Viktig information om sidan:
Klicka på bilder och kartor för förstoring.
Klicka på en rad i innehållsförteckningen för att hoppa till valt kapitel

Efter varje kapitel finns en länk för återhopp till menyn


Utdrag ur ‘Geometrisk Avmätning’ utförd 1701 av lantmätare Matthias Schilder som underlag för den 1745 genomförda skattläggningen. Denna karta utgör tillsammans med skifteskartan från 1896 en ovärderlig länk mellan forntid och nutid.

1  Efter istiden: Lau dyker upp

1.1  7900 – 7700 f.kr.


Bild 1:1  25 m (7900 f kr)

När inlandsisen började smälta för 12.000 år sedan, var landet så nertryckt av isens tyngd och vattenmassorna så stora, att Lau låg under vattenytan. Det dröjde över 2.000 år innan Lau stack upp ur havet och då som ett ovalt rev i sydväst-nordostlig riktning, bild 1:1 (7900 f.kr.).

Vattenståndet var då 25 m över dagens. Revet som kom upp för ungefär 9.900 år sedan var den sk Ancylusvallen, en grusvall uppspolad av vågorna i den dåvarande Ancylussjön, en föregångare till Östersjön. Vallen visar Ancylussjöns högsta nivå och är mycket tydlig på Laus backar. Dess sydvästra spets ligger strax öster om Tjernelds ladugård vid Bjärges och därifrån kan man följa vallen mot nordost till ungefär Kulturstigens parkering på Laus backars östra del. En smal hjulspårsväg från Bjärges till parkeringen går uppe på Ancylusvallens krön. Merparten av de västra och norra delarna av vallen har i modern tid nyttjats som grustag, varför vallen på dessa ställen är bortgrävd, men ändå förståelig i landskapet.


Bild 1:2  24 m (7800 f kr)

Vattnet sjönk och landet reste sig ganska snabbt och redan efter 100 år, för 9.800 år sedan, började Lau ta form av en liten ö innanför Ancylusvallen, bild 1:2 (7800 f..kr.).

Lauön sträckte sig då från Bjärges Tjernelds part, längs ovannämnda hjulspårsväg bort till parkeringsplatsen på backarna och inkluderade åt nordväst de nuvarande grusgroparna. Man måste alltså tänka sig att det som på bilden är vatten innanför små rev i nordväst, det var på den tiden land. Denna ö var alltså det första av Lau som steg upp ur sjön. Markytan på bilderna här och framöver är ett satelitfoto och det visar således dagens yta av Lau med åkrar, hagar, vägar osv, detta för att vi skall kunna orientera oss när vi ser konturerna på bilderna av hur Lau växer fram.


Bild 1:3  23 m (7750 f kr)

På 50 år reste sig landet en hel meter, bild 1:3 (7750 f.kr.). Lauön blev längre och bredare. Sydväst om Bjärges Tjernelds part i riktning mot kyrkan dök några skär upp ur vattnet, det som är de högsta delarna av åkrarna där idag. Längst i nordost syns också ett skär, det är de högsta punkterna på Botvide backar och Vardbjärg. Innanför kanten i nordväst ses ett par små vattensamlingar, det är botten på grusgroparna. Den lilla vattensamlingen nere i sydost är det sk ”lairhäulä” där Masse Klintberg plockade fossiler för drygt 100 år sedan, väster om Sonya Lundbergs torp.


Bild 1:4  22 m  (7700 f kr)

Landet fortsatte att snabbt stiga och efter ytterligare 50 år, för 9.700 år sedan, var havsytan nere på 22 m, bild 1:4. Skären sydväst om Bjärges hade växt ihop med övriga Lauön, och Botvide backar och Vardbjärg kom att sitta ihop med landet söder om Laus backars parkeringsplats.

Tillbaka till Innehåll

1.2  7600 – 7000 f.kr.


Bild 1:5  21 m (7600f kr)

Sedan gick det saktare med landhöjningen, nu tog det åter 100 år för Lau att stiga 1 m, till 21 m från dagens nivå, bild 1:5. Eftersom kanterna var branta på Lauön, gav denna meter inte så mycket mera land. Nere sydost om Bjärges Haases part skapades en udde i riktning mot dagens Kauparve, den syns tydligt än idag som avskiljare mot den lägre liggande ”Lairakarn”. I väster finns en liten utbuktning, det är där Hallbjäns väderkvarn står.


Bild 1:6  20 m (7500 f kr)

Efter ytterligare 100 år hade landet rest sig så att havsnivån låg på 20 m, bild 1:6. Lauön hade fortfarande bara vuxit marginellt iom branta sluttningar, utom i sydost. Här bildade den tidigare smala udden en landtunga ut till den höjdplåta som vetter mot dagens väg ner mot Hammaren.


Bild 1:7  19 m (7400 f kr)

100 år senare, för 9.400 år sedan, var vattnet nere på 19 m över dagens yta, bild 1:7. Vi kan se hur Lauön vuxit i sydost ner till ungefär Kauparve Gunlög Petterssons infart. På sydvästra udden ligger kyrkan idag och strax till höger därom går Bjärgeskväiar upp följande den tidens strandlinje. Mellan uddarna utbredde sig en vik som gick upp till dagens gårdsplaner på Bjärges Kerstin Olssons och Haases parter, en vik som skulle komma att finnas kvar i Lau i omkring 2.500 år!


Bild 1:8  18 m (7000 f kr)

Landhöjningen kom sedan att gå saktare, det tog 400 år för nästa 1 m. Denna meter till 18 m vattennivå gjorde att udden i sydväst växte från kyrkan ner till Sunnkörke, bild 1:8. Den form Lauön nu kom att få, är det som vi idag känner igen som Laus backar. Så kom Lau att se ut i ungefär 2.000 år, trots en landhöjning på omkring 4 m under dessa år.

Tillbaka till Innehåll

1.3  6200 – 4600 f.kr.


Bild 1:9  15 m (6200 f kr)

Men landhöjningen var inte konstant under denna tid. Vattennivån sänkte sig till 15 m under de första 800 åren… (bild 1:9)


Bild 1:10  17 m (5350 f kr)

…för att sedan höja sig igen upp till 17 m 850 år senare, bild 1:10. Då hade Bjärgesvikens inre del grundat upp.


Bild 1:11  16 m (5250 f kr)

För 7.250 år sedan hade landet åter sjunkit 1 m och vattnet var nere på 16 m, bild 1:11. De södra uddarna hade då växt något, men däremellan hände nånting mycket intressant. Troligen hade en sydlig orkan kastat upp så mycket sand, att en sandbank bildats tvärs över Bjärgesviken, varvid den inre delen av viken blivit en liten insjö. Sandbanken är mycket tydlig än idag, där den sträcker sig från fd Lau valskvarn till Kotorget. Stora landsvägen går på bankens krön och Bygdegården och Fie Göte Larssons part ligger på dess södra sluttning. Den lilla insjön blev senare en myr, Löismöir, numera är det sanka åkrar norr om banken och vägsträckningen heter Löismöirskväiar. Nordväst om kyrkan började det växa ut en udde från Stavgardsakarn väster om kyrkan till Skarpakarn norr om fd affären.


Bild 1:12  15 m (5100 f kr)

150 år senare på 15 m nivå var sandbanken över fd Bjärgesviken etablerad, bild 1:12. Löismöir syns tydligt norr om banken. Uddarna hade växt ytterligare och hela Lauön hade blivit lite bredare, liksom udden nordväst om kyrkan. Gotland började närma sig uppe i nordväst och här kan man nu på allvar ana det sund som fanns mellan Lau och Garde. Man kan undra om Lau hade börjat befolkas? Men kända spår efter mänsklig bosättning finns inte från denna tid, de kommer långt senare. Fast Lau kan inte ha varit okänt för de gotlänningar som bodde på ”fastlandet”. Gissningsvis använde de ön Lau till jakt och vattnet ikring till fiske.


Bild 1:13  14 m (4600 f kr)

Det tog 500 år för landet att stiga 1 m med 14 m havsnivå som följd, men det påverkade Lau föga, se bild 1:13. Ön hade bara blivit lite bredare väster om kyrkan och de södra uddarna lite längre. Däremot började Garde närma sig i nordväst

Tillbaka till Innehåll

2  Stenåldern

2.1  Lau får kontakt med ‘fastlandet’


Bild 2:1  13 m (4400 f kr)

 


Ytterligare 1 m vattensänkning under 600 år medförde en radikal förändring för ungefär 6.400 år sedan, bild 2:1. Vi ser att ett rev började bildas mellan Lau och Garde. Troligen hade stora stormar både från nordost och från söder kastat upp en bred sandbank, som nu började dyka upp över vattenytan. Banken började vid området nordväst om dagens kyrka som heter Fånggard. Detta namn betecknar en plats med ett sund, över vilket man förflyttar sig, vilket skulle kunna innebära att namnet härrör från denna tid! En hisnande tanke! Banken gick sedan vidare strax norr om dagens Hemmor och via Liffride, Husarve och Böinde till söder om Tälleby i Garde. Vi kan tydligt se i terrängen att den här sträckningen är den högsta i Lausböin idag. Lau började växa ihop med Gotland och bli en halvö. Nu uppkommer frågan om när vår bygd fick sitt namn? ”Lau” betyder öppna strandmarker. Namnet är självklart för en ö, men efter hand som Lau växte ihop med bygderna i norr, väster och söder, blir namnet inte lika uppenbart. Vem gav Lau namnet? De jagade och fiskande gotlänningarna i väster som utnyttjande ön? Knappast de första inbyggarna, vilka enligt arkeologiska dateringar kom omkring 2.000 år senare, då Lau sedan länge bara var en halvö.


Bild 2:2  12,5 m (3800 f kr)


Bild 2:3  12 m (3400 f kr)


Nästa sänkning på 1 m tog hela 1.000 år, se bilderna 2:1 och 2:2! Man ser här att den breda landremsan mellan Lau och Garde låg mycket lågt, vattnet sjönk inte konstant, utan skvalpade lite fram och tillbaka. Det tog således lång tid för Lausböin att etablera sig. Själva Lauön växte bara lite i kanterna, främst i söder.

Man ser att merparten av dagens boplatser hade stigit upp ur havet och det gör att man kan fundera över några gårdsnamn: Längst ner på den södra udden ligger Fie, som förr hette Fite. Namnet betyder ”de fuktiga strandängarna” och när man ser på bilderna är ju namnet uppenbart! Boplatsen låg verkligen på stranden! Vid den sydvästra udden ligger Gannor, ”gården vid landningsplatsen”. Hit paddlade man sannolikt vid denna tid från Ljugännes i Burs, det var närmsta överfarten från det hållet. Hemmor var den första del av Lausböin som blev etablerad över vattnet. Namnet betyder ”bebyggd trakt”, alltså i motsats till omgivningarna som ännu inte var bebyggda. Bjärges ligger vid Laus högsta punkt, namnet betyder ”gården på berget”. Mattsarve heter egentligen Maldesarve, namnet betyder ”gården vid den långsträckta grusåsen som gått i arv”. Grusåsen är mycket tydligt synlig än idag. Det ligger nära till hands att man föreställer sig att människor nu, för 5.400 år sedan, hade bosatt sig på/i Lau med tanke på de namnen, men det finns fortfarande inga bevis på boplatser från denna tid. Det innebär i och för sig att människor ändå kan ha bott här, bara att vi inte hittat spåren.


Bild 2:4  11,5 m (3350 f kr)

Vissa gårdsplatser ligger ännu ute i vattnet, dessa måste i alla fall ha etablerats senare. En i sammanhanget intressant detalj syns väster om G:et i Gumbalde, se bild 2:4. Här började en udde växa upp. Vid 11,5 meters havsnivå ser man att Lausböin definitivt är etablerad, landremsan har blivit bred. Övriga Lau hade också breddats en aning och fd Bjärgesviken hade fyllts ut, så att den för 5.350 år sedan bara var en bukt.


Bild 2:5  11 m (3300 f.kr.)

När vattnet sjunkit till 11-metersnivån, bild 2:5, kan man se hur Lausviken i norr gick ända in till norr om Lausböin och nästan fram till Tälleby i Garde. Det var det vattnet som senare blev Aiksmöir mellan Lau och Garde-Alskog, en myr som odlades upp först efter skiftet för drygt 100 år sedan. Nere i söder kan man se lite land dyka upp, det är udden vid Ljugännes i Burs som växte upp mot Gannor, och nu kan man ana att vattnet väster härom blev en insjö och senare en myr, den stora Lausmöir, som inte torrlades förrän efter förra sekelskiftet.

I norr har det bildats en lång böjd udde. Här, och på udden vid Gannor, bosatte sig de första kända Lauborna permanent. Deras boplatser låg vid stranden på insidan av uddarna, skyddade från vindar och vågor från den stora Östersjön utanför. Det var väl valda platser, nära till stilla fiskevatten i väster och oändliga sådana i öster. Fågel fanns det troligen gott om att jaga på/i Lau och födan kompletterades troligen med avkastningen från ett enkelt åkerbruk. Det här var på yngre stenåldern och människorna hade börjat bruka jorden.

Tillbaka till Innehåll

2.2  De första bosättarna


Bild 2:6  10 m (2800 f kr)


Bild 2:7  9 m (2650 f kr)


De boplatslämningar man hittat vid udden norr om Gumbalde och vid Gannor har daterats mera till mellan 10- och 9-metersnivåerna för ungefär 4.700 år sedan, se bild 2:6 och 2:7. Det förefaller väldigt sent! Vi är inte övertygade om att Gumbalde och Gannor var de första permanenta boplatserna i Lau. När landtungan till Lau var etablerad, trampade man upp en stig längs det torraste stråket och den stigen kom upp norr om kyrkan. Vi tror att bosättningarna i Lau spred sig härifrån över hela fd Lau-ön, se artikeln Vägarna i Lau. Dateringsfrågan behöver diskuteras. Man kan också fundera på hur snabbt Lau befolkades efter det att de första bosatt sig här? Det kan ha gått fort. Det fanns gott om fisk, det fanns fågel, det fanns lättbrukade sand- och grusjordar och man hade husdjur, dessutom var klimatet varmt och behagligt, ungefär som vid Medelhavet idag. Nivåkartorna ger en fingervisning om möjligheten för bosättning. Flera namn i socknen tyder också på att människor bosatt sig eller åtminstone vistats ofta i Lau på stenåldern för mer än 5.000 år sedan.Men om dagens gårdar kom till då eller senare, vet vi inte, det kan bara arkeologiska undersökningar visa

På 10-metersnivån för 4.800 år sedan var det ännu ett sund mellan Lau och Burs, bild 2:6. Sundet blev smalare och vid 9-metersnivån för 4.650 år sedan, bild 2:7, hade det övergått till ett utlopp, det som sen utvecklade sig till Gannarbro över Närsån. På bilderna 2:6 och 2:7 ser man också hur vattnet har dragit sig tillbaka både norr och söder om Lausböin. Den gamla Lauön har utökats mot sjön i öster och i norr har en rundad udde bildats vid Snausarve. Just formen på denna udde ger en vink om namnet: Snaud (d:et har tappats bort i senare tid) betyder ”den rundade utbuktningen av bygden”. -arve-delen har kommit till senare och syftar på gården vid Snaud som gått i arv. Det här antyder att namnet Snaudsarve  kan vara över 4.000 år gammalt! Men vi vet inte. Namnet kan ha tillkommit senare och avse en utbuktning av odlingsbygden. Områdena vid Snaudsarve, Goks och Botvide låg vid denna tid precis på stranden, medan området vid Smiss ännu var under vatten. Av När syns ingenting, men det innebär inte att När inte fanns. Hela Burgen från gränsen till Burs och ända ut till Nöiu vid Lausviken låg över vatten. När var sedan länge en långsmal halvö med landförbindelse i sydväst. Lustigt nog heter det ännu idag ”pa När” visande att När skulle vara en ö, men ”i Lau” visande att Lau skulle vara en del av ”fastlandet”, fast Lau verkligen har varit en ö och När suttit ihop! Det borde heta tvärs om!


Bild 2:8  8 m (2100 f kr)

8 m vattennivå nåddes för ungefär 4.100 år sedan, bild 2:8. Sjön Lausmöir ser ut att börja grunda igen, men här blir det ett fel i nivåerna. Bilderna visar de mätta nivåerna i förhållande till havsytan och allt som ligger över havsytan redovisas som land, trots att tex Lausmöir var en sjö. Men dess vattenyta låg över havets yta och därför visar bilderna i fortsättningen fel för både Lausmöir och senare för Aiksmöir.

Tillbaka till Innehåll

3  Bronsåldern


Bild 3:1  7m (1800 f kr)


Bild 3:2  6,5 m (1500 f kr)


Nästa 1 meters landhöjning medförande 7 m vattennivå tog ungefär 300 år, bild 3:1. Under denna tidsperiod övergick stenåldern i bronsålder. Om Lau inte var fullbebyggt med all mark ianspråktagen redan på yngre stenåldern, så blev det åtminstone så nu. Klimatet var fortfarande mycket gynnsamt, husdjuren kunde t ex gå ute året runt, odlingsbara marker hade man tillgång till, fisk och fågel fanns sannolikt i överflöd. Rester av övergivna åkrar från denna tid har man hittat i västra och norra delen av Lausböin. Att man inte funnit sådana i övriga Lau, beror på att man kontinuerligt brukat åkrarna där. En mångfald av gravanläggningar från bronsåldern finns i Lau, huvudsakligen skeppssättningar och rösen. De ligger alla längs den gamla Lauöns insida, huvudsakligen från strax norr om kyrkan ända till Laus gräns mot Garde och Alskog längst i norr. Detta väcker funderingar.

Att man begravde sina döda i torr grusmark som man klarade av att gräva i är självklart. Hade man gemensamma begravningsplatser eller ägde alla gårdar markstycken på Laus backars insida, där varje gård hade sin egen begravningsplats med synliga gravmonument? Men de bronsåldersgravar som finns kvar, motsvarar bara en ytterst liten del av den tidens befolkning. Det kan vara så att bara synnerligen uppsatta personer fick en synlig grav, medan befolkningen i övrigt kremerades och jordsattes utan synlig gravanläggning i en minneslund, eller att ”gravstenen” var av trä och därför inte lämnat något spår efter sig.

Skeppssättningar vill man gärna tro att de är gravar efter stora sjöfarare. Helt klart besökte man under alla tider sina grannar runt Östersjön. En del höll säkert på med handel och var ute och for, andra fiskade mycket, en del var mera hemmakära. Men skeppssättningar var kanske inte ett uttryck för sjöanknuten verksamhet, utan bara en populär gravform? Andra valde rösen, alltså runda gravar med massor av liten gråsten lagd i skålform innanför en kantkedja av stora bumlingar.

Bild 3:2 visar något mycket intressant: I nordligaste delen av Lau hade en långsmal flack udde i nordsydlig riktning växt fram och den bildade snart en landtunga till Garde/Alskog, förmodligen en sandrevel uppkastad av Östersjöns vågor. I väster skapades en insjö, det som sedan blev Aiksmöir och i öster låg Lausviken. Den här landtungan ser ut att ha blivit bygdens nya begravningsplats. Varför valde man den här platsen till sina döda? Sannolikt för att den var mycket vacker. Vi får tänka oss en öppen smal landtunga med glittrande vatten på båda sidor. Hela landtungan är inte täckt med synliga gravar, dessa ligger lite flockvis. De tomma delarna skulle kunna innehålla gravanläggningar för vanligt folk, vilka inte fick några bestående gravmonument. Arkeologiska utgrävningar skulle kunna ge svar på frågan.

De idag synliga gravarna består av både skeppssättningar och rösen, vilket talar för att gravformerna förekom parallellt. Stenmaterialet har forslats hit, vilket krävt betydande arbetsinsatser. Hur transporterade man hit all sten? På den tiden var det varmt, så det fanns ingen snö och is att dra slädar på. Det enorma röset Digurroir innehåller gigantiska mängder med sten. En sådan grav kan inte ha varit en familjeangelägenhet, utan här måste en hel bygd ha samlats för att bygga monumentet. Vem var det som fick en sådan ärebetygelse? Kanske är det fel att tänka i hierarkier. Digurroir skulle kunna vara en familjegrav som använts under lång tid, på vilken man kastat upp nytt stenmaterial för varje begravning i röset!

Hur länge användes platsen som gravplats? Begravde man samtidigt sina avlidna också på de gamla begravningsplatserna längs Lauöns insida? Man kan få intryck av att man först begravde rätt högt beläget på Lauöns insida och efter hand gick norrut och ner på lägre liggande mark efter hand som det landet kom upp över havsytan. Även här skulle arkeologiska undersökningar kunna ge svar.

Vid denna tid, för 3.500 år sedan, växte Lau öster om Hallsarve, Kauparve och Fie. Öarna där, se bild 3:1, blev en del av landet, det som idag är de högt belägna åkrarna mellan Hallsarve kväiar och vägen till När Också i sydost och i söder steg den flacka marken allt mer upp ur havet.


Bild 3:3  6 m (1300 f kr)

Bild 3:3 visar hur Lau såg ut när det på 200 år stigit 0,5 meter. Det ser ut som om sjön där Aiksmöir nu finns redan hade börjat bli land, men så var inte fallet, precis som med Lausmöir. Båda var fortfarande sjöar och förblev så ända in emot vår tid. Lau växte fortfarande åt öster och söder. Marken vid Smiss kom för första gången upp över vattenytan. Om gårdarna i Lau kom till i förhållande till landhöjningen, så är Smiss den yngsta av de kvarvarande gårdarna i socknen.


Bild 3:4  5 m (700 f kr)

Nästa sänkning på 1 meter av havsytan tog 600 år, vi är nu inne på bronsålderns slut för 2.500 år sedan, bild 3:4. Landet har vuxit till sig i öster och söder. Norr om Smiss ses en smal Z-formad ö. Det är Daustäde som kom att växa och utvecklas till en av Laus viktigaste platser, se fortsättningen nedan. Nere i sydost hade landet utökats lite grand.


Bild 3:5  4,5 m (500 f kr)

Under 200 år sjönk vattnet 0,5 m, se bild 3:5. Norr om Smiss ses en oregelbunden strand med under en period en avlång ö med mer eller mindre mycket vatten ikring. Den runda vattensamlingen mot Smiss är det som sen blev Smiss vät, vilken fanns kvar ända in på 1900-talet, där ligger Smiss damm idag. Den norra avlånga vattensamlingen är Daustäde, som troligen blev en viktig hamn- och fiskeplats, ett par av socknens viktigaste vägar kom att leda hit, se artikeln om vägarna i Lau och kartan från 1701!

Tillbaka till Innehåll

4  Järnåldern

4.1  Äldre järnåldern


Bild 4:1  4 m (250 f kr)

Bild 4:1 visar Lau vid järnålderns inträde några århundraden f Kr då havsytan var 4 meter högre än idag. Lau har fortsatt att växa åt öster och sydost. Det ser ut som om nyss nämnda vatten vid Smiss vät och Daustäde har försvunnit (liksom Lausmöir och Akismöir), men det har de inte, det är bara att deras vattennivåer är högre än havet och därför redovisas de som land. Hamnverksamheten vid Daustäde fortsatte och utvecklades troligen vidare. Längst nere i söder har Lau växt fram till nuvarande gräns mot När. Här tillkom förmodligen Laus sista gård, vilken fick det självklara namnet Nygards, men av denna gård finns intet kvar.


Bild 4:2  3 m (350 e kr)

På bild 4:2 ser vi att 1 meters nivåsänkning gjort Lau större. Den forna rundade utbuktningen av landet vid Snaudsarve är bortväxt, vilket visar att platsen fick sitt namn före vår tideräknings början. Vid Botvide gör Lausviken en inbuktning, en första början till den stora hamnen som kom senare. Flyttade verksamheten från Daustäde dit, eller var det en enda stor hamn från Daustäde och upp t o m Botvide, se bild 4:2. Vi börjar ana Laus nuvarande kustlinje, utom lågländerna neråt Nybro och Närsån, det sk Sandbo Ainar, den delen av Lau stod längst under vatten.

Tillbaka till Innehåll

4.2  Vikingatiden


Bild 4:3  2 m (800 e kr)

Vid vikingatidens inträde för 800 år sedan syns tydligt den vik nedanför Botvide där den nya hamnen kom att ligga.


Bild 4:4  1,5 m (1050 e kr)

Bild 4:4 visar hur Lau såg ut vid övergången från vikingatid till medeltid. Här ser vi tydligt det naturliga hamnläget nedanför Botvide, som borde sträcka sig ända till Daustäde om man ser hur naturen ser ut idag. Det förefaller vara lika lågt vid Daustäde som nedanför Botvide. Vägarna på kartan från 1701 tyder på verksamhet vid Daustäde, pågående eller insomnad. Platsen mellan Daustäde och Botvide heter Snäckgärde. Snäckor var en vikingatida båttyp, gärde betyder öppen plats. Namnet indikerar en hamn där nu åkrarna ligger mellan vägen Käldkväiar och stranden.

Spännande nog kan man se ytterligare ett naturligt hamnläge lite längre söderut. Här skulle en skyddad liten hamn också ha kunnat ligga. Platsen här heter Vistäde, vilket betyder den heliga platsen, ett mycket intressant namn. Har det legat en religiös plats här? Längst i söder ser vi hur När börjar växa fram.


Bild 4:5  Fornminneskartans markeringar av länningarna i hamnen passar bra in

När man lägger samman Lantmäteriets fornminneskarta med vår havsnivåkarta får man ett överraskande och fantasieggande ‘flygfoto’ av den gamla vikingahamnen nedanför Botvide, se bild 4:5. Vi ser länningarna gå ut i vattnet. Där drog man upp den tidens relativt grundgående båtar. Nedanför länningarna längs strandlinjen syns en kaj. Det finns fler hamnanordningar här än vad fornminneskartan redovisar.

Hamnen

Tillbaka till Innehåll

5  Medeltiden och framåt


Bild 5:1  1 m (1300 e kr)

Längre fram på medeltiden på 1300-talet, bild 5:1, ser hamnen ut att ha krympt. Hur mycket som var kvar av hamnen under Botvide är oklart, kartbilden visar bara en mindre inbuktning av strandlinjen. Det är svårt att bedöma hur mycket av hamnbassängen som ännu var brukbar för ungefär 700 år sedan. Kartmaterialet grundar sig enbart på landhöjningen. Men strandlinjen kan ha ändrats avsevärt sedan vikingatiden pga att strömmar och vindar fört in släke (tång) och sand så att landet byggts på, något som man kan iaktta bara på en mansålder. Eftersom båtarna ända in på 1200-talet var av sådan typ att man hellre drog upp dem på stranden, var man inte beroende av en djuphamn med bryggor. Om det ännu fanns en stor handelsplats här som kan förklara socknens enorma kyrkobygge och den nu raserade kastalen lämnar kartbilden inget svar på. Det kan bara arkeologiska undersökningar göra. Det ev hamnläget vid Vistäde längre söderut har växt bort. Längst ner ser vi hur landet vid Närsån och Aminne börjar ta form.

 


Bild 5:2  0,5 m (1700 e kr)

En halv meters nivåsänkning till bara 0,5 m över dagens vattennivå vid 1700-talets början  medförde inga särskilda förändringar, bild 5:2. Från den här tiden finns det bra kartor bevarade. De skapades vid den geometriska uppmätningen 1701 som underlag för den kommande skattläggningen.


Bild 5:3  1701 års karta och vår havsnivåmodell visar god överensstämmelse

År 1701 genomfördes en omfattande kartläggning av Gotland som en förberedelse för den kommande skattläggningen. Den geomtriska uppmätningen leddes i Lau av lantmätare Matthias Schilder och kartorna finns bevarade i gott skick. Om man nu lägger 1701 års karta (koordinatsatt och integrerad i vårt kartsystem) ovanpå havsnivåkartan för år 1700 finner man en god överensstämmelse. Nuvarande vattenlinje är markerad med en vit nivåkurva. Fastän hamnen är borta, tyder vägdragningar på 1701 års karta att någon form av verksamhet dröjt sig kvar i området. Lägg märke till hur vägarna från norr, väster, sydväst och sydost ännu leder ner till Daustäde.


Bild 5:4  0 m (2014)

Sista bilden, bild 5:4, visar dagens Lau och havsyta. Det som tillkommit efter 1250-talet av land är dels rätt stora områden vid Närsån och Aminne, dels strandmarker längs med hela kusten, ungefär det som är strandskyddsområde t h om den längsgående vägen som går innanför stranden.

Nu har vi följt Laus utveckling från ett ovalt rev för nästan 10.000 år sedan till dagens rika kulturbygd 25 meter senare!

Text: Stefan Haase 2015.
Kartor: Anders Wästlund 2015

Tillbaka till Innehåll