Namnet Hallsarve betyder gården vid klippan som gått i arv. Hallsarve ligger alldeles under Laus backars östra sida, som en gång i tiden var brantare. Här fanns tillgång på vatten och grusig jord som var möjlig att bruka. Hallsarve ligger på ungefär 11 m över havet, vilket innebär att platsen var möjlig att bebygga när de första människorna bosatte sig i Lau för 4.700 år sedan. Men om gården etablerades så tidigt vet vi inte, det har inte hittats några lämningar från den tiden.

Hallsave bomärke.

Hallsarve har under senare århundraden bildat ett grannlag tillsammans med det strax söder därom belägna Kauparve, i synnerhet sedan båda gårdarna kluvits i flera tätt sammanliggande parter. Hallsarve klövs först i tre parter liggande på norrsidan av Nybrovägen och senare i ytterligare två, men dessa kom att placeras rätt långt sydost om modergården. Drygt 100 m söder om Nybrovägen låg 7 Kauparveparter fram till 1870, då två flyttades upp till vägkorsningen vid Kotorget.

Hallsarve var en medelstor gård som klarat sig bra genom tiderna. Man har kunnat betala sina skatter och klarat tider av missväxt och andra påfrestningar. Jordeboken 1653 vittnar om en väl fungerande gård. Så här lyder texten: ”Hallsarffwe är ett halft hemman om 7 markelej, äga åker till 16 tunnland, äng till 14 manslätt, ag i Eksmyr, trädgård av apel-, päron- och plommonträd. Humlegård till 50 stänger, hage till två hästar, god skog. Brukas av Peer Olofsson, som ärft gården”.

Ett halvt hemman låter som så lite att man inte skulle kunna klara sig på gården, men det gjorde man, det här var vanligt. Åker- och ängsinnehavet var genomsnittligt. Hagmark som gårdens hästar kunde beta i för deras behov var bra. Agtäkten låg i norra ändan av socknen, om den var tillräcklig framgår inte, agtillgången för att täcka ladugårdstak mm var knapp i Lau. God skog betyder att man hade mer än vad man behövde, vilket var ovanligt i Lau. Likaså hade man tre olika sorters fruktträd, det var inte många som hade det! 50 humlestänger var lite mindre än vanligt.

Gårdens marker låg huvudsakligen på norrsidan av Nybrovägen ner till Sandbo Ainar, vilket på den tiden var kronomark ner till ån. Man hade ett större skogsstycke i Nårdarhagen vid Skäitnebäck, som är den första skogen på västra sidan av vägen mot Alskog efter Snausarve men före Gumbaldeå. Dessutom hade man skog i både Alskog och i Gyllauen i Ardre. Detta skogsinnehav medförde nog att Hallsarve ansågs ha ”god skog” 1653.

Hallsarve hade 1701 följande åkrar. Storakar som låg intill gården i NO och SO, 5 tvärar (åkerdelar) i Bruten som låg här intill och som var uppodlad ängesmark, Läilakar som låg tvärs över vägen mot nuvarande Kauparve 1:81, Ladakar som kan motsvara gårdstomten för nuvarande Hallsarve 5:1, Vattugärde, som skulle kunna vara en liten åker nedanför gården efter beteshagen, Sandakar, som är den långsmala åkern längs den södra vägen upp till Smiss, Hagakar som är två stora åkrar SO om Hallsarve 1:10 och upp emot Smiss, Digurakar som är den sista mycket stora åkern innan beteshagarna vid Sandbo Ainar, Strandakar som ligger NO om Digurakar men ändå en bra bit från sjön, 2 tvärar vid Vistäde, åkerdelar som förmodligen tillhört en försvunnen gård neråt sjön, samt åkermark i Nöiu på När, vilket många gårdar i Lau hade.


Utdrag ur 1701 års geometriska uppmätning (underlag för den kommande skattläggningen) där de marker som Hallsarve ägde eller ansågs ha tillgång till finns markerade med orange.

Ängesmarken var lika viktig som åkermarken, ja ofta väsentligare, eftersom boskapsskötseln ansågs viktigare än stråsädesbruket. Hallsarve hade följande ängesmarker: Haimänge som låg öster om gården och gick upp till Smiss, i dess södra del låg förmodligen Vattugärde. Strandänge och Staingärde låg längst bort söder om Vistäde, där också Lillgärde bör ha legat. Dessutom hade man en bit ängesmark väster om Hallbjäns 1:19 kallad Hallsarvestycket, en avlägsen äga som man kan ha fått i samband med giftermål. Vidare hade man ängesmark vid namn Giftänge långt borta vid Laus myr söder om Botels.

Hagarna för betesdjuren hette Haimhagen, som var två hagar, dels väster om Sandakarn, dels sydost om samma åker inkluderande tomten till dagens Hallsarve 1:10. Bete hade man vid Räumgärde nedanför Digurakar och vid Kalvgärde, som kan ha legat i närheten. Även i skogen vid Skäitnebäck och i Alskog, samt vid Aikesump, som troligen var en sankmark vid Aiksmyr på gränsen mot Folkedarve i Garde. Hallsarve hade mycket mark nere i sydost mot Sandbo Ainar och sjön, vilket tyder på att man troligen kommit över merparten av den försvunna gården Vistädes ägor, bla dess släktäkt. Men man hade likt många andra gårdar i Lau rätt att ta släke vid Nöiu på När. I trädgården hade man 1701 ”gamla plommonträd”, 50 år tidigare hade man också äppel- och päronträd. Kanske hade man tagit bort träden till förmån för humle, för nu hade man 140 stänger (=humle till avsalu) jämfört med 50 förut. 1681 ansågs gården som ”Väl behållen”, men 1701 skrev man att två gånger hade gården blivit ”bränd”, alltså hade man råkat ut för allvarliga eldsvådor.

Före skatteläggningen 1745 var Hallsarve klassad som ½ hemman skattegård på 7 markelej. Nu gjordes en ny syn. Man hade 17 tunnor och 2 och 2/3-dels kappar utsäde till hälften av åkern + till 2/3-delar av den återstående åkerarealen, resten var träda. Hårdvallshö hade man till 13 och 35/64-dels lass, gott mulbete, släke 25 lass, skog till gärdsel och vedbrand, samt fiske vid Nabbu till husbehov och för avsalu. Humlen hade minskat tillbaka till 50 stänger. Av ovanstående ser man att åkern gav mer avkastning än genomsnittet. Det kom att innebära att Hallsarve klassades om till 7/8-dels mantal och skatten höjdes från drygt 15 daler till drygt 26 daler! Det var en skattehöjning som hette duga! Men man klarade skattesmällen! Vilka som levat på Hallsarve skall vi följa i historiker för varje gårdspart.