Emigrationen är ett stort och viktigt kapitel i vår historia och det finns troligtvis mycket mer intressant material i byrålådorna i socknen. Har du t.ex. brev eller bilder eller något som du vill berätta vill jag gärna att du hör av dig till mig. /Gunnar

Utvandringen från Lau till Nordamerika 1848-1910

Fattig-Sverige

Den ekonomiska situationen i Lau och på Gotland under 1800-talets senare hälft motsvarade i stor utsträckning situationen i resten av Sverige. Den snabba befolkningsökning hade inte kunnat uppvägas av en lika snabb ekonomisk tillväxt i landet. Fattigdomen bredde ut sig och i fattigdomens spår följde epidemiska sjukdomar såsom kolera, TBC (lungsot) och dysenteri (rödsot). Bara under ett enda år, 1857, dog 10 650 svenskar i rödsot. I Lau härjade främst scharlakansfeber och TBC, några dog i smittkoppor. Förutom den stora fattigdomen och ohälsan hade alkoholmissbruket blivit ett stort samhällsproblem.

I dessa svåra tider drömde många människor om ett bättre liv i Amerika. Där kunde man för en billig penning förvärva jord, särskilt sedan ”Homestead Act” infördes 1862 i USA. Denna lag syftade till att få nybyggare att odla upp den federalt ägda och obrukade marken. Upp till 160 acres (ca 130 tunnland) mark kunde man erhålla för uppodling och bosättning. Efter fem år fick man full äganderätt till marken mot en låg inregistreringsavgift. Alla emigranter blev dock inte jordbrukare. Men under åren med goda konjunkturer i Amerika erbjöds även många andra arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter.

Sammantaget kom totalt 1,4 miljoner svenskar att utvandra till det stora landet i väster under åren 1850 -1930. Från Lau utvandrade mer än 150 personer fram till 1910, men de allra flesta – 126 personer – for iväg till det stora landet i väster under bara två decennier 1881 – 1900. Det betydde att nästan var fjärde Lau-bo emigrerade under denna period. För många blev det dock en tur- och retur-resa.

Utvandringen

Under åren 1867-69 inträffade de värsta hungeråren i Sverige i modern tid. Först kom kylan, sedan värmen och torkan och den därav orsakade missväxten, som vållade stor hungersnöd i hela landet. Det blev också starten för massemigrationen. De första utvandrarna från Lau lämnade socknen 1868. Därefter följde en serie av mycket kalla vintrar under 1870-talet, men det dröjde ytterligare flera år innan några fler vågade ge sig iväg. Köldvintrarna blev allra värst under 1880-talets andra hälft. 1887 var praktiskt taget hela Östersjön och även Västerhavet täckt av is ännu i mitten på mars. Med dagens terminologi kunde utvandrarna kanske kallas klimatflyktingar.

De svåra åren med dåliga skördar sammanföll dessutom med att befolkningen i Lau och på hela Gotland kulminerade. Under 1880 hade Lau sin hittills största befolkning i modern tid hela 570 invånare. När den stora emigrationsvågen så småningom hade gått över, 1910, hade socknens befolkning sjunkit väsentligt till endast 473 invånare.

Att resa till Amerika var ingen liten sak. Men det fanns emigrantagenter på ön, som kunde hjälpa dem som ville iväg. De kunde ta upp handpenningar, boka resa och ge nödvändiga råd och anvisningar för den långa resan. Genom ”värvningskampanjer” kunde agenter få ihop en grupp resenärer som sedan tillsammans kunde anträda resan. För ett pris på 130 Riksdaler (ca 7300 kr i 2018 års penningvärde) för vuxen och hälften för barn kunde man ta sig hela vägen från Gotland till New York. Men agenten skulle också ha sin ersättning. Emigrantagenten Abraham Carlsson i Stånga tog på 1870-talet 12 Riksdaler i handpenning för att planera en resa. Se annonsen i Wisby-posten 1868.

Undertecknad, som vistats i Amerika förliden sommar och nu hit anlänt för att avhämta min familj, har av några personer här blivit tillfrågad om att nu vid min återresa få göra ressällskap, som inträffar från Visby den 13 maj via Kalmar med engelska och amerikanska första klassens postångare mellan Europa, Amerika, Ostindien, Australien, NewYork, Boston, Portland, Quebec 130 Rdr svenskt riksmynt, till Chicago 160 Rdr, hälften för barn, (dibarn fritt). Över Göteborg är priset vida högre och nu påökt med 10 à 15 Rdr, personer utom från Allan linjens Generalagent.

Jordköp och arbetsförtjänst har undertecknad uppdrag på att anskaffa även om familj medföljer till platsen; svenska tolkar som läkare ombord medföljer enbart denna linje. Frisk och sund föda fås tre gånger om dagen på engelsk och amerikansk metod. Denna resa gå över Köpenhamn via England och kostar enbart 9 Rdr från Visby utom övervikt av medtagna effekter.

Upplysningar i min frånvaro lämnas av åkaren Joh.Svensson på söderplats samt på tryckeriet.

Abraham Carlsson i Stånga

Utresan kunde i andra fall t ex gå med ångbåt från Visby, vidare med tåg till Göteborg, där man inkvarterades i väntan på båtresa till Halifax i England. Därifrån gick färden vidare med tåg till Liverpool, där de stora atlantångarna väntade. De hade plats för 700 – 1000 passagerare. Den äventyrliga båtresan över Atlanten till New York tog sedan ca 10 dagar. Sedan de väl gått igenom tull och passkontroll, fortsatte kanske de flesta längre västerut med tåg.

Förste emigranten från Lau 1868

Den första Laubo som emigrerade till Nordamerika under perioden 1848 – 1910 var drängen Mathias Niclas Ahlström på Husarfve. Han var nummer tre av alla barn till skolmästaren och klockaren Lars Ahlström och hustrun Margareta Maria (Greta Maja) på Annexen. När han gav sig iväg den 2 maj 1868 var han endast 22 år gammal. Det är sannolikt att han kände till Abraham Carlsson i Stånga (se annonsen ovan, från samma år).

Sedan dröjde det ytterligare fem år, till 1873, innan några unga män i åldern 19 till 24 år och en enda kvinna på 23 år prövade lyckan. Man kan ana att Johan Melcher Pettersson, 22 år, på Fie hade en ledande roll bland dem. Han var en invandrad smålänning som kommit till Fie via Lojsta två år tidigare. På Fie arbetade också sedan några år pigan Brita Johanna Ahlström, 23 år. Hon var syster till nyss nämnde Mathias, den förste utvandraren, och alltså barn till skolmästare Lars Ahlström och blev den första kvinnan att göra den långa resan till Amerika.

Vidare utvandrade detta år husbondesonen Lars Johannes Jacobsson, 23 år, från Halsarve, husbondesonen Thomas Anton Thomasson, 22 år, Från Koparfve, arbetaren Olof Johannes Bodin, 21 år, från Massarve och drängen Hans Oskar Bergvall (f. Mathiesson), 24 år, från Botels.

Av dessa sex personer kom Thomas Niklas (Anton) Thomasson tillbaka sex år senare, den 6 februari 1879. Men han vände omgående och utvandrade igen några månader senare den 10 maj samma år. Pappan Thomas Nilsson hade dött 1876, under hans Amerikatid, och lämnat änkan Anna Cajsa Hansdotter ensam utan kvarboende barn. Men modern, den åldrande änkan, Anna Cajsa levde många år till och blev till slut hela 87 år. Hon dog på Kauparve 1895.

Påföljande år 1880 utvandrade sedan ytterligare fyra unga personer:

Husbonden Jacob Niklas Hansson, 31 år, Snosarfve
Husbondesonen Jacob Johannes Olofsson, 29 år, Smiss
Drängen Johan Niklas Johansson, 20 år, Botvide
Husbondedottern, Dorothea Catharina Karlsson, 25 år, Koparfve. Hon var en två år äldre syster till Jakob Karlsson, ”Fäi-Jakå”.

Därefter rullade det på med den stora utvandringen och inom loppet av 42 år från 1868 till 1910 hade 161 Lau-bor utvandrat till Nordamerika. Kulmen inträffade 1886, ett år då 14 st gav sig iväg. Egentligen är statistiken något missvisande eftersom flera återkom och utvandrade igen, vilket förhöjer statistiken.

Året 1881 emigrerade 13 personer. Bland dem hela skomakarfamiljen Jacob Niklas Wallin, 41 år, med hustrun, Dorothea Maria Johansdotter, 49 år, och tre barn, Petter Johannes 13 år, Josefina Charlotta 11 år och Jacob Oskar Hjalmar 9 år. Det var den första barnfamiljen att ge sig iväg. Vilket äventyr för de tre syskonen!

Av de 13 personerna var sex arbetare eller arbetarsöner, flertalet från Allmänningen det året. Arbetarsonen Lars Petter Laurin, 21 år, var son till baptisterna Anders Petter Laurin och hustrun Katharina Maria Ahlström på Allmänningen. Ytterligare två av deras sju barn kom senare att utvandra till Nordamerika, 1887 Laura Kristina, 19 år, och 1893 Emma,18 år.

Utvandringen blev en svår åderlåtningen av den arbetsföra befolkningen i socknen. Om detta kunde Jakob Karlsson (Fäi-Jakå) berätta i brev till Masse Klintberg den 15 mars 1892, ett år då 12 personer utvandrade från Lau.

-” Det är förskräckligt vad folk reser till Amerika i vår här i Lau och När. I måndags reste 7 – 8 stycken från Lau, och i morgon reser det 4 – 5 stycken till, så att det blir mer och mer ont om tjänstefolk och arbetskarlar att anställa…..”, ”kommer det att hålla på så några år till blir det snart slut på de raskaste och mest arbetsföra folket här på landet. Ja, det ser ut som om det inte blir annat än gamla gubbar och källingar och barn kvar av arbetarklassen här på landet till slut! Ja, de som reser dit och har hälsa och orkar arbeta förlorar inte på det, för det finns de arbetskarlar här ifrån Lau eller När som kan förtjäna och sända hit fem, sex, sju, ja till och med åtta hundra kronor om året!”

Man kan fråga sig om det var arbetarna och baptisterna som utvandrade. Men det är svårt att urskilja en sådan tydlig social skiktning. Endast 13 av 161 utvandrare var ”arbetare” boende på Allmänningen eller ”på socknen”. Däremot utvandrade människor från samtliga gårdar i socknen.

Man kan nog inte heller hävda att baptisterna utgjorde en större andel av utvandrarna. Endast 8 av alla emigranterna står som baptister i husförhörslängderna. Ytterligare 15 står som baptistbarn eller som odöpta. Petter Alfred Johansson, 22 år, från Mattsarfve, åkte till Amerika 1898 sedan han avtjänat 4 ½ månaders straffarbete för värnpliktsvägran. Om han var baptist framgår inte i husförhörslängden, men baptisterna vägrade ofta att göra värnplikt.

Under den första emigrationsfasen var det mest mycket unga människor som gav sig iväg, men längre fram under tidsperioden blev det vanligare att även äldre personer och hela familjer gav sig iväg. Till exempel gav sig hela familjen Jakobsson på Koparfve iväg 1904. Pappa Lars Johan var hela 50 år och hans hustru Anna Helena, 43 år. Deras tre döttrar var i åldern mellan 5 och 21 år.

Året 1881 emigrerade 13 personer. Bland dem hela skomakarfamiljen Jacob Niklas Wallin, 41 år, med hustrun, Dorothea Maria Johansdotter, 49 år, och tre barn, Petter Johannes 13 år, Josefina Charlotta 11 år och Jacob Oskar Hjalmar 9 år. Det var den första barnfamiljen att ge sig iväg. Vilket äventyr för de tre syskonen!

Och återvändarna

Många av utvandrarna återvände till Sverige och Lau, somliga efter endast en kortare tid i det nya landet med andra återvände hem efter många års bortavaro. En del för att ta ett sista avsked av sina gamla föräldrar därhemma. Många pendlade fram och tillbaka. När någon utvandrat och invandrat igen inom loppet av tre veckor betydde det säkert att man ”ångrat” sig innan de ens var Amerika-båten.

I socknens inflyttningslängder fram till 1894 hittar man ca 40 inflyttade från Nordamerika., att jämföra med de cirka 120 som emigrerat under samma tidsperiod. Somliga stannade hemma, medan andra gav sig iväg igen. Somliga gifte sig i Amerika och kom hem till Lau med män eller hustrur födda i andra gotlandssocknar eller på andra orter i Sverige.

En av återvändarna var Hans Petter Carlson f. 1861 vid Nybygget 1:3, son till Carl Nährström. Han hade utvandrat 1881. Men återkom till Lau och dog här 30/3 1940. Hans Petter gifte sig i Amerika med Hanna Lauström f.1859 vid Hammarnäs på När. De fick sonen Karl Johan Fredrick i Amerika 1888. Hustrun Hanna återvände med fyra barn 1894 till Lau och Granatska Nybygget 1:3. År 1896 bosatte de sig på Kauparve 1:66.

Fredrick som tagit över fastigheten var 31 år då han skrev till sin far i Springfield i USA och bad honom komma hem. Året var 1919 och Fredricks moder hade dött i november året innan. Från Amerika kom Hans Petters svarsbrev daterat 10 mars 1919. (Förmedlat av Kjell Hedin.)

42 Elsn ST

West Springfield

Mass

Mången tack för det sorgliga brev som du skrev till mig att din moder är död, och du beder att jag skall komma hem och bruka stranden, men jag kan säg dig att det ej är gott att komma hem nu, ty intet går det många båtar, och en ting att det kostar nästan 100 dollar från America till Sverige, och så har jag min bit jord eller byggnadstomt här, och nu kan ingen få sälja den, ty det är upp och ner vänt på allting här.

Efter kriget tog slut, tusentals går utan arbete för närvarande, men vi hoppas på bättre tider. Vi har haft milt väder här i denna vinter, snö har vi haft två gånger men bara 3 – 6 tum djupt och så har det regnat och gått bort igen, och idag regnar de så hårt, men jag tror att det ej är någon frost i jorden och jorden är grön som om det vore i april.

Men en ting är som härjar och det är spanska snuvan, vi har vart lottade ännu att ej hava haft den med det kan ännu bliva vår lott, det har krävt flera liv här än kriget gjorde, ty det dör dagligen här i staden från ett till tio, och ingen nation undantagen, ingen färg eller ras, alla lika i den vägen.

Och kläder och allting är hemskt dyrt, det kostar tre gånger mer än det gjorde förut och provianten är det likadant med, fast vi har bra nog betalt så går det åt allt samman och det är jämnt att få gå jämt—-, Och det ser ut så att det ej bliver något bättre ännu.

Och jag kan tala om för Dig att Hanna hon har varit på sjukhuset för nervsvaghet sedan i höstas och deras lilla dotter hon är hos Julia och jag bor hos morbror J.Jacobsson men det sista vi hörde så är hon på bättringsvägen och kanhända kommer hem fram på våren.

Hälsan har vi och mår bra och önskar dig detsamma. Om du någon gång tänker, så skriv några rader till mig så kanhända jag kunde hava mer att skriva om. Ty jag har hört mycket som för min del är värd att tänka på i all min tid.

Tecknar jag din fader H P Carlson

Kom ihåg vad jag bad eder om mången gång

Text: Gunnar Mannervik 2019. (gunnar.mvik@telia.com)