransonering i de större orterna. I Stockholm sköttes sedan 1880 distributionen av ett enskilt företag, Stockholms mjölkförsäljnings AB, som var Sveriges största mjölkaffär. Denna fick efterhand konkurrens av producentkooperativa andelsmejerier och 1915 förenades dessa bägge aktörer i ett nytt företag kallat Mjölkcentralen. Det var ett rent kooperativt företag, dess formella namn var Landtmännens mjölkförsäljnings förening u. p. a., där jordbrukarna tecknade andelar, en för varje ko hen ägde. Till en början var det mest godsägare och andra större producenter som ingick i föreningen.

Mjölkcentralen hade sitt upptagningsområde i Uppland, Södermanland, Västmanland och Östergötland men ledningen kastade också sina blickar på Gotland. Genom ett dotterbolag, AB Ost, hade man aktiemajoriteten i AB Klintebys konservfabrik och man sysslade också med ägghandel i samarbete med Gotlands äggföreningar. För distributionen av mjölk i Stockholm behövdes 300 hårt arbetande hästar, som skulle förses med foder. Där fanns också ett ständigt behov av att nyrekrytera dragare. Den sista mjölkhästen försvann först 1944.

Sådan var bakgrunden till att Mjölkcentralen 1918 köpte hela Lau gård med mark och byggnader för 160 000 kronor, en för tiden väldig summa. Försörjningskrisen i Sverige var detta sista krigsår som allra djupast och priserna på jordbruksfastigheter kraftigt uppdrivna. Det var ett gyllene tillfälle som ägarna av aktierna i AB Lau, släkten Munthe, förstod att utnyttja på bästa sätt. Mjölkcentralen lät omedelbart bygga ett stort häststall på gården och startade en omfattande uppfödning av unghästar, omkring 50 stycken per år. Betet på myren var av bästa kvalitet och det fanns gott om marker för hästarna att beta på. Ett annat syfte med köpet var att förse företagets hästar i Stockholm med hö från Laus myr.

Vid Lau gård bedrevs sedan tidigare en viss mjölkproduktion. När & Lau mejeriförening hade 1909 startat sitt mejeri vid Hallute på När, inriktat på produktion av smör. Det låg nio kilometer från Lau gård, som hade en egen utfartsväg till allmänna vägen genom Lau. Mjölkcentralen utvecklade mjölkproduktionen genom att som första arbetsgivare i Lau införa statarsystemet. I en statbyggnad av sten med två lägenheter om vardera två rum och kök inhystes statkarlarna och deras familjer. Deras villkor är inte kända men det vanliga var att halva årsersättningen utgjordes av bostad och baslivsmedel som spannmål, mjölk och potatis. Kvinnorna arbetade ofta med mjölkning, ”den vita piskan”, och fick en särskild ersättning för det.

Den första statarfamiljen flyttade in redan 1918 och fick sedan många efterträdare. Lau gård var uppenbarligen ingen särskilt populär arbetsplats, det vanliga var att man stannade i ett eller högst två år. Statkarlarna kom från fastlandet eller övriga Gotland, tjänsterna tycks inte ha tett sig lockande för Lauborna. Statarfamiljerna var i flera fall barnrika och det hände att deras barn rotade sig i socknen. John Nyqvist var statkarl 1919-1921 och hans dotter Märta blev sedan gift till Smiss 1:3. Som rättare efter Karl Petter Karlsson inträdde 1920 en annan smålänning, August Niklasson (1873-1965), tidigare statkarl vid Ungbåtels i Stånga. Han flyttade in i manbyggnaden med sin hushållerska och dennas dotter.

Efter krigsslutet ökade tillgången på livsmedel och jordbrukspriserna sjönk snabbt. Samtidigt började lastbilar att i allt större utsträckning ersätta hästarna vid mjölkdistributionen i Stockholm. Det stod också ganska snart klart för Mjölkcentralen att kostnaderna för frakten mellan Laus myr och Stockholm var ett problem. Höet från myren pressades och kördes till hamnen i Ljugarn för att sedan skeppas till Stockholm. Företaget började därför undersöka möjligheterna att göra sig av med Lau gård. För att förbereda avvecklingen lät man 1925 stycka upp några av de större fastigheterna i mindre ägor. Från fastigheterna Lausmyr nr 2-4, om sammanlagt 80 hektar, skapades på så sätt över 40 nybildade jordbruksfastigheter.


Många bönder i Lau bedrev mjölkproduktion på Laus myr och då användes flyttbara mjölkhus. Här är det Doris Jakobsson/Dotes vid Gannor 1:8 (1:4) som sköter mjölkningen. Foto: från 1950-talet.

Några fastigheter såldes direkt till Laubor. Ett exempel är Lausmyr nr 1 om tre hektar som 1925 såldes till Vilhelm Karlsson vid Smiss 1:3. Merparten köptes dock upp av disponenten Oskar Roswall (1875-1957). Han var sedan 1920 VD för Klintebys konservfabrik och således ekonomiskt sett nära lierad med Mjölkcentralen. Rosvall lät sina fastigheter gå vidare till större och mindre jordbrukare i Lau. Det var en omständlig process som tog närmare tio år att genomföra, ännu 1930 var Roswall god för 13 fastigheter i Lau om drygt 23 hektar. Fem år senare var dock hela innehavet avvecklat. Före försäljningen lät Roswall lägga samman delar av sitt innehav. På så sätt skapades den nybildade fastigheten Vallmyr 1:1. Genom alla dessa transaktioner fick många gårdar i Lau, stora som små, ett välkommet tillskott av myrjord.

Gårdscentrum med alla byggnader och omgivande ägor såldes 1925 till disponenten Eskil Wannberg (1877-1953). De fastigheter som denne följande år fick lagfart på hade en sammanlagd areal om 65 hektar, alltså blott en tredjedel av det innehav som Lars Munthe samlat ihop tjugo år tidigare. Wannberg bosatte sig på myren med avsikt att bygga upp ett fristående storjordbruk på Lau gård. I köpet ingick de två bebyggda fastigheterna Kauparve 1:30 och 1:31 och elva obebyggda jordbrukslägenheter av varierande storlek.


Dessa trappstenar har slitits av många statarungar. Statbyggnaden vid Lau gård med två lägenheter revs redan på 1930-talet. Foto: Andreas Tjerneld, februari 2019.

6  Eskil Wannberg, disponent och storjordbrukare i Lau

Prästson, född i Uddevalla, hade Wannberg en växlande bana bakom sig när han 1925 inträdde som ägare och brukare av Lau gård. Han arbetade en tid som förvaltare vid Eds bruk utanför Västervik i Kalmar län, då en cellulosaindustri, men drog sedan vidare till Sundsvallstrakten där han som disponent och styrelseledamot engagerade sig i det snart konkursdrabbade AB Sundsvalls träsliperi. Under sin tid i Ed hade han gift sig med en flicka från orten, Ingeborg Engquist, och de fick en dotter och en son. Hela familjen flyttade 1917 till Gällivare där de blev kvar till 1925, då nästa flyttning gick till Laus myr. I Gällivare var Wannberg på ett för honom själv ödesdigert sätt verksam i AB Gellivare Ångbryggeri, gamla borgensförbindelser till det företaget kom senare att sarga hans privatekonomi.

Eskil Wannberg hade veterligen aldrig sysslat med jordbruk när han tillträdde Lau gård. Han hade heller inget eget kapital för köp och investeringar, tvärtom så var egendomen intecknad skyhögt över det verkliga värdet. Största långivare var Mjölkcentralen och Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet. Fastigheten tyngdes även av avdikningslån från 1890-talets torrläggning av myren. Mjölkcentralen behöll dessutom äganderätten till hästar och kor och andra jordbruksinventarier, tillgångar som Wannberg aldrig lyckades lösa in.

Trots det ekonomiskt sett mindre goda utgångsläget gjorde Eskil Wannberg stora ansträngningar för att utveckla egendomen. Han satsade på mjölkproduktion och häststallet byggdes om till koladugård med plats för 22 nötkreatur. Det stora byggnadsbeståndet, över 15 hus, hölls i gott skick. Där fanns utöver manbyggnaden och statarnas bostadshus bl a ett stall för 12 hästar, ungdjursstall, magasin, vagnslider, hölada, svinhus och gåshus, brygghus, vedbodar och mycket annat. Via Helny Ahlqvists butik vid Botels fick gården telefonförbindelse med växeln i Garda, numret var Garda 20C, påringning skedde alltså genom tre korta signaler. En bild från 1927 visar gårdens första traktor, inköpt av Wannberg och hanterad av ”traktorskötaren” Ture Jakobsson.

Ett stort problem vid all myrutdikning var att torvjorden oxiderade snabbare och pressades ihop när grundvattnet sänktes varvid markytan sjönk. För att inte den nyvunna jorden skulle försumpas måste därför diken och kanaler ständigt rensas och fördjupas. Denna process drabbade även Laus myr som har omdikats många gånger, senast vid den stora årensningen 2013. Eskil Wannberg gjorde en insats på detta område genom att som ordförande ställa sig i spetsen för ”Lau myrs torrläggningsföretag av år 1930”, en stor och kostsam satsning. Tyvärr fick han ingen nytta av omdikningen eftersom småkanalerna kring Lau gård inte hann rensas under hans tid som ägare.


Diken och kanaler kräver mycket underhåll. Så här såg Laus myr ut året före den senaste årensningen. Foto: Stefan Haase, februari 2012.

Eskil Wannberg behöll systemet med statare och omsättningen på personal var fortsatt mycket hög. Över 40 personer flyttade in på gården under åren kring 1930 men vistelserna blev kortvariga. En familj med fem barn kom 1927 och en annan med åtta barn 1929. På Lau gård fanns 1932, förutom familjen Wannberg, sex anställda: en ladugårdsförman, två statkarlar, två mjölkerskor och en arbetare. Där fanns av och till också några Laubor som gjorde dagsverken, bland dem Ivar Laurin i Anderse och John Larsson i Botels. Belägen som den var långt ute på myren var gården på sitt sätt ett eget litet samhälle.

Efter prisfallet vid 1920-talets början stabiliserades konjunkturen men vid decenniets slut var det dags för en ny dramatisk jordbrukskris, 1930-tals depressionen hade gjort sitt intåg. Priserna på spannmål, socker, smör och fläsk rasade för att nå en bottennivå 1932. Lau gård hade ett högt kostnadsläge och för att hålla jordbruket flytande tvingades Eskil Wannberg ta ett stort kortfristigt lån i AB Gotlands Bank. Produktionen var igång under 1932, i november kunde åkaren Arthur Dahlgren köra 50 ton ”prässat hö” till hamnen på Ljugarn för utskeppning. Men i april 1933 gick gården i konkurs och en första frivillig auktion hölls i maj samma år.

Konkursen drabbade de anställda hårt, det fanns ingen lönegaranti på den tiden och de fick kämpa för att få ut innestående löner. Konkursförvaltaren var dock hygglig och tog undan en ko och en häst från auktionen för att statarna skulle kunna avlönas med sin avtalsenliga mjölkranson. Statarbostaden var bebodd till 1935 då ladugårdsförmannen avled, hans unga änka stod ensam med en son och två döttrar. Byggnaden förefaller ha rivits ganska kort därefter.

Även familjen Wannberg hamnade i en besvärlig situation. De fick behålla en hel del privata inventarier men mycket såldes av på konkursauktionen, bl a Wannbergs Browningpistol med hölster. Makarna fick boskillnad och hustrun flyttade till Stockholm medan Eskil Wannberg återvände till Uddevalla för en anställning hos Skogsägareföreningen. Sonen Edvard flyttade till fastlandet för studier och var senare anställd hos Mjölkcentralen i Stockholm.


Ekonomibyggnader vid Lau gård. I bakgrunden Eskil Wannbergs koladugård. Foto: Andreas Tjerneld, februari 2019.

7  Samarbete: sex Laubönder tar över gården

Lau gård drevs hjälpligt under sommaren 1933 för att i augusti samma år säljas på exekutiv auktion. Gården bestod då av hela byggnadsbeståndet och 13 jordbrukslägenheter med en sammanlagd areal om ca 98 hektar, huvudsakligen vall och betesmark. Köpare var Allmänna brandförsäkringsverket för byggnader å landet, Wannbergs störste kreditgivare, som därmed täckte sin fordran. Priset speglade den då usla jordbrukskonjunkturen, endast 16 500 kronor. Det kan jämföras med taxeringsvärdet som var 40 000 kronor och Wannbergs skulder som uppgick till 67 795 kronor. De 37 fordringsägarna hade inte mycket att hämta men personalen var prioriterad och lyckades få ut sina löner.

Brandförsäkringsverket var en anrik institution, grundad redan på 1700-talet (den införlivades 1983-1984 med Länsförsäkringar), som enligt sina stadgar var förbjuden att driva företag. Man började därför genast att se sig om efter en ny ägare till Lau gård. I det läget anmälde sex bönder i Lau sitt intresse för fastigheterna: Vilhelm Karlsson vid Smiss 1:3 och hans son Albert Karlsson vid Smiss 1:12 (1:2), Lars Nilsson vid Kauparve 1:80 (1:5), Lars Jakobsson vid Kauparve 1:4, Henrik Larsson vid Mattsarve 1:33 (1:2) och Gunnar Larsson vid Hemmor 1:2. Köpeskillingen var blygsam, 18 000 kronor, och i februari 1934 kunde de nya ägarna träda till.

De sex ägarna hade tanken att skifta ut jorden på varje brukningsdel, de hade i allmänhet sedan tidigare också egna jordlotter på myren, men fann det svårt att göra så på ett rättvist sätt. I stället valde man att bruka hela arealen gemensamt, som ett sambruksföretag. Många skrockade om kommande osämja delägarna emellan, fast så blev det inte. I en intervju 1971 konstaterade Sigvard Larsson vid Mattsarve, delägare i andra generationen, att något ”ont ord” aldrig växlats ägarna emellan. I en annan artikel talas om ”ganska högljudda debatter” men ingen osämja. Inom ägarkretsen har stora personförändringar skett under årens lopp. Redan 1937 överlät Lars Nilsson sin andel på systersonen Gottfrid Hansson och 1945 blev det sju delägare sedan Lars Jakobssons myrlott delats på sönerna Gustav och Ejnar. Det har sedan rullat på med generationsskiften och andra ägarförändringar.

Pionjärerna i sambruksföreningen undvek att införskaffa några gemensamma maskiner. Var och en kom med sina egna redskap och man såg till att arbetsinsatserna fördelades lika. Gödning och en del annat gick dock via sambruksföreningen som också hade inkomster. Sedan delägarna fått sitt behov av vinterfoder tillgodosett såldes överskottet på en höauktion. Lau gårds auktionsannons återkom varje sommar i gotlandstidningarna under många år. Med början 1959 fick delägarna möjlighet till helt självständig skötsel av vissa anvisade bitar av myren. Efterhand blev det sedan så att delägarna brukade jorden var för sig, men utan att äganderätten påverkades.

Växtföljden har självfallet undergått stora förändringar under årens lopp. 1960 låg en tredjedel som betesmark och en tredjedel som vall. På återstoden odlades vårsäd och sockerbetor. Tidigare var oljeväxterna den ekonomiskt sett viktigaste grödan. Däremot blev odlingen av hampa aldrig någon stor sak vid Lau gård, den ansågs kräva djupare mylla än vad som fanns där.

Efter Wannbergs konkurs har Lau gård inte haft någon fastboende invånare. Boningshuset användes länge som sammanträdeslokal för delägarna, innan förfallet blev för stort. Det står fortfarande uppe och många entusiastiska projektmakare har under årens lopp kastat sina blickar på byggnaden. Statarbyggningen revs på ett tidigt stadium medan flera av ekonomibyggnaderna underhållits och fortfarande används som lagerlokaler för foder och lantbruksmaskiner.

Det är nu 125 år sedan arbetet med torrläggningen av Laus myr inleddes. Den fina och jämna myrjorden odlas fortfarande. Laus myr skiljer sig i det avseendet från riket som helhet, där en tredjedel av den jordbruksmark som vanns genom dikningar och sjösänkningar under 1800- och 1900-talen idag inte längre odlas. Laus myr ”betyder ett utomordentligt tillskott i den här bygden”, framhöll Sigvard Larsson 1971. Där finns ”utan tvekan den bästa jordmånen i hela socknen”.


Betgallring vid Lau gård. Fr v Alvina Karlsson (Smiss 1:12), Märta Nygren (Hallsarve 1:11), Greta Karlsson och Robert Karlsson (Smiss 1:12). I bakgrunden t v manbyggningens gavel, t h ekonomibyggnaderna. Foto: omkring 1957.

Text: Andreas Tjerneld 2019 (andreastjerneld@gmail.com)

Källor och litteratur

Karta G:A:A: No 43, Laus myr i Lye, Lau, Burs och När, kopierad av Fr. Walgrén 1879, upprättad av H Steinmetz 1878, 00A20: 00060, Landsarkivet i Visby.

Akter i Eskil Wannbergs konkurs 1933, Gotlands södra häradsrätt, FIVa:23, konkursakter 1-8.

Agrarhistoria, red Bengt M P Larsson, Mats Morell, Janken Myrdal (1997).

Fäi-Jakås fyst brevi. Jakob Karlssons första 20 brev till Mathias Klintberg 1889-1890 (2000).

Flair brev fran Fäi-Jakå. Gotlandsbonden Jakob Karlssons brev till lektor Mathias Klintberg 1891-1895 (2012).

Gotlands läns hushållningssällskap: 1791-1941 (1945).

K E Hildebrand, Landtmännens mjölkförsäljnings förening u.p.a. under tioårsperioden 1915-1925 (1925).

Carin Häglund, Detta är Lau Gård: här föddes hästar upp för mjölkutkörning i Stockholm, GT 1971.

1915 1/7 1935. Mjölkcentralen. Lantmännens mjölkförsäljnings förening u.p.a. (1935).

Mats Morell, Jordbruket i industrisamhället 1870-1945 (Det svenska jordbrukets historia, 4, 2001).

Carl-Eric Nilsson, Första sambruksföreningen startades på Gotland 1934, artikel 8 juni 1960.

Notis om Aktiebolaget Lau, Aftonbladet 15 april 1904.

G Rudeberg, Mjölkcentralen: lantmännens mjölkförsäljningsförening u.p.a. 1915-1945 (1945).

C A Sylvan, Gotlands naturbeskaffenhet, jordbruksförhållanden, dess myrars utsträckning och beskaffenhet samt äldre och nyare försök till deras odlande (Svenska mosskultur-föreningens tidskrift, 1892, s. 214-244).

C A Sylvan, Senare årens myrodling på Gotland (Svenska mosskultur-föreningens tidskrift, 4, 1899).