Hur skulle Lau kyrka egentligen ha sett ut?

Redan på långt håll ser man att det är något som inte stämmer med Lau kyrka. Det första man kanske lägger märke till är att den inte har något torn, bara en liten ryttare för kyrkklockan. Men så är fallet med fler kyrkor på Gotland. Det är något mer som är fel.

Taket. Först ser man korets märkliga ”hönsrumpa” sticka upp. Är det den takformen som är fel? Både ja och nej. Långhustaket i grannsocknen När har en liknande takform och där finns t o m originaltaktäckningen i form av stora spetsiga spån kvar på den korta lodräta delen. En liknande utformning finns på koret i Eskelhem. Roma kyrka har en liknande avsats, där den lodräta delen är i putsad sten och försedd med fönster. Domkyrkan i Visby har också ett upphöjt mittparti på taket. Så detta är inte helt unikt för Lau.

Korets takform är dock inte gammal. Den kom till vid den hårdhänta restaureringen 1958-60. Arkitekten Åke Porne ansåg att koret ursprungligen skulle ha haft ett tak av denna utformning och troligen sneglade han på Närs långhustak inför beslutet. Men han missade i proportionerna. Närs tak är harmoniskt utformat med branta takfall, vilket ger spänst åt taket, medan kortaket i Lau har för långa och flacka nedre takfall i förhållande till ett smalt och spetsigt mittparti. Och han missade i bedömningen av Lau kyrkas byggnadshistoria, vilket vi skall se i denna artikel.

Tillbaka till Innehåll

1 Kyrkan

Så här ser vi Lau kyrka idag. En mycket stor kyrka utan riktigt torn och med konstigt tak täckt med kopparplåt. Hur såg kyrkan ut tidigare?

1.1 Exteriör

Ser man på äldre bilder av kyrkan, är det andra takformer på koret. Detta tillsammans med en genomgång av kyrkans tillkomsthistoria, ger en annan bild av Lau kyrkas tak än det vi ser idag. Låt oss se på några bilder!

På denna bild av Alfred Edle från 1926 ser man att kyrkan hade faltak, det traditionella takmaterialet på öns kyrkor från 1600-talet och framåt. Koret har en annan takform, en ”avig” brytning som vinklar inåt. Höjden på kortaket är lägre än idag. Man ser också den tidigare takryttaren, som var lite större, den revs 1958. Framför kyrkan syns kastalbacken, ruinen efter kastalen före utgrävningen, som började just nämnda år.

Denna bild av kyrkan och den 5 år gamla skolan togs 1902 av Masse Klintberg. Före skolbygget var det en stor åker söder om kyrkan, Roirsakar, och vägen till Sunnkörke och Gannor gick längre österut. Vi ser här tydligt kyrkans faltak och formen på kortaket.

Bilden ovan, som är ett vykort, är troligen från omkring 1880. Kyrkan har samma sorts tak som på föregående bild. Bulbyggnaden söder om kyrkan är det gamla sockenmagasinet, som flyttades till nuvarande plats öster om kyrkan när skolan uppfördes. Längst th skymtar en liten byggnad som ser ut att ha bristfälligt agtak. Det måste vara Brudluckan fast den ser större ut och taket måste vara ett faltak.

Bilden ovan är jämte några andra bilder från samma tillfälle det äldsta kända fotografiet av Lau kyrka, tillika med utmärkt kvalité, taget 1875. Vi ser att långhustaket och takryttaren är nytjärade och korets takform framträder tydligt. En viktig detalj kan man se på korgaveln: Skarven mellan väggen uppförd i finhuggna block och gavelfältet i grovputsad sten. Detta betyder sannolikt nånting!

På teckningen ovan av P A Säve 1864 ser vi kyrkan utan kyrkogårdsmur och stigluckor, fast de fanns i verkligheten, samt kastalruinen, Säve har skrivit ”Kastell-backen” som förklaring på ruinen. Teckningen visar ingen skarv på gaveln, utan Säve har ritat hela väggen i block. Fattigstugan och dess uthus bör ha skymt kastalens valv, därför har Säve inte ritat ut dem, tråkigt nog!



Den här naiva och ganska slarviga teckningen är gjord av superintendenten (=biskopen) Jöran Wallin någon gång mellan 1736-1746. Bilden är synnerligen intressant. Långhuset har ett tämligen flackt tak i tre fallängder, det stämmer rätt väl med bilderna vi sett. På taket sitter den äldsta upplagan av takryttare. Den kom troligen till på 1600-talet, när kastalen som dittills hyst kyrkklockorna var i så dåligt skick, att den kunde rasa ihop. Denna ryttare har en lite annorlunda utformning än den vi sett på bilderna.

Det mest intressanta är korets tak. Det syns tydligt att det är ett rakt tak i fyra fallängder, det finns inte någon inåtgående vinkel. Dessutom ser vi att koret har ett brant faltak på gaveln, det taket börjar precis där skarven finns mellan vägg och gavelfält! Koret hade således takfall åt tre håll! En lustig detalj är den lilla ryttaren uppe på kortaket med ett kors överst. Portar och fönster stämmer inte i detalj, men de sitter där de skall.



På det nytagna fotot här bredvid ser man skarven mellan väggen i finhuggna block och det putsade gavelfältet. Det är uppenbart att korets tak aldrig blev fullbordat som det var tänkt. Gavelspetsen blev inte uppmurad i sten förrän kanske på 1700-talets andra hälft och taket fick då utformningen med vinkeln inåt.

 

På detta foto från 1875 avtecknar sig en gavel i korväggen, jfr Wallins teckning ovan. Det ursprungliga koret från 1210-talet, samtida med långhuset, bestod av en utbyggnad här åt söder, en motsvarande mot norr och en mot öster, till vilken en halvrund absid rymmande altaret var tillfogad. När det nya koret byggdes på 1280-talet, lät man den gamla södra korgaveln stå kvar och bli en del av det nya korets södra vägg. Denna korgavel är en mycket viktig vittnesbörd över det äldre korets utformning. Den norra korgaveln revs nästan helt, för här satte man in Brudporten. Bara stenpartiet väster om porten är original, upp till knappt halva höjden.

På teckningen ovan från häftet Lau kyrka i serien Sveriges kyrkor ser vi hur Lau kyrka såg ut när den var nybyggd på 1220-talet. På teckningen i häftet har man ritat en ryttare på taket, men en sådan fanns inte, de medeltida kyrkklockorna satt i kastalen, så som man har det i Lärbro. Långhuset ser ut ungefär som idag, så när som på avsaknaden av takryttare, samt att fönstren är lite kortare, de förlängdes nedåt 1876. Man har också ritat taket brantare än dagens tak.

Vi ser ett helt annat kor än det idag, ett betydligt mindre som harmonierar väl med långhuset. Utformningen med en utbyggnad åt söder resp åt norr var unik för Lau, däremot tillhörde halvrunda absider i öster 1100-talets och det tidiga 1200-talets utformningsideal. Grundmurarna till detta kor har man dock inte hittat under nuvarande korets golv.

Kyrkan har ritats med faltak. Sådana tak förekom på medeltiden, men det vanliga takmaterialet då var spån, stora, rätt tjocka med spetsade nederändor, som de på den tidigare nämnda takavsatsen på När kyrkas långhus.

Tillbaka till Innehåll

1.2 Tornet

Redan på 1210-talet när man byggde första kyrkan i sten i Lau, planerade man för ett mycket stort torn i väster. Man förberedde med en välvd öppning mellan långhuset och det blivande tornet, se ristningen i putsen ovan. Murverket gjordes tjockare där tornet skulle stå och vid de ”taggiga” sidorna var det hål en bit in i långhusets väggar, så att de blivande tornstenarna skulle kunna fogas in i långhusets murverk som sammanhållande s k förband.

I marken framför långhuset syns inga förberedelser för ett tornbygge. Men när man grävde en grav 2014, låg det två stora stenar en bit ner i marken. De var placerade tätt intill varandra och t o m tillhuggna på sidorna för att passa ihop. Den ena stenen togs upp för gravens skull, den andra lät man ligga kvar. Mäter man på marken, låg de där tornets hörn skulle ha stått!



Om det finns fler stenar under markytan där det planerade tornet skulle ha stått är inte känt. Stenarnas storlek och form, gör att de skulle passa in där det saknas stenar i skeppssättningen strax norr om kyrkan!

Denna bild från 1910-talet av Johnny Roosval visar att långhusets gavelvägg aldrig blev färdiguppbyggd. Hur kunde det komma sig? Jo, tornet skulle stå här framför och man ville ställa tornets östra murverk ovanpå långhusets gavelvägg. Bara de yttersta 3 metrarna av gavelväggen skulle bli synliga. Den provisoriska brädklädnaden för att skyla öppningen in till kyrkvinden, kom att vara från 1214 till 1960!



Som tidigare nämnts, är långhusets takfall för flackt för att stämma med traditionen. Kyrkornas tak var alltid mycket branta, man eftersträvade en god vattenavrinning för att uppnå maximal livslängd på takmaterialet. Troligen är den flacka resningen på långhustaket ett provisorium från 1214. Man ville att det slutgiltiga taket skulle anpassas till tornets utformning, dessutom skulle tornet ha gått in en bit på långhuset i o m att det skulle vila på långhusgavelns murverk. 1756 förnyade man långhusets tak. Då antecknades att det gamla taket hade en vinkel inåt, likt det man ser på äldre bilder av koret, och att man nu (1756) gjorde taket rakt. Detta motsägs av Wallins bild som är minst 10 år äldre än takomläggningen och där båda taken är raka. Vad skall man tro?


Om vi jämför Källunge kyrkas kor, som är påfallande likt Lau kor, kan vi få en god uppfattning om hur koret i Lau var tänkt att se ut: Hela korgaveln skulle ha varit byggd i sten ända upp i nock och taket skulle ha varit traditionellt brant. I stället verkar korbygget i Lau ha avstannat abrupt precis när man fått väggarna klara och slagit valven. I all hast lade man på ett provisoriskt tak. Vad hände?

1288. Gotlands landsbygd förlorade inbördeskriget mot Visby. En av fredsförhandlarna var Tomas Bildstäde från Lau. Strax därefter förstördes den alltmer uppgrundade stora hamnen nere i Lausviken av stora stormar. Den rikgivande handeln försvann, ekonomin sjönk som en sten nästan över en natt.

Man hade satsat stort och fel. I stället för en stor färdig kyrka med torn, fick man en gigantisk halvfärdig kyrka utan torn. Hur länge hoppades man på att tiderna skulle bli bättre så man kunde fullfölja planerna? Kanske ända till 1520, då man lät utföra målningar på den provisoriska väggen i tornöppningen, där man bl a i en domedagsscen kastar biskopen in i helvetes gap! Var det symboliskt?

Hur skulle då Lau kyrka egentligen ha sett ut, om den hade fullbordats efter de ursprungliga planerna på 1210-talet? Finns det några kyrkor på Gotland med stora torn från den här tiden som kan ge vägledning? Jo, Stenkyrka har ett mycket passande torn. Det är visserligen en aning yngre, omkring 35 år, och kanske något större än det som skulle ha stått här, det är 2 m bredare. Men det är så nära vi kan komma. Sätter vi Stenkyrkas torn till Lau långhus, använder Lau sakristia som korets södra utbygge och Angas kor med absid som korets östra del och lägger på Endres spåntak, får vi en typisk gotländsk kyrka med harmoniska proportioner! Så här kunde Lau kyrka ha sett ut!

 

Stenkyrkas torn är på detta fotomontage något justerad. Tornet skulle också vara lite större (bredare och högre) i proportion till långhuset, ursprungsbilderna till montaget är tagna på olika avstånd. Detta får justeras senare. Lau långhus är samma som idag, fast med den ursprungliga mindre storleken på fönstren. Endres branta spåntak är i höjd anpassad till att stämma med den lilla avsatsen på tornet. Angas kor och absid stämmer förbluffande väl med den teckning Lagerlöf och Stolt gjorde av kyrkans förmodade ursprungliga utseende. Lau kyrkas sakristia som korets södra utbygge stämmer också väldigt bra. Här har man ersatt sakristians fönster med korutbyggets ursprungliga fönster. Vad som är fel på bilden är att koret med absid och utbygge skulle ha haft fasader i fint huggna stenblock, inte i puts, men det gick inte att åstadkomma i datorn med rimlig arbetsinsats.

Tillbaka till Innehåll

1.3 Interiör

Hur såg Lau kyrka ut invändigt på 1210-talet? Jo, långhuset såg nog ungefär ut som idag. Naturligtvis hade man inga stolar och knappast några bänkar, församlingen stod. Förvaringsbåsen i hörnen fanns givetvis inte heller. Den provisoriska stenväggen i tornöppningen hade bara den nedersta målningen. Dopfunten stod nära norra porten, det var här det ”orena” barnet bars in och döptes och här blev modern kyrktagen efter förlossningen. Fönstren hade nog glasmålningar, man har hittat målade glasskärvor. Den större av ljuskronorna i järn hängde troligen mitt i rummet.

Det som fullständigt skiljde sig från idag var utseendet mot koret. Långhuset hade självklart en gavelvägg och i den fanns en öppning, triumfbåge, mot koret. Triumfbågen var troligen av ungefär samma storlek som den mot det tänkta tornrummet, de befintliga pelarna och valven talar för att så var fallet. Triumfbågens storlek motsvarande också den östra kordelens bredd. I denna öppning hängde triumfkrucifixet, men det kan inte ha varit dagens krucifix, för det är för stort. Det nutida krucifixet var säkerligen tillverkat för det nya koret. Detta motsäger den hittills gällande dateringen av krucifixet, till 1200-talets mitt. Är krucifixet gjort för dagens stora kor och inte inköpt som begagnat senare, bör det ha tillverkats på 1280-talet. I triumfbågen bör förutom ett triumfkrucifix även ha funnits ett genombrutet skrank med öppningsbara dörrar, om det nu inte var så, att både krucifix och skrank satt i öppningen mot den östra kordelen.



Planritning av kyrkans förmodade interiör på 1210-talet med långhus, två kapell och kor med absid. Ritningen efter Lagerlöf och Stolt är justerad av Andrea Wästlund.

Öns kyrkor hade ofta sidoaltaren i långhusets båda östra hörn, vanligen ett Mariaaltare i det nordöstra hörnet och ett altare för kyrkans skyddshelgon i det sydöstra. Här i Lau kan man ha utökat den funktionen genom att bygga de båda korsarmarna mot söder och norr som kapell med respektive altare mot varje gavel. Till dessa kapell bör allmänheten ha haft tillträde, vilket man annars inte hade till koret, men det kunde man lösa här genom att östra korsarmen med absid fick utgöra det egentliga koret.

Till altaret i absiden måste ha hört ett retabel, en skärm längst bak på altaret med bilder, men det finns inte kvar. Altarna i kapellen bör ha hyst en staty av respektive helgon, men de finns inte heller kvar. Men det gör däremot en av altarskivorna, oklart vilket altare den legat på. Altarskivan blev senare omgjord till gravhäll och lagd i golvet framför det nuvarande altaret, se ”En märklig gravsten i kyrkan”! De små fönstren hade sannolikt glasmålningar. Och den lilla ljuskronan i järn hängde nog mitt mellan kapellen.

Vad hade Lau kyrka för skyddshelgon? Vi vet inte, men en inte alltför vild gissning är S:t Olof, Östersjöfararnas skyddshelgon. Eftersom Lau hade en stor hamn och handelsplats, fanns det säkerligen gott om sjöfarare här!


Maria på nordöstra sidoaltaret i Sundre.

S:t Olof i sydöstra sidoaltaret i Tofta.

Tillbaka till Innehåll

2 Kastalen och prästgården

Det går inte att avhandla Lau kyrka utan att också gå igenom kastalens och prästgårdens historia. Detta byggnadskomplex är svårt att få en någorlunda säker bild av, men vi gör ett försök!

2.1 Kastalen



Den äldsta delen av det ruinerade byggnadskomplexet är bottenvåningen av kastalen, Laus äldsta synliga bevarade rest av en byggnad. Vi vet inte när kastalen uppfördes, men troligen på 1100-talets andra hälft. Om den haft en föregångare i trä, vet vi inte. Här vid den senare tillkomna kastalen kom den första vägen till Lau upp och här utvecklades ett sockencentrum långt före den kristna tiden. Det borde ha funnits byggnader för religiösa och världsliga ändamål på området, men de var av trä och har inte lämnat några spår efter sig. Möjligen kan den avbanade högre liggande platån 100 m längre norrut också ha hyst förhistoriska byggnader. Det skulle arkeologiska undersökningar kanske kunna ge svar på.



Kastalen hade måtten 11,7 x12,3 m och var därmed den kastal på Gotland som hade den största ytan på marken. Förmodligen fanns det en proportionalitet mellan yta och höjd. Det innebär att Lau kastal en gång var Gotlands största, större ön Kruttornet i Visby, c:a 6 våningar hög. Väggarna var putsade och hade hörnkedjor, taket toppigt och gissningsvis spånklätt.

 



För vilket/vilka ändamål var kastalen byggd? Vi vet inte. Förr trodde man att kastalerna var försvarstorn. Men det är inte så säkert. Ur försvarssynvinkel hade Lau haft bättre nytta av en kastal nere vid hamnen. Ett gemensamt sockenmagasin och packhus för handelsvaror med ev kontor i två-tre av våningsplanen är mera troligt. Ett våningsplan hyste säkert ett sammanträdesrum med eldstad för politiska och religiösa sammankomster, kanske användes ett sådant rum också till fester, om man nu inte hade en särskild festlokal i denna enorma byggnad! Kyrkklockorna hängde högst upp, vilket innebär att kastalen hade stora öppningar här, sk ljudgluggar, troligen två på varje sida, likt de vi kan se i Lärbro ännu idag.



Nederst bestod kastalen av två tunnvalvsslagna rum med nära två m tjocka yttre stenväggar, mellanväggen i nord-sydlig riktning är tunnare. Dessa rum nåddes via två dörrar i markplanet på kastalens södra sida. Ytterdörren satt t v om mitten på väggen och innanför fanns en liten avlång ”farstu” inne i murverket. ”Farstun” ledde till en trappa i muren, vilken förde upp till våningarna ovanför.

T v om trappans början fanns innerdörren till det första rummet. Det saknar öppningar i väggarna så när som på dörrarna. En stensatt försänkning av okänd funktion har funnits i golvet mot mellanväggen. Vad rummet har använts till vet vi inte, men en inte alltför djärv gissning är källare.

En smal öppning med dörr på östra sidan i mellanväggen ledde till det inre rummet. Detta rum har tre små nischer i väggarna som möjligen kan ha hyst väggskåp, samt ett fönster i östra väggen. Fönstret har lutat snett uppåt för att på bästa sätt ta hand om det infallande ljuset. Mitt på norra väggen kan det ha funnits en ursprunglig eldstad och i så fall har rummet nyttjats till kök/brygghus. Fönstret har lyst ner precis på arbetsplatsen framför eldstaden, vilket tyder på att köksfunktionen var viktig. Detta talar för ett aktivt användande av kastalens övre våningar.

Den ovan beskrivna bottenvåningen är det enda som finns kvar av kastalen idag. Hur de övriga våningarna såg ut kan vi bara gissa. Vi gör ett försök:

Första våningen ovanför källarvåningen hyste sannolikt socknens sammanträdesrum, ett stort rum på över 100 m2. Det nåddes med största sannolikhet via en utvändig trätrappa på östra sidan med en rejäl dörr nära södra hörnet. Trappan skyddades säkerligen av ett från fasaden utskjutande tak. Denna trätrappa samt dörren i murverket var tillräckligt stora för att man skulle kunna bära in stora saker den här vägen, den trånga trappan i murverket tillät inte det.

När man kom in i rummet, hade man nedgången genom murverket till bottenvåningen/köket omedelbart t v. I södra väggen fanns sannolikt rummets ljusinsläpp i form av ett romanskt fönster, kanske delat i tre delar genom två mittposter. I norra väggen stod en stor öppen spis, vilken hade gemensam rökkanal från det underliggande köket. Eftersom kastalens våningar ovanför källarvåningen hade bjälklag, var det synliga bjälkar i taket och golvet uppe var innertak nedåt. Längs östra eller västra väggen gick en trätrappa upp till våning ovanför, med en lucka i golvöppningen, så man kunde stänga kvar värmen i rummet.

Väggarna var putsade. I ett så här viktigt rum hade man säkerligen kostat på dekorativa målningar, både på väggarna och i taket. Hur det var möblerat är inte lätt att gissa. En ordförandestol likt den Viklau-madonnan sitter på kan man tänka sig, kanske någon mer liknande stol eller bänk för särskilt ärade personer. I övrigt får vi nog tänka oss enkla lätt flyttbara bänkar som sittmöbler. Bord måste ha förekommit, kanske hoptagbara av typ bockbord. Ett eller två väggskåp till förvaring av viktiga gemensamma saker bör ha funnits.

Om man hade en särskild för socknen gemensam festlokal i kastalen, något liknande nutidens bygdegårdar, är tveksamt men inte osannolikt, den gigantiska tornbyggnaden lämnade verkligen utrymme för en sådan lyx. Om det fanns ett rum/våningsplan för fester, bör det ha sett ungefär likadant ut som sammanträdesrummet. Om det låg ovanför eller under sammanträdesrummet är omöjligt att veta. Det förmodade köket i bottenvåningens östra rum talar för att det fanns både sammanträdesrum och festlokal. Att bygga ett kök och invändig förbindelse för att bara servera förplägnad vid sammanträdena verkar inte vara skäl nog. Men med festfunktion också, blir det mera rimligt. Fast de båda funktionerna kan ha använt samma rum. Man kan lätt tänka sig att kökspersonalen sprang med mat och dryck, fat och bägare uppför och nedför stentrappan i murverket. Däremot gick mötets ledamöter eller festens deltagare via den yttre trappan.

Längre upp bör en ev packhusfunktion/sockenmagasin ha legat. Sådana rum måste ha haft en hissport så man kunde få in särskilt stora och tunga handelsvaror och säd mm, mindre saker kunde man bära i trapporna. Något litet smalt fönster så man åtminstone hade ledljus borde ha förekommit. Väggarna var säkert putsade. Inredningen var nog sparsam, det var ju fråga om lagerlokaler. Om man hade någon avbalkning för en kontorsfunktion, så innehöll den kanske en skrivpulpet, ev ett bord och en bänk och en del mindre saker.



Översta våningen var som tidigare nämnts klockvåning med sannolikt dubbla ljudgluggar i varje vädersträck. De två stora kyrkklockorna hängde här, de två små primklockorna hängde sannolikt i varsin ställning sittande i korets väggar. Om det funnits fler klockor är inte känt. En av de stora klockorna såldes till Stånga vid den extremt fattiga perioden på 1500-talets slut, den finns ännu kvar där. Den ena primklockan såldes 1712, den andra är försvunnen och dess öde obekant. Den enda kvarvarande kyrkklockan står nu uppställd i långhuset, den sprack 1974, lagades, men sprack igen. En ny klocka sitter i takryttaren.

Redan under förkristen tid, bör den högste religiöse befattningshavaren ha haft en bostad, dvs en bondgård för sin försörjning. Gården hette under järnålder-vikingatid Stavgard, efter kristendomens införande hette den Prästgården. Var dess byggnader ursprungligen legat vet vi inte, men under kristen tid har den legat norr om kyrkan och man kan förmoda att så var fallet tidigare också. Här kom ju vägen från Lausbyn och övriga Gotland upp och härifrån sockencentrat gick vägarna vidare ut över socknen.

Tillbaka till Innehåll

2.2 Prästgården

Före kristen tid var byggnaderna i trä, så ock under den första kristna tiden. Manbyggnaden kan ha legat sydväst om kastalen med långsidan parallellt med kyrkan, hade den legat ”på tvärs”, hade den inte fått plats. Ekonomibyggnaderna låg väster därom och minst en av längorna låg troligen längs gränsen mot kyrkogården. Här fanns på 1700-talets andra hälft, när Prästgården var övergiven och nedrasad, ingen kyrkogårdsmur, utan ett plank som avgränsade kyrkogårdsmuren. Nuvarande kyrkogårdsmur på platsen är troligen byggd av sten från Prästgården. Prästgårdens brunn, täckt av en stor stenhäll med fint uthugget hål i dess mitt, lär ha legat kvar ända fram till 1950-talet, då man fyllde igen/täckte över brunnen.

Omkring 1200-talets mitt förnyades Prästgårdens manbyggnad. Den byggdes nu i sten med en delvis oregelbunden byggnadskropp, stående i sned vinkel mot kastalens sydsida. Varför man byggde så snett vet vi inte, något viktigt som stod här måste man ha tagit hänsyn till. Den nya byggnaden försågs med en mycket stor farstu, som täckte den mellersta delen av kastalen och således dörren in till kastalens bottenvåning. Detta tyder på att kastalen i viss utsträckning blev en del av Prästgårdens manbyggnad, så som var fallet i tex Kräklingbo.

Prästgårdens farstu sedd från entrén i öster. Öppningen rakt fram går till kontoret.

En bred dörr i farstuns östra sida med sneda smygar utåt och inåt och med en finhuggen portal på utsidan var Prästgårdens finingång. Farstun var troligen kryssvälvd, hade putsade väggar och flisgolv. Om farstun varit bemålad vet vi inte. Förutom finingången ledde dörrar i alla väggar till olika rum: I sydväst fanns en stor dörr till husets vardagsrum med kök, i nordväst satt en mindre dörr till prästens kontor, i nordost dörren till kastalen och nära det östra hörnet gick en liten dörr till en kammare. Farstuns storlek vittnar om stor representation med behov av att kunna ta emot många besökare samtidigt.

Vardagsrummet med kök kallades för storstugan och var nybyggets största rum, ungefär 45 m2. I dess nordvästra hörn fanns en stor härd med bakomliggande bakugn. En gördelbåge, gående från sydöstra väggen över till den nordvästra, bar eldstadens skorsten med rökhuv och rummets valv. Väggarna var putsade, om de var bemålade är inte känt. I gavelväggen mot kyrkan fanns sannolikt ett stort fönster med masverk (spröjsar i sten) av bevarade stenfragment att döma. Något litet smalt fönster kan nog också ha funnits på södra långsidan. I detta rum försiggicks vardagslivet för prästfamiljen.

Bilden visar köksdelen i storstugan. T v har härden med bakugn legat. T h syns en bit av gördelbågen i väggen, vilken bar upp skorstenen med rökhuv och rummets valv.

Kontoret på 14 m2 mot nordväst sköt ut med halva sin storlek utanför både vardagsrummets och kastalens väggar. I kontorets vägg intill kastalen fanns prästgårdens vardagsingång, vettande mot gårdsplanen i väster. Rummet är likt farstun något oregelbundet byggt, väggarna är inte lika långa. Det har varit kryssvälvt och försett med eldstad i sydvästra hörnet. Det finputsade rummet har varit dekorativt målat i svart, gult, rött och blått och det har funnits två fönster. Kontoret har således varit påkostat!

Bilden visar kontoret sett från vardagsingången. I högra hörnet är resterna efter eldstaden.


Kammaren i öster kallades för lillstugan och var ett litet oregelbundet rum täckande den kvarvarande delen av kastalens sydvägg. Det har sannolikt varit tunnvälvt med ett ytterst litet smalt fönster på gaveln. Det ser ut som om kammaren saknat eldstad. Rummet har antagligen använts till gästrum.

Nu nämnda rum kan knappast ha räckt till för prästfamiljens behov, men kastalen stod säkerligen till tjänst med vad som saknades. Det är tom troligt att delar av den använts redan tidigare av prästfamiljen, tex bottenvåningen med källare i det västra rummet. Det förmodade köket i det östra rummet kan, förutom att ha tjänat som tillagningskök vid tillställningar i kastalen, också ha fungerat som prästgårdens brygghus.

Den ev festsalen i kastalen kan också ha använts till sal för Prästgårdens behov. Man kan nog tänka sig att prästfamiljen var med på i stort sett alla tillställningar som förekom i kastalen, så trots att kastalen var socknens egendom, upplevde nog prästen den som en del av hans bostad. Prästfamiljen borde ha haft ytterligare ett eller två sovrum. Visserligen användes vardagsrummet säkerligen också som sovrum, åtminstone på vintern. Men socknens mest uppsatte man borde ha haft ett sovrum åt sig och hustrun, ett rum till barnen, samt ett för gäster. Lillstugan mot kastalmuren kan ha använts till gästrum iom att den tycks ha saknat eldstad och då passade den kammaren bäst för tillfällig övernattning. Men åtminstone ett sovrum med eldstad borde ha funnits i kastalen. Det/de borde i så fall ha haft tillgång till den rökkanal som fanns i nordväggen och därför bör det/de ha legat mot norr. Men i så fall på vilket våningsplan?

Hur var prästgården inredd? Ett mycket kortfattat inventarium från 1594 skrivet på danska ger efter översättning en liten upplysning: ”Ett långt bord med sittbänkar i storstugan. En jarnvind och stolpe. En sängplats i lillstugan. Ett litet långt bord. Ett ovalt bord, 1 stol och två fönster uti den lilla målade kammaren. Också 1 dörr med lås och gångjärn”.

Storstugan var prästgårdens centrum, där vardagslivet försiggicks. Det är naturligt att här fanns ett stort bord och bänkar att sitta på. Inget nämns om sovplatser, vilket är lite konstigt. Inget sägs om andra möbler i rummet heller, t ex kistor och skåp, men skåp satt nog i väggarna och sågs inte som lösa möbler. Men man talar om att spisen hade svängel (jarnvind) att hänga grytan över elden på, förmodligen sittande på en smidd järnstolpe.

Lillstugan måste vara gäststugan intill kastalmuren, vilken har en sängplats, men inget mer sägs om övriga sängplatser i byggnadskomplexet. Det måste ha funnits fler. Var stod det lilla långa bordet? Eftersom det inte nämns i samband med de övriga tre rummen i denna del av prästgården, måste det ha stått i farstun. Den lilla målade kammaren är prästens kontor och här hade han ett ovalt bord och en stol, det sistnämnda får ses som en exklusiv möbel. Man talar om att det fanns två fönster i kontoret, vilket var lyxigt för ett så litet rum. Men inget sägs om fler fönster i huset. Däremot talar man om att en dörr har lås och gångjärn, oklart om det är finingången till farstun eller vardagsingången genom kontoret, men troligen avser man farstudörren.

Tillbaka till Innehåll

2.3 Prästgårdens tomt

Prästgårdens tomt begränsades i söder av kyrkogården, i väster av vägen till Bönde lucka, i norr av stora landsvägen, vilken kom upp strax utanför kastalens nordsida och i öster av den landsväg som finns kvar än idag. Prästgårdens infart låg sannolikt där man idag kör in från norr i riktning mot järngrindarna. Prästgårdens ekonomibyggnader låg väster om Kastalen/Prästgårdsbostaden. Det var träbyggnader uppförda i bulteknik under agtak, kanske var någon knuttimrad.

De förnämsta byggnaderna var sannolikt ladorna, vi vet att det fanns två stycken. Gissningsvis låg den ena längs med gränsen till kyrkogården, vilket var praktiskt, eftersom en sådan byggnad inte har någon gödselhantering. Samma förhållande var det med vagnbodar, vilka också hyste slädar, redskap mm. Kanhända tog dessa byggnader upp merparten av sidan mot kyrkogården, där ladan låg överst med sin östra gavel ett par meter från brunnen, som låg några m nedanför dagens järngrindar. Men lador hade också hög status och dessa ville man gärna visa upp, vilket gör det för troligt att ”norderladan” låg längs med landsvägen, vilket namnet antyder.

Kohus, oxhus och stall som alstrade gödselhögar låg troligen i väster och längs vägen i norr. Helst ville man kasta ut gödseln på baksidorna, inte in på gårdsplanen. Här kunde gödselhögarna ligga enkelt åtkomliga ut mot vägarna. Det fanns också ett statustänkande i detta: Många och stora gödselhögar visade på en stor och välskött gård!

Till anläggningen hörde också småhus för lamm, grisar, höns, gäss, ankor och kalkoner. En smedja var absolut nödvändig, kanske fanns också snickarbod. Hur dessa småhus var placerade är inte gott att veta. Det är inte alls säkert att byggnaderna låg i prydliga rader längs tomtgränsen, utan en del kunde lika gärna ha legat mitt på gårdstomten.

Prästgården var bebodd av prästfamiljer fram till 1595. Då hade det varit extremt svåra tider i omkring 15 år, nöden och fattigdomen var stor. Lau hade inte råd att hålla egen präst längre, utan När och Lau slogs ihop till ett pastorat. Den siste prästen Johannes Olofsson Röstäde hade förlorat både sin fru och en dotter i slutet på 1580-talet, se ”En märklig gravsten i kyrkan”. För honom var det kanske inte så svårt att flytta till När, som dessutom hade en större och finare prästgård.

Tillbaka till Innehåll

2.4 Platsen överges

Nu flyttade klockaren in i Prästgården. Men underhållet av anläggningen verkar ha varit bristfälligt, eller rent av obefintligt. Hur länge klockaren bebodde Prästgården är inte känt, kanske ända fram emot 1700-talet, på skattläggningskartan från 1701 benämns markerna närmast öster om Prästgården som klockarjord. Eftersom den första takryttaren på kyrkan troligen kom till på 1600-talets andra hälft, visar det att man befarande en kollaps av Kastalen/Prästgården och man behövde rädda den kvarvarande kyrkklockan. Raset skedde dock inte genast, utan troligen en bit in på 1700-talet, för man försökte laga ”stenstugan och stenkammaren” 1709. När raset skedde, måste det ha blivit en gigantisk stenhög! Den användes som stenbrott under lång tid, särskilt från omkring 1770 och framåt, då man började bygga sina boningshus i sten i socken. En del sten användes som nämnts troligen till den nya kyrkogårdsmuren längs norra sidan.

Till slut gick det inte att ta ut mera sten ur rasmassorna av krossad sten och murbruk. Av Kastalen/Prästgården blev en gräsbevuxen kulle med ett valv stickande upp ur högen. Platsen kallades som tidigare nämnts Kastalbacken, barnen åkte på vintern kälke uppe ifrån valvet. På 1920-talet initierade skolläraren Söderdahl en utgrävning av Kastalbacken, vilken genomfördes i perioder 1926-35 under ledning av amanuens Alfred Edle. Då frilades och konserverades det murverk vi kan se idag. Stenmuren runt i kring lades 1942 av Ragnar Larsson Kyrkänge och Gunnar Jakobsson Kauparve. Ruinen restaurerades 2006 av Byggnadshyttan.

Vad hände med Prästgårdens ekonomibyggnader när prästen flyttade? Troligen användes de till en början extensivt från När, klockaren hade nog också tillgång till någon mindre del. Senare verkar byggnaderna ha använts på något vis samfällt av bönderna i Lau. I sockenstämmoprotokoll från 1768 står det att ”socknemännen” skall lägga in ny loge i ”norderladan, som Laubor av ålder pläga underhålla, emedan den gamle logen är alldeles oduglig”. En intressant notering är att man har ”bular i beredskap” och skall skaffa ännu ”flera bular och tiltar” till ladans upprustning. Det visar att Prästgårdens ekonomibyggnader var uppförda i bulkonstrukton, åtminstone ”norderladan”. Däremot verkar man ha släppt underhållet på ”3:ne små hus i prästgården, nämligen hönshus, gåshus och kalkonhus”, vilket förtörnade prästen, eftersom han ansåg sig behöva sådana trots att han bodde på När! Hur länge man använde uthusen från Prästgården vet vi inte, men iom att det ser ut som man grundligt lagade ”norderladan” 1768, bör byggnaderna åtminstone delvis ha stått kvar in på 1800-talet.

Prästgårdens jordar brukades efter 1595 från Prästgården på När. Efter hand arrenderades en del marker ut till olika bönder i Lau, särskilt verkar Bjärges och Kauparve tidigt ha brukat prästjordar som varande sina egna. Jordarna friköptes med tiden, särskilt sedan jordbruket upphörde vid När prästgård 1913.

Av prästens stora bondgård i Lau med ståtliga byggnader finns endast kvar en mindre ruin och ett par små jordstycken benämnda Lau Annex, samt en betesmark vid Kluckarbjenn längst söderut i socknen.

Tillbaka till Innehåll

Text, foto och skisser: Stefan Haase

Fotomontage och ritningsjusteringar: Andrea Wästlund Superplupp AB

Kastalritningar: Nette Lövgren Design

B

(Sidan uppdaterad )