Jakten i Lau

Hjortjakt på Gotland för 1600-talets översåtar

Redan på 1600-talet är det omvittnat att man jagade högvilt på Gotland. Det är troligt att danska hövdingar inplanterade kronhjort en gång i tiden. Från 1670 framgår i alla fall i ”Copie-Book, Anno 1666”, (Landskansliet s.223) att här har funnits hjortar: ”Wachten Tycho berättar att här uthi Djurgården intet mera än en gammal hjort vara till finnandes; ty påminnes ödmjukeligt att några hjortar hit till Djurgården ifrån Öland forderligast försändas kunde”.

Om jakten på hjort på Gotland förr i tiden har vidare både Jöran Wallin (Gotländska samlingar del II, 1776) och P.A. Säve (Gotländska skrifter V) skrivit. Prins Carl Gustaf hade redan före sitt trontillträde fått Gotland i förläning och eftersom hans intresse för jakt var stort är det sannolikt att han även lät inplantera hjort på ön. År 1652 gjorde han besök på ön för att jaga och organisera öns jaktväsende. Då lär han dessutom ha besökt Närsholmen för att jaga sjöfågel.

När Gotlands Läns Hushållningssällskap bildades 1791 hade man som ambition att kartlägga öns naturresurser. Mindre än ett år senare lämnade komministern i Dalhem Georg Westphal ett ”Utkast til ekonomisk beskrifning öfwer Gottland”. Där beskriver han även öns tillgångar på vilt. ”På willebråd är likwäl Landet nog fattigt. Några hjortar och harar äro de enda man här får se; och utom räf gifwes intet fyrfota djur af rofsläcktet. Skogsfoglar finnas fuller till myckenhet och mångfaldige slag, men af föga wärde och nytta. Orrar äro nyligen hitförde igenom Grefwe Cronstedts priswärda Patriotiska wälgörande, men njuta, för fortplantningens skul, ännu sine frihets år til godo.”

Enligt Säve fanns under 1700-talet åtskilliga bestånd av hjort runt om på ön även här i trakterna runt Lau, bl a i Gyllauen i Ardre.(enligt Säve, s.48) Hjortarna vållade emellertid bönderna mycket förtret i ängen och på åkermark. Det lär ha byggts särskilt höga ”hjorttunar” för att skydda grödorna. Den talrikaste förekomsten tycks varit i socknarna på mellersta Gotland, där det tidvis förekom formliga klappjakter på detta vilt. Men eftersom kronhjorten betraktades som högvilt var den fridlyst och endast till för adlig jakt. Bötesstraffen var höga. Likväl förekom det tjuvskytte och åtskilliga jägare tycks att ha tävlat om att slutligen ha skjutit av den sista hjorten. Det påstås att den allra sista hjorten fälldes i Stånga – Etelhemsskogen 1812 av storjägaren L.N. Åkerman i Hemse. Andra hävdar dock att den siste fälldes i närheten av Visby av klockaren i Fleringe Joh. Lindahl.

Hur som helst borde det ha funnits hjortar i dessa trakter på sydöstra Gotland.

Kronans jägarepark i Lau på 1700-talet

Om hjortjakt har förekommit i Lau vet vi inte säkert. Men redan i revisionsboken från 1653 finns kungens jaktmark i Lau omnämnd; ”Uthj Gardhe tingh är een allmenningh, nembl. een skougsbacke som kallas Kongens Jacht, widh Gumbalde j Low sochen belägen.” Lau Backar liksom de strandnära markerna vid Sandboenar tillhörde ända fram på 1700-talet kronan och var på skattläggningskartan från 1701 markerade som ”Cronones Enskylte Jägarepark”. (se artikeln ”Om kronans mark i Lau”).

Allmogens jakt förr i tiden

Om jakten på högvilt var förbehållet adeln eller de kungliga som en sorts nöjesjakt, så bedrevs jakt av allmogen huvudsakligen av två skäl. Dels jagade man matvilt för födan och dels jagade man för att begränsa antalet rovdjur eller andra skadedjur.

För befolkningen i de kustnära socknarna var säljakten en viktig näring, för köttet, späcket och skinnet. Sälspäck kunde även kokas till tran som förr var en viktig exportvara för Gotland, tills den blev utkonkurrerad genom det omfattande valfisket i Nordatlanten. Men sälen konkurrerade också med människan om fisken.

Hare har det alltid funnits gott om på ön och jakten var reglerad redan i Gutalagen med en jakttid mellan Simon-Judedag (28/10) och vårfrudagen i fastan och länge var det harjakten som gällde när man sa att man ”gingo på skytt”. Liksom harjakten var också ekorrjakten reglerad redan i Gutalagen där det var stadgat att: ”ingen får jaga inom hägnad utan ägarens lov”. Ekorren kunde också betraktas som skadedjur eftersom den tog ägg och fågelungar.

Mycket av jakten gick annars ut på att bekämpa rovdjur och skadedjur. Den flitigaste rovdjursjakten har handlat om rävjakten. Räven var framförallt ett hot mot lamm, höns, gäss och viltfågel. Räven jagades både med bössa, fångstgropar, rävsaxar eller andra fångstdon. Skallgång på räv har bedrivits sedan gammalt och fortsatt ända in i vår tid. Rävens skinn kunde också komma till användning.

Gotlands Skarpskytte- och Jägaregille

Redan 1836 tog landshövdingen von Hohenhausen initiativ till bildandet av ett Skarpskytte- och jägareförening på Gotland för ”befrämjande av skjutkonsten och åstadkommande av en naturlig hushållning med de nyttiga slagen av landets villebråd”. Syftet var att genom ”jaktens noggranna vårdande och ändamålsenliga handhavande” dels gynna det nyttiga villebrådet såsom harar, orrar och rapphöns och dels att utrota skadedjuren. En bättre jakthushållning med fredande av djuren under äggläggnings-och parningstider skulle även gynna tillgången på matnyttigt vilt. Bland skadedjuren ansågs framför allt räven vara ett hot mot fårskötseln. Man bedömde att ca 2000 lamm årligen var offer för rovdjur vid 1800-talets början och då främst räven. På 1860-talet sköts årligen ca 200 rävar. Det kan dock jämföras med idag då 800-1000 fälls varje år. Från 1870 beviljade Landstinget skottpengar på räv och i den mån pengarna räckte till även för rovfåglar. Till att börja med var anslaget 500 kr för att senare ökas till 1500 kr. Skottpengarna var populära och gick snabbt åt. År 1889 var Jägaregillets årsanslag på 1000 kr för skottpengar på räv, örn, hök och kråka förbrukat inom en månad. En medlem i gillets styrelse hade gratis åtagit sig att granska de redovisade ofta illaluktande djurdelarna för att verkställa utbetalningarna, men nu skulle istället kruthandlare Schenholm verkställa utbetalningarna för ett arvode på 50 kr mot att han kunde redovisa intyg om inlämnade rovfågelsfötter, rävöron resp kutlabbar.

År 1887 strök Skarpskytte- och Jägaregillet skarpskyttet från sitt program, men har sedan dess fortsatt att vara en jaktvårdsförening, numera Jägareförbundet Gotland, tillhörande Svenska Jägareförbundet. Skarpskyttarna på Gotland organiserade sig istället i en egen organisation 1893 och bildade Gotlands Skytteförbund. (se uppsatsen ”Skytterörelsen i Lau”)

Utplantering av vilt på Gotland

Enligt en doktorsavhandling 1857 (Gerle, Bidrag till kännedom om Gotland under åren 1700-1718) saknades på den tiden jaktbar ”inhemsk” fågel på Gotland.

På 1770-talet inplanterades dock orre, av greve Cronstedt, på landshövding von Segebadens initiativ, varefter flera misslyckade försök gjordes att även inplantera tjäder. Rapphöns från Skåne inplanterades vid Unghanse i Öja 1818 och kom sedan ganska snart ha förökat sig över en stor del av Gotland.

Den stränga vintern 1874-75 tog dock död på en stor del av rapphönestammen och decimerade även kraftigt antalet orrar liksom harar. Nya försök gjordes att inplantera tjäder och en särskild ”tjäderfond” inrättades av gillet 1896. En fridlysning av tjädern ledde till att man vid 1900-talets början kunde finna tjäder i många socknar på mellersta Gotland, bl.a i Ardre.

För att utöka viltfaunan beslöt man att inplantera, tjäder 1889 och 1902 samt vaktel 1901. Redan 1886 hade 8 st rådjur utsläppts på Elinghems myr, varefter man beslöt om en fridlysning under 5 år. Trots förlängd fridlysning anses rådjuren ha dött ut på grund av jakt från lösdrivande hundar. Vid 1900-talets början infördes även kortare jakttider för de försvagade djurstammarna av orre, rapphöna och hare.

Ryttmästare Brunnströms verkade för utplantering av flera arter vilt vid förra sekelskiftet. Dit hörde den tyska haren (fältharen) och fasanen 1901. Genom hans försorg utplanterades även vildkaniner (rabbits) från Skåne på Rosendahl i Follingbo 1902. Det dröjde dock bara 14 år tills de ökat så pass kraftigt i antal att man beslöt att försöka utrota kaninstammen. Och 1928 kunde man konstatera att vildkaninen fanns spridd över hela ön. När vildkaninerna blev för många och dess främsta fiende räven praktiskt taget var utrotad på 1930-talet fridlystes räven under år några och det gick så långt att man till och med hämtade hit ungrävar från fastlandet för att hålla efter vildkaninerna.

Lösdrivande och självjagande hundar ansågs vålla stora problem för viltet. För att stävja detta hade de flesta av öns socknar infört hundskatt.

Det har också förekommit mycket jakt på rovfåglar och kråkfåglar. Inte minst de stora rovfåglarna har man länge försökt att utrota.

Prosten Klintberg i När blir Jägargillets förste skyttemästare

Jägargillet anordnade redan under sitt första år 1836 prisskjutningar i Östergravar. Det av Gillet uppsatta priset, ett silverbeslaget dryckeshorn, erövrades av prosten i När M. Klintberg, varpå han under stort jubel blev korad till Gillets förste skyttemästare. Han kom fortsättningsvis att verka för att skjutskickligheten utvecklades på sin del av ön.

Hornet skänktes av landshövdingen von Hohenhausen.
Masses far tog med det till den stora slåtterfesten i Tranänget i Lau 1836.
Alla fick dricka öl ur hornet, vilket var en oförglömlig högtidlighet.

Jakten i Lau förr i tiden

Harjakt

Om 1800-talets jakt finns en del att hämta i Fäi-Jakens brev till M. Klintberg. Band annat berättar han om när prosten Klintberg, Masses far tillika gotländsk skyttemästare (se ovan) och Laurin jagade hare på Kluckarbjänn med fyra hundar en vinter.

”Han, prostn, kåm tårvnäs däit ti mi (Laurin) en mårgn me int mindre än fäir hundar me si, u de var så mik snåi att de gick upp till knäis, men de gärd han de same, för pa jakt de skudd han va ivist´n dag läikväl de. U de äuräd änd till u me läit um dagen, så att ja var mästn läiknåigdar ti ga ste um dagen, men när han da vidd så gick ja ste läikväl. U så gick vör da hjär uppat Kluckabjän me fem hundar me uss, u bäst de var så gynt hundar sta u så tjaut äi ett stainråir där äi Kluckabjän. Da sägd ja så, de slar aldri fail ick harn liggar ner i stainråire.

– Skull han de, sägd prostn.

-Jå, de slair aldri fail, sägd ja (Laurin).

-Ja, hur ska vi få han då?

-Ja, ja skall försöik u kast bårt någle grastainar, kanhänd att vör kan fa tak äi än.

-Ja, de kan ja jälp Laurin de, sägd än.

U så råcken av si u så till kast bårt stainar. När vör da fick kast bårt någle styckne, da fick ja säi än, u så putt ja handi ner u så drog upp´n.

– De har ja aldri vart me om förr att någon har tatt en levnes har me händerna. Ja, vi tar å släpper han igen, för de kan ändå var en övning för hundarna, för ja har två unga hundar me mi, som int har vart me förr.

U så to ja da u släppt´n, u da bar de av upp at Kaupre me harn, u all fäm hundar ettar, för ja hadd u min me mi, me ett alarm, sum var förskräcklit av all hundar, u de sag da för rolit äut, u harn, han gärd slag upp at Kaupre häusi, u strik tillbakas pa sam spuri igen. U prostn, han sto ännu pa råire u skudd skjaut harn när´n kåm, u så skjaut´n av bäggi skåtti ör dubbelbyssu u träfft int harn läikväl, u vör ränd ettar harn hail dagen u fick´n inte läikväl.”(Fäi-Jakås fyst brevi, s.82)

Vid harjakten kunde en ”russlarvå” (harskramla) användas för att skrämma upp hararna. Man håller i handtaget och svänger runt redskapet så att den fjädrande träspånen smattrar mot kuggarna och för oväsen.

Man kunde också använda ”tjauthånn”, ett kohorn som blåses som i en trumpet för att avge en stark ton.

Rävjakten

Vid den ordinarie kommunalstämman i Lau den 26 mars 1877 beslöts att man årligen skulle gå skallgång efter räv två gånger varje vinter. Då skulle alla manspersoner inom socknen mellan 16 och 60 år delta, om man inte hade giltigt förfall såsom sjukdom eller dylikt. Den som ändå uteblev eller inte fullföljde de givna befallningarna vid skallgången fick böta 3 kr. Om man avlossade skott i onödan vare sig mot hare eller fågel eller på annat sätt störde skall-linjen blev dömd till 2 kr böter.

Till rävskallet skulle var och en vara försedd med brukbart gevär och ammunition eller med s.k. skallpåk annars fick han böta 50 öre. Alla eventuella böter skulle tillfalla sockenkassan.

Från sockenkassan betalades det ut skottpengar, 1 kr för ung räv och 2 kr för gammal räv.

Skallgången gick till så att alla som hade gevär ställde sig på en rät linje med några alnars mellanrum, så långt som det fanns folk till. Därefter ställde sig det manskap som skulle driva räven, dvs gå skallgång, vid var sin ände på skyttelinjen. Och det var viktigt att alla var helt tysta tills skallet drog igång. När så skallet drog igång började ytterflankerna bilda en halvcirkelbåge så att flankerna möttes och drogs ihop med drevet framför sig mot skyttelinjen. Skallgångsmännen förde ett förskräckligt oväsen för att driva räven framför sig medan skyttelinjen skulle stå helt tyst på sin linje och invänta rävens ankomst.

Fäi-Jakå skriver i sitt brev till M Klintberg den 10 mars 1889 att senaste gången han var med på rävskall så var det flera hundra man från både Garda och Alskog förutom Lau som deltog. Men de fick ändå inte en enda räv! (Fäi-Jakås Fyst Brevi, s. 84)

Säljakten

Om säljakten förr i tiden har P A Säve berättat utförligt i Jaktens Sagor (Gotländska Skrifter V). Hans skrönor härrör sig framförallt från Fårö där kuten (gråsälen) hade en särskilt stor del i bondens hushåll. Men kuten jagades även här på sydöstra Gotland.

Kuten kunde fångas med nät, företrädesvis uppgillrade vid sälens vilosten så att den kunde skrämmas ner i nätet.

Sälen kunde harpuneras eller klubbas, företrädesvis direkt på isen. En sälklubba kunde vara försedd med broddade hästskosöm och kallades för ”klunde” eller ”käutaklynde”,

Säve menade på att man vid Lau-stranden övergivit bruket att fånga säl med giller (nät) och sälen istället sköts med bössa.

Sälen har många gånger setts som en stor skadegörare och konkurrent om fisket. Om kuten som konkurrent om strömmingen har Fäi-Jakå berättat i brev från 1894.

Jaken skulle ut och lägga nät och träffade Löv vid stranden, varpå han frågade honom om han fått någon strömming.

”Nai! Sägd Löv, vör fikk takk Gud att int käutn jetäd upp uss, för värr har ja aldri i min täid vasken set ellar håirt, så gammel strandkal ja jär. För han brauläd u riggeräd i vattne såsum um själv Päuken var lausar. U gani förstöird´n rakt för uss, sått de blai så mik käutrivår äi dum, u aldri en end hailar strämmingg vör fikk, äutn de var int ann´ bärt käutstump va ivist en, sått ja sätted aldri en ende laudes eller sundeskväld mair; sägd´n.”

Svan och annan sjöfågel

Vad annan jakt beträffar gällde jakttider enligt en tabell som förr i tiden anslogs i skolan. När Fäi-Jakå tänkte gå på svanjakt nere vid stranden i oktober 1891 visste han inte om svanen var lovlig från den 15 oktober eller om det var från den 15 november, så han kände sig tvungen att gå i kyrkan så att han samtidigt kunde titta på jakttabellen i skolan.

Jakten på sjöfågel är beskriven i en separat artikel ”Fågelsnaror i Lau” (se artikel under ”Stranden och fisket”).

Jakten på Gotland idag

Jägarförbundet har årlig redovisning av antalet fällda djur på hela Gotland. För jaktåret 2018/19 framgår antalet fällda djur i följande statistik.

Det är numera rådjuren som dominerar bland de vilt som fällts, hela 3622 djur, dvs cirka 10 djur per dag i genomsnitt. Andra djur som fällts i stort antal är räv (890) och rabbis (6155). Även en del fälthare sköts (151). I övrigt handlade jakten mest om fågel. Kråkfåglar som kaja (3285), kråka (1376), skata (161) och nötskrika (42) betraktas liksom gråtrut (73) som skadedjur. Fältfågel som fasan (257) och rapphöna (482) betraktas som viltkött. Skogsfåglarna ringduva (493) och morkulla (21) jagades också för köttets skull liksom sjöfåglarna grågås (321), gräsand (852) och kricka (110).

(viltdata.se/avskjutningsrapport/Gotland)

Lau jaktvårdsförening

Gotland har idag 5 jaktvårdskretsar som tillhör Svenska Jägareförbundet. Av dem är

Gotlands östra jaktvårdskrets den krets som Lau jaktvårdsförening lyder under.

Lau jaktvårdsförening bildades 1938. Den första styrelsen bestod av Gustav Johansson (ordf), Birger Karlsson, Albert Johansson, Eric Persson och Holger Larsson. Vid det första mötet 1939 beslöts om upprättande av arrendekontrakt på jaktmarker för föreningens nyttjande och införandet av avgifter för fällda villebråd såsom, rapphöns, fasan, orre, morkulla, änder, hare, ekorre och vildkanin.

Under åren som följde år beslöt föreningen att anskaffa säd för utfodring av villebråd, vidare begränsades jakten på fasan och rapphöns till 20 fasantuppar och 15 rapphöns per skytt. Fasanhönorna fridlystes tillfälligt. Från och med 1941 arrenderades jaktmarker även i Garda.

Rovfåglarna uppfattades som konkurrenter varför det föreslogs att lägga ut förgiftat bete för deras bekämpande 1942. Under 1940-talet upplevdes den ökade rävstammen som ett problem. 1943 beslöts det därför att intensifiera jakten på räv. Det saknades dock ännu bra rävhundar i socknen.

Antalet medlemmar i föreningen 1945 var 11 st. Föreningen beslutade om bestämda jaktdagar för medlemmarnas jakt på hare resp fågel. Varje medlem kunde även inbjuda en utomstående till jakten, men mot en viss avgift till föreningen. Att det var gott om vilt på 40-talet framgår av jaktstatistiken från 1945. Antal fällda djur var då,

Hare 27 st  
Vildkanin 306 st  
Ekorre 66 st  
Änder 15 st  
Fasan 64 st  
Morkulla 12 st  
Rapphöna 42 st  

Vid en jaktdag den 5 oktober 1946 fälldes 30 vildkaniner och 3 harar. Dessa auktionerades därefter ut för sammanlagt 39 kr och 80 öre.

Under 50-talet började även duvor att ingå bland det skjutna viltet. 1951 beslöts också att skaffa en kastmaskin för lerduvor och därmed påbörjade föreningen också tävlingar i lerduveskytte. Klubbmästerskap i lerduveskytte inleddes troligen inte förrän 1982.

1953 konstaterades att den inhemska skogsharen mer och mer har förbytts mot den i Sverige och på Gotland inplanterade fältharen. Samma år planterade föreningen in 10 st skånska rapphöns.

Ekorren fridlystes 1957 och två år senare fridlystes även svenskharen (skogsharen) efter 1 december och tyskharen (fältharen) till efter 1 februari. Men ett totalförbud mot jakt på svenskharen infördes först 1983. Under loppet av ca 10 år (1945-55) hade skogsharen nästan dött ut och ersatts av fälthare.

Under 1950-talet började man fånga hök i s.k. slagnät. Rovfåglarna hök och vråk uppfattades liksom räven som konkurrenter om viltet, men också till ett stort besvär för hönsägare.

Antalet medlemmar i jaktvårdsföreningen ökade efter hand och hade 1967/68 stigit till 31 st.

 

Utplantering av vilt i Lau

År 1969 var tillgången på fasan så dålig att man beslöt förbjuda fasanjakt under hösten och istället åter utplantera 10 fasankycklingar. Man beslöt dessutom att inköpa och utplantera 2 st svenskharar (skogsharar) i markerna. Eugenijus Budrys invaldes i föreningen 1972 mot att han lovad kläcka ut fasankycklingar för utplantering på föreningens marker, som kompensation för att han inte hade egen mark att tillföra föreningen.

År 1978 beslöts att avskaffa avgiften för fällda villebråd och istället införa en årsavgift till föreningen på 40 kr för medlemmar som har mindre än 10 tunnland egen mark.

1989 reglerades jakten så att varje jägare fick högst fälla 8 harar, 5 fasantuppar, 5 rapphöns i övrigt efter gällande jakttabell. Samma år bestämdes om att utöka antalet jaktdagar till 5 per år, mot en avgift av 20 kr per tillfälle.

Under 2000/2001 har föreningen arrangerat jaktprov för fågelhund, dels med Setterklubben och dels med Vorstehklubben. Fågelhundsklubbarna har haft fortsatt verksamhet under 2000-talet med ett antal prov och träningstillfällen. År 2011/12 sattes 10 fasanhönor ut i hopp om en större fasanpopulation och åter igen ett 10-tal fasaner 2016. Vintertid har stödutfodring för fältfågel pågått.

Jakten på skadedjur

Redan 1955 hade premier för jakt på räv och kråkfåglar införts. Under 80-talet växte rävstammen i socknen till sig och 1984/85 sköts hela 19 rävar.

För kråka, skata och kaja utbetalades 50 öre/st, medan man för varje räv kunde få 20 kr. Likaså fick man betalt för jakt på rabbis (vildkanin) med 50 öre.

År 1975 bestämdes att föreningen skulle bidra till tillverkning av 4 kråkfällor. Därefter har Lau Jaktvårdsförening bekämpat kråkfåglar och trutar. 1982/83 sköts 30 kråkor och under 80-talet utplacerades årligen 200 – 350 giftpreparerade ägg. Dessutom sköts varje år flera tusen trutar. Giftpreparerade ägg lades ut i något mindre omfattning även under 1990-talet.

Sedan 2012/13 har kråkfällor utplacerats varvid ett större antal kråkor och skator har fångats. Avskjutningen var enligt förningens protokoll som störst 2018/19 då hela 170 kråkor och 40 kajor fälldes.

Mängden rabbis har varierat stort från år till år främst beroende på de sjukdomar som härjat. Myxomatos är en mycket smittosam virussjukdom med hög dödlighet. Den har egentligen införts just för att bekämpa rabbisen. På senare år har framförallt virusburen gulsot hållit tillbaka rabbisstammen, som dock på kort tid tycks kunna repa sig igen.

På 50-talet beslöt man att bekämpa rabbis med gift. Det medel som då var tillåtet var det kemiska stridsmedlet Chlorpikrin.

Rådjuren

Länsstyrelsens bedömning år 2020 är att det finns ca 10 000 rådjur på Gotland. Avskjutningen är numera uppe i över 3600 djur per år. Dessutom sker omkring 400 trafikolyckor varje år med rådjur på Gotland.

Under Lau Jaktvårdsförenings verksamhetsår 2001/02 noterades för första gången att rådjur påträffats inom socknen, dels på Lairu och dels på Lausbackar samt vid en viltolycka vid Gardagränsen. Följande år började rådjuren ses mer allmänt här och 2007/08 noterades i föreningens verksamhetsberättelse att 3 rådjur fällts för första gången. Åtta rådjur fälldes 2011/12 och samma antal 2012/13. Antalet fällda rådjur har sedan successivt ökat och året 2018/19 fälldes genom Lau jaktvårdsförening 30 st rådjur.

Lau Jaktvårdsförening 2020

Numera har jaktvårdsföreningen mellan 20 och 25 medlemmar. Ordförande är Martin Schlingmann, medan övriga medlemmar i styrelsen är Mats Hägring, Mikael Löfgren och Bernt Hedin.

Rävskall med hund anordnas ännu en eller ett par gånger om året. Då försöker man kalla in lite fler än bara sockenbor och föreningens jägare. Det kan handla om ca 25 jägare varav några har rävhundar. I princip har alla gevär varav en del står på pass. Vid senaste rävskallet sköts 4 rävar i Lau.

Annars brukar alltid några från föreningen gå på jakt var och varannan vecka under jaktsäsongen på vinterhalvåret. Det kan röra sig om 10-20 tillfällen. Ibland är man bara ett par stycken, men ibland fler. Man jagar rådjur, hare och rabbis och lite sjöfågel vid sjön. Några är särskilt intresserade av fältfåglar och träning med fågelhundar. Det finns gott om fasan och rapphöns på Lau backar och nere på Nyen. Björn Meijel som är duktig på fågelhundar leder ibland utbildningar och träning för hundarna. Det förekommer också lerduveskytte som tävlingsform. Då hålls mästerskapstävlingar nere vid skjutbanan.

Gunnar Mannervik, 2020

(Sidan uppdaterad )