Om kronans mark i Lau

Lau socken har sedan århundraden bakåt i tiden varit en utpräglad jordbruksbygd med åkrar, ängen och hagmarker och mindre skogsskiften. Men den mark som inte togs i anspråk av socknens gårdar blev istället utmarker eller s.k. allmänningar. Ägandet av denna mark var möjligen förr i tiden dåligt reglerad, men tillhörde med all säkerhet kronan.

Enligt historikern Gunnar Wetterberg (”Träd”, 2018) gjorde den danske kungen under medeltiden anspråk på all obrukad skog genom ett s.k. kungligt regale. Regalet innebar i princip att all outnyttjad mark i form av allmänningar och obebodda utmarker var kungens mark. Det betydde nog att kungen var mer intresserad av själva markinnehavet än av den eventuella skogen som växte på marken. Motsvarande markrättigheter till allmänningar kan man se i landskapslagarna även hos svenska medeltida regenter. Med Gustaf Vasa förstärktes kungens makt över landets marktillgångar i det svenska riket. Han beslöt 1542 att ”sådana äger, som obygde liggie, höre Gud, oss och Sweriges Crone till, och ingen annan”.

Efter freden i Brömsebro 1645 blev Gotland svenskt efter det tidigare danska styret. I den revisionsbok som därefter upprättades på Gotland 1653 framgår att i Lau under denna tid fanns en allmänning som var kungens jaktmark.

Uthj Gardhe tingh är een allmenningh, nembl. een skougsbacke som kallas Kongens Jacht, widh Gumbalde j Low sochen belägen.”

Vidare kan man se i bevarade äldre handlingar att det kungliga markinnehavet fanns redan under dansktiden. (se nedan)

Senare på Lau Sockens skattläggningskarta från 1701 framgår att marken på stora delar av Lau Backar och Sandboenar tillhörde kronan. På kartbilden över backarna lyder texten ”Cronones Enskylte Jägarepark med små tallskoug och Enebuskar” och vid Sandboenar står angivet ”Cronones Enskylte Jägarepark af släät betesmark”.

Utsnitt ur Skattläggningskartan för Lau,1701

Vid Sandboenar låg Nylunda kronopark. Detta var ett lågt liggande och delvis strandnära område som sträckte sig från Sandboenar vid Lausviken över Nybro till Nyen och vidare ända till Lillvik och Hammarnäs i När, (se boken När och Närkar, Gårdshistorik, s.10).

Kronoparken skiftades 1724 mellan 17 gårdar i När och Hallsarve i Lau. Sandboenar, som kom att införlivas med Lau socken, låg på norra sidan av Närsån och var cirka 60 tld stort.

Utsnitt ur Skattläggningskartan för När, 1717


Att Lau Backar och Sandboenar tillhörde kronan redan under den danske tiden framgår av bevarade köpebrev från 1500-talets mitt. Dessa köpebrev visar att bönder i Lau köpte mark av kronan.

/Ur Papperbrevsamlingen 1330 – 1875, Riksarkivet/

  • Köpebrev utfärdat 1582 14/4 av Emicke Kaas hövitsman på Gotland, som å kronans vägnar säljer till Jacob Bottels i Garde ting ett stycke jord i Nylunnd, mark om fyra tunnland för fyra tunnor tjära.
     
  • År 1690 21/5. Syneinstrument och dom av Daniel Lindehl häradshövding rörande ett stycke av Kronoskogen Sandboener i Lau som tillerkänts Koparve gård efter uppvisat köpebrev från 1557 då Otto Rundh sålde jorden till Jacob Koparve för fyra tunnor tjära.
     

Man kan undra över beteckning ”Jägarepark”. Var det så att kronans mark verkligen utnyttjades för jakt? Fanns det vilt att jaga? Det är inte alldeles osannolikt om man ska tro superintendenten Jöran Wallin. Han har i sina ”Gotländska samlingar” från 1747 skrivit ett avsnitt Om Gothlands afwel och förmoner § XVII (s.175-76);

”….Och inga fler fyrfota djur, som är människan nyttige särdeles av värde, än som hjortar och harar. Att de förra har fordomsdags varit stor ymnighet, och kunna de rätt så väl trivas här som på Öland. Är ock ingen tvivel, att de många konungar och furstar, som tid efter annan besökt Gotland, och på vilka en lista skall givas i ett särskilt kapitel, samt med de här ständigt boende landsherrar, hövdingar, kommendanter och flera, ju som oftast haft sin ro med hjortjakt bland annat. De hava även då haft sina åtskilliga instängda platser, såsom Djurgården vid Roma Kloster än idag bär namn och tecken därav. Men sedermera förmenas antingen vanskötsel eller allt för stränga vintrar förminskat deras hop. Emellertid har staten alltid blivit hållen vid makt med Över- och Under-Jägmästare och betjänter, och skjutes ännu årligen några djur vid vissa högtider och tillfällen. År 1744 såg jag även på klostret två levande, som Herr Landshövdingern var ärnad att översända till Hans Majt vår Nådiga Konung. Har ock hört berättas, att huru skygga och sällsynta hjortarna eljest äro, så händer likväl, att de gå fram till gårdarna och söka upp vad spillt vara kan av hö och halm.”

En uppgift i Hushållningssällskapets minnesskrift från 1945 gör gällande att den jaktälskande blivande konung Karl X Gustaf ska ha inplanterat kronhjort på Gotland under 1600-talets förste hälft. Det framgår ur avsnittet ”Det vilda i markerna” (s. 442 i Gotlands Läns Hushållningssällskaps minnesskrift 1791-1941).

På 1700-talets senare hälft uppstod ett behov av att reglera ägandet av den kungliga marken. Då ville den avskedade småländske soldaten Eric Larsson Granat etablera sig i Lau. Han hade nämligen funnit att här fanns outnyttjad mark att tillgå. År 1773 skrev han en ansökan till Länsstyrelsen och begärde att få uppodla inte bara Kronoallmänningen, så kallade Laus Backar, utan även all annan Kronojord inom Laus Socken. Länsstyrelsens beslut 1774 innebar att alla bosättningar på Lau Backar skulle uppmätas och kartläggas, varefter marken skulle fördelas mellan sockenmännen och därefter också skattläggas. Av beslutet framgick dock att de 7 båtsmän och 4 inhyseshjon som redan hade etablerat sig på backarna skulle få sitta i orubbat bo eftersom inga av sockenmännen hade besvärat sig över dessa. Att det redan fanns bosättare på backarna förklarades av att dessa hade uppfattat marken som socknens allmänning. (Se uppsatsen ”Det glömda folket”)

Text: Gunnar Mannervik 2019