Gårdsnamnet är unikt. Det består av väderstrecket söder, som före kristen tid hette sundre/sunder, följt av byggnaden kyrka. Väderstrecket finns bl a i sockennamnet Sundre och i Sundremyr i Fleringe. Senare har ”n”et tappats bort och väderstrecket har kommit att heta suder/sudar. Gårdsnamnet har skrivits Suderkirkie, Sonckiercke, Sunnankirkia, Sunnkyrke Sunnankyrka, olika i olika århundraden. Ursprungligen kan gården ha hetat Sundrekörke. Vi har valt stavningen Sunnkyrke. Ingen annan gård på Gotland heter ett väderstreck följt av kyrka. Det finns Kyrkebys och Sudargarde m fl, men inget med samma kombination som Sunnkyrke.

Sunnkyrke bomärke

Ja, gården ligger söder om Lau kyrka. Vilket var först? Gården eller Kyrkan? Det har funnits en kyrka i Lau i ungefär 1.000 år. Före dess fanns det ett tempel för Asatron och före dess något för Soltron, men forna tiders tempel hette inte kyrka, utan Al, m fl namn. Det har bott människor i Lau i minst 4.500 år. Alltså: Gården fanns före kyrkan. Men vad hette den då? Vi vet inte, men vi vet att gårdar och platser har bytt namn över tid, t o m socknar, t ex Stenkyrka.

Sunnkyrke före 1700

Sunnkyrke tillhörde förr en klunga av gårdar, men kvar av dem är förutom Sunnkyrke bara Gannor. Huskvie och Lasseby fanns i grannlaget till fram på 1500-talet, längre söderut låg den mer avlägsna gården Tomte.

Dagens väg från kyrkan och ner till Sunnkyrke kom till på först efter skiftet för drygt 100 år sedan, den fanns inte förr. Men Sunnkyrke låg inte ”avigt” på något sätt. En av de stora vägarna i socknen gick förr i öst-västlig riktning från hamnen i Lausviken via Käldkväiar förbi Kauparve och Kotorget och vidare längs Löismyrskväiar och från kurvan vid fd valskvarnen rakt fram till Sunnkyrke och därifrån vidare till antingen Burs via Gannorbro eller längs Lausmyrs norra sida till Lye eller Stånga. En annan väg gick i nord-sydlig riktning från dagens väg i Lausbyn och rakt fram i nuvarande kurvan vid Botels och via dåvarande Trullkväiar upp till Gannor och sedan vidare till När eller Burs. Sunnkyrke låg nära det stråket.


1701 års karta visande dessa vägar

Sunnkyrke ligger mitt på sydligaste delen av höjdsträckningen Laus backar. Här finns självdränerande grusmarker som var möjliga att bearbeta med enkla redskap. Vid granngården Gannor har man hittat lämningar efter en boplats från yngre stenåldern, för c:a 4.500 år sedan, så detta område var tidigt bebott. I över 3.000 år har man begravt sina döda inom ett mycket stort område streckande sig från Gannorbro och upp förbi kyrkan till norr om Mattsarve. Åkern där nu lägenheterna och fd skolan står på heter Roirakar, men det mesta av gravarna har under den kristna tiden odlats bort. Men åsen mellan Sunnkyrke och Gannor har aldrig odlats och här är det fullt av gravanläggningar, men tyvärr är många skadade och försvunna genom sena tiders grustäkter.

Sunnkyrkes ägor har legat omkring gården, men man har också haft en mindre bit av Lausmyr samt lite skog vid Mörhagen/Mörskogen nära Lausmyrs östra sida. I norr gränsade ägorna till Prästgårdens marker drygt halvvägs upp till kyrkan och i söder gränsade man mot Gannors ägor. Sunnkyrke har också fått flera mycket värdefulla marktillskott. Från den försvunna gården Huskvie i väster hade man köpt/fått genom giftermål deras Kulänge väster om Trullkväiar. Av Prästgårdens marker köpte man in en bit av Körkakar bestående av omkring 10 små tvärar (åkerstycken) med många små rösen i uppe längs Körkakarskväiar, samt den större av Prästgårdens Hoigardar nere i dalen NV om kyrkan, samt ett stycke av Mickelänget norr om Körkänget. Sydost om Gannor hade man en rätt liten inhägnad hage liggande som en ö i den vidlyftiga öppna hagen mellan Gannor och Fie. Sist men inte minst, Sunnkyrke hade köpt/fått genom giftermål omfattande marker från den försvunna gården Tomte sydost om Gannorbro.


Karta som visar Sunnkyrkes markinnehav 1701

I 1653 år jordebok står det: ”Sunnankirkia är ett helt hemman om 8 markelej, haver åker till 8 tunnland, äng till 18 manslätt, ingen starr eller ag. Trädgård av en del körsbärsträd. Humlegård till 100 stänger, 2 hagar till en häst, ringa skog, samt fiske i Närkeån. Brukas av Jacob Olufsson som ärft gården. Därtill är köpt utav Joen Koparfve i Lau socken och Lars Sudarve i Garda socken en tomt kallad Botes och består av 8 tunnland åker”.

8 markelej var något över genomsnittet. 8 tunnland åker + ytterligare 8 inköpta tunnland ger ett ganska normalt åkerinnehav. Men frågan är hur Sunnkyrke kunde få köpa så mycket åker? Av säljarna var åtminstone Joen Jacobsson på Kauparve mycket välbeställd, så han behövde inte sälja. Dessutom måste det ha varit opraktiskt för honom att ha en åker liggande som en ö inne i sin egen Storakar! En förklaring skulle kunna vara släktförbindelser mellan de 3 gårdarna. Botes tomt var på 1 markelej och bestod av 7 tunnland åker (+ troligen 1 tunnland gårdstomt, vilken tomt ännu fanns kvar när jordeboken nedtecknades). Hela Botes hade varit på 4 markelej, alltså en liten gård och 7 tunnland åker borde ha varit hela gårdens åkerinnehav, de övriga 3 markelejen fördelade sig sannolikt på änge, hage och skog. Skattläggningskartan från 1701 visar att då ägde Sunnkyrke bara Botes gårdstomt, Botes åkermark ägdes då av Kauparve. Man kan undra hur turerna gick till rörande Botes åkermark?

Sunnkyrke hade ingen starr eller ag, vilket nog stämde, man hade bara en strimma av Lausmyr och den räckte inte särskilt långt. Man var sålunda beroende av andra för att få ag till att täcka sina uthus. 18 manslätt änge till kreatursfoder var genomsnittligt. 2 hagar till en häst kan inte stämma. Man hade ju rejält med bete på Tomtes mark, därtill både på den sämre låglänta marken öster om gården och i Mörskogen! Ringa skog verkar stämma dåligt också, men det kanske var så, att skogen var uthuggen. Humlegård till 100 stänger var genomsnittligt, det var ungefär 10 gånger mer än vad man behövde, så detta var huvudsakligen för Konungens behov! Körsbärsträd i trädgården var fint, det var bara Fie Mattsarve, Hemmor och Husarve som också hade det. Fiske hade man en lott till i Närkån, det var mycket värdefullt! Alla som hade lotter i ån fiskade intensivt, många tjuvfiskade också eller hade mer ryssjor än tillåtet. Frånsett risken att åka på böter om man tjuvfiskade eller drog upp för mycket, var åfisket ofarligt jämfört med fisket ute i sjön och dyrbar utrustning behövde man inte heller.

Sammantaget var Sunnkyrke en bra gård! Det ansåg man också vid en besiktning 1681, men den sköttes illa och en av husbönderna betraktades som oduglig.

1700-talet

1701 års skattesyn

Vid 1701 år skattesyn hade Sunnkyrke följande marker: Åker hade man i Kauparve Storakar, det var Botes fd gårdstomt det. Vidare hade man åkertvärar i Körkakar, i Ängsakar som troligen låg väster om Trullkväiar, i Langakar, Läilakar och Gatakar, vilka låg i öster, sydost och söder, dessa tre var gårdens huvudåkrar. Åkertvärar hade man dessutom i Skogsakar som låg mellan Mörskogen och Anderse, vid Ainegärdsakar, vilken möjligen låg vid Nybrovägen sydost om Kauparve och slutligen likt många andra gårdar hade man åker i Hammaren på När. Man hade ökat mängden åkrar betydligt under de 50 år som gått.

Änge för att ta hö i hade man i Humlehoigarden, det var nog samma som ovan nämnda Hoigarden, vidare i Kulänge, Tomtänge, alltså den forna gården Tomtes änge, Haimänge, som sträckte sig från gården ända till Trullkväiar i nordväst och där gränsande till det vidlyftiga Tranänget, som man hade ett stycke av liksom av Mickelänge. Dessutom hade man änge vid Juves i Garde, okänt hur man fått det, men troligen genom giftermål. Hagar hade man i Tomthagen, Lillhagen och Mörskogen. Släktäkt hade man i den avlägsna Pilgårdsviken, detta genom en ägare som var kommen från Rovalds på När och som tog med sig rättigheten när han köpte Sunnkyrke. Men kunde det verkligen ha lönat sig med släktäkt så långt bort? Man hann väl knappast hämta mer än 1 lass per dag? Fiskerättigheten i Närkån innefattade 2 tunar, alltså 2 fångstanordningar i vilka man fäste ryssjorna. Fisketunarna hade man köpt Kauparve.

1711 löstes Sunnkyrke in av kronan pga skatteskulder på 152 Daler och 23 öre Silvermynt. Gården värderades då till 131 Daler 4 öre, vilket innebar att man hade kvar en skatteskuld på 21 Daler 19 öre.

Det dröjde ända till 1745 innan skatteläggningen var klar. Fram till dess hade man skattat 23 Daler och 4 öre silvermynt årligen, hur det hade gått med skatteskulden vet vi inte. Gården var 1745 fortfarande på 8 markelej, man sådde 2/3 av åkerarealen årligen, den resterande delen låg i träda och utsädesmängden räknades till 17 tunnor och 8 2/3-dels kappar. Hö fick man till 10 och 2/64-dels lass. Humle hade man till 50 stänger, det var hälften mot för 100 år sedan. Skogen betecknades som ringa och mulbetet som medelmåttigt. Fisket var bra, man hade dels de två fisketunarna i Närkån, dels hade man uthavsfiske från Nabbu och det gav så pass bra att man kunde sälja fisk. Gården räknades ner från 1 helt till ¾-dels hemman, varför skattehöjningen blev liten, man skulle betala 26 Daler 28 öre och 7 penningar i skatt.

Syn och värdering av gården 1755

1755 begärde de två husbönderna på Sunnkyrke att få lösa in sitt kronohemman till skatte och då förrättades en syn och värdering av gården av befallningsmannen Carl Hökerberg med biträde av kronolänsmannen välaktade Isac Printz, nämndemännen beskedlige Hans Bogs och Jacob Burge, samt husbönderna Lars Christensson och Mattias Mickelsson. Protokollet är bevarat och ger en fantastisk inblick i förhållandena på Sunnkyrke vid 1700-talets mitt!

På gården fanns:

Manhus
1 byggning av hornstock och brädtak , 21 aln. lång och 10 d:o bred, bestående av en daglig- och en gästestuga med förstuga emellan, och loft över alltsammans, varandes i dagligstugan 2 fönsterfack, spis och bakugn av mursten, samt dörr med gångjärn och klink. I gäststugan 3ne fönsterfack, spis av Burgsvikssten, och dörr med gångjärn och klink. I förstugan trappa och uppgång till loftet, samt 2ne halvdörrar åt gården med gångjärn och lås, varandes hela denna byggning till tak, väggar, syllen, loft och golv, med behörigt innanrede uti gott stånd och behållen.

Än en Manhusbyggning av hornstock med brädtak, 12 aln. lång, och 7 d:o bred, bestående av 2ne små tillärnade stugor, som nu står under byggnad utan eldstad, golv, loft och fönster, men dörrarne äro färdiga med gångjärn och haspar.

Uthus
En uthussträcka av hornstock och agtak, 30 aln. lång och 4 d:o bred, bestående av en loge med 1 sädesbås, samt kohus med 10 spiltor, hönd och loft, alltsammans med behörigt innanrede, till alla delar behållet och i gott stånd utom taket, som behöver reparation.

Än en loge med 2ne bås av hornstock och agtak, 28 aln. lång och 11 d:o bred, även till alla delar i stånd och behållen, allena taket något bristfälligt.

1 stall och 1 ungnötshus av hornstock och agtak, tillsammans 20 aln. långt och och 8 d:o brett, med 8 bås i vardera , och bägge i någorlunda gott stånd och behållna, utom taket som behöver reparation.

Nock en gammal lada, hälften av hornstock och hälften av knutbyggnad, alldeles förfallen och oduglig. 1 lammhus av knutbyggnad med agtak, nytt och till alla delar i gått stånd. 1 gammalt bryggerhus av hornstock och brädtak, med bryggspis, kölna och loft, gammalt och förfallet. 1 smedja av hornstock och brädtak, likaledes gammal och förfallen.

Åker
     
Storåker om 7 tunnl. bestående av ör, lera och sand 9 tunnl.
Långåker 3½ “ lerajord 3½ “
Gatåker 9 “ lera och jäsjord 9 ”
Backåker 3 “ ör och svartmylla med häll under 3 “
Skogåker 1 “ lera 1 “
I Koparve storåker ½ “ svartmylla ½”
Kiörkåker 2 “ ör med häll under 2 “
    Summa 28 “

 

Äng    
Hemänget, om 8 manslätt hårdvall och sidländ kan giva om året 5 små lass
Kullängen 2 manslätt hårdvall och sidländ, giver årligen 1 ” 
Högården 2 manslätt hårdvall och starr, kastar av sig årligen 2 ”
Mickelänget 2 manslätt sidländ, giver om året 1 ”
Gärdänget 4 manslätt sidländ och hårdvall, varpå fås årligen 2 ”
I Tranänget 1 manslätt hårdvall, giver årligen ½ ”
  Summa 11½ lass

 

Hagar
Lillhagen, beväxt med oduglig små tallskog och enbuskar, kan om året föda 1 par hästar, och håller ej vatten i torka. Qvarnhagen, likaledes bevuxen med oduglig tall och ene, föder 1 par hästar om året, men håller ej vatten.

Skog
1 stycke nordväst för gården, gränsande mot Fie och Gannor i Lau, bestående av ung tall och ene, knappt till nödig bränsle tillräcklig.

Gärdesgårdarne äro kring alla ägor i någorlunda gott stånd, och behållna, utom några och 50 varpor bristfälliga som böra omtynas.

Humlegård till 60 stänger fruktbärande och i gott stånd. Till staden 5 mil, till kyrkan några stenkast. Brunn i gården, som ej håller vatten torra år.

Förenämnde ¾-dels kronohemman skattar i årliga jordeboks- och hemmantalsränta 26 Daler, 28 öre Silvermynt, som gör efter 6 års räntor 161 Daler, 8 öre Silvermynt, blev av värderingsmännen i anseende till dess ringa förmånligheter som endast består uti vidlyftig och mager åker, med ringa ängsmark, ansett att betala till Kungl. Majestät och Kronan i skattelösen 200 Daler Silvermynt, och det såväl likmätigt Kungl. förordningen av år 1723 om skatteköp, som och till underdånigste efterlevnad av hans Kungl. Majestäts nådiga skrivelse till dess och Riksens höglovl. Kammarkollegium dat. D. 18 juni 1754.

På värderingsmännens vägnar

Carl Hökerberg

Beskrivningen av gårdens byggnader ger många intressanta upplysningar. Inga byggnader var ännu uppförda i sten, utan de var huvudsakligen byggda i bulteknik (=hornstock), men ett par var knuttimrade. Taken var täckta med falar eller ag. Skicken på byggnaderna varierade från gott till odugligt. Man kan undra varför man hade kvar en ”alldeles förfallen och oduglig” byggnad? Gissningsvis hade man ändå någon typ av användning för den, annars borde den ha huggits upp till ved.

Den först nämnda manbyggnaden var 12,6 m lång och 6 m bred. Den var inte ny, för då skulle det ha stått så, men den var väl underhållen. Man räknar upp vad man såg på: ”tak, väggar, syllen, loft och golv, med behörigt innanrede”, alltså både ut- och invändigt. Huset hade två rum på var sida av en farstu. Det fanns ingen kammare/kök bakom farstun, utan den och trappan till loftet tog tydligen upp hela utrymmet. Men vardagsstugan hade spis med bakugn och kanhända gick bakugnen ut i farstuutrymmet. Två fönster, ett på var sida om det främre hörnet var det vanliga. Gäststugan (=salen) hade 3 fönster och då satt två på gaveln. Baksidorna var blinda, för där stod de väggfasta sparlakanssängarna. I gäststugan hade man en öppen spis med sandstensomfattning (=Burgsvikssten). Dörrarna hade gångjärn, det låter självklart, med förr hade man trägångjärn och i enklare fall bara märlor. Innerdörrarna hade klinkor, med dem kunde man öppna och stänga dörrarna, men inte låsa, därför står det att man hade lås på ytterdörrarna. Dessa vette mot gården och bestod av två lodräta halvor, inte gammalmodiga med svaip och underdörr.

Den andra manbyggnaden stod under uppförande. Den skulle också ha två rum, men de var inte klara, fast de hade fått dörrar på gångjärn som stängdes med haspar. Det framgår inte om man avsåg ytter- eller innerdörrarna, men haspar ger ett provisoriskt intryck, hade man satt på haspen, kunde man ju inte öppna från andra sidan. Huset var litet, 7,2 m långt och 4,2 m brett.

Beskrivningen av uthusen visar att dessa hade man tillsammans. Det första var en 18 m lång byggnad, den uppgivna bredden på 4 alnar (2,4 m) måste vara fel, bredden måste ha varit minst det dubbla. Här fanns ett kohus med hela 10 spiltor, det var jättemycket även om man delar upp det på 5 kor var. Det bör betyda att korna var uppdelade i två kohus med ett mellanliggande hörum (hönd). I ladugårdens ena ände bör logen ha legat, den hade inget loft, utan sädeskärvarna var staplade ända upp i nock.

Man hade dessutom en ren lada, 16, 8 m lång och 7,2 m bred som innehöll 2 logar med sädbås. Det låter ganska mycket, hade man verkligen såna mängder med sädeskärvar, att man behövde så stora utrymmen? Dessutom hade man den gamla ”odugliga” ladan! Stallet och ungnötshuset var hopbyggda, 12 m långt och 4,8 m brett. 8 bås i varje framstår också som mycket, men hade man 10 kor, så behövde man också rekrytering av ungdjur, så de 8 platserna var nog fyllda. Men inte hade man väl 8 hästar? 100 år tidigare hade man bara två hagar till en häst vardera. Det nya knuttimrade lammhuset finns det ingen storleksuppgift på, men vanligen hade man inte särskilt många lamm, dem höll man huvudsakligen för ullens skull, så detta hus var nog rätt litet.

Det gamla och förfallna brygghuset har heller ingen måttuppgift, men eftersom det bara innehöll spis och kölna, var det nog också litet. En smedja hade man, en mycket viktig byggnad som fanns på varje gård. Men eftersom den var förfallen kan man tro att husbönderna inte ägnade sig särskilt åt smide, kanhända beroende på att man gjorde det desto mer på granngården Gannor, som var så liten, att ägaren där ägnade sig åt smide som födkrok.

Syningsmännen undersökte åkrarnas beskaffenhet, det var mest lera och ör (=grus). 1653 hade man 18 tunnland åker, nu hade det ökat till 28 tunnland, vilket kanske gjorde att man behövde så stora lador. Fast i omdömet av gården skriver man att åkern var vidlyftig men mager. Ängesmarken gav bara 11½ små lass med hö, det kunde väl knappast räcka till alla djuren? En stor del av ängesmarken var sidländ, alltså lite vattensjuk, vilket borde innebära att det växte någorlunda bra även om det var torrt. En mycket intressant upplysning är att man förutom hö fick starr i Högården. Denna äga låg mycket lågt, här var på äldre stenåldern sjöbotten. Denna del kom sist upp ur vattnet och ännu på 1700-talets mitt växte det så mycket starr här att man fick ett helt lass av det.

Lillhagen och Qvarnhagen kunde vardera föda 2 hästar, det var dubbelt mot vad de gjorde 100 år tidigare. Det står inget om bete i Mörskogen, men där gick nog ungnöten och de var inte lika viktiga som hästarna. Att tallarna i hagarna var odugliga innebar troligen att de inte gick att såga virke av. Dessa tillsammans med det som växte i Mörskogen dög bara till ved och det var dessutom i minsta laget. Det står inget om gärdsel, alltså virke till tunarna/gärdgårdarna. Gårdens tunar var i någorlunda gott stånd, utom drygt 50 varpor (1 varp=12 störpar=8,4 m) som måste töinas om. Tunarna krävde väldiga mängder virke, både troder och stör. Hade man virke till troder, eller var man tvungna att köpa detta? Till gårdens byggnader var man tveklöst tvingade till att köpa in det virke man behövde, det var kostsamt, men det fanns inget val eftersom skogsinnehavet var så uselt. Man kan tycka, att åtminstone mindre byggnader skulle man ha kunnat uppföra i sten, men trätraditionen var så stark, att stenbygge framstod som otänkbart. Men skogsfattigdomen tvingade fram en ändrad inställning och med lockrop från staten om skattebefrielse uppfördes redan 1773 den första manbyggnaden i sten på Sunnkyrke.

Humlegården gillade synemännen, sannolikt blev de bjudna på dricke under dagen! Vatten var en bristvara, både på gården och i beteshagarna. Men nere i Hemänget under backen, där markerna som en gång varit sjöbotten tar vid, fanns en brunn som alltid höll vatten, det var nog den försvunna gården Huskvies brunn. Men allt detta vatten måste man köra eller bära hem, i uppförsbacke!

Synemännen ansåg att Sunnkyrke hade ”ringa förmånligheter” och satte därför skattelösen lågt, 200 Daler Silvermynt. Men hade man råd att betala det? Nej, 200 Daler var trots allt mer än vad man hade räknat med, så man kunde inte köpa gården förrän 1768, alltså 14 år senare!

Stenbyggandet började således 1773 på gården med att den norra parten uppförde en ny manbyggnad i detta material. 1810 byggde södra parten ett nytt mycket stort bostadshus i sten under flistak, det som finns kvar än idag. Därefter följde ladugårdar och flyglar i sten.

1800-talet och framåt


Tomtkartan ovan visar Sunnkyrkes två parter 1866. Vägen th var den gamla som kom från Annexen vid fd Lau Valskvarn och gick vidare förbi Gannor och söderut. Parterna hade lika stora ladugårdar med tröskhus, se bilder i resp parts historik. Södra parten har dessutom en bodlänga. Manbyggnaderna och flyglarna är de samma som vi kan se idag. Manbyggningen på den norra parten är inte den som byggdes 1773, utan en nyare som kom till omkring 1850, medan den på södra parten härstammar från 1810.

1866 genomfördes ett storskifte mellan de båda parterna. Det medförde ingen förändring av byggnadsbeståndet, men ägorna sorterades upp i mer sammanhängande skiften för varje part. Mer om detta i historiken för varje part.

Sunnkyrkes södra part brukades fram till 1949. Den norra parten brukades fram till 1990. Gårdens marker är frånsålda. Den södra parten är fritidsfastighet, den norra är permanentbebodd.

(Sidan uppdaterad: 2020-06-05)