Honung och vax förr i tiden


En forntida vaxkaka på 9 kg funnen i Mästermyr bevarad på Gotlands Fornsal
Idag är det vanliga sötningsmedlet rörsocker. Men går vi 150 år bakåt i tiden var det en lyxvara som importerades främst från Västindien, där Cuba var det stora exportlandet. Först vid 1800-talets slut började sockerbetsodling i större skala i Sverige. Svenska Sockeraktiebolaget SSA bildades 1907. Under loppet av 100 år (1850 – 1950) kom den svenska konsumtionen sedan att i det närmaste 10-dubblas från 5 kg till närmare 50 kg socker per år och person. Dessförinnan var det honung som gällde både som sötningsmedel och till jäsprocesser inte minst för att brygga öl (mjöd).

Honung har människan erhållit sedan årtusenden från vilda bin, men genom domesticering av de vilda bina har biodling runt om i världen tidigt blivit en betydande näring. Så var det naturligtvis även på Gotland. Nu var det inte bara honungen som var viktig i biodlandet förr i tiden. Under medeltiden var kanske bivaxet av långt större betydelse. Under den katolska tiden förbrukade kyrkan nämligen en ofantlig mängd vaxljus. Innan fotogenlampan slog igenom på 1860-talet var det ljus av vax och talg eller möjligen oljelampor som kunde ge lite belysning under den mörka årstiden.

Biodlandets historia

I det vilda väljer bina gärna att slå sig ner i ihåliga trädstammar, där köld och fukt kan stängas ute under kalla och fuktiga vintrar. Så i den tidiga biodlingens historia utnyttjade man just detta. Genom att infånga en bisvärm i det fria kunde man ge dem en bostad i ”bei-hålkar” som tillverkats av ihåliga trädstammar, gärna från ask. På Bunge-museet finns några sådana biholkar bevarade.

Slängre fram i tiden ersattes biholkarna av bikupor som till att börja med var runda och tillverkades av halm och senare fyrkantiga av trä eventuellt försedda med ett koniskt tak av halm.

Biodlandet gick förr i tiden till så att en från det vilda infångad svärmen placerades i en tillverkad kupa och för att där lämnas ifred. När bisamhället sedan växte till kunde det ge upphov till nya svärmar. Det är det naturliga sättet för bin att föröka sig. Därmed kunde ett enda samhälle efter några år ge upphov till ett stort antal nya bisamhällen innan de var dags att skatta dem på honungen. För att ta hand om honungen slaktade man hela samhället. Det gick till så att man i slutet av sommaren, under en regnig dag då bina höll sig inne placerade hela kupan i en grop. Där kunde man bedöva alla bina med brinnande svavel, varefter bina kunde dränkas i vatten och honungskakorna tillvaratas. Honungen utvanns antingen genom att pressa vaxkakorna eller att bara låta honungen sakta rinna ut ur kakorna. Avrunna honungskakor kunde sedan läggas i vatten för tillverkning av honungsöl. När väl honungen var utvunnen kunde vaxet omhändertas genom att vaxkakorna smältes i ett hett vattenbad.

Bigubben Herr Gustaf på När

En som under 1700-talet slut utvecklade biskötseln på Gotland till en konst var kyrkoherden i När-Lau, Gustaf Klingvall (f.1720, d.1798). Han beskrevs av P A Säve på följande sätt.

Den störste bigubbe på landet var på 1780- och 90-talet kyrkoherden i När Gustaf Klingvall (f.1720, d.1798), eller ”Herr Gustaf”, som han alltid kallades. Han var en i alla avseenden utmärkt gammeldags hedersman och klok hushållare, som alltid höll ett gästfritt hus på det gamla viset, varvid prästmors förträffliga honung och mjöd alltid ingick i välfägnaden.

Biskötseln var hans älsklingssyssla på lediga stunder, och om detta brevväxlade han ofta med en gammal vän från Uppsalatiden, kyrkoherde Lindström (fotnot 1) på Öland, vilken sedermera utgav en ypperlig bok om biskötsel, i vilken hälften av erfarenheterna hade kommit från prosten Klingvall. Vår När-präst skötte sina bin på noggrannaste sätt. All utrustning hade han själv tillverkat eller hittat på. Kuporna med alla dess delar var numrerade och vägdes på en våg som han själv uppfunnit så att han alltid visste hur mycket honung de innehöll och vilket förråd de behövde till vintern, samt när de på våren behövde få tillskott av foder osv.

Bihuset i trädgården stod med framsidan mot sydost för att så mycket som möjligt bestrålas av solen. Utom Herr Gustafs flitiga tillsyn vaktade en pojke alltid bina under svärmtiden. För att han inte i värmen skulle somna på sin post skulle han en gång i halvtimmen visa sig framför stugfönstret och däremellan bara vila sig på en viss stol med höga fötter, så att han skulle falla ned och vakna om han skulle råka somna.

På detta sätt bedrevs biskötseln i prästgården, där det fanns omkring 20 invintrade kupor och sommartid 50 – 60 kupor med nya ungsvärmar. Men förutom vanliga bistockar, hade Klingvall en av honom själv uppfunnen jättekupa, som för sin storlek kallades oxen. Den var tillverkad som en 1,5 m lång kista, 40 cm bred och 40 cm hög. Den var flätad av halm och fina enerötter, inklädd med bräder och försedd med flerdubbla gavelbottnar samt skyddad av ett tak. Kupan stod på en botten med höga ben som stod i fyllda vattenhoar som skydd mot småkryp. ”Oxen”, som var tillräckligt varm även i den strängaste vinter, hade ett fluster på vardera gaveln, av vilka blott ett i sänder stod öppet och alltid mot sydost. Allteftersom bina byggde sina kakor i motsatt ände av kupan vändes kupan nattetid då denna sida blivit full av bikakor, så att det tomma utrymmet nu vändes mot sydost och efterhand fylldes. Bina vilka i ”Oxen” hade så gott utrymme alstrade honung med största flit utan att svärma. Därför slaktades bisamhället aldrig utan röktes vackert undan om hösten, då bikakorna försiktigt togs ut med en 60 cm lång ståltråd , tillverkad för ändamålet.

Den bästa honungen var Jungfruhonungen, den som fritt rann ut ur kakorna liggande på spjälor framför en varm järnkakelugn. Den övriga honungen kramades ut i linnepåsar.

På så sätt hade Herr Gustaf på den tiden i lantlig ro sitt största nöje av sina trevliga bin, eftersom tidningar och romaner inte tog död på tiden för den stillsamme prästen. Man hade då i Närs prästgård Guds gåvor av honung, som nästan i allt ersatte sockret både till bakverk och mat. Det räckte också med hedersam rundlighet till sjuka, sockenbor och bekanta.

Gustaf Klingvall ligger begravd i Lau kyrka i en tumba, ett kistliknande gravmonument i korets nordöstra hörn. Enligt P A Säve (1864) valde han själv Lau kyrka ”emedan han af ovilja mot de våldsamme och grälige Närkarne icke ville hvila bland dem i Närs kyrka”.


Gustaf Klingvalls grav i Lau kyrka.

Biodlare i Lau

Om 1800-talets biodlare i Lau vet vi inte så mycket. Men från 1900-talets början har M Klintberg dokumenterat några charmiga bihus på Smiss. Det är Krisjan Krisjansson, Smiss, som har tre bäihäus som alla bär fantasifullt olikmålade entréer vid flustren.


Krisjan Krisjanssons Smiss, bäihäus (M. Klintberg)

Sveriges Biodlares Riksförbund

Under 1900-talets början var det många som var biodlare för husbehov i socknen. Efter hand kom de att samarbeta och organisera sig i Sveriges Biodlares Riksförbund (SBR). Föreningen nådde sin kulmen av antalet medlemmar efter kriget, då det ännu rådde sockerransonering i landet. Hemsetraktens biodlarförening, tillhörig SBR, hade 1950 fler än 150 medlemmar. I föreningens protokoll anmärks att avsättningen för honungen märkbart minskade efter 1949 då sockerransoneringen upphörde. Medlemsantalet sjönk snabbt för att nå en bottennotering vid 1970-talets början med bara drygt 20 medlemmar, för att under senare tid åter öka till ett 50-tal 2018.

Under en tid ville Honungscentralen (SBR) inte ta emot gotlandshonung eftersom det bedömdes som ”rapshonung”, varför styrelsen uttalade sig för att bilda en egen honungscentral på Gotland.

Kristian Hejdenberg

På Liffride i Lau var Kristian Hejdenberg stor biodlare. Mer än 55 år ägnade han sig åt biodling och var under många år bikontrollant och honungsbedömare i Hemsedistriktet samt ombud till länsförbundet av SBR. Han blev invald i biodlarföreningens honungsbedömningsnämnd redan 1951.

Kristian Hejdenberg på Liffride hade ett 30-tal bisamhällen 1980. Från dem utvann han ca 1200 kg honung per år. Han levererade honung till stan och fastlandet, men framförallt till Ljugarn, där Alice och Torsten Timander var viktiga kunder tills det välkända paret själva blev biodlare. Den berömde konstnären Louis Sparre på Ljugarn var en annan ryktbar kund.


Kristian Hejdenberg med hustrun Linnea framför bikuporna på 1940-talet


Bipaviljongen på Liffride



Kristian avtäcker honungsramar


Kristian skattar sina samhällen


Kristian etiketterar burkar


Kristian fångar in en svärm

När Kristian slutade med biodling inköptes hans stora bipaviljong och utrustning av Tommy Kristiansson på När. Tommy är ännu 2020 ordförande i Hemsetraktens biodlardistrikt.

Det har säkert varit många i socknen som under åren haft biodling till husbehov. Några av dem är omnämnda i gamla ”Boken om Lau” såsom Ragnar Björkvist, Gumbalde 1:9, f. 1898 och Ivar William Lindgren, Gumbalde 1:8, f.1905. En som på 1950-talet hade bin var Enar Jakobsson, Smiss 1:10, f.1910.

På senare tid har Göran Berntsson med hustrun Carina på Husarve varit biodlare under 1990-talet med ett 10-tal samhällen som mest. De flyttade sedermera till Burs.

Viveca Nilsenius

Viveca Nilsenius flyttade till Lau 2015 och tog med sig 180 bisamhällen från Halmstad som placerades ut i bigårdar på ett flertal platser i Lau och grannsocknarna. Under åren 2016-2018 ställde Viveca om sin produktion till ”naturlik” biodling. Hon använde sig av s.k. Warrékupor, där bina fritt kan bygga sina egna vaxkakor utan färdiga ramar.

Hennes biodlarföretag, Hey-Honey, hade lokal i gamla mejeriet i Stånga. Förutom att hon där tappade sin honung producerade hon också handstöpta ljus av eget bivax.


Viveca med Warré-kupa


Idag har Viveca endast en Warrékupa uppställd ner vid Linnéstigen vid Närsån.

Gunnar och Gunnel Mannervik

Sedan 2011 har Gunnar och Gunnel Mannervik, Kyrkänge, varit hobbyodlare med 3-5 bisamhällen och med honungsförsäljning i gårdsbutik.

Gunnar sitter även med i styrelsen för Hemsetraktens Biodlarförening tillhörande SBR.

De har en bigård stående vid Bjärges 1:37.


Gunnar med barnbarnet Mio inspekterar en kupa, juli 2020


Gunnar avtäcker en honungskaka, juli 2020

Text:Gunnar Mannervik 2021

Källor:

En döende kultur på Gotland, del II. Theodor Erlandsson.1981
Gotländska skrifter V, (s.297-99), P A Säve, 1983
När och Närkar. Axel och Per Häglund. 1975
Tidningsartiklar, GT 19800820, GA 19930825

Fotnot 1: Jonas Lindström (1716-78) var pastor i Norra Möcklebys församling på Öland.
(HF Norra Möckleby 1772-1805, s.152)

 

 

 

(Sidan uppdaterad: 2021-04-03)