Hantverkare i Lau
Del 2: Det textila hantverket

1. Bruket av textilfibrer

Länge tillverkades textilier för husbehov av de fibrer man själv kunde producera. Visserligen lär bomull ha nått Skandinavien redan under vikingatid, men ännu på 1700-talet var bomullen en exklusiv vara. Så var det också med siden, som huvudsakligen användes till de för kvinnorna så viktiga sjalarna. Det betraktades som ett överflöd, varför siden i kläder förbjöds genom ”Överflödsförordningen” 1766, en förordning som sköt den begynnande svenska sidenindustrin i sank. Vid 1800-talets mitt gjordes förnyade försök med inhemsk silkesproduktion. Så även på Gotland, där anlades vid nuvarande Paviljonsplan innanför murarna en mullbärsplantage för uppfödning av silkesmaskar. Av Gotlands Hushållningssällskap kunde man 1853-1855 gratis rekvirera mullbärsplantor, vilket ledde till att hela 3720 mullbärsplantor rekvirerades och distribuerades till privatpersoner över stor del av ön. Dock tycktes ingen i Lau nappat på erbjudandet. Geografiskt närmast var annars trädgårdsmästaren Westberg i Burs som beställde 50 mullbärsplantor.

De textilfibrer som helt dominerade i bondehushållet var ull och lin. Ullen kunde tvättas, kardas och spinnas till ulltråd, som sedan kunde vävas till ylletyger. Ylletyger som skulle användas till klädedräkter kunde med fördel valkas till vadmalstyg, som var varma och täta och stod emot regn och fukt. Det vävda tyget filtades i vatten med en vadmalsstamp, som vanligtvis låg vid ett vattendrag. Fie hade t ex en vadmalsstamp i Närkån, vilket framgår av revisionen år 1653.

Allt arbete med lin och ull från 1900-talets början är väl dokumenterat av Masse Klintberg.


Lammklippning på storgården utanför ladugården, Fie 1:81 (1:35). Anna “Läil-Anna” Olsson klipper och mormor Anna “Ann-Kajse” Larsdotter gosar med lammet. T h ses en nygjord saigkorg (ullkorg). (Foto: Masse Klintberg 1907)

2. Ull


Elisabet “Lise” Jakobsdotter kardar ull på skrubbkränku. Foto: Masse Klintberg 1903


Anna “Ann-Kajse” Larsdotter Laurin Fie 1:81:(1:35).sitter utanför bostadshuset och arbetar med garn. Här hasplar hon av garntråden från tainen (som syns t h om spinnrockens hjul) som blivit full. Ann-Kajse håller med högra handen i en vev på haspeln och vevar runt, så att tråden överförs till haspeln, varefter garnet knyts ihop till en härva. Ann-Kajse kom från fattiga förhållanden. Hon var en krutgumma som ständigt var verksam. Hon blev 93 år gammal. (
Foto: Masse Klintberg 1907)


Här visar man valkning av ull till vadmalstyg på Hemmor Grund hemma hos Lars Löfgren, mannen i mitten. Valkor användes för att filta ihop kardad ull till vadmalstyg genom att gnugga ullen mellan bräderna tillsammans med hett vatten och ljummen såplösning. Detta gjordes för hand i en handvalka eller maskinellt med hjälp av vattenkraft. (Foto: Masse Klintberg 1904)


Här är både över- och understyckena av en handvalka ställda mot en vagn på gårdsplanen så man tydligt skall se de räffelsågade valkbrädorna. (Foto: Masse Klintberg 1904)

Yllegarn kunde också användas för att sticka tröjor, vantar och mössor. Man kunde även dryga ut yllefibern med getragg, därav namnet raggsockor på slitstarka yllesockor.


Kvinnorna sitter ute och kardar, det är ett smutsigt arbete, som kan vara bra att göra utomhus om det är fint väder. Den färdigkardade ullen läggs i en traditionell gotländsk sk saigkorg. Längst th står en likaledes vanlig ullkorg. Den äldsta kvinnan kan vara Dorotea Johansson, bredvid henne svärdottern Hedvig Karlsson, den längre kvinnan längst bak kan vara sondottern Rosa Johanna Maria Karlsson. Kvinnan längst fram är Fie Anna Olsson. (Foto: Masse Klintberg 1904)

3. Linhanteringen

Mest arbetsintensivt var nog att framställa linnetyg och linnekläder. Först skulle spånadslinet odlas och skördas. Det skördade linet skulle sedan torkas och frörepas innan det rötades i vatten. Efter rötningen skulle linet torkas i en linbastu. I Lau stod den sista linbastun uppe på backarna strax sydväst om Hallbjäns kvarn.

 


I bakgrunden: linbastun sydväst om Hallbjäns kvarn (Foto Masse Klintberg)

Efter torkning tog brakning, skäftning och häckling vid för att skilja fibern från det yttre skalskiktet innan linet slutligen kunde spinnas till tråd eller garn.

Jakob Karlsson, Fie (Fäi-Jakå) berättade i brev till M Klintberg om det förskräckligt varma, rökiga och dammiga arbetet i linbastun. Bastun var ca 8-9 alnar bred och 20 alnar lång, dvs ca 5 m x 12 m. Halva byggnaden användes för torkningen och den andra delen till brakningsarbetet.

Man började med att stapla in toppar eller tovor (toe) av lin eller hampa, vilket bereddes på ett liknande sätt, på lavar i bastun klockan 2 – 4 på eftermiddagen. Sedan var det dags att elda i ugnen (galten) som var uppmurad mitt i bastun. När elden i ugnen hade tagit sig gällde det att stänga spjället över ugnen så att torkutrymmet blev tätt och så dragfritt som möjligt. Där skulle det brinna i fyra timmar och innan det åter var dags att lägga in ny ved för att eldas ytterligare fyra timmar. Risken att hela bastun skulle börja brinna var överhängande och det lär ha varit minst två bastubränder här i socknen. Om bastubränder sjungs det i den välkända gutavisan Gamble Valu.

Gamble Valu (tredje strofen)
….
Äi bastuduri, äi bastuduri
gammelfar star me skräi u rop
”läintutten, läintutten
har tatt eld det brinnar alltihop”

Mindre riskfritt var det att torka linet ute i det fria över en öppen bastu som här på den av Masse arrangerade bilden.

Efter att lintopparna hade torkats började ett drygt och otäckt arbete som startade först mitt i natten kl 12 – 2. När lintopparna skulle tas ut var ännu röken och hettan kvar i bastun så att man inte kunde andas därinne, utan man fick hålla andan under det besvärliga arbetet med bastuns tömning. ”Ja , ja sär hu, för de jär riktut utäckt de där arbete”….”Sumbli far spöi så att de star ör dum” – skrev Fäi-Jakå.

Till brakningen krävdes minst 10 personer som skulle ta emot de lintoppar som hade torkats. Linet räknades stäigvis, där en stäig är 20 toppar. Bastun kunde rymma 60-80 toppar lin åt gången. Om man fick tid över efter brakningen så fortsatte man omedelbart med skäftningen.

Linhalmen bråkades (krossas) med en linbråka för att vedämnen sedan skulle kunna avskiljas med en skäkta. Efter skäktningen skulle lintågan slutligen häcklas för att frånskilja det kortfibriga materialet (blånorna), vilka kunde nyttjas för enklare användning. Den kvarblivande tågan av det häcklade långlinet kunde därefter spinnas och sedan användas till vävda produkter som kläder, lakan och dukar mm.

Masses bilder av linhantering i Lau

Masse Klintbergs som fick Fäi-Jakås beskrivning av linhanteringen tog också ett flertal bilder i socknen för att illustrera allt arbete med linet.


Linet skall ryckas upp ur jorden, ett mödosamt arbete. Här rycker Botels kvinnor lin. Kvinnorna kan vara Josefina Hansson gift Thomsson, 42 år och svägerska till OliviaHansson, 44 år i mitten med dottern Elinda 17 år t h. Bilden är tagen några hundra meter väster om gården, husen som skymtar ligger på Anderse kväiar.
(Foto: Masse Klintberg)


Här står och ligger linet för torkning vid Husarve, troligen nere bakom gården. (Foto: Masse Klintberg 1913)


En del i beredningsprocessen var rötningen. Botels Lars Hansson slår ner pinnarna föratt linknippena inte skall flyta iväg, troligen i en av vattenhålen vid Lunds vät på Lausbackar omkring 250 m öster om Bjärges norra part.


Anna Mårtensson bråkar linet och skiljer därmed de hårda delarna av stjälken från fibrerna inuti. (Foto: Masse Klintberg 1914)


Alfred Mårtensson häcklar linet, dvs drar av linets fröhus, vid en på ladugårdsvägen uppsatt häckla, där fröhusen fastnar mellan spikarna och ramlar av. Arbetet övervakas av modern Anna Mårtensson. (Foto: Masse Klintberg 1914)


Kvinnor brakar lin vid Husarve på 1940-talet. Från vänster: Iris Larsson, Ester Larsson (Iris mor), Elin Larsson och Lydia Jakobsson.


Fie Anna Karlsson, Fäi-Jakås dotter, 18 år, spinner lin. Hon är fint uppklädd och spinner inomhus. (Foto: Masse Klintberg)

4. Sömmerskor

Även om mycket av det textila hantverket förr i tiden hörde till hemmets kvinnosysslor så utvecklades under 1800-talets en kår av yrkesverksamma sömmerskor utan att tillhöra något skrå. De kom då att i viss mån konkurrera med skräddarna ända tills skråsystemet formellt avskaffades 1846. Förmodligen hängde sömmerskornas framgång också samman med att hemsymaskiner under 1800-talets andra hälft hade börjat lanseras. Några yrkesverksamma sömmerskor i Lau vid början av 1900-talet var följande.

Sömmerskan Johanna Olofsson (Pettersson) föddes 1885, och bodde på föräldrahemmet Hemmor 1:9. Hon var dotter till snickarmästaren Lars Pettersson (se Hantverkare i Lau, del 1). Johanna gifte sig 1914 med Oskar Olofsson, f.1885, från Hamra. Han dog redan 1920. De fick sönerna Harald Emanuel, f.1915 och Oskar George, f 1918.

Sömmerskan Elinda Persson föddes 1891 på Mattsarve och gifte sig med skräddarmästaren August Löfgren 1921. (se Hantverkare i Lau, del 1)

Sömmerskan Anna Olsson föddes 1901 på Hallsarve 1:8, syster till husbonden Oskar Olsson på gården. När han dog 1963 övertog hon fastigheten och levde som ogift där med sin son Berthold. Hon försörjde sig som sömmerska och som duktig stickare av arbetsstrumpor. Anna dog i hög ålder 1987.

Märta Jakobsson, Bjärges 1:32, föddes 1909. Hon försörjde sig med sömmerskearbeten i sitt hem. medan Ines Larsson (f.1916) vid Goks åkte runt i hushållen som sömmerska.

Emma Linnéa Hammarström (1901-1975) som tidigare vari sömmerska i Visby flyttade in 1945 på Husarve 1:3, där hon utövade sitt yrke. Hon var ogift.

Text: Gunnar Mannervik 2021.

 

 

 

(Sidan uppdaterad: 2021-01-24)