Viktig information om sidan:
Klicka på bilder och kartor för förstoring.
Om du klickar på en liten minikarta nedanför en 1700-talskarta öppnas en satellitbild med den troliga vägsträckningen inlagd
Klicka på en rad i innehållsförteckningen för att hoppa till valt kapitel
Efter varje kapitel finns en länk för återhopp till menyn

 

Utdrag ur ‘Geometrisk Avmätning’ utförd 1701 av lantmätare Matthias Schilder som underlag för den 1745 genomförda skattläggningen. Denna karta utgör tillsammans med skifteskartan från 1896 en ovärderlig länk mellan forntid och nutid.

1 Lau i begynnelsen

1.1 De äldsta namnen

När uppstod de första vägarna i Lau? Var kom ifrån man och vart skulle man gå, rida eller köra? Om vi ser efter vilken nivå havsytan befann sig på vid olika tider och ser på 1701 års karta, skifteskartan från 1889-1896 och andra kartor, var boplatser/gårdar och fiskeplatser/hamnar var belägna, samt var alla fornlämningar finns, så kan man få fram en bild av hur och när vägarna uppstod. Denna artikel är ett första utkast till historien om vägarna i Lau, framtida forskning kan ändra denna bild.

Några av dagens gårdsnamn berättar om terrängförhållanden som fanns för flera tusen år sedan, men som sedan försvann när landet höjde sig. Det behöver inte betyda att namnen var gårdsnamn från början, de kan ha varit traktnamn som gårdarna senare övertog när dessa etablerades. Här kommer några exempel:


Fig. 1:1  Gannor – landningsplatsen och Fie – fuktiga strandängar

Sockennamnet ”Lau” betyder Öppen betad äng vid stranden. Namnet var synnerligen relevant medan Lau ännu var en ö för över 6.000 sedan. När Lau därefter först fick landförbindelse med Garde och sedan med Burs och efter det med När, blir namnet inte lika uppenbart längre. Mellan Gannor och Ljugännes i Burs fanns det ett sund som man givetvis paddlade över. ”Gannor” betyder ”Landningsplatsen”. När landet höjde sig, grundade sundet igen och Lau fick landförbindelse med Burs, det skedde för 4.700 år sedan. Namnet Gannor tappade kontakten med sin ursprungliga betydelse, men har ändå levt kvar genom årtusendena .

Fie hette ursprungligen Fite. ”Fite” betyder ”Fuktiga strandängar”. Fie låg på stranden till för 5.000 år sedan, men därefter sjönk vattnet så mycket att det blev land ända ner till När.


Fig. 1:2  Bogs – framsidan (av Lau)

Vid Laus backars sluttning där Backvägen går ner till Käldkväiar fanns Gården Bogs. ”Bogs” betyder ”Framsidan” (av Lau) syftande på Laus backars sida vettande mot havet. Detta namn var uppenbart för 5.000 år sedan när vattennivån låg strax nedanför där Käldkväiar går idag.


Fig. 1:3  Snaud – rundad utbuktning av bygden

Snausarve hette förr i tiden Snaudsarve, bokstaven ‘d’ har tappats bort i senare tid. ”Snaud” betyder ”Rundad utbuktningen av bygden”. Den rundade utbuktning var den nordligaste udden i Lau udde och den kom till för 2.650 år sedan. När landet höjde sig ytterligare växte udden bort. Men namnet behöver inte syfta på den rundade udden, även en senare odlingsbygd kan ha uppfattats som rundad och utbuktande.


Fig. 1:4  Fånggard – ett vadställe över ett sund

Områdesnamnet ”Fånggard” nordost om Botels betecknar ett vadställe över ett sund, det är många tusen år sedan det var ett sund här!

De beskrivna namnen tyder på att människor för 6-5000 år sedan gett både ön och viktiga platser namn efter hur det då såg ut i Lau. Det behöver inte betyda att man ännu bodde här. Men man måste åtminstone ha besökt Lau så pass ofta, att man ansåg det viktigt med namn på platser av betydelse, så att alla kunde förstå vad man menade när man pratade om platserna. Hade man inte besökt Lau ofta redan för så länge sedan, hade namnen aldrig uppstått.


Tillbaka upp till Innehåll

1.2 De första invånarna i Lau


Fig. 1:5  Lau – i begynnelsen en avlägsen fångstplats

De första kända boplatslämningarna i Lau har daterats till omkring 2.500 f kr. Det förefaller väldigt sent. Lau hade förutsättningar för boende långt tidigare, redan när Lau ännu var en ö omgiven av vatten för mer än 6.000 år sedan. Men trycket på att etablera sig på nya platser var kanske inte så stort, befolkningen kan ännu ha varit ganska liten. I huvudsak var man fiskare, jägare och samlare, jordbruket hade inte riktigt kommit igång, så Lau var kanske bara en fångstplats, använd av gotlänningar som bodde på ”fastlandet”.


Fig. 1:6  Lau får förbindelse med ‘fastlandet’

Ungefär 4.000 år f kr började Lau få landförbindelse med Garde på det gotländska ”fastlandet”. En landtunga skapades genom att Östersjöns vågor kastade upp en sandbank, som kom att gå ungefär från mitten på ön Lau (Lauön) till strax söder om Tälleby i Garde, se artikeln ”Lau växer upp ur havet” här på lau.se (öppnas i nytt fönster). Landhöjningen gick mycket sakta vid denna tidpunkt. Det tog 1.000 år innan landförbindelsen var helt etablerad och man kunde gå över till Lau. Men frågan var om man till en början inte hellre tog båten, så som man gjort när man jagade och fiskade vid ön.

Om vi tänker oss att folk flyttade till Lau först när landtungan var etablerad, skulle det ha skett för ungefär 5.500 år sedan, men det är 1.000 år före de äldsta kända daterade boplatserna i socknen. Finns det äldre okända boplatser, eller tog det väldigt lång tid innan man ville bo här? Och när väl de första slagit ner sina bopålar, hur fort blev resten av Lau bebyggt? Det kan ha skett snabbt efter det att de första väl kom, alla förutsättningar fanns, men vi vet inte.

De stenåldersgravar som finns längs med den forna Lauöns insida visar att Lau var befolkat på stenåldern. Men dateringarna är ofta osäkra med svepande åldersbestämningar från stenålder till järnålder, så det går inte att säkert säga något om hur många gravanläggningar det finns från stenåldern och därmed hur stor befolkningen var. Dessutom var det sannolikt bara ett fåtal personer som fick synliga gravanläggningar. Man tror att stenåldersmänniskorna begravde sina döda intill boplatserna för mer än 4.000 år sedan, men att man på bronsåldern hade gått över till att ha gemensamma begravningsplatser. Då, för 3.500 år sedan, anses Gotland ha varit fullbebyggt, dvs att all jord som med den tidens redskap gick att bearbeta var ianspråktagen. För Laus del betyder det att Lausböins och den forna Lauöns sand- och grusjordar var brukade och därmed större delen av socknens gårdar etablerade.

Då, om inte förr, uppkom givetvis behovet av stigar/vägar i socknen. Man skulle från olika håll i bygden kunna ta sig till samlingsplatsen vid nuvarande kyrkan, till fiske- och hamnplatser vid kusten och kunna ta sig mellan gårdarna och ägorna, samt till angränsande socknar. Det uppstod ett vägsystem.

Tillbaka upp till Innehåll

 

2 Vägen genom Lausböin

2.1 Den första vägen till Lau


Fig. 2:1  Första vägen genom Lausböin med spåren utmärkta

 

 


När man mer och mer började gå till sina fångst- och fiskeplatser på och runt Lau, var valde man då att gå? Jo, det måste ha varit på det torraste stråket längs landtungan, senare kallad Lausböin, på det som först kom upp över vattenytan. Följer man de högsta punkterna genom Lausböin från Garde till Lauön, får man fram den förmodade första vägsträckningen. Denna väg, eller snarare stig i sitt tidigaste skede, gick längs dagens väg från Garde via Bönde (Byände) och fram till infarten vid Husarve. Där gick vägen rakt fram i stället för att göra den branta kurvan åt höger som dagens väg gör och fortsatte sedan bakom det vi nu ser som Liffrides manbyggning, varefter den gjorde en svag men lång böj åt vänster upp till omkring 200 m nordost om Hemmor.

Efter ytterligare ett 100-tal meter böjde vägen av åt höger i riktning mot dagens kyrka, gick över det område som heter Fånggard (namnet betyder vägövergång/vad över ett sund) och vidare upp vid Skarpakar, där vägen vinklade åt vänster och kom upp norr om dagens kyrka. Där grenade vägen troligen sedan ut sig i en vägkorsning. Och här vid denna korsning bildades med tiden Lau centrum med religiös och politisk samlingsplats. En sägen berättar också att det förr gick en väg från norr om kyrkan till Garde och det är troligt att det är den här beskrivna sträckningen som det då var frågan om.



Fig. 2:2  Första vägen genom Lausböin inritad på 1701 års karta

Här ser vi vägsträckningen genom Lausböin inlagd på 1701 års karta. Vägen går nordost om Liffride och Hemmor, passerar sankmarkerna vid Fånggard och böjer därefter ner mot kyrkan. Nord nordväst om kyrkan finns vägen ännu kvar på 1701 års karta. Men här ser man att vägen flyttats lite längre åt nordost till. Detta skedde troligen när kastalen byggdes på 1100-talet, eller senast när prästgården byggdes ut omkring 1250. Då blev det för trångt här med en väg mellan prästgården och och kyrkogården. Som man ser på 1701 års karta, grenade sig den första vägen omkring 100 m norr om kyrkan, där ena grenen gick fram till Bönde stiglucka  och den andra förbi kastalen och upp till Körkakarskväiar. På skifteskartan är c:a 150 m av den första vägen utritad på den sankaste delen av vägsträckan och beskriven som ”stensatt väg”.


Fig. 2:3  Detalj av den stenlagda första vägen

Denna 2 m breda väg finns sensationellt kvar än idag, fast i övervuxet skick nere i resterna av Skarpänge. En stump av vägen fanns också kvar mellan Liffride och Hemmor vid tiden för skiftet.


Fig. 2:4  Första vägen genom Lausböin på dagens satellitbild

Iakttar man den satellitfotograferade kartan, ser man att det fortfarande finns spår av den första vägen i form av trädlinjer mellan Liffride och norr om Hemmor och från Fånggard till delvis mot kyrkan. Men på 1701 års karta är vägsträckningen mera tydlig.

Tillbaka upp till Innehåll

2.2 Den första vägen och samlingsplatsen – Uppsoknar

Långt senare har vägen troligen bestämt placeringen av kyrkan, prästgården, kastalen och Bönde stiglucka. Där vägen kom upp på torr mark och varifrån man kunde ta sig på stigar och senare vägar till fd Lauöns alla “hörn”, uppstod en samlingsplats för religiösa och världsliga spörsmål, Uppsoknar. Här byggdes längre fram i tiden Asatrons tempel Stavgard och senare den Kristna kyrkan och prästgården. När kastalen byggdes på 1100-talet, placerades den självklart centralt invid vägkorsningen vid den sedan länge fungerande samlingsplatsen i Lau.

Namnet Uppsoknar bygger på ordet ‘soknar’ som betyder ‘något som man söker’, d v s ‘platsen som man går upp till’ eller ‘platsen som man uppsöker’. Det förekommer i den muntliga traditionen här i Lau men finns bara belagt på tre platser till i Sverige. De tre andra finns också på Gotland enligt Ortsnamnsregistret.

Bönde stiglucka
Fig. 2:5  Bönde stiglucka (Foto: Einar Erici 1917)

Bönde stiglucka från 1200-talets mitt ligger idag avigt till, längst bort på kyrkogården och till synes utan förbindelse med någon väg utanför. Den och Brudluckan är de mest påkostade av kyrkogårdens tre stigluckor. Med en titt på 1701 års karta, ser man att den första vägen från Lausböin gör en förgrening c:a 100 m före Bönde stiglucka. Huvudvägen går upp till vägkorsningen vid kastalen, men den andra vägen går fram till Bönde stiglucka och sedan vidare längs kyrkogårdsmuren och ut på dagens landsväg. Bönde stiglucka var alltså den som både sockenbor från Lausböin och besökare från Gotland kom till och gick in igenom. Den var troligen huvudluckan i Lau, därav den fina utformningen med en pentagon som magiskt tecken och en inskription. Detta innebär att den ursprungliga vägsträckningen till Lau ännu användes på medeltiden, mer om detta längre fram.

Tillbaka upp till Innehålll

2.3 Den andra vägen till Lau: Böndevägen


Fig. 2:6  Böndevägen nedanför Hallbjäns kvarn

När vattnet efter 600 år, d v s 3400 f kr, dragit sig tillbaka breddades landtungan mellan fd Lauön och ”fastlandet” och man började trampa upp en ny väg som följde den nordöstra stranden. Denna väg började norr om Bönde, fortsatte sedan sydost och österut till Lauön och kom upp vid nuvarande Hallbjäns kvarn dit bosättningarna troligtvis spridit sig (se kap. ‘3.2 Första vägen norrut’). Från kvarnen kan man fortfarande följa vägen i västlig riktning ner för backarna till sankmarkerna i dalen nedanför. På skifteskartan finns ungefär 1.000 m av vägen utritad nordost om Bönde och norr om Hemmor, dessutom kan man följa sträckningen i ägogränserna. På 1701 års karta är vägen inte synlig.


Fig. 2:7  Böndevägen: norra vägen från Bönde till Lau

2.4 Trullkväiar – den första genomfartsvägen i Lau


Fig. 2:8  Trullkväiar: första genomfartsvägen i Lau

När landet höjde sig och landtungan mellan Garde och Lau blev bredare och sundet mellan Gannor och Ljaugännes i Burs blev fast mark drog man en ny väg från dagens Husarve genom Lausböin och vidare därifrån i riktning mot Gannor. Nu var det nog inte Gannor man i första hand ville till, även om det var en bebyggd gård, utan till Burs och det var knappast huvudsakligen Lauboar som ville dit, utan folk från Garde och socknarna norr och öster därom. Det här blev den första genomfartsvägen genom Lau! Hela vägsträckningen hade troligen det fantasieggande namnet Trullkväiar, men i senare tid har namnet endast avsett den sedan skiftet försvunna sträckningen från Botels till Gannor.

Gårdarna i det som skulle bli Lausböin etablerades sannolikt efter det att Trullkväiar hade kommit till, nu var det tillräckligt torrt här och markområdet var så pass stort, att man kunde bebygga det. Troligen var Hemmor den första gården, namnet betyder ”bebyggd trakt” (i motsats till den obebyggda omgivningen). De högt liggande Husarve och Liffride var troligen nästan lika tidigt ute, medan det 1 m lägre liggande Bildstäde nog kom till något senare och sist i raden Bönde/Byände, gården som markerade bebyggelsens slut. Anderse och Botels låg klart lägre och måste därför vara yngre. Sett till tiden bör Gammelgards ha kommit till mellan den första och andra gruppen, den kan ha fått sitt namn i relation till sina yngre grannar.


Tillbaka upp till Innehåll

2.5 Andra vägar i Lausböin


Fig. 2:9  Grönkväiar och Anderse kväiar

Om man skulle till Uppsoknar, som den centrala delen av Lau så passande heter, gick man troligen följande stigar/vägar: Byände-, Husarve- och Liffrideborna gick direkt ut på den första landsvägen och Bildstädeborna följde sin stig rakt ner dit. De som bodde på Gammelgards gick sin stig, som hette Grönkväiar, upp till Trullkväiar och vinklade där till höger till Hemmor och följde sen vägen fram till korsningen där stigen från Anderse kom upp. Hit kom också folket från Botels. De gick sedan en stor stig/väg som ledde upp till Fånggard och den första vägen för vidare vandring till Uppsoknar. På 1701 års karta fortsätter Anderse kväiar ungefär 1/3 av sträckan upp mot Fånggard och på skifteskartan ser man tydligt hela sträckningen längs ägogränserna och själva vägen ses på sin översta tredjedel. Att man inte gick dagens väg från Botels till Uppsoknar berodde troligen på att det länge var sankmark nere i dalen och att man därför måste gå via Fånggard där det var torrare.

En förbindelse mellan den första vägen och vägen från Bönde fanns norr om Fånggard. Denna väg anslöt till Böndevägen där den förmodade vägen från från Bildstäde också anslöt.


Tillbaka upp till Innehåll

2.6 När försvann den första vägen?


  Fig. 2:10  Nya vägen från Trullkväiar till Uppsoknar

När det blev någorlunda torrt mellan Botels och Uppsoknar, kunde man rätt enkelt gå där emellan. Men än idag ser man vid snösmältning och stora regnväder hur det här låglänta området översvämmas. Man skapade en ny vägsträcka, som började med en skarp kurva vid Botels för att man skulle få rätt riktning på vägen mot kyrkans södersida. Själva kurvan vid dagens Botels är ett bra bevis för att den nya vägbiten är tillagd, gamla vägar hade bara svaga böjar, om det inte var någon naturformation som hindrade.


Fig. 2:11  ‘Nya vägen’ kallas i folkmun den skiftesväg som går från Hemmor till Folkedarvevägen

Stora och Lilla Bildstäde är borta, kanske försvann dessa gårdar vid digerdöden 1350. Den moderna skiftesvägen mellan Hemmor och Folkedarvevägen i norr, Nya vägen kallad, går strax förbi Bildstädes forna boplats. Gammelgards är också borta, det kan ha skett under den extremt fattiga perioden på 1580-talet, 1653 brukade Bönde deras änge. Deras väg Grönkväiar, fanns dock kvar ännu vid skiftet för drygt hundra år sedan och den ledde ursprungligen från Trullkväiar via Gammelgards till Andersekväiars förlängning ut till insjön Lausmyr. Gammelgards brunn fanns kvar ända in på 1900-talet. Idag är ingen väg eller andra spår av Gammelgards synliga.

Tillbaka upp till Innehåll

2.7 Tre andra vägar mellan Lau och ”fastlandet” Gotland


Fig. 2:12  Vägarna till Tälleby och Folkedarve

 


Fig. 2:14  Wäg til Tälleby

 

 


Fig. 2:13  Nuvarande väg till Folkedarve

Nu var vägarna på den första landtungan, d v s första landsvägen, vägen från Bönde och Trullkväiar, inte de enda som går eller har gått mellan fd Lauön och ”fastlandet”. En väg som kan vara ungefär lika gammal som Trullkväiar har gått med en gren från nuvarande Mattsarve och en gren från gravfältet Bandeläins Täppu. Den gick genom hagmarkerna nordväst ut, passerade norr om Bildstäde, som säkerligen hade en förbindelseväg, och gick vidare till Tälleby i Garde. Den är utritad på 1701 års karta ”Wäg til Tälleby” och den följde nästan helt ägogränserna på sträckningen. På skifteskartan är Tällebyvägen ännu markerad i hagmarkerna väster ut. Här kan man också se att det fanns en förbindelseväg från Bönde upp till Tällebyvägen. Vid skiftet ersatte en ny skiftesväg mellan Böndepartarna den gamla förbindelsevägen. En skiftesväg drogs från Bönde söder och sydväst ut mot Svartdal och Lye. Tällebyvägen kan än i dag till viss del följas i terrängen. En något yngre väg är den väg som ännu går till Folkedarve, vilken leder vidare till norra Garde och södra Alskog.


Fig. 2:15  Vägen till Tälleby följer stranden omkr. 2100 f.kr.

Fig. 2:16  Vägen till Folkedarve följer stranden omkr. 1700 f.kr.

När man jämför vägarnas sträckning med havsnivåkurvorna framgår det tydligt att vägarna uppstått genom att man börjat gå utmed en strand och att man därmed borde kunna datera vägarna. Om de hade skapats senare skulle man troligen gått rakt fram och man hade inte gjort den böj på vägen som sammanfaller så väl med strandlinjen.


Fig. 2:17  Myrvägen med anslutningen från Anderse och Grönkväiar

En likaså yngre väg kan man följa på 1701 års karta. Den gick från söder om Gannor längs Lausmöir nordväst ut. Myrvägen delade sig strax innan den lämnade Lau socken, en var ”Wäg til Lya kyrkia” och den andra gick mot Stånga. Just i det området finns vägbanken kvar som en 4 meter bred och 50-60 cm hög stensatt vägbank vilket indikerar att det var en viktig väg som man lagt ner mycket arbete på att få torr och framkomlig. Denna väg hade också en ”påfart” från Lausböin, där Grönkväiar och Anderse kväiar gick ihop väster om Anderse och fortsatte ner på Myrvägen. Även här trampade man alltså upp en väg som följde strandkanten. Den här äldre Myrvägen verkar delvis ha försvunnit redan före skiftet, bara vissa delar av den är markerade på skifteskartan. Endast biten söder om Gannor är tydligt utritad och den finns kvar i rätat skick. Vid Lausmöirs utdikning vid förra sekelskiftet skapades dagens Myrväg, som går från öster om Botels och ut och över myren till Lye.


Fig. 2:18  Nya Myrvägens början vid Botels

Fig. 2:19  Gamla Myrvägen söder om Gannor.

Fig. 2:20  Nya Myrvägen vid vårflod, sedd från Lyehållet

Fig. 2:21  En lång stensatt vägbank finns kvar av gamla Myrvägen

Tillbaka upp till Innehåll

3 Vägarna på fd Lauön

3.1 De första vägarna på fd Lauön


Fig. 3:1  De första bosättarna slog sig troligtvis ner på åkrarna vid Uppsoknar

 


Den ovan beskrivna första stigen/vägen till f d Lauön trampades troligen upp av människor från det gotländska ”fastlandet”, när de skulle ut till sina fångst- och fiskeplatser i Lau. Hur lång tid det tog innan man också slog sig ner här vet vi inte. Men det kan ha hänt för 5.500 år sedan när landförbindelsen med Garde och Lau var etablerad. Var slog man sig ner i Lau? Sannolikt där jorden var lätt brukningsbar, dvs självdränerande grusjordar. Sådana fanns det just där första vägen kom upp vid dagens kyrka. Vi kan gissa att första boplatsen kom att ligga här i Uppsoknar vid det som senare kom att heta Stavgard och ännu senare Prästgården. Det är ganska självklart att platsen efter hand utvecklade sig till ett sockencentrum. Härifrån spred sig förmodligen boendet norr-, öster- och söderut till Hallbjäns, Mattsarve (Maldesarve), Bjärges och Sunnkörke. Med det kom stigarna/ vägarna successivt till, om de nu inte redan fanns upptrampade av dem som gått till sina fångst- och fiskeplatser.

Tråkigt nog har man inte hittat några stenålderboplatser här ungefär mitt på fd Lauöns västra sida. Det betyder inte att det inte funnits några. Enligt arkeologer anses det extremt svårt att hitta boplatser från sten- och bronsåldern, människorna på den tiden lämnade så obetydliga spår efter sig.

Lämningar efter stenåldersboplatser i Lau är dock, som tidigare nämnts, funna vid Gannor och c:a 300 m NV om Gumbalde. Båda anses tillkomna för ungefär 4.500 år sedan, vilket inte framstår som troligt. Gannor kom upp ur havet minst 1.000 år före Gumbalde och än viktigare:  Gannor hade bättre självdränerande grusjordar. Gannor fick också tidigare vägförbindelse till ”fastlandet” än Gumbalde, se mer om det nedan. Vi tror därför att Gannor är äldre än Gumblade.

Tillbaka upp till Innehåll

3.2 Första vägen norrut


Fig. 3:2  Vägen från Uppsoknar till Gumbalde forngård

Första vägen norrut från Uppsoknar följde säkert nuvarande vägsträckning förbi Hallbjäns och Mattsarve. Vid Bandeläins Täppu norr om Mattsarve uppstod efter hand en betydande vägkorsning. Här ifrån kunde man först ta sig till ”fastlandet” via den nämnda vägen till Tälleby, senare också genom vägen till Folkedarve och vidare till Alskog. Efter Bandeläins Täppu följde vägen den högre markkanten längs dalen norrut och gick sedan i en båge till den nämnda stenåldersboplatsen 300 m NV om dagens Gumbalde. På 1701 års karta finns ännu ungefär 2/3 av (väg)bågen kvar nordväst om Gumbalde. Därefter fortsatte vägen mot nordost till vad som troligen är Snausarves första boplats ungefär mitt emellan dagens gårdsparter. På skifteskartan finns vägen inte kvar, men ägogränserna i främst den norra delen talar för vägen.

Om boendet och vägarna i Lau växte ut från Uppsoknar och att man bevisligen bodde på först Gannor och sedan på Gumblade i varsin ände av socknen redan på stenåldern, kan man inte låta bli att fundera på om man inte också bosatte sig ungefär samtidigt på övriga platser i Lau? Det verkar rimligt, men vi vet inte.

Tillbaka upp till Innehåll

3.3 Första vägen söderut

Söderut till Gannor finns det inte någon äldre vägsträckning bevarad. Kartorna visar inte någon väg mellan Gannor och kyrkan, dagens väg kom till så sent som vid skiftet för bara drygt 100 år sedan. 1701 års karta antyder dock en väg sydväst ut från kyrkan. Det finns en liten bit av en väg som går söderut alldeles vid kyrkan och därefter går utmed ägogränserna ner till nordväst om Sunnkörke och efter ett litet avbrott fortsätter ägogränserna halvvägs till Gannor. Här kan man förmoda att det funnits en väg, vilken har passat mycket bra i terrängen. Stigar/vägar till/från de försvunna gårdarna Huskvie och Lasseby måste ha lett till denna väg, se kartbilden nedan. Om teorin stämmer att bosättningarna spred sig från Uppsoknar, borde Sunnkörke ha varit den första boplatsen söderut och Gannor den andra, de lägre liggande Huskvie och Lasseby lite yngre.
§ gården Risvior en bit öster om Tomte finns inga vägar utritade på någon av kartorna, men skiftesvägen från Fäie Lairu till Gannorbro går nära förbi Tomtes och Risviors boplatser. Söder om Gannorbro fanns under senare århundraden en väg genom odlingsmarken Kvännlairu fram till kvarnarna på södra sidan om Närkån. Av vägarna söderut är Bursvägen den äldre av dem, den gick på högre belägen mark än vägen till När.

När Huskvie försvann är inte känt men 1701 brukades dess marker av Sunnkörke. Lasseby brukades på 1570-talet av Petter Lasseby och fanns troligen kvar på 1580-talet, men försvann sedan.

Tillbaka upp till Innehåll

3.4 Gamla vägen mellan Kullakarskväiar och Gannor


Fig. 3:4  Löismöirskväiars sträckning från Kotorget till Gannor


Fig. 3:5  Löismöirskväiar


Vägen från öster till Gannor är sannolikt den äldsta i området. Den kom från Kullakarskväiar mellan Hallsarve och Kauparve, passerade Kotorget där vägen mot När numera går och följde sedan dagens väg på strandvallen förbi bygdegården fram till f d valskvarnen. Där ifrån gick vägen längs det som varit inre kanten på f d Lauöns sydvästra udde och bort till Sunnkörke och Gannor . Sträckan mellan Kotorget och f d valskvarnen heter Löismöirskväiar efter den myr, som bildades när strandvallen snörpte av inre delen av ”Bjärgesviken”, se ”Lau växer upp ur havet”. Man kan också se på skifteskartan att vägen mellan f d valskvarnen och Sunnkörke/Gannor ännu var använd vid förra sekelskiftet, medan vägen förbi kvarnställena till<class=”notranslate”> När var försvunnen utom en stump just där kvarnarna låg. Fortfarande kan man tydligt i terrängen se vägen mellan Sunnkörke och f d Lau valskvarn.


Fig. 3:6  Vägen från kyrkan och ner förbi Gannor med vägen från ‘valskvarnskorset’ upp till kyrkan

 


Fig. 3:7  Vägen Sunnkörke – Valskvarnen


När försvann vägen som gick från Gannor och som passerade väster om Sunnkörke och upp till kyrkan? Vad berodde det på? Det måste ha skett för ganska länge sedan trots att vägen kan anas i ägogränserna. På 1701 års karta ser man, att vägen går mellan Gannor och Kotorget. Skulle man under åtminstone senare århundraden ta sig från Gannor och Sunnkörke till området vid kyrkan, fick man gå till ”valskvarnen” och där vinkla 90 grader mot kyrkan.

Tillbaka upp till Innehåll

3.5 Trullkväiar


Fig. 3:8  Havsnivåbild som visar området från det igenvuxna sundet vid Gannor och bort till Botels omkr 2700 f.kr.

Från Botels gick Trullkväiar rakt fram i riktning mot Gannor. Ungefär halvvägs till Gannor gjorde vägen en Z-krök och där låg gården Huskvie. Mellandelen av Z-kröken fanns sannolikt redan när Trullkväiar drogs för härifrån verkar Huskvieborna ha haft en stig upp mot Sunnkörke och vidare till Uppsoknar. När vägen kom till utnyttjade man stigen och tog troligen också hänsyn till Huskvies åkrar vid vägdragningen, därav den ovanliga vägsträckningen.


Fig. 3:9  Linnés ridväg genom Lau på sin väg till När.

1741 red Linné med sitt följe från Garde till När. Idag skulle man vid en sådan färd passera Lau kyrka, men det gjorde inte Linné. Han red på Trullkväiar förbi Gannor till När. Trullkväiar med Z-kröken fanns kvar ända till förra sekelskiftet och finns utritade på både 1701 års karta och skifteskartan. På skifteskartan kan man se att det fanns ytterligare en väg från Botels. Det var en mindre väg som gick ner till Lausmyr.

Tillbaka upp till Innehåll

3.6 Digurroir gate – andra genomfartsvägen i Lau


Fig. 3:10 Havsnivåbild ca 1500 f.kr. med Digurroir gate

Östersjöns vågor kastade under slutet av stenåldern och i början av bronsåldern upp en sandbank i Lausviken mitt mellan Lau och Alskog. Sandbanken växte fram successivt och till slut hade man en landtunga tvärs över Lausviken. Den inre delen av viken blev en insjö, det som idag är Aiksmöir. Här på landtungan placerade Lauboarna sin nya begravningsplats, vackert belägen mellan insjön och Östersjön. Man började anlägga de första gravarna vid Aiksmöirs södra strand och fortsatte sedan norrut allt eftersom landtungan växte till. I samband med detta skapades en väg eftersom man ju måste kunna ta sig till sina anhörigas gravar, både med material för att bygga dem och för att vårda dem och de begravnas minne.


Fig. 3:11  Digurroir gate

När hela landtungan var etablerad, kunde man ta sig till Alskog. Det här måste ha blivit ett utmärkt färdstråk för alla som bodde på östra Gotland norr om Lau, ifall de ville färdas söderut, liksom för Lauboar och de som bodde i Burs mm ifall de ville norrut . Om man kom norrifrån följde man Digurroir Gate (namnet är påhittat, men följer traditionell gotländsk namngivning, läs om vägnamn i slutet av artikeln) genom Roirskog fram till Aiksmöirs sydöstra strand. Där sneddade vägen över dagens Folkedarveväg och kom sedan upp vid Bandeläins Täppu och följde därifrån befintliga vägar genom Lau till Gannorbro och vidare till Burs och södra Gotland. Sudergutar och Lauboar gick i motsatt riktning. Nästan hela vägsträckan mellan Alskogsgränsen och Gannorbro kantades av gravar, en del från stenåldern, mycket från bronsåldern och senare också från järnåldern. Men då, vid järnålderns inträde, började Digurroir gate att mista sin betydelse, för då trampade man upp en ny väg längs stranden, det som idag är nuvarande väg till Alskog. Av Digurroir gate finns kvar omkring 500 m, sträckningen mellan skeppsättningen söder om röset och upp till alla skeppssättningarna mm norr om röset. Man kan också se Digurroir gate i terrängen nordost om Folkedarvevägen, trots att den vägen inte har använts på 2.000 år!


  Fig. 3:12  Den andra genomfartsleden genom Lau.

Med Digurroir gate etablerad skapades den andra genomfartsleden genom Lau. Från Alskog kunde man nu ta sig genom Lau och vidare till Burs på en i det närmaste spikrak väg via Bandeläins Täppu, Uppsoknar, Gannor och Gannor bro. Vid Bandeläins Täppu, som var en viktig knutpunkt mötte den vägar såväl uppifrån landet som från sjösidan och hamnen. Vid Uppsoknar passerade den sockencentrum och vid Gannor löpte den samman med den första genomfartsleden Trullkväiar.

Tillbaka upp till Innehåll

3.7 Körkakarskväiar, Bandeläins kväiar och Gumbaldekväiar


Fig. 3:13  Körkakarskväiar


Fig. 3:14  Bandeläins kväiar


När man efter gårdarnas etablering färdades gamla landsvägen genom Lausböin och kom upp till korsningen vid Stavgard/Prästgården grenade sig vägen åt tre håll. Norrut gick vägen till Gumbalde och övriga Nårdargardar. När vattnet sjunkit rejält, kunde man här fortsätta antingen till Alskog eller till Ljugarn på ungefär samma vägsträckningar som idag. Vägen norrut från Stavgard/Prästgården kom i senare tider att benämnas Körkakarskväiar, ofta ibland bara ”Körkakarn”, efter åkrarna mellan kyrkan och Hallbjäns. Vägsträckningen från Mattsarve (Maldesarve) t o m östra Hallbjäns uppe på backen efter Folkedarvevägen kallades under främst 1800-talet för Bandeläins kväiar efter sjökaptenen Johannes Bändelin som på 1800-talet bodde i en stuga nära skeppssättningarna. Idag finns bara ett äppelträd kvar. Sista biten av vägen fram till korsningen vid Goks (Gauks) heter Gumbalde kväiar.

Stavgard/Prästgården vid vägkorsningen var prästens bondgård. Intill vägen 900-1000 m norrut låg gårdarna Hallbjäns och Mattsarve med bara 100 meters mellanrum. Vad namnet Hallbjäns betyder vet vi inte. ”Hall” betyder ”klippa” eller ”hällmark” eller ”stenblock”, men inget av detta är framträdande i terrängen idag. Maldesarve, senare förändrat till Mattsarve, betyder ”gården vid den långsträckta grusåsen som gått i arv”, ett namn som är högst påtagligt i terrängen än idag.

Tillbaka upp till Innehåll

3.8 Talungs – ”Dom som bor på gården intill vägen”


Fig. 3:15  Vägen från kyrkan till Goks: Körkakarskväiar, Bandeläins kväiar och Gumbalde kväiar



Fig. 3:16  Gumbalde kväiar


Invid vägen på åkern mellan gravfältet Bandeläins Täppu och Folkedarvevägen fanns gården Lilla Talungs. Mitt emot bebyggelsen vid Hallbjäns uppe på backen låg Stora Talungs, dess brunn fanns kvar tills helt nyligen, då den fylldes igen. Idag kallas området här och norr härom för ”Tallmungar”. Hur ”m” och dubbel-”ll” senare kommit in i namnet är okänt. Gårdsnamnet är i detta sammanhang synnerligen intressant. “Ta” betyder ”väg” och ”lungs” syftar på gårdens inbyggare, Talungs betyder alltså ”Dom som bor på gården intill vägen”! Det innebär att vägen kom till före gården, vilket den ju gjorde om man tänker sig Gumbaldeboplatsen som den första av Nårdargardars gårdar och de andra i nordligaste Lau tillkomna därefter. L och St Talungs hade vägen till Gumbaldeboplatsen väster om sig och vägen till Nårdargardar, dagens Gumbaldekväiar, öster om sig. Här gick vägen till Tälleby och vägen till Folkedarve och två vägar från östra Lau som gick tvärs över Laus backar kom fram här, mer om dessa två vägar nedan.

5:e och sista gården längs vägen från Stavgard/Prästgården till Nårdargardar är Gumbalde. När och varför den flyttades 300 m från stenåldersboplatsen på det dåvarande låglandet till nedanför sluttningen av Laus backars norra del vet vi inte. Kanske berodde det på vattnet, här vid backanten fanns en naturlig källplats med rikligt vattenflöde. På 1701 års karta ser man att det gick en väg alldeles under backarna från strax söder om Gumbalde till Botvide, möjligen hette den vägen Gatakarskväiar. På skifteskartan finns den inte kvar.

Tillbaka upp till Innehåll

3.9 Sandkväiar och vägarna kring Snausarve

Efter Goks delade sig vägen. Den ena vägen vek av åt höger ner till stranden. Den finns delvis kvar i terrängen, bitvis gående under omgivande marknivå med fd stentunar på sidorna. Vägen användes fortfarande vid tiden för skiftet. Det här var åtminstone under senare århundraden en viktig väg, som inte bara ledde ner till strandens släktäkter (tång), utan också till det betydande fiskeläget Snausarbod, vilket troligen av mängden bevarade länningar att döma också användes av fiskande bönder från inlandssocknar. Fiskeläget fanns kvar till 1800-talets slut, då det blev för grunt och man flyttade fiskeläget norrut till udden Tuten.


Fig. 3:17  Vägar och gårdar kring Sandkväiar

 


Mellan Goks och Snausarve fanns förr en gård som hette Sandkvie. Gården låg ungefär halvvägs mot stranden på en naturligt lite upphöjd platå invid vägens norra sida. När Sandkvie försvann vet vi inte, men gårdstomten är kvar och grunder till byggnaderna synliga. Detta är den bäst bevarade gårdstomten i Lau efter en av dess försvunna gårdar. Efter skiftet för drygt 100 år sedan, flyttade man den förut nämnda vägen till stranden ungefär 100 m norrut. Idag heter denna väg till stranden ”Sandkväiar” efter gården.


Fig. 3:18  Nya Sandkväiar


Fig. 3:19  Vägen förbi Snausarve

Den andra vägen efter Goks gick norrut och grenade sig efter omkring 250 m. Den vänstra vägen är den som än idag går till Alskog. Den högra gick i ett par bågar, senare uträtad, till Snausarve och vidare till vattenverken i Gumbalde å och därefter till Alskog. Efter skiftet drogs en ny rak väg från Sandkväiar, förbi Snausarve och upp till vattensågen (och kvarnen?) i öster där Gumbalde å rann ihop med ån från Alskog. Vattenverken uppströms var då övergivna och vägen dit också.


Fig. 3:20  Skiftesvägen mellan Folkedarvevägen och Snausarve

Vid tiden för skiftet drog man en spikrak väg mellan Snausarves västra part och Folkedarvevägen, dessförinnan fanns det ingen förbindelse här. Men behovet av denna väg tycks ha varit litet, för den har används mycket sparsamt.

Tillbaka upp till Innehåll

3.10 Vägen till Alskog

1701 års karta ger ingen rättvisande bild av vägarna eftersom det fanns historiska vägar som inte syns här. Det finns inga spår som helt bekräftar vår teori men havsnivåerna ger oss en indikation på att de tillkommit i följande ordning:

Väg nr 1 på satellitbilden visar den första vägen som gick från Snausarve forngård och som anslöt till Digurroir gate några hundra meter norr om röset. Den vägen blev användbar kring 600 f kr när det uppstod en torr landtunga över den krympande havsviken och den vägen finns till stora delar med i skifteskartan. Väg nr 2 är nuvarande väg till Alskog och den följer tämligen väl strandlinjen kring 200 f kr.


Fig. 3:21  Första vägen till Alskog via Digurroir gate (väg nr 1)

Fig. 3:22  Dagens väg till Alskog (väg nr 2) ersätter en del av första vägen

 


Fig 3:23  Vägen till Alskog via vattenverken (väg nr 3)

Väg nr 3, som blev tillgänglig ca 300 e kr, är den som visas på 1701 års karta och som blev en genväg från Snausarve via vattenverken till vägen till Alskog. När ‘genvägen’ från Goks upp till vägen till Alskog (väg nr 2) kom till kan man bara gissa men när Snausarve boplats flyttade till sin nuvarande plats blev det naturligt att ta den genvägen. I och med den nuvarande vägen till Alskog öppnades också en alternativ väg öster om Laus backar till Burs och När och denna väg kan har bidragit till att Digurroir gate och därmed också väg nr 1 förlorade sin betydelse. Denna genomfartsväg bekräftas delvis också i 1701 års karta där vägen från Alskog fortsätter rakt fram och övergår i Käldkväiar vid Goks medan Gumbalde kväiar där ansluter från sidan i en T-korsning.

Läs mer om denna genomfartsväg och vägen mellan Nårdarkväiar och Krokkväiars förlängning under avsnitt 4.2 Nårdarkväiar och Sudarkväiar längre fram i denna artikel.


Tillbaka upp till Innehåll

3.11 Austkväiar ledde tvärs över Lauön


Fig. 3:24  Austkväiar i hagen öster om Bjärges

Från vägkorsningen vid Stavgard (prästgården) kunde man gå österut. Den första vägen från Lausböin korsade Körkakarskväiar och gick rakt fram c:a 100 m, svängde sedan lite åt vänster och gick därefter i rak riktning mot Lausviken. Där Fribaptistkapellet ligger idag följde Austkväiar dagens Bjärgeskväiar fram till infarten till den östra parten på Bjärges. Där fortsatte den in i beteshagen och gjorde en svag böj åt höger, varefter den kom ut på dagens Backväg där skogen nu tar vid efter de öppna hagarna. Här i hagen är vägen mycket tydlig. Man kan se spår av att det funnits bandtunar längs vägen och på ett par avsnitt har man börjat lägga stentunar som aldrig blivit färdiga. Mitt på vägsträckan finns lämningarna efter en stenpelargrind i den forna gränsen mellan två ägor. Märkligt nog är vägen inte utritad på 1701 års karta. Detta kan möjligen bero på att marken här var Kronans jägarpark och inte ingick i det skatteunderlag som kartan var ritad för.

Den här vägen hette troligen Austkväiar (eftersom den gick österut), åkrarna på var sida om vägen mellan Bjärges södra och östra parter heter Austkväiakrar. Vägen användes inte längre vid tiden för skiftet. Sträckan från kyrkan till kapellet kan på skifteskartan ses i ägogränserna och en bit av kviorna är också utritade. Däremot är Austkväiar utritad som en användbar väg genom beteshagen.



Fig. 3:25 Austkväiar ledde tvärs över ön


Fig. 3:26  Bogs backe


Austkväiar var en fortsättning på dagens Backväg ner till Käldkväiar vilken är samma som idag och som går från Kotorget vid Kauparve fram till Goks. Austkväiar passerade gården Bogs och backen heter än idag Bogs Backe. Namnet ”Bogs” betyder ”gården vid framsidan (av Laus backar)”. Det var en liten gård, som beskrivs som öde på 1580-talet. Austkväiar förgrenade sig vid Bogs, ena delen svängde söderut längs backkanten på nuvarande Nybyggets tomt och ut på Käldkväiar söderut. Den andra gick rakt ner på Käldkväiar och korsade dessa och gick i en båge ner till Smiss, vägsträckan till Smiss är fullständigt bortodlad idag. Men målet för Austkväiar var nog ändå stranden för fiske och släktäkt, samt hamnplatsen mellan Daustäde och Botvide för handel och utlandsfärder.

Tillbaka upp till Innehåll

3.12 Bjärgeskväiar

Bjärges är Laus högst belägna gård och dess självdränerade grusjordar borde tidigt ha kunnat vara föremål för odling. Men gården verkar aldrig ha legat vid någon av socknens huvudvägar. Den hade utfart åt väster till Körkakarskväiar och åt sydost till Austkväiar och denna vägsträckning får nog anses vara den ursprungliga Bjärgeskväiar. Numera kallas hela vägslingan från landsvägen söder om kyrkan och förbi alla Bjärgesparterna och ut på Körkakarskväiar för Bjärgeskväiar. Det kan nog bero på att Austkväiar inte finns kvar som farbar väg längre.

På 1701 års karta ser man att Bjärgeskväiar gick i en båge upp mot Hallbjäns och Mattsarve. Därifrån kunde man färdas, som tidigare nämnts, längs vägen till Tälleby och eller längs vägen till Folkedarve och Bolarve i Garde längs Digurroir gate genom Roirskog till Alskog, eller längs Bandeläins kväiar mot Nårdargardar. Bjärgeskväiar gick också i en båge sydväst ut och anslöt vid nuvarande Hallbjäns kvarn till den förut nämnda Böndevägen.


Fig. 3:27  Bjärgeskväiar från Mattsarve över Bjärges ner till Kotorget


På kartan kan man också se att Bjärgeskväiar korsade Austkväiar och att den delade sig vid korset. En väg gick väster om Bjärges östra part och ner till Kotorget. Den vägsträckningen är helt borta idag. Den andra vägen gick längs infarten till den östra parten, ut genom stenmuren där och genom hagarna till Kauparve norra part, varifrån man kunde komma vidare ner mot Nybro och Nöiu på När där många gårdar i Lau har haft åkerlappar. På 1600-talets andra hälft skaffade Kauparve socknens första väderkvarn, se artikeln om Kvarnar i Lau här på lau.se (öppnas i nytt fönster), och då var det nog många som använde denna gren av Bjärgeskväiar för att åka och mala. Ända in på 1950-talet kunde man ta sig fram här med cykel! Vägen är i nästan hela sin sträckning synlig i terrängen idag.


Fig. 3:28  Bjärgeskväiar


Fig. 3:29  Bjärgeskväiar fortsatte ursprungligen ut genom grinden…

Fig. 3:30  …och fortsatte in genom balkledet



Tillbaka upp till Innehåll

3.13 Backvägen


Fig. 3:31  Vägen på Ancylusvallen  (Foto: Masse Klintberg 1914)


Fig. 3:32  Aurkväiar


Dagens Backväg tvärs över Laus backar och som i sin östra del var identisk med Austkväiar fanns inte 1701 i sin mellersta del vid de små boplatserna. Den tillkom inte förrän efter skiftet. I ett protokoll rörande skötseln av Backvägen från 1933 står att en första överenskommelse om den vägen gjordes 1911, vilket sannolikt är som Backvägen kom till. Det är dock troligt att Backvägen föregåtts av en stig eller mindre väg, vilken följde, och ännu följer, ancylusvallens krön bort till kulturstigens parkeringsplats på nordösta Laus backar. Efter parkeringen fortsätter den i Aurkväiar ner till Gumbalde, ursprungligen något slingrande, men efter skiftet rakt stakad.

Masse Klintbergs bild ser vi vägen som gick på ancyllusvallens krön från Bjärges till kulturstigens parkering. Följande byggnader ses från vänster: gaveln på Bjärges östra part skymtar, fattigstugan i trä med bakbygge i sten (rivet), flygel och manbyggnad på Bjärges södra part, fattigstugans vedbod (riven), Lau kyrka, fattigstugans ladugård (riven), Gumauskas manbyggnad och ladugård, Klints stuga och manbyggnad och ladugårdar till Bjärges norra part



Fig. 3:33  Småvägarna på Laus backar



Fig. 3:34  Austkväiar alldeles ovanför Bogs backe (Foto: Masse Klintberg 1914)


Skifteskartan visar inte bara en mindre väg längs ancylusvallens östra sträckning utan det fanns en motsvarande på vallens västra del, från strax öster om Bjärges norra part till mitten på den nuvarande allmänna grusgropen. Där mötte vägen en annan mindre väg som utgick från samma plats, men som hade en östligare sträckning. Inte nog med det: Här på krönet av ancylusvallens nordvästra del kom det också en mindre väg som utgick från Austkväiars utfart vid Nybygget och som gick via det nordöstra torpet uppe på backarna och genom nuvarande skogen hit till denna knutpunkt. En annan väg gick härifrån till Aurkväiar. Åtminstone de vägar som följde ancylusvallen krön bör ha/haft hög ålder, här var ju det garanterat torrt och framkomligt. Att dessa vägar inte finns med på 1701 års karta får nog tolkas som så, att på den kartan ritades bara de största och viktigaste vägarna ut, stigar och småvägar togs nog inte med.


Fig. 3:35  Bjärgeskväiar övergår i Backvägen


Tillbaka upp till Innehåll

3.14 Ytterligare två vägar tvärs över backarna


Fig. 3:36  Torpet vid vägen mellan Bogs backe och Bandeläins Täppu

 

 

 

 

 

 


Det fanns förutom Austkväiar och Bjärgeskväiar åtminstone två vägar till tvärs över Laus backar. Den ena gick mellan Bogs backe och Bandeläins Täppu, där den gick ut på Tällebyvägen och där man också kunde svänga åt höger mot Folkedarve. Vid Bogs backe kunde man ta sig både söderut och norrut på Käldkväiar. Vägen är identisk med den som går upp till nordöstra torpet norr om Bogs backe idag och sedan kan man följa den som en stig till grusgroparna på Laus backars västra sida där man har grävd bort den. Sedan gick den ner genom beteshagen och korsade Bandeläins kväiar. På norra sidan om stentunen vid Bandeläins täppu syns vägen tydligt men därefter försvinner den in i ett buskage. Bakom buskaget fortsätter vägen genom ett sankt parti och här har man byggt en stensatt vägbank. Vägen användes ännu vid skiftet och är utritad på kartan.

I skogen norr om torpet
Fig. 3:37  Vägen över backarna till Tällebyvägen



Fig. 3:38  Vägarna från Daustäde och Bogs backe


Fig. 3:39  Vägen ner till Tälleby- och Folkedarvevägarna passerar Bandeläins Täppu


Den andra vägen över backarna gick mellan nerfarten till Daustäde och dagens väg till Folkedarve. Eftersom Daustäde verkar ha varit en mycket viktig plats tycks man ha haft behov av att komma dit också från Garde. Vägen skar igenom kanten på backarna, vilket ännu är mycket tydligt. Från backanten gick den igenom balklidet vid Kulturstigens parkering och sedan igenom skogen norr om grusgropen med kolmilan, den sträckningen är skönjbar idag. Sedan gick den genom beteshagen norr om nuvarande grusgropsvägen där den tydligt går fram i flera böjar fram till Bandeläins kväiar. På 1701 års karta går vägen rakt, men i verkligheten böjer den lite hit och dit under loppet, men det har kartritaren inte brytt sig om. Vägen finns inte med på skifteskartan, vilket kanske kan tolkas som att Daustäde förlorat sin betydelse efter 1701. Men det motsägs av att man på skifteskartan ritat ut både den norra och den södra nerfarten till Daustäde och gett dem huvudvägsnummer!

I skogen norr om torpet
Fig. 3:40  Vägen över backarna till Folkedarvevägen


Tillbaka upp till Innehåll

3.15 Käldkväiar

Käldkväiar har fått sitt namn efter flera källplatser längs dess sträckning utmed Laus backar, den mest kända källan idag är Lau käldu med vattenrör och bassäng ungefär mitt på vägsträckan. Första delen av vägen, från Kotorget via Kauparve till Hallsarve, heter Kullakarskväiar efter åkern uppe på backen väster om Kauparve. Efter Hallsarve och norrut heter vägen Käldkväiar. Vägsträckningen har sin högsta nivå vid dess början vid Kotorget vilket betyder att den troligen vuxit fram successivt allt efter som havsnivån sjönk. Först i och med bronsåldern kom marken över vattenytan på hela Käldkväiars sträcka och alla gårdar kunde etableras längs vägen.


Fig. 3:41  Kullakarskväiar och Käldkväiar

Kullakarskväiar och Käldkväiar band samman gårdarna. Första gården var Kauparve, vars ursprungliga läge var där den norra gårdsparten ligger idag. Namnet betyder ”Köpmannens gård som gått i arv”. Nästa gård var Hallsarve alldeles norr om dagens väg ned till Nybro och till Hammaren. Gården har fått sitt namn efter klippan/klinten alldeles ovanför. Nästa gård var nämnda Bogs på västra sidan om vägen. Därefter kom A(r)bo som troligen låg på västra sidan ungefär 100 m norr om vägen ner till Daustäde och dagens skjutbana. A(r)bo,”boplatsen vid den grusiga marken” var ännu bebodd på 1580-talet, men något hände strax efter och den försvann. På östra sidan om vägen något söder om Vardbjärg låg gården Klints, namnsatt efter klipputsprånget i Laus backar. På skifteskartan finns en liten bit väg som kan ha varit Klints´ infart och som kan ha lett ner till Snäckgärde och hamnen. Klints var en liten gård, som försvann ungefär samtidigt som A(r)bo. Norr om Klints ligger Botvide. Namnet är svårförklarligt, ”vide” betyder liten skog. Sista gården längs Käldkväiar är Goks, Gauk var ett vanligt mansnamn under järnåldern. Utanför vägsträckningen låg strandgården Smiss som hade utfart på Käldkväiar både åt Hallsarve och Bogs. Den sistnämnda utfarten inte är utritad på 1701 års karta men den finns på skifteskartan. Från Smiss kunde man också ta en väg ner till stranden nedanför Daustäde och en annan åt sydost till Krokkväiar och vidare till antingen Nybro eller till När.


Fig. 3:42  Här vid Kotorget börjar Kullakarskväiar

Käldkväiar knöt inte bara ihop de nämnda gårdarna. Den ledde längre fram i tiden till vägen till Alskog och Ljugarn åt norr, via Austkväiar till Stavgard/Prästgården och Garde i väster, via Löismöirkväiar till Sunnkörke och Gannor i sydväst och därifrån till Burs, samt till gårdsgruppen kring Fie (Fite) på det som förr var Laus sydöstra udde. Men framför allt ledde den till stranden och till hamnen nere vid Lausviken.


Fig. 3:43  Kotorget och Nårdarkväiar vid Kauparve (Foto Masse Klintberg 1904)

Fig. 3:44  Käldkväiar

Fig. 3:45  Vägen ner till Daustäde

Fig. 3:46 Käldkväiars norra ände vid Botvide (Foto: Masse Klintberg 1917)

Tillbaka upp till Innehåll

4 Vägarna söderut och mot havet

4.1 Gårdsklungan vid Fie och deras vägar

I det sydöstra hörnet av Lau fanns goda jordar och här etablerade man 5 gårdar. Gissningsvis kom gården vid Fie till först, för vägen från Kotorget ser ut att ha dragits dit och går fortfarande där förbi. 100 m norr om Fie gick en stickväg in till gården Hannarve, som låg ungefär 75 m in från stora vägen, stickvägen och Hannarves gårdstomt med troligt hus är utritad på 1701 års karta. Gårdsnamnet är svårtolkat, ”Han” betyder ”Tupp”. När Hannarve dog ut vet vi inte, men 1701 brukades den under Fie. Enligt muntlig tradition skall Hannarve ha haft ett medeltida stenhus, som fanns kvar ända fram till 1870, då det revs och stenen skall ha återanvänts när man byggde Kauparves nya gårdsparter strax bredvid.

Från Hannarve gick stickvägen vidare till Botes som låg c:a 100 m österut. Gården brukades på 1570-talet av Botulf Botes, men redan på 1580-talet var den övergiven och brukades under Kauparve. Dess gårdstomt är utritad på 1701 års karta.

Ungefär 200 m söder om Fie låg gården Juves. Den hade en egen stickväg in från stora vägen omkring 150 m sydväst om Fie. Vad Juves betyder vet vi inte. På 1580-talet var den övergiven och slogs sannolikt samman med Fie. Dess infartsväg och gårdstomt syns på 1701 års karta. På skifteskartan finns inga spår av vägarna och tomterna till Hannarve, Botes och Juves men Hannarve nämns i texten till kartan.


Fig. 4:1  Gårdsklungan kring Fie

Öster om Fie låg troligen gården By men inga uppgifter finns bevarade om gården, bara ägor som fått namn efter den. 1701 års karta visar inga vägar till By men det kan bero på att vägarna var så små i och med att By var försvunnen att man inte brydde sig om att rita ut dem. Skifteskartan visar däremot en väg som gick från norrsidan av Fies norra part ända ner till vägen Krokkväiar 1.100 m österut. Man kan också tänka sig samma vägsträckning längs ägogränserna på 1701 års karta. Ungefär mitt på den vägen kan By ha legat invid en brye som finns utritad på skifteskartan. Namnet betyder både enstaka gård och en klunga av gårdar, båda betydelserna passar bra här.


Tillbaka upp till Innehåll

4.2 Nårdarkväiar och Sudarkväiar


Fig. 4:2  Nårdarkväiar

Stora vägen från Kotorget till f d infarten till Juves kallas Nårdarkväiar. Den går i en svag högersväng förbi Fie och fortsatte ursprungligen i en båge västerut, passerade Gannor och fortsatte i den förut beskrivna Myrvägen längs insjön Lausmöir. Den här vägen var således sydöstra Laus gårdars färdväg till Burs, Lye och Sudret. Före skiftet var den vägen borta, så när som på sträckan söder om Gannor.


Fig. 4:3  Vägen mellan Nårdakväiar och Krokkväiars förlängning

Mellan Nårdarkväiar och Krokkväiars förlängning fanns sannolikt en väg. Att den inte finns in med i 1701 års karta beror troligtvis på den i sin helhet går genom ett område som beskrevs som ‘Odugligt’ och därför inte skulle beröras av den kommande skattläggningen. De båda vägarnas sträckningar stämmer väl in på den saknade vägen och den rödmarkerade vägen passar in som den perfekta pusselbiten. Trädlinjer bekräftar också vägens existens genom ett öppet stråk utmed den tänkta sträckningen. Med denna väg på plats skapades förutsättningar för ett sammanhängande stråk från vägen till Alskog i norr till Närsån och Gannor bro i söder: Felande länken.


Fig. 4:4  Felande länken: genomfartsleden från Alskog till Burs och söderut

När en mer praktisk väg till Alskog blev tillgänglig bildades en genomfartsled från Alskog till Burs och söderut via Käldkväiar, Kullarskväiar, Kotorget, Nårdarkväiar och Krokkväiars förlängning. Denna genomfartsled var troligtvis mer attraktiv än den som gick via Digurroir gate eftersom den passerade området mellan Botvide och Daustäde där hamnen fanns. Innan det torkat upp söder om Sudarkväiar var denna väg troligen också vägen till När.


Fig. 4:5  Sudarkväiar
Idag svänger stora vägen kraftigt åt vänster söder om Fie och gjorde det ännu mer förut, den gamla vägsträckningen kan ses framför tomten till torpet väster om vägen. Vägen leder ut till När och ger numera intryck av att vara ursprungsstråket, men ser man på 1701 års karta, är det vägen västerut som är huvudstråket: den felande länken som gick från Alskog till Burs. När vägen från Kotorget förbi Fie skapades fanns det inget land söder ut mot När så det fanns inget behov av en väg åt det hållet. Det nyare vägavsnittet från Fie fram till ungefär Ljunggrens Åkeri heter Sudarkväiar.


Fig. 4:6  Nårdarkväiar vid torpet vid Fie



Fig. 4:7  Nårdarkväiar

Fig. 4:8  Sudarkväiar (Foto: Masse Klintberg 1904)

Tillbaka upp till Innehåll

4.3 Ringvägen


Fig. 4:9  Ringvägen

De nyss nämnda 5 gårdarna är tillsammans med Kauparve är omgivna av en s k ringväg där merparten av gårdarnas åkermark återfinns inom ringen. Sådana ringvägar runt åkermark anses ha hög ålder. Om man börjar vid Kotorget och går medsols till Kauparves ursprungsläge nedanför backarna och följer den väg som förr tog genvägen söder om Kauparveparterna, kommer man till Hallsarve kväiar som går till Nybro och vidare till Hammaren När. Hallsarve kväiars första halva går högt genom odlingslandskapet. När man kommit ner till sluttningen mot låglandet Sandbo Ainar, svänger vägen åt höger och går i en båge och kommer fram till änden på Sudarkväiar och följer sedan beskrivna vägar upp till Kotorget. Vägsträckningen mellan Hallsarve kväiar och Sudarkväiar heter Krokkväiar och är bara en enkel åkerväg idag, delvis uträtad efter skiftet. Mitt i den något ovala ring som vägarna skapat låg gården By medan övriga låg/ligger i nära anslutning till vägen. Detta är typiskt för ringvägar, med en eller ett par gårdar centralt i området och övriga längs ringvägen. På skifteskartan finns flera vägar utritade eller antydda i ägogränserna inom främst ringvägens östra halva, bl a en större från Krokkväiars början vid Ljunggrens och norrut genom området Kluckarbjänn till platsen för By, och vidare upp till Hallsarve sydöstra part..


Fig. 4:10  Kullarskväiar vid Kauparve med genvägen till höger ner till Hallsarve kväiar och stranden (Foto Masse Klintberg trol. 1904)

Fig. 4:11  Krokkväiar

Tillbaka upp till Innehåll

4.4 Krokkväiar


Fig. 4:12  Krokkväiars fortsättning mot Lausmöir och När/Burs.

Här i södra kanten av Lau låg gårdarna Nygards och Gräss(Gross), de sist tillkomna av Laus gårdar. Landet här nere och österut bort till Aminne var den sista biten av Lau som steg upp ur havet. Nygards finns inte kvar, men spår av dess byggnader fanns kvar ännu på 1870-talet. Gräss/Gross är också borta, men grunden efter ett troligt stenhus finns kvar intill landsvägen på tomten till Laus sydligaste fastighet. Ovanför Nygards var det förr en stor vägkorsning. Här möttes Krokkväiar och Sudarkväiar, härifrån kunde man gå en genväg till vägen mot Lausmöir och man kunde ta en något sydligare väg som gick bort till Gannorbro. Det framgår inte av 1701 års karta vad det fanns för väg till den forna gården Risvior som låg i socknens södra kant mot Gannorbro. Den forna gården Tomte, som låg i samma område, låg i direkt anslutning till Krokkväiars förlängning mot När och kvarnarna vilket framgår av skifteskartan.


Om man följer Krokkväiar åt öster och nordost kommer man fram till Hallsarve kväiar. Här fanns från Krokkväiar förr en avfart åt öster så man kunde ta en genväg om man skulle till Nybro och vidare till Nöiu på När.

Vid skiftet drogs en väg i Krokkväiars förlängning från Hallsarve kväiar ända ut till Strandvägen, den som går längs med Lausviken. Ser man på 1701 års karta, avtecknar sig spåren efter två äldre vägar längs detta område, som går några hundra meter åt nordost. Där den västra vägen slutar fortsätter en böjd fastighetsgräns upp till Smiss vilket kan betyda att Krokkväiar gått ända upp till Smiss. Den östra vägen har också en fortsättning utmed en fastighetsgräns på ungefär 550 m där de sista 150 m vinklar av åt höger men ser sen inte ut att ha fortsatt vidare. Mellan vägarna och i deras förlängning, finns en mängd små och oregelbundna åkrar, vilket tyder på gårdsplatser. Här kan det ha legat två gårdar, Kärne mellan de två vägarna och Vistäde där den östra vägen slutar. Från Vistäde kunde man nog dels ta sig till Kärne och sedan vidare upp i socknen, dels via Krokkväiar väster och söderut.


Fig. 4:13  Krokkväiar

På skifteskartan kan man följa Krokkväiars fortsättning i en svag båge till Smiss, ungefär hälften av vägen är utritad i bitar, resten antyds i ägogränserna. Vägen till Kärne är utritad, men ingen tydlig sträckning till Vistäde. Däremot gick en betydande väg från ungefär mitt på nuvarande skiftesvägen sydost om Smiss åt nordost, korsande Krokkväiar nordväst om Kärnes infart och sedan vidare ut till Strandvägen med en antydd avfart i en böj ner mot Vistäde. Den vägen är svår att tolka in på 1701 års karta. Krokkväiar har troligen fått sitt namn för att vägen gick i en krok från Sudarkväiar vid Ljunggrens och ända upp förbi Smiss till Käldkväiar. Men: Det fanns förr, osäkert när, en krog vid Krokkväiars början vid Sudarkväiar, och den krogen kan möjligen ha varit namngivare.


Fig. 4:14  Vägarna kring Kärne och Vistäde

Fig. 4:15  Skiftesvägen mellan Hallsarve kväiar och stranden


Tillbaka upp till Innehåll

4.5 Vägar mellan Hallsarve och Smiss


Fig. 4:16  Vägarna från Hallsarves NV och SÖ parter till Krokkväiar



Fig. 4:17  Skiftesvägen från Hallsarve kväiar mot Smiss


Den ovan nämnda skiftesvägen sydost om Smiss hade en föregångare som gick från ladugården på Hallsarves sydöstra part och tämligen rakt norrut till Hallsarves nordöstra part, men om den fortsatte upp till Smiss är osäkert, den är bara utritad fram till den nordöstra parten på skifteskartan. Den vägen byggdes nog på slutet av 1700-talet i samband med denna parts tillkomst. Däremot verkar en äldre väg ha gått i S-form från Käldkväiar norr om ursprungsparten av Hallsarve och nordost ut till Krokkväiar mellan Smiss och Kärne, vägen antyds i ägogränserna och är delvis utritad på både 1701 års karta och skifteskartan. Denna väg tycks ha förlorat sin betydelse samtidigt med Krokkväiars del mellan Hallsarve kväiar och Smiss, kanske har Kärnes och Vistädes försvinnande med saken att göra. Nya skiftesvägen från Hallsarve kväiar till Strandvägen ersatte i viss mån dessa vägar.

Tillbaka upp till Innehåll

4.6 Strandvägen


Fig. 4:18  Strandvägen

1701 års karta visar att Strandvägen utgick från bron vid Nybro och gick därifrån norrut i en svag båge över Sandbo Ainar upp till öster om Vistäde. Där svängde den lite nordväst ut och gick parallellt med stranden i gränsen mellan de odlade markerna och strandbetena. Strax söder om dagens skjutbana svängde Strandvägen in till Daustäde i stället för att fortsätta längs stranden, vilket ånyo visar att Daustäde måste ha varit en speciell plats när så många vägar ledde dit/gick därifrån. I samband med skiftet skapade man nya vägar här. Dels drogs en rak väg ut till stranden, den väg som nu går till Närsakar och fågeltornets parkering, dels drogs en ny Strandväg från Aminne och längs med hela socknens strand upp till Tutens fiskeläge. På skifteskartan kan man se hur gamla Strandvägen följde ägogränserna i mjuka svängar. Vägen är tydligt utritad från norr om Nöigärde fiskeläge upp till Sandkväiar och därifrån till Snausarbod och upp till dagens parkering vid badplatsen. Likaså kan man se på skifteskartan att vägen från Smiss till stranden öster om Daustäde och vidare förbi Snausarbod och Tuten till Alskog följde ägogränserna.


Fig. 4:19  Strandvägen nedanför Daustäde

Fig. 4:20  Strandvägen nedanför Snäckgärde

Tillbaka upp till Innehåll

5 Vägar och vägunderhåll

5.1 Vad betyder ”Kväiar?”

När vägarna gick genom odlingslandskapet med åkrar och ängesmark på sidorna fanns i regel tunar (stängsel) längs med vägarna. Ibland var fallet detsamma vid hagmarker. Sådana vägar i odlingslandskapet med tunar på utmed sidorna heter ”Kväiar” på gotländska. Många gårdsnamn på ön heter något med ”Kvie”, i Lau finns gårdsnamnen Huskvie och Sandkvie. Vägarna hade ett beskrivande namn följt av ”kväiar”, som Grönkväiar, Trullkväiar, Austkväiar och Aurkväiar. Men tyvärr är de flesta vägnamnen i Lau numera bortglömda. Större vägar genom skogar och andra marker utan tunar utmed sidorna heter ”Gate”. Något vägnamn med ”-gate” är inte känt från Lau.

Tillbaka upp till Innehåll

5.2 Vägarna var smala

De äldsta vägarna var smala, de var ju från början bara gångstigar, körvägar blev de långt senare. Bredden var ofta inte större än att ett par hästar/oxar framför en vagn fick plats på körbanan. Vid möte blev det ofta problem, någon måste köra ut bredvid vägen för att den andre skulle kunna komma fram. Redan 1756 bestämdes det i Lau att det skulle vara 9 alnar (5,40 m) mellan tunarna längs vägarna, om det var det tätare skulle fastighetsägarna flytta tunarna så att vägen kunde breddas. Men Jakob, Fäi-Jakå, Karlsson skriver att ännu 1889 var t o m stora landsvägen genom Lau så smal att det var svårt att mötas. När Lau kommunalstämma 1920 beslöt att förbjuda automobiltrafik i socknen, hänvisade man till att vägarna var för smala för bilar, samt att vägunderhållet sköttes av Lauboarna själva. Uppenbarligen tog Lauboarna lätt på detta förbud, för året efter registrerades den första bilen i Lau och några år senare tillkom hela 4 stycken! (Det är inte helt klarlagt om beslutet verkligen är upphävt så det kanske gäller än…)


Fig. 5:1  Smal väg

Det var inte förrän från 1780 och framåt som landshövding Carl Otto von Segebaden och lantmätare Magnus Israel Lallerius med stor kraft mot befolkningen vilja tvingade igenom såväl nybyggnad av landsvägar som breddning och förbättring av befintliga vägar. De nya vägarna skulle bättra förbinda socknarna och dessutom med kortast möjliga sträckning förena dem med Visby. Bönderna tvingades, ofta under svåra umbäranden, att utföra arbetet.

Tillbaka upp till Innehåll

5.3 Vägarna var ofta ofarbara


Fig. 5:2  Vägarna saknade oftast grusbeläggning (Foto Masse Klintberg)

Vägarna hade ingen grusning förrän i ganska modern tid. Eftersom de huvudsakligen blev dragna där det var torr mark var behovet av vägbeläggning inte så stor. Man hade heller inte så lätt att åstadkomma underhåll, det är först i vår tid som man fått praktiska spadar och skyfflar och alldeles nyligen maskiner som kunnat göra jobbet. Genom den nötning som människor, djur och vagnar åstadkom på vägbanan och eftersom man inte grusade, kom gamla vägar att urholkas och få en U-formad profil, s k hålväg.

Vägen på bilden är den som visas fig. 3:36 och tagen ungefär från torpet. I bakgrunden skymtar Smiss.

På vissa ställen där det var fuktigt, skrapade man av jordlagret närmast vägen och drog ut det på vägen, så vägbanan blev lite högre. Det kan man se vid Austkväiars västligaste sträckning i hagen norr om Bjärges. Det här innebar att vägarna under regnperioder kunde bli väldigt leriga. Vid tjällossningen blev de många gånger bottenlösa och ofarbara. Vagnarna gjorde djupa hjulspår och kunde tom sjunka ända till navet och fastna i sörjan. Om det frös det på gick det heller inte att köra i de frusna spåren. Där det verkligen var sankt kunde man antingen bygga upp en vägbank eller en träkonstruktion. I vissa fall stenlade man vägen med en kantskoning av större stenar och en fyllning av mindre stenar där emellan, så som man gjort med den första vägen mellan Fånggard och Skarpakar norr om kyrkan och vägen nedanför Bandeläins Täppu.

Tillbaka upp till Innehåll

5.4 Vägarnas skick var undermåligt

Redan i Gutalagen, nedskriven på 1200-talet, står det att man skall laga vägar i alla socknar varje år, gjorde man inte det fick man böta. Under 1800-talet organiserade man vägunderhållet som så, att de som bodde på en jordbruksfastighet längs en väg eller i dess närhet, ansvarade för underhållet på en bestämd sträcka beroende på gårdens storlek. De som bodde på en stor bondgård hade en lång sträcka att underhålla, medan den som bara hade ett litet ställe ansvarade för några få meter. Man satte upp s k väghållningsstenar längs vägarna med underhållarens initialer och en pil pekande i den riktning underhållet skulle ske fram till nästa sten.


Fig. 5:4  Väghållningssten från Hallsarve

 


Stenens form med en spets är mindre vanlig (fig. 5:4). Den har stått i ett fundament, därav urtagningarna i hörnen nertill, vilket inte heller är vanligt. Den mycket enkla inskriptionen lyder: “J Nilsson” med aviga ss. Nere under J:et kan man ana en liten pil pekande åt vänster. Jakob Nilsson tillträdde Hallsarve omkring 1884. Stenen måste ha tillverkats mellan detta år och 1893, vid sistnämnda år infördes kommunal vägförvaltning.


Fig. 5:5 Detalj av väghållningssten från Hallsarve


Fig. 5:6  Väghållningssten från Anderse – Hemmor

Stenens form är typisk för dessa stenar (fig. 5:6). Den välgjorda inskriptionen har vittrat en aning men är ändå lättläst. Överst står det ANDERSE och under HEMMOR. Ovanför respektive namn finns det inhugget en hand med ett pekfinger, upptill pekande åt höger och nedtill pekande åt vänster. Den bör ha stått på östra sidan av landsvägen någonstans mellan Hemmor och Botels. Den förvaras nu i en trädgård vid Anderse.


Fig. 5:7 Väghållningssten från Hallbjäns – Bjärges

Väghållningssten med texten HALLBJENN (fig. 5:7) med en hand pekande åt höger och BJERGES med en hand pekande åt vänster. Den är avbruten vid “roten”. Samma typ av sten som Anderse-Hemmor och huggen av samme person. Stenen bör ha stått vid Körkakarskväiar på västra sidan av vägen. Den förvaras nu i trädgården på Hallbjäns östra part.

Underhållet, dvs grusning och röjning längs vägens kanter, utfördes på hösten. Länsman inspekterade att vägarna underhölls som de skulle. Lauboarna var inte förtjusta i vägunderhåll och ogillade att utsocknes använde vägarna utan att bidra till underhållet. Det blev ofta långa samtal med länsman om uppskov av vägunderhållet till nästa år och nästa, vilket innebar att vägarna var i uruselt skick.

Tillbaka upp till Innehåll

5.5 Organisation för vägunderhåll

Vägarnas undermåliga skick var inget särskilt för Lau, det var i stort sett detsamma för hela Gotland och riket. Därför infördes kommunal vägförvaltning med statliga bidrag 1893, vilket egentligen också inkluderade vinterväghållning, men i praktiken inlemmades den inte förrän 1932. Senare bildades det vägföreningar, som organiserade vägunderhållet på de mindre vägarna. De första stenkrossarna började användas redan omkring år 1900 och lite senare kom vältar, vilka kunde välta fast den storlekssorterade makadamen. För att jämna ut spår och hål i vägen skaffade man hästdragna vägsladdar. Dessa ersattes på 1920-talet av väghyvlar på ön och efter hand motoriserades väghållningen allt mer och 1935 började man dammbinda genom saltning. 1944 tog staten över den kommunala vägförvaltningen av de allmänna vägarna. Vägföreningarna för småvägarna kunde söka statliga bidrag till sitt underhåll om vägarna var minst 3,5 m breda och kunde bära motorfordon. Bjärges kviors vägförening har bevarat alla sinahandlingar från 1950 och framåt.
Tillbaka upp till Innehåll

5.6 Vägarna förbättras i Lau

1948 breddades vägen från Lau kyrka till Garde sockengräns och rätades delvis ut. Hela landsvägen från Lau kyrka till Garde blev föremål för omfattande arbeten 1974. Den rätades mellan Tälleby och Laugränsen för att få bort de stora kurvorna där. Vid Liffride gick vägen ursprungligen i en båge västerut, nu drog man den närmare ladugården. Gamla vägbanken i väster finns kvar. Övriga avsnitt av vägen breddades till 6 m och hela vägen asfalterades. Vägverket stod för arbetena med lokala entrepenörer inhyrda.


Fig. 5:8  Vägen genom Lausböin vid Husarve (Foto: Masse Klintberg 1910)


Fig.  5:9  Vägen genom Lau nedanför kyrkan


1978 var turen kommen till vägsträckan Lau kyrka till Hundtorget När. Öster om korsningen vid kyrkan löpte vägen extremt nära bostadshusen fram till f d valskvarnen och precis efter valskvarnens infart gjorde vägen en skarp böj åt vänster i nästan 90 grader. Genom att dra sträckningen rakt fram efter korsningen vid kyrkan och börja vänsterkurvan vid f d valskvarnen tidigare, kunde den branta kurvan rätas. Den gamla vägbanken syns tydligt i trädgårdarna och avspeglar sig och i hur träd och buskar är placerade där. Efter Fie gjorde landsvägen också här en nästan 90-graders böj åt vänster. Denna kurva rätades ut och milstenen här flyttades för att passa den nya vägsträckningen. Framför torpet väster om vägen ser man ännu den gamla vägbankens kurva och en rad askar som stod vid vägkanten. Efter f d Jäi-Jakås gård före Ljunggrens Åkeri gick landsvägen mer åt öster och gjorde sen en likadan 90-graderskrök fast åt höger vid Krokkväiars början där Ljunggrens nu har sitt upplag. Man rätade ut kurvan genom att gena vägen, den gamla syns tydligt i terrängen. Dessa ändringar av vägarnas sträckning är de enda som gjorts i Lau, övriga vägar har i stort behållit sina ursprungliga sträckningar.

Vägen mellan Lau kyrka och Hundtorget gavs samma bredd som sträckningen genom Lausbyn och asfalterades likt denna. Från att först ha varit smal och mer eller mindre obehandlad blev landsvägen både breddad, grusad, rakare och asfalterad. Asfaltvägen var en stor händelse och en bekräftelse på att den moderna tiden hade kommit till Lau!

Vägverket hade en idé om att alla större genomfartsvägar på ön skulle rätas, breddas och asfalteras på samma sätt. Detta visade sig bli väldigt dyrt, varför planerna sköts upp hela tiden. I början på 1990-talet beslutade dåvarande vägmästaren att ändra dessa planer. Det viktiga var att Gotlands vägar permanentades, inte att de blev raka och breda, för så stor var inte trafikintensiteten. För Laus del innebar det att Körkakarskväiar och dess fortsättning via Goks till Alskog, samt Käldkväiar och Hallsarve kväiar förstärktes och belades med Y1G-beläggning 1992-93. Vid Bandeläins Täppu fick vägen samtidigt en parkeringsficka för besökare till gravfältet där. Dessa beläggningsarbeten betydde enormt mycket, både för Lau och resten av Gotland.

Små kvior som Bjärgeskväiar har man inte kostat på någon beläggning. De boende längs Anderse kväiar betalade själva beläggningen av sin väg 2008. De kvarvarande grusvägarna sköts av Region Gotland via statsbidrag med flera skrapningar per år, dammbindning med en sorts sockerlösning på sommaren, klippning av vägrenarna på hösten och snöröjning på vintern.
Tillbaka upp till Innehåll

5.7 Snökastning och ploglag

Just snöröjningen var ett enormt problem förr i tiden. Det kunde komma gigantiska snömängder och vid blåsigt väder blev snödrivorna i det närmaste ogenomträngliga. Man hade bara enkla träspadar/skyfflar som inte räckte till i arbetet med att få undan snön. På medeltiden och före dess när man i stort sett levde sitt eget liv i varje socken, var kanske inte behovet av farbara vägar mellan socknarna så stort. Man skulle som längst till gudstjänst i kyrkan eller till sockenstämman, i övrigt höll man sig på sin gård vid otjänligt väder.


Fig. 5:10  Observera snöplogen mitt i bilden (Masse Klintberg)

 


Efter medeltiden slogs flera socknar samman till pastorat och då skulle prästen kunna färdas genom en eller två socknar för att komma till kyrkan. Handelsmän ville också kunna komma fram, även om de var få, och kanske någon från Länsstyrelsen. Man blev tvungna att hålla de stora genomfartsvägarna öppna, i Lau stora landsvägen och vägarna på var sida om Laus backar till Alskog. Lau delades in i 3 s k ploglag, senare 4. Ploglagen var Nårdargardar, i det här fallet avsågs alla som bodde norr om kyrkan, Uppsoknar, dvs de som bodde öster om kyrkan, Lausböin och sist de som bodde söder om kyrkan. En bonde i varje ploglag valdes till ploglagsföreståndare. Han skulle gå ut och se hur mycket snö det kommit inom sitt område och sedan avgöra om det behövdes kastas snö. Att göra vägen framkomlig med enbart snöplogning var ovanligt, snön drev nästan alltid ihop till drivor som måste kastas undan, plogen förslog inte. Lau hade en hästdragen sk V-plog, vilken stod uppställd i den trekant som förr fanns i vägkorsningen vid kyrkan.

Ploglagen skötte vinterväghållningen fram till 1932.

Tillbaka upp till Innehåll

5.8 ”Snoipicken”

I Lau sockens byordning från 1756 står det att ”Prästvägen” (dvs från När till Lau kyrka) ”skall kastas ren för snödrivor av hela socknen”. Hade vägen drivit igen, sände ”snoipicken”, som ploglagsföreståndaren kallades, bud till ploglaget att samlas. När alla kommit, delade han in manskapet två och två efter gardgangen, (se artikel om gardgangen på hemsidan) och varje par fick ett stycke av vägen att kasta upp. Att dela upp vägen i rättvisa stycken var synnerligen svårt och hur rättvist snoipicken ändå försökte dela upp vägsträckan, så var man oftast missbelåten med sin lott. Men man visste om svårigheten och hjälptes många gånger åt för att få vägen i framkomligt skick. Uppdraget som snoipick växlade i regel år från år så de flesta fick förr eller senare axla denna uppgift.

Att kasta snö var också otacksamt. Många gånger hann man inte mer än klart, så kom nästa oväder och så var vägarna fulla av snö igen! Snörika vintrar gick merparten av dygnets ljusa timmar åt till att kasta snö. Detta är nog en del av orsaken till många gotlänningars avsky för snö.

Som tidigare nämnts löpte nästan alltid tunar, gärdsgårdar, längs med vägarna, ofta på båda sidor. De fångade upp yrsnön och det kunde snabbt bli så fullt, att tunarna inte ens syntes. När man kastade upp snön, blev snövallarna ihop med tunarna ett hinder som fångade snön och som ytterligare förvärrade situationen. Därför gjorde man ofta s k bivägar ut över åkrar, ängar och hagar för att lättare komma fram. Men då måste man riva upp hål i tunarna så man kunde komma igenom. Gårdar som inte låg längs med de nämnda genomfartsvägarna förblev insnöade. De som bodde här fick klara sig bäst de kunde. Men man behövde sällan ut. Det viktigaste var att kunna komma till skogs för att hämta ved, något man många gånger slarvade med, man hade inte tillräckligt mycket ved hemma. Man behövde också gå till skogs för att ta fram virke för byggnation och trolar, gärdsel, till tunarna. Var vädret bra, passade många på att ta sig till Lausviken för att dra isnot.

Tillbaka upp till Innehåll

5.9 Milstenar


Fig.  5:11  Milstenen vid Bandeläins Täppu


Fig 5:12  Milstenarna i Lau


1689 utfördes den första vägmätningen på Gotland. Detta var föranlett av att resande mellan gästgiverierna längs vägarna skulle veta hur långt de hade åkt och kunna betala skjutsen efter detta. Man satte upp milstenar mellan Visby och de större hamnarna på ön med utgångpunkt från en nollmilsten på Stora Torget. 1789 byggde man ut vägmätningssystemet. På norra halvan av ön höggs milstenarna av kalksten och på södra halvan i sandsten. Sandstensstolparna vittrade ganska fort och de ersattes 1848-49 av nuvarande stolpar i öländsk (!) kalksten. Milstenarna sattes upp på varje ¼-dels, halv, ¾-dels och hel mil. Gotland är det enda landskap i Sverige som har behållit vägmätningssystemet intakt. Det finns 270 milstenar på ön, varav 4 i Lau: mellan Hemmor och Botels, på Fäie Lairu, vid Bandeläins Täppu och på Alskogen. Lau hembygdsförening tog initiativ till restaurering av socknens milstenar och underhåll av deras närmiljö. Detta sköts numera av en entrepenör på uppdrag av Trafikverket.

Tillbaka upp till Innehåll

5.10 Vägarna i landskapet och på kartan

Vägarna följde på ett mjukt sätt landskapets former och gick fram där det var torrast. De förband socknens gårdar, nästan alla gårdar ligger/låg intill eller nära en väg, som ledde vidare till nästa gård, till grannsocknar och till strand och myrmarker. Ser man på 1701 års karta, blir man förvånad över hur mycket vägar det fanns och ändå blev troligen bara de viktigaste vägarna utritade på den kartan. Ytterligare vägar och stigar gick åt alla håll överallt i socknen. 1701 års karta berättar oerhört mycket om Lau. Det anses att det landskap som visas på kartan och på motsvarande kartor för resten av Gotland, i stort sett är det landskap som fanns på järnåldern. Under de tusen år som gick från järnåldern fram till dess att kartorna ritades, ändrades landskapet obetydligt. Men sedan gick det desto fortare och särskilt skiftet för drygt 100 år sedan ändrade landskapet mycket kraftigt. Men många av vägarna bestod oförändrade. På skifteskartan kan vi i detalj se hur Lau såg ut vid tiden för skiftet, men också hur man drog de nya ägogränserna och la ut de nya skiftesvägarna. Vägarna på kartorna berättar mycket för oss om hur och var forna tiders Lauboar bodde och tog sig fram. Vi följer i förfädernas spår när vi idag färdas på dessa vägar.

Tillbaka upp till Innehåll