‘Laubodi’ – om butikerna i Lau

1  Butikerna i Lau

Under 1800-talets andra hälft etablerades handelsbodar i flertalet socknar på Gotland. Lantbefolkningen fick på så sätt tillgång till de varor som kompletterade självhushållet. Det senare dominerade, fram till första världskriget fanns de flesta baslivsmedel tillgängliga på den egna gården, utdrygade med jakt och fiske. Samtidigt tillhandahölls specialvaror till icke ringa del av socknens egna hantverkare som skräddare, smeder och andra. Behovet av kompletteringar blev dock allt större och med denna växande efterfrågan lades grunden för lanthandelns etablering. En annan förutsättning var den näringsfrihet som infördes vid 1800-talets mitt. Tidigare var sockenborna hänvisade till handlarna i Visby, till gårdfarihandeln och till av myndigheterna anvisade marknadsplatser. För Lauborna låg marknaden vid Vänge kyrka närmast till hands.

I grannsocknarna När och Garda tillkom flera handelsbodar under 1850- och 1860-talen, men Lau fick en mer ordnad och uthållig butik först efter sekelskiftet 1900. Dessförinnan gjorde Lauborna sina affärsärenden på Ljugarn eller i Hemse och Stånga. Men särskilt vände de sig till den bodaffär som fanns i flygelbyggnaden vid Hallute gård i När, i kombination med gårdens jordbruksdrift. Affären vid Hallute var pastoratets ledande lanthandel och knöt an till en rörelse som funnits där redan på 1700-talet. Handelsman var från 1853 Johan Magnus Munthe, efterträdd av sin svärson Emil Krokstedt, som drev handelsboden till 1918.

Mathållningen på landsbygden var vid denna tid påtagligt ensidig och från handelsboden hämtades i första hand salt sill från Västkusten eller Norge och gryner till gröt. Den senare var basfödan, nykokt på kvällen och uppvärmd eller kall vid följande dags måltider. Rågmjölsgröt var vardagsmat medan risgrynsgröt betraktades som festmat. Till de livsmedel som inhandlades hörde också salt, socker och sirap, kryddor och russin liksom lyxvaror som kaffe, vin och cigarrer. Snus och tobak fanns att tillgå och öl togs in från Visby bryggeri. Utbudet av manufakturvaror var omfattande, vid Hallute fanns järndetaljer, slipstenar och kläder, skor eller material därtill såsom garn och läder.

Kredithandel var det vanliga och inköpen räknades ofta av från kundernas leveranser till handelsboden. De senare bestod huvudsakligen av spannmål och sågat virke. Varorna som försåldes vid Hallute hämtades med hästskjuts från Visby, ibland från hamnarna i Ljugarn och Ronehamn, som då angjordes av lanthamnstrafiken. Sedan järnvägen byggts ut till södra Gotland 1878 lastades mycket gods om vid stationen i Etelhem och fördes med ”ölskjutsen” till När.


Hallute gård på När. Lanthandeln var inrymd i den vänstra flygeln. Teckning från 1800-talet.

Tillbaka till Innehåll

2  August Löfgren – handlare med förhinder

Ett kort avstånd mellan hushållen och butiken var före cyklarnas och motorfordonens tid en viktig framgångsfaktor för lanthandeln. Det fanns därför goda förutsättningar för en etablering även i Lau. Ett första initiativ togs av fru Elsie (Anna Elisabeth) Holmqvist (1816-1887) som på 1870-talet drev en mindre handelsbod vid Bjärges 1:37 (1:12). Hon var född Rabe och ättling till handelshuset vid Hallute och var frånskild från en handlanden Holmqvist, vilket borgade för en viss branschkännedom. Arten och omfattningen av hennes verksamhet vid Bjärges är dock okänd, den upphörde 1884. En annan tidig aktör var August Löfgren (1868-1947) från Hemmor 2:1 (1:12). Sonson till sockenskräddaren Lars Löfgren gick August i lära hos skräddaren Oskar Olsson vid Hallute i När. Återkommen till Lau inköpte han 1893 fribaptistförsamlingens predikantbostad, Bjärges 1:9, där han sedan bedrev skrädderi och en mindre handelsrörelse. Fastigheten behöll han till 1904.

August Löfgrens sortiment är okänt men rörelsen var så pass lyckosam att han 1905 kunde uppföra en egen affärsfastighet, Botels 1:13. Den innehöll också en bostadsdel dit han flyttade följande år. Butiken låg på två tomter som han friköpt av Vilhelm Larsson på Botels 1:17 (1:4), de s k Grindängstomterna. Läget var gott, mitt i Lausböin, uppe vid vägen Lau-Garda, på dess södra sida. August drev sin butik i endast tre år, till 1908, då den såldes på exekutiv auktion till handelsidkerskan Ida Weström som samordnade den med sin butik i Garda. August var då svårt skuldsatt men tycks inte ha gått i personlig konkurs. En anledning till misslyckandet kan ha varit konkurrens från den samma år bildade Lau handelsförening. August hade 1905 varit med om att bilda Lau friförsamling av Svenska Missionsförbundet, där han var medlem nr 2. Han begärde nu ”själfmant” sitt utträde ur församlingen.


”August Löfgrens Läifridä, byggningar”. Här bedrev August diversehandel sedan han lämnat sin butik vid Botels. Foto: Mathias Klintberg, troligen på 1910-talet.

Affären vid Botels behövde kringutrymmen varför August etablerade sig på markområdet snett över landsvägen med tunnor, skjul och även ett mindre bostadshus för sig själv. Byggnaderna låg på ofri grund, på jord som tillhörde Frans och Margareta Hejdenberg vid Liffride 1:1. Området friköptes 1915 som Liffride 1:4 och här var August bosatt från 1909 till sin död 1947. Vid Liffride bedrev han skrädderi men tidvis också handel med specialvaror av skilda slag. Särskilt under 1910-talet, men även senare, arbetade han som slaktare och sålde köttdetaljer. Det är känt att han under första världskriget försåg förmögna sommargäster på Ljugarn med kött, vid sidan av de hårda ransoneringsbestämmelserna.

August gifte sig 1921 med sömmerskan Elinda (Linda) Persson från Hallbjäns 1:18 (tidigare Mattsarve 1:6) och tillsammans utvecklade de skrädderiet. Byxor och blusar var vanliga artiklar och många Laubor hade sina mått inskrivna i Augusts kundregister. Vid sidan av insatsvaror för skrädderiet, som tyger, knappar, nål och tråd, tog han också in strumpor, skor och hattar för avsalu. En stor artikel var trätofflor som August tillverkade med hjälp av inköpta bottnar och läderbitar. Andra varor var fröer, detaljer till cyklar och kaffe, det senare togs in säckvis för att sedan säljas vidare till sockenborna i småpartier. Hästtagel köpte han in från gårdarna och sålde vidare för fortsatt förädling. Den lilla butiken vid Liffride kan på goda grunder betecknas som en diversehandel.

Affärerna gick dessvärre inte bra. August kom tidigt i skuld till den expansiva lantbrukaren Vilhelm Karlsson (1876-1951) vid Smiss 1:3 liksom till sina grannar. Lånen omvandlade han till inteckningar som sedan ytterligare belånades. Detta väckte starkt missnöje hos hans många leverantörer. Sommaren 1931 brast tålamodet för Emil Krokstedt, nu handelsman i Ronehamn, som begärde August i konkurs för en skuld på 480 kronor. Vid den följande konkursauktionen såldes lösöre och varulager, allt noga förtecknat, liksom fastigheten vid Liffride. Den senare inköptes av Vilhelm Karlsson. Även efter försäljningarna uppvisade boet ett betydande underskott.

August och Linda var under en kort tid hyresgäster hos Vilhelm Karlsson, men redan 1933 kunde Linda köpa fastigheten. De fortsatte med skrädderiet, diversehandeln vid Liffride var däremot ett avslutat kapitel.


En bevarad del av August Löfgrens affärslokal vid Liffride 1:4. Foto: Stefan Haase 2017.

Tillbaka till Innehåll

3  Ida Weström och Helny Ahlqvist – affärskvinnor i Lau

Augusts butik vid Botels övertogs som nämnts 1908 av Ida Weström (1870-1923), som filial till hennes betydligt större lanthandel i Garda. Filialsystemet var ett vid sekelskiftet 1900 nytt inslag som fick stor spridning på landsbygden. Det gav möjligheter för handlare som ville expandera och gjorde det även lättare för hushållen att inhandla sina varor på nära håll. Ida Weström hade en bakgrund som bokhållare hos handelsman Krokstedt på När. Hon drev från 1902 en handelsrörelse vid Hägulds i Garda, i det vackra trähuset bakom den nedlagda konsumbutiken. Affären gick bra, hon hade stor omsättning och taxerade 1909 för en inkomst på över 3 000 kronor. År 1912 inköpte hon en affärsfastighet vid Nygårds och flyttade sin rörelse dit. Lokalen, ett ännu bevarat trähus med mycket snickarglädje, hade ett strategiskt läge där vägarna mot Lau, Lye och Alskog sammanstrålade, snett emot det nu sedan länge avvecklade ålderdomshemmet Ekängen.

Ida Weström flyttade aldrig till Lau, för den dagliga skötseln av filialbutiken svarade ett handelsbiträde bosatt på lokalens övervåning. En innehavarinna av denna tjänst var Eugenia (Gina) Pettersson från Burs. När hon 1917 övergick till socknens kooperativa handelsbod anställdes Helny Ahlqvist (1895-1987). Helny hade växt upp på en liten gård vid Bondarve i Guldrupe och haft plats som bodbiträde i Martebo och Fole innan hon kom till Lau. Hon var sina föräldrars äldsta barn, en yngre broder var brunnsborrare och grundade den välkända firman i Fröjel. I Fole blev Helny medlem av socknens missionsförsamling och hon inträdde genast i Lau friförsamling av Svenska missionsförbundet, där hon under många år var en ledande kraft. Läs mer om detta i artikeln om frikyrkokapellen, www.lau.se/sv/historia/lau-i-aldre-tider/frikyrkokapellen-i-lau.

Arrangemanget med en huvudbutik i Garda med filial i Lau tycks ha fungerat väl, liksom samarbetet mellan Ida Weström och Helny Ahlqvist. Ida avled 1923 och efterlämnade en betydande förmögenhet, även Helny var då ihågkommen i hennes testamente. Följande år sålde Idas arvingar huvudbutiken i Garda till Ture Cederlund medan Helny för 3 000 kronor inköpte affären vid Botels. Hon hade nu sin egen butik i Lau. Till sin hjälp övertog Helny biträdet Märta Rosvall som 1926 ersattes av värmländskan Astrid Andersson, även hon aktiv i missionsförsamlingen. Helny drev affären i Lau till 1943. Från 1932 ägde hon även affärsrörelsen i Garda och återupprättade på så sätt den samordning som Ida Weström skapat. 1933 flyttade Helny från Lau till bostadsdelen i huvudbutiken vid Nygårds, där även hennes far var bosatt. När affären omsider fick andra ägare köpte hon en mindre fastighet vid Hägulds i Garda och ägnade sig åt biskötsel. Affären vid Nygårds drevs fram till 1966 med Gunnar Classon som siste handelsman.


Ida Weströms handelsbod, Botls (Botels 1:13). Foto: Mathias Klintberg på 1910-talet.

För lanthandelns utveckling var det viktigt med goda kommunikationer, affärerna emellan och med deras leverantörer och kunder. Det var därför naturligt att handelsmännen tog initiativet då ”fjärrtalaren”, telefonen, introducerades på 1880-talet. Telefonen tillhörde vid den tiden produktionslivet, inte privatlivet. Ida Weström fick en linje från Etelhem till sin butik i Garda 1906 och hon såg också till att hennes filialbutik i Lau fick telefonförbindelse. Eftersom abonnenterna själva fick bekosta ledningarna blev hon tillsammans med Lau kommun ägare av ledning och stolpar när socknen 1909 fick sin första telefonförbindelse. Idas stolpar övertogs sedan av Helny Ahlqvist men förutsättningarna ändrades sedan Garda 1927 fått egen telefonstation. Numren till hennes butiker var lätta att komma ihåg, till huvudaffären nummer Garda 3 och till filialen i Lau nummer Garda 65. Ett annat kommunikationsproblem var transporterna. För att underlätta varuhanteringen införskaffade Helny 1930 en kombinerad last- och personbil, en Ford av 1923 års modell med registreringsnumret I 309. Hon blev därmed en av de första kvinnliga bilägarna på Gotland.

Det är svårt att säga om Helny Ahlqvist var lika ekonomiskt framgångsrik som Ida Weström. Helny verkade under en annan konjunktur och konkurrensen skärptes genom en positiv utveckling för socknarnas konsumbutiker. Helny fick dessutom vidkännas en del kännbara motgångar. 1925 figurerade hon i pressen som brottsoffer i en bedrägeri- och förskingringshärva. Gärningsmannen, en sakförare Forsell, blev dock frikänd i hovrätten. En stor kund hos Helny var disponenten Eskil Wannberg på Lau gård och när denne gick i konkurs 1933 hade hon en betydande fordran som blott till ringa del infriades. Handlingar från konkursen visar att Helny drev en välsorterad lanthandel. Utöver mjöl och andra livsmedel saluförde hon också byggnadsmaterial som gips, färger och tapeter.


Helny Ahlqvist framför sin affär vid Nygårds i Garda. Sorkarna är Sven och Lasse Håkansson, systersöner till Gustav Larsson vid Husarve 1:5 (1:1). Foto: omkr 1941.

Tillbaka till Innehåll

4  Ett dramatiskt slut

Helny Ahlqvists affär vid Botels övertogs 1943 av handelsman Ture Pettersson (1915-1992), född i Endre men närmast inflyttad från Bringes i Vänge. Han drev den blott i fyra år och övergick sedan till annan verksamhet i Stockholm. Ny handlande vid Botels blev 1947 Ingvar Thomsson (1916-1990) från Dalbo på När, nu nygift med Gurli (Gullan) Snöbohm från Hablingbo. De fick en son följande år och familjen hade sin bostad i affärshusets bakre del medan deras 15-åriga hembiträde hade sitt rum på vindsvåningen. Alla var hemma på kvällen den 23 februari 1949 då hembiträdet tände en fotogenkamin i köket för att bära upp den till sin vindskammare. På något sätt exploderade kaminen när hon stod i trappan, hon släppte den och genom den brinnande fotogenen spred sig eldsvådan snabbt på undervåningen. Flickan hoppade ut genom ett vindsfönster och även familjen Thomsson satte sig i säkerhet.

Genom klockringning uppmärksammades sockenborna på läget och strömmade till i stora skaror. Även Lau brandkår kom skyndsamt till platsen och försökte rädda familjens bohag, men förgäves. Däremot lyckades man få ut nästan hela affärslagret, om än mycket av detta blev vattenskadat. Affären var välfylld, nya varor hade inkommit dagarna före branden, bl a dyrbara garner. Händelsen väckte förstämning, Thomsson var allmänt aktad och omtyckt, ”varför bygdens folk hyser stort medlidande med de unga makarna” (Gotlänningen).

Fastigheten vid Botels blev svårt brandskadad och ansågs omöjlig att reparera. Den inköptes 1950 av Harald Vinberg vid Hallsarve 1:20 och stod länge kvar i sitt ömkliga skick som en påminnelse om den våldsamma eldsvådan. Efter 44 år var det sluthandlat vid Botels, det blev aldrig mer aktuellt att driva någon affär på den platsen.

Ingvar Thomsson, som fick brännskador på händerna vid släckningsarbetet, var dock snart igång med ett nytt affärsprojekt. Frånsett det personliga lösöret var han relativt väl försäkrad. Av Vilhelm Veström vid Hemmor 6:21 (1:6) inköpte han en tomt belägen strax väster om Lau kyrka och lät där uppföra en modern affärslokal, Hemmor 1:17. Läget var betydligt bättre än det han haft vid Botels och tomten gav även plats för ett framtida behov av bensinpump och bilparkering. Han drev denna butik under en kort tid, innan den såldes till Gotlands Konsum. Mer om detta nedan.

Ingvar Thomsson hade tidigare arbetat i affärerna i Burs och När. Nu flyttade han och hans familj till Magnuse i Levide där de övertog en betydligt större butik än den i Lau. Under en period hade de också en filial i Fardhem. I Levide blev de kvar i många år, affären såldes först 1977.


Ingvar Thomssons nya affärslokal vid Hemmor 1:17, byggd 1949. Foto: Ernst Ödegaard 1980.

Tillbaka till Innehåll

5  Lau Handelsförening, första upplagan 1908-1927

Kring sekelskiftet 1900 skedde ett starkt uppsving för jordbruket i socknen. Laga skiftet och utdikningen av Laus myr gav nya möjligheter. Stora och moderna ladugårdar tillkom i rask takt och driften effektiviserades. För lantbrukarna blev det angeläget att genom samverkan och föreningar göra insatsvarorna billigare och samtidigt säkra avsättningen av jordbrukets produkter. En storsatsning i denna producentkooperativa anda var När & Lau mejeriförening som 1909 startade mejeriet vid Hallute på När, särskilt inriktat på tillverkning av smör. Tre större jordbrukare i Lau ingick från första början i mejeriföreningens styrelse: Emil Kristiansson vid Fie 1:83 (1:4), Lars Nilsson vid Kauparve 1:80 (1:5) och Vilhelm Karlsson vid Smiss 1:3 (se bildarkivet a33-058 och a33-059). Samtidigt med mejerirörelsen utvecklades lantmannakooperationen, där lokalföreningarna på ön 1906 sammanslöts i GLC, Gotlands Lantmäns Centralförening. En lokalavdelning bildades i Garda 1905 men i Lau kom aldrig någon Lantmannaförening till stånd. Här var det istället en handelsförening som tog ansvar för lantmannaprodukterna.

Starten av ”Lau handelsförening u p a” 1908 ska ses i ljuset av producentkooperationens utveckling. Det var vanligt på södra Gotland att handelsföreningarna stod lantmannarörelsen nära. På norr och i Visby var kooperationen däremot i betydligt större utsträckning länkad till den snabbt växande arbetarrörelsen. Lau handelsförening hade 27 medlemmar då den bildades, nästan alla var jordbrukare men där fanns också rättaren på Lau gård, några hantverksmästare och folkskolläraren Johan Söderdahl. Den senare ingick i styrelsen tillsammans med Lars Nilsson vid Kauparve, Arvid Olsson vid Bjärges 1:4, Lars Hansson vid Botels 1:2 och Jakob Oskar ”J O” Larsson vid Fie 1:14, välkänd expert på Laumålet. En affärslokal hyrdes hos skomakaren Olof Olsson vid Bjärges 2:1 (1:7). Fastigheten, belägen snett emot kyrkan, söder om landsvägen till Garda, var nybyggd. Olsson hade genom skiftet ålagts utflyttning till denna plats.

Handelsföreningens verksamhet var till en början blygsam. Boden höll öppet en dag i veckan och endast för föreningens medlemmar. All försäljning skedde på kredit, någon kontanthantering förekom inte. Snarast rörde det sig om en organiserad byteshandel. Medlemmarna lämnade in smör och ägg som såldes i parti för deras räkning och samtidigt tog de ut specerier, manufaktur, sybehör, tyg och beklädnadsartiklar. Varorna hämtades till allra största delen från Kooperativa förbundet och föreningen var medlem i dess distrikt på Gotland, även det grundat 1908. De flesta medlemmar och även föreningen som helhet hade en relativt god balans mellan inkomsterna från försäljningen av jordbruksprodukterna och värdet på uttagna varor. Däremot var det stora variationer under året, under vintern stod medlemmarna i skuld till föreningen men det byttes mot fordringar på sommaren, när hönsen värpte bättre. Förbud mot kreditköp var en av konsumentkooperationens bärande principer, men det tog man lätt på i Lau. Föreståndaren konstaterade 1912 att ”kredit måste medgifvas då privathandlande i trakten hålla kreditsystem utan inskränkning”.

Som föreståndare tjänstgjorde från 1911 lantbrukaren Hugo Rudin vid Hemmor 6:21 (1:6). Det var en bisyssla, till en början avlönad med 100 kronor per år. Rudin, en stöttepelare i socknens missionsförsamling, var under lång tid också ledamot av styrelsen och kom att göra handelsföreningen stora tjänster. Vid sin sida hade han ett avlönat handelsbiträde och extrapersonal för äggpackning, de senare fick ett öre för varje packat tjog ägg som ersättning. Under Rudins ledning utvecklades föreningen positivt, omsättningen ökade och något år var det även möjligt att ge återbäring. Trots föreningens litenhet kunde man 1916 uppföra en ny affärsfastighet, centralt belägen på ”gamla skoltomten”, där socknens större vägar strålade samman, med kyrkan och nya skolan som närmaste grannar. Byggnaden stod på kommunal mark men var föreningens egen och en extern revisor som kom på besök följande år fann den både praktisk och trevlig.


Lau centrum med skolan, kyrkan och handelsföreningens affärslokal, byggd 1916. Bakbygget tillkom 1923, avsett som lagerutrymme. Foto: omkring 1950.

Den nya affärslokalen gav utrymme för en väsentligt utökad verksamhet. Öppethållandet ökades till sex dagar i veckan, klockan 07.00 till 18.00. Redan 1914 hade man gjort det möjligt för icke-medlemmar att handla, mot kontant betalning, och försäljningen till dessa var snart nästan lika stor som till medlemmarna. De senares antal hade 1917 ökat till 42. I affärshuset fanns en personalbostad och dit flyttade 1917 biträdet Gina Pettersson från handelsboden vid Botels. Hon hade ett stort ansvar, i hennes uppdrag ingick bl a att med egna medel avlöna den extra biträdespersonal som kunde behövas. Själv hade hon både månadslön, provision på försäljningen och fri bostad, inklusive uppvärmning. Tyvärr drabbades Gina av lungtuberkulos, ett gissel för den tidens butiksanställda, och tvingades till sjukledigheter innan hon avled 1926, vid 43 års ålder. Som vikarie och efterträdare inträdde Berta Hallander, även hon från Burs.

Revisorn var vid sitt besök 1917 inte helt nöjd med verksamheten. Han fann medlemmarnas avräkningar slarviga, bokföringen illa skött och ordningen i butiken mindre god. Efter första världskrigets slut skedde också en viss tillbakagång, försäljningen minskade samtidigt som lagret ökade. Ägghandeln svarade då för ungefär en tredjedel av omsättningen. Den kom fortsättningsvis att minska i betydelse men levde kvar under mycket lång tid. Först 1993 beslöt dåvarande Garda-Lau handelsförening att endast ta emot genomlysta ägg, vilket i praktiken innebar att ägghanteringen upphörde.

Ett problematiskt inslag var kundkrediterna, 1924 gick 40% av försäljningen på kredit och föreningens fordran på sina medlemmar var på 1920-talet mångdubbelt större än under de första åren. Frågan splittrade både styrelsen och årsstämman. Ett förslag från styrelsen om strikt kontanthandel avvisades av 1921 års stämma men man enades om betalning månadsvis. Det var dock svårt att få genomslag för en rutin av det slaget. Lars Nilsson vid Kauparve drev linjen om kontantköp och 1925 fick han stämmans stöd för att det gångna årets skulder skulle vara indrivna senast sex månader efter årsskiftet. Ett beslut om strikt kontantförsäljning togs 1926 men då stod föreningen inför att upplösas.

Även om det fanns svårigheter så var Lau handelsförening knappast något krisföretag vid denna tid. Rörelsen var lönsam och medlemmarna fick varje år återbäring på sina varuinköp, 1927 så mycket som 6%. Ett förslag från styrelsen om att hälften av utdelningen skulle tillföras andelskapitalet underkändes av årsstämman. Ett akut problem uppstod dock 1926 då dels biträdet Gina Pettersson avled och dels föreståndaren Hugo Rudin sa upp sin tjänst. Styrelsen stod inför valet att anställa ny personal eller uppgå i Gotlands Konsumtionsförening. Den senare hade tillkommit året innan genom att den kooperativa föreningen i Visby bytt namn och börjat inkorporera konsumtionsföreningar på landsbygden. Slite, Rone och Bjärges var de föreningar som först anslöt sig, sedan följde Ljugarn men också Lau.

Inom Lau handelsförening arbetade mångåriga styrelseledamöter som Arvid Olsson vid Bjärges, Lars Nilsson vid Kauparve och skolläraren Johan Söderdahl för att föreningen skulle likvideras och med tillgångar och skulder anslutas till Gotlands Konsum. Så blev också beslutet vid två på varandra följande medlemsmöten under hösten 1926, den andra gången dock först efter votering. Övertagandet skedde den 15 mars 1927, men handelsföreningen likviderades formellt först följande år. Därmed hade Lauborna avhänt sig det mesta av sitt inflytande över socknens kooperativa butik.

Tillbaka till Innehåll

6  Lau Konsum 1927-1951

Gotlands Konsum kunde överta en affär i ganska gott skick. Fastigheten hade underhållits och 1923 kompletterats med ett bakre lager. I butikslokalen fanns också en del modern teknik. Den kommunala ”telefonapparat” som från 1909 stått på Johan Söderdahls kontor hade flyttats till handelsföreningen nya butik och 1924 fick föreningen rätt att ta ut samtalsavgifter från användarna – i socknen fanns då endast sex abonnemang. Fotogen var före elektrifieringen en viktig vara och på initiativ av en leverantör installerades 1926 en fotogenmätare i butikslokalen, vilket underlättade hanteringen. Under 1930-talet gjordes ytterligare förbättringar, bl a repareras och utvidgas föreståndarbostaden som nu tillförs utrymmen även i affärshusets vindsvåning.

Till butikerna inom Gotlands Konsum knöts medlemsråd som i någon mån ersatte de tidigare fristående föreningarnas styrelser. Lars Nilsson vid Kauparve och Johan Söderdahl från den gamla styrelsen invaldes i medlemsrådet, men där insattes också nya krafter. Medlemsrådet arbetade under en följd av år för att ett nytt magasin skulle byggas bakom affärslokalen. Ett sådant tillkom också på 1940-talet.

Efter en övergångsperiod inträdde 1931 Nils Sjöblom (1909-1964) som föreståndare med tjänstebostad i affärshuset. Han inkallades i militärtjänst vid krigsutbrottet och ersattes av en vikarie fram till att han avgick 1941. Sjöblom gick sedan vidare i karriären inom Gotlands Konsum, först som föreståndare för den då nya butiken i Lärbro och sedan i Buttle. Sjöblom ansågs ha ryckt upp Lau Konsum, omsättningen steg efter hans tillträde och butiken hölls för att vara välskött. Bakom hans rygg stod i hög grad Gustaf Loggin (1903-1975), som 1930 hade efterträtt Söderdahl som folkskollärare och kantor i Lau. Loggin var en framstående person inom Gotlands Konsum, särskilt verksam inom dess förvaltningsråd där han blev ordförande 1945. Som närmaste granne till Lau Konsum hade han alla möjligheter att övervaka verksamheten. Han meddelade gärna styrelsen sina iakttagelser och såg bl a till att en av Sjöbloms efterträdare fick lämna sin tjänst.


Affärsbiträdena Elna Östman, Hallbjäns 1:8, och Kerstin Engdahl, Goks 1:8 (1:1). Biträdet Nils Lingvall, Gumbalde 1:29 (1:7), syns i fönstret bakom. Foto från 1943. Reklamen för Lumalampan var högaktuell i Lau, detta år inleddes elektrifieringen av socknen.

Rekryteringen av föreståndare var ett problem under 1940-talets stora personalbrist. Flera goda krafter tillsattes men valde att efter kort tid gå vidare i karriären inom Gotlands Konsum. Längst stannade Lennart Gullin (1911-1997) som var föreståndare i Lau 1943-1947 och som sedan under många år var chef för Konsumbutiken i Hemse. Ändå stod Lau Konsum starkt. Av socknens 417 invånare år 1950 var 141 medlemmar i Gotlands Konsum, en hög siffra. Köptroheten var enastående, Lau låg samma år i topp på ön när det gällde omsättning per medlem.

De goda siffrorna till trots fördes vid 1940-talets slut en diskussion inom Gotlands Konsum om Laubutikens framtid. Det fanns flera möjligheter. En var att bygga en ny butik i Lau, en annan att köpa in en befintlig. I det senare fallet föll naturligtvis blickarna på Ingvar Thomssons just färdigställda nybygge vid Hemmor 1:17. Det första alternativet, ett nybygge i Gotlands Konsums regi, gavs en seriös behandling. Som en förberedelse inköptes en tomt på Sunnkyrkes mark och ritningar till en ny affärslokal togs fram. Men kunde socknen verkligen bära två affärer med nybyggda lokaler? Det blev förhandlingar med Thomsson som visade sig vara villig att sälja och hösten 1950 beslöt Gotlands Konsum att förvärva hans butik.

Samtidigt hade krafter inom Gotlands Konsum väckt frågan om koncentration av föreningens många butiker. Det fanns en önskan om att ”knoppa av” vissa enheter för att istället utveckla de kvarvarande. Denna tanke mötte ett starkt gensvar hos medlemmarna i Lau som när köpet av Thomssons butik blev känt anmälde att de avsåg att utträda ur Gotlands Konsum och bilda en egen, självständig, konsumtionsförening. De knöt på så sätt an till den 20 år tidigare avvecklade Lau handelsförening.

Tillbaka till Innehåll

7  Lau Handelsförening, andra upplagan 1951-1967

Vid ett välbesökt möte i november 1950 ställdes Lauborna inför tre alternativ, att fortsätta inom Konsum, att bilda en handelsförening eller att grunda ett aktiebolag? En betryggande majoritet önskade en handelsförening, men icke så få ville kvarstå i Gotlands Konsum. Sju personer utsågs att ordna med andelsteckning och kort därefter valdes en styrelse för den nybildade Lau handelsförening. Styrelsen skred snabbt till verket och inköpte såväl den gamla handelsboden på skoltomten som Thomssons nybygge vid Hemmor, med inneliggande lager. Det var stora penningsummor som måste fram, det mesta genom lån från Lau Sparbank, delvis mot medlemmarnas borgen. Föreningen beviljades inträde i Kooperativa Förbundet och den 1 juli 1951 var den nya organisationen på plats. En uppdelning hade då skett mellan de två butikerna, tyngre varor såldes i gamla butiken, ”Järnbodi”, medan specerier, manufaktur och korta varor fördes i den nya.

Det resoluta agerandet hade sin bakgrund i att initiativkraftiga och ekonomiskt kunniga personer invalts i styrelsen, flera av dem hade erfarenheter från såväl jordbrukets föreningsrörelse som kommunalpolitiken. Erik Pettersson (1915-2003) vid Kauparve ställde upp som ordförande och Eric Pehrsson (1913-1987) vid Mattsarve blev sekreterare. Bland styrelseledamöterna fanns också Sigvard Larsson (1916-1984) vid Mattsarve, som tio år senare efterträdde ”Kauparn” som ordförande. En annan viktig förutsättning var att det redan fanns en handelsföreståndare på plats. Axel Persson (1915-1985) var infödd Laubo och hade delvis vuxit upp vid Liffride 1:4 där han kunnat följa August Löfgrens affärsverksamhet. Efter 15 år som jordbruksarbetare på gårdar i Lye, Burs, Anga, Fole och andra platser slog han om och återkom till Lau där han blev biträde i Lau Konsum 1947 och föreståndare där 1950. Axel hade ett stort intresse för ekonomi och det ansågs att sammanslagningen av de privata och kooperativa affärerna ursprungligen var hans idé.


Två företagare i Lau, t v Erik Ljunggren (1915-1990), åkeriägare, t h Axel Persson (1915-1985), handelsföreståndare. Foto omkring 1960.

Under Axels ledning utvecklades handelsföreningen mycket väl. Köptroheten var stor och omsättningen hög. Lagervärde och inventarier kunde snabbt skrivas ner. Redan 1953 började föreningen ge återbäring, den sattes till 3% och var differentierad på inköpta ägg, på försåld gödning och på försålda varor. Tio år senare höjdes återbäringen till 4%. Omsättningen, räknat i löpande priser, var stabil, den ökade något vissa år och minska något andra. En bit in på 1960-talet var föreningen helt skuldfri, frånsett skulderna till de egna medlemmarna.


Biträdena Allan Larsson (f. 1934) och Helge Johansson (1908-1974) i handelsföreningens gamla affärslokal, “Järnbodi”, 1956.

Engagemanget i socknen för den egna affären var stort och vid årsmötena framkom en hel del synpunkter. Kvinnor deltog men valdes under föreningens tid aldrig till någon förtroendepost. En aktiv styrelseledamot var Kristian Hejdenberg (1906-1988) vid Liffride. Han önskade bl a ett bättre utbud av kaffekoppar, en neonskylt och ett utökat öppethållande, krav som inte vann gehör hos föreståndaren. En livligt omdiskuterad fråga var om butiken skulle föra ”fastlandsfabrikat” av livsmedel där det fanns lokala alternativ som Klintebys och Andelsslakteriets. Sedan föreståndaren upplyst om att marginalerna på ”importerade” produkter i flera fall var bättre än på de lokalt tillverkade enades årsmötet om att ge Gotlandsprodukterna företräde endast då priset och kvaliteterna var likvärdiga.


Föreståndaren Axel Persson (1915-1985) i mitten med sina biträden Allan Larsson (f. 1934), Inga Holmström (Larsson, f. 1937), Ingrid Pettersson (Jakobsson, f. 1936) och Helge Johansson (1908-1974). Bilden tagen 1956 i nya “Laubodi” vid Hemmor 1:17.

Ett gott stöd för Laubodi var den frysfacksförening som tillkom 1955 med ett 30-tal sockenbor som medlemmar. I direkt anslutning till affären vid Hemmor installerades en anläggning från Buhl Kyl AB med olika fack där medlemmarna kunde hyra in sig för en årsavgift om fem kronor per år. Lokalen hyrde frysfackföreningen från handelsföreningen. Det var en välkommen service för hushållen i socknen, som i de flesta fall saknade egen frysbox. När Lau frysfackförening upplöstes 1986 hade avgiften höjts till 55 kronor och frysboxen blivit en standardutrustning i hemmen.

Även om Lau handelsförening utvecklades positivt så fanns det också tecken som pekade i en annan riktning. Utflyttningen från socknen och den ökade rörlighet som bilismen medförde satte sina spår. Lanthandeln började alltmer betraktas som en krisbransch. Bakom de förment goda siffrorna fanns också inflation och skatteförändringar. Redan vid årsmötet 1961 diskuterades en påtänkt sammanslagning av Gotlands Konsum och de fristående kooperativa handelsföreningarna. Nils Lindström vid Hallsarve, som en tid satt i styrelsen, opponerade sig och påpekade att om dessa planer blev verklighet ”finge vi nog en butiksbuss som kom ett par gånger i veckan i stället för vår affär och i övrigt åka till Visby och handla”. Följande år förelåg en plan för kooperationens framtida utveckling, utarbetad av ”Strukturkommittén för Gotlands konsumtionsföreningar”. Förslagen vann inget gehör hos styrelsen i Lau som beslöt att hålla medlemmarna ovetande om utredningens existens.

De centralt väckta önskemålen om samordning av kooperationen på Gotland och spådomar från Kooperativa Förbundet om en nära förestående nedläggning av de mindre butikerna sporrade till motoffensiv. En tänkbar motåtgärd som snabbt förverkligades var att slå ihop handelsföreningarna i Lau och Garda. Föreningarna var på många sätt lika, de stod bägge utanför Gotlands Konsum, och de skulle ha många fördelar av en fusion. Som ett första steg blev Axel Persson under 1966 föreståndare även för affären i Garda. I både Lau och Garda drev styrelserna på för en sådan lösning och efter förhandlingar och årsmöten under våren 1967 avvecklades Lau handelsförening till förmån för den nybildade Garda-Lau handelsförening.

Tillbaka till Innehåll

8  Kamp och kris: Garda-Lau handelsförening

Till ordförande i den gemensamma styrelsen för Garda-Lau valdes Sigvard Larsson vid Mattsarve medan föreståndaren Axel Persson blev sekreterare. Sigvard kvarstod som ordförande till sin bortgång 1984, då han efterträddes av Birger Eskelund från Garda. Första kvinna i styrelsen var Inga Dahlbom från Frindarve i Garda, invald 1975, och som första kvinnliga styrelseledamot från Lau invaldes Gertrud Karlsson vid Smiss 1984. Föreningen hade vid starten 234 medlemmar och åtta anställda. I den nya föreningen gick Lau in som den ekonomiskt starkare parten. Garda hade tyngts ner av en förlustbringande filial i Alskog, som nu var nedlagd. Sedan Garda byggts om till snabbköp 1966 skedde dock en snabb upphämtning och 1968 hade omsättningen där blivit större än vid de två enheterna i Lau.

Redan under 1950-talet hade krav rests på att gamla och nya ”Laubodi” borde slås ihop och så blev nu fallet. Gamla ”bodi” från 1916 fick stryka på foten och såldes till privatbostad 1970. Nedläggningen föregicks av en stor lagerutförsäljning men mycket järnvaror flyttades också ner till nya ”bodi” vid Hemmor. Det blev trångt där, sedan sortimentet utökats med spik, taggtråd, skottkärror och andra specialvaror. I samband med flytten byggdes nya ”bodi” om till snabbköp, en fråga som diskuterats i flera år.


Gamla ”bodi”från 1916, Bjärges 3:1, såldes 1970 till Per och Monica Ljunggren. Foto: Enar Hansson, 2003.

Den nya föreningen med sina butiker i Lau och Garda välkomnades knappast på högre nivåer inom Kooperativa Förbundet. En på centralt håll utarbetad prognos förutspådde nedläggning under år 1971. Ett irritationsmoment kan också ha varit att butikerna av tradition tog in en del varor från privata leverantörer utanför kooperationen. Den njugga inställningen ledde till att föreningen förvägrades nya skyltar när kooperationen lanserade ett nytt formspråk. De gamla var redan nedplockade så Axel Persson tapetserade fönstren med KF:s evighetskringla, introducerad 1967. Med denna symbolik uttryckte han föreningens ambition att trots alla svårigheter leva vidare.

Ekonomiskt sett höll föreningen ställningarna under många år, prognoserna till trots. Omsättningen ökade för bägge butikerna, fast mer i Garda än i Lau. 1983 passerade den fyra miljoner, 2,4 i Garda och 1,7 i Lau, och 1990 uppgick den till 7,2 miljoner. Men det var inflationstider och vissa år nådde ökningen inte upp till försämringen av penningvärdet, vilket tärde på resurserna. Återbäringen sänktes i flera steg, 1980 till 0,5%. Det blev också nödvändigt att minska på personalen, ett biträde fick sluta 1981. En stor uppgift för styrelsen var att hitta en efterträdare till Axel Persson, som insjuknade och lämnade sin befattning 1979. Efter två mindre lyckade rekryteringar stannade man 1985 för en annan lösning med platschefer i Garda respektive Lau samtidigt som den ekonomiska redovisningen köptes in från Gotlands Konsums kontor i stan. I Garda tog Inga Larsson över ansvaret medan Siv Hägring förestod butiken i Lau, fram till 1992.


Interiör från nya ”Laubodi” efter ombyggnaden till snabbköp. I kassan sitter Raimo Pettersson (f. 1960) från Anderse 1:14 (1:8), senare ICA-handlare i Stånga. Foto: Ernst Ödegaard 1980.

Under åren togs många initiativ, utöver ombyggnaderna till snabbköp, för att få butikerna att följa med sin tid. Garda byggdes om och till flera gånger och var den större och modernare enheten. I Lau moderniserades både butiken och bostadslägenheten på övervåningen 1984. Under 1980-talet infördes en möjlighet till statligt glesbygdsstöd. Handelsföreningen sökte flera gånger utan framgång men 1987 fick man ett bidrag, som dock i liten utsträckning kom Lau till godo. Försök att sätta upp en vägvisare till ”Laubodi” vid Lau kyrka satte dåvarande Vägverket stopp för. Ett problem som tidigare generationer knappast behövde tänka på gällde säkerheten i och kring butikerna. Det ställdes i blixtbelysning i januari 1994 när ”Laubodi” utsattes för ett rån, det första på Gotland där det förekom skjutvapen. Affärsbiträdet jobbade ensam i butiken vid tillfället och tvingades ner på golvet medan de tre rånarna tog ca 10 000 kronor ur det öppnade kassaskåpet.

Under 1990-talet sviktade ekonomin både i Sverige och i Garda-Lau handelsförening. Det blev flera förlustår, lagren ökade och kundkrediterna skapade problem, särskilt bensinkrediterna. Genom utflyttningen minskade antalet medlemmar, från som mest 254 till 218, och köptroheten försvagades. 1997 inkallades en rådgivare från Kooperativa Förbundet som fann situationen mycket allvarlig. Styrelsen fick en varning, om åtgärder ej vidtogs kunde ledamöterna bli personligt ekonomiskt ansvariga. Men rådgivaren presenterade också olika alternativ till lösningar. Ett sådant var att lägga ner ”Laubodi”, närmast för att minska personalkostnaderna, och låta Gardabutiken leva vidare.

Många förslag på utvecklingsinsatser kom fram men lönsamhetskalkylerna satte stopp och ett extra medlemsmöte såg sig tvunget att ta det dystra nedläggningsbeslutet. ”Sluthandlat i Laus lanthandel” löd rubriken i Gotlands Tidningar. ”Laubodi” stängde för gott den 30 augusti 1997. För första gången sedan August Löfgren öppnade sin butik vid Botels stod sockenborna utan en egen affär. En del Laubor flyttade över sin handel till Garda, som också blev arbetsplats för Yvonne Melin från ”Laubodi”. Men andra bytte till När och Hemse. För butiken i Garda gav nedläggningen i Lau ett andrum, men inte mer. 2011 var det sluthandlat även där.

Någon ny ”Laubodi” har inte sett dagens ljus under 2000-talet men väl ett antal välfungerande gårdsbutiker. Därtill kan läggas en blomstrande näthandel, ibland med leverans hemma på gården, en servicenivå som socknens butiker aldrig nådde upp till. Det är nog så att sockenbornas behov av mat, manufaktur och specialvaror är evigt men formerna för förmedlingen har växlat många gånger genom tiderna.

Text: Andreas Tjerneld 2018 (andreastjerneld@gmail.com)

Tillbaka till Innehåll

9  Källor och litteratur

Allmänt

David Gadd, Boken om Garde (1954).

Sven Gerentz, Individer, familjer och block: köpmän och köpenskap på Gotland 1894-1994 (1994). Se även: dens, Strukturförändringar inom lanthandeln (Gotländskt arkiv 1995).

Axel Häglund och Per Häglund, När och Närkar (1975).

Peder Gute (Herman Larsson), Kulturhistoriskt intressant handelshus i Garda bevaras, GA 12 juni 1979.

Henrik Munthe, Drag ur livet på en Hallute-gård i När under 1850–1870-talen (Svenska landsmål och svenskt folkliv 1948, 1948).

Affären vid Botels

August Löfgren: Gotlands södra häradsrätt: lagfartsprotokoll 21 dec 1908 (AII:9, bild 5570), 31 aug 1915 (AII:16, bild 4790), 28 dec 1917 (AII:18, bild 5980), 21 nov 1932 (AII:33, bild 4090 och 4140); lagfartsbok (CIII:1, p 351, CIII:2, p 286, CIII:11, p 337 och 360); konkursakt 1931 (FIVa:19, bild 2410).

Ida Weström och Helny Ahlqvist: Gotlands södra häradsrätt: lagfartsprotokoll 7 april 1925 (AII:26, bild 2200, 2210, 2230, 2240); lagfartsbok (CIII:1, p 351, och CIII:11, p 337).

”Affär i Lau härjad av eld, fotogenkamin exploderade”, GA 24 februari 1949.

”Affär i Lau ödelagd vid våldsam eldsvåda”, Gotlänningen 24 februari 1949.

Dödsruna över Ingvar Thomsson, GT 31 maj 1990.

Handelsföreningen

Lau handelsförening I: protokoll, kassaböcker och andra handlingar 1908-1928 (vol 58:1-10); medlemsmatrikel 1908 (vol 74). Lau handelsförening II: protokollsbok 1957-1966 (vol 131). Lau frysfackförening 1955-1986: protokoll och ekonomihandlingar (vol 52). Allt i Sockenarkivet.

Artiklar om butiksrånet 1994 i GA 12 och 14 januari 1994, i GT 12 januari och 15 mars 1994.

Birgitta Andersson, Sluthandlat i Laus lanthandel, GT 28 augusti 1997.

Dödsruna över Axel Persson, GT 9 januari 1985.

Carin Häglund och Eva Sjöstrand, Sockenextra: Lau, GT 29 november 1978.

Anders R Johansson, ”…Medlemmarna och allmänheten till nytta…”. Om Konsum och handelsföreningarna samt deras historia på Gotland (1999).

Tillbaka till Innehåll