Denna sida är under omarbetning och kommer att kompletteras med kartor och foton som visar gårdarnas placering och utbredning.

Föreliggande artikel baserar sig till stor del på Malin Erikssons forskning inom projektet ”Ödegårdar på Gotland ca 1100-1700”, vilket hon utfört för ArkeoDoks räkning på uppdrag av Länsstyrelsen. Malin har generöst ställt sammanfattningen och det Lau-relaterade materialet till Lau hembygdsförenings förfogande, samt lagt ner avsevärd tid på att kommentera de försvunna gårdarna i både Lau och i andra socknar. För detta är vi mycket tacksamma. Undertecknad har byggt vidare på materialet och då använt uppgifter ur Revisionsboken 1653, skattläggningskartan 1701, skifteskartan 1905 och Lauboken 1951, samt tagit del av muntliga uppgifter och letat upp de försvunna gårdsplatserna i fält. Fältstudierna måste dock fördjupas.

De försvunna gårdarna i denna artikel är placerade efter den sk ”Gardgangen”, alltså den ordning den ansvarige sammankallande gick inför ett möte i socknen, en ordning som alltid var densamma för att ingen gård skulle förbigås. Man började vid Bönde i ”Lausböin”, gick sedan till ”Uppsoknar” och därefter norrut till ”Nårdargardar” och sedan söderut och slutade vid gränsen mot När. Vissa av de försvunna gårdarna vet vi inte exakt var de låg, men de är insatta där vi tror att de möjligen kan ha legat.

Idag har Lau 19 gårdar med egna gårdsnamn. De flesta av dessa gårdar har efter medeltiden delats i flera brukningsenheter, sk partar, så det ser ut som om det finns fler gårdar än 19 st. De nya brukningsenheterna har alltid behållit ursprungspartens namn. De försvunna gårdarnas antal är förvånansvärt stort, 21 st om man räknar St och L:a som två gårdar, inte partar, annars är det 19 st. Till det kommer 3 (4) gårdar som låg inom När sockens nuvarande gränser.

Gammelgards (Gammelgårds) nämns 1653, då Bönde tog hö i Gammelgårds änge. Namnet är intressant, då denna gård fått namn efter sina yngre grannar. Det vanliga är annars att gårdarna heter Nygårds, Nybingels, Nyhaime, även om det finns motsatsen som Althaime och Gammelgarn tex. Gammelgards marker var c:a 250 x 225 m (NO-SV) stora och låg söder om landsvägen i Lausböin mellan Hemmor och Liffride. På skattläggningskartan 1701 finns markerat Gammelgårds änge brukad under Bönde. Arrhenius fosfatundersökningar har visat på mycket höga värden i områdets SO del, vilket är en stark indikation på boplats. På en karta finns en brunn markerad vid områdes sydspets, vilken kan vara Gammelgards brunn, som återanvänts i senare tid. Gammelgards måste ha varit en av de första gårdarna i Lausböin, idag bestående av Botels (Botulfs), Anderse, Hemmor, Liffride, Husarve och Bönde (Böiände). Den hade fått sitt namn i relation till sina yngre grannar Anderse och Botels, vilket är ovanligt.

St Bildstäde och L:a Bildstäde (Bildstäde, St Bildstädar, L:a Bildstädar, Bilder, Billar). Gården låg c:a 650 m NV om Mattsarve. Platsen kallas idag för ”Billar”. Marken är bördig sandmylla. Just vid själva Bildstädes gårdsplats har man plöjt upp mycket sten, medan marken runt ikring är totalt stenfri. Gården var delad i två parter, St och L:a. Vad namnet betyder är oklart. ”städe” betyder ”plats”, men ”Bild” betyder knappast ”bild” som vi tänker idag. Troligen är ”Bild” ett terrängnamn, att platsen liknar en (jättestor?) plogbill (=bild).

Tomas Bildstädar var verksam under 1200-talets andra hälft. Han var en av Gotlands högst uppsatta män på den tiden. Han fick bla den otacksamma uppgiften att vara en av Gotlands landsbygds fredsförhandlare med Visby efter det förlorade inbördeskriget 1288. Troligen hade Tomas mycket att skaffa med ombyggnaden av kyrkan då det stora koret restes, vilket bör ha skett på 1280-talet före inbördeskriget, inte omkring år 1300 som man förut antagit. Det har funnits Bildstädar också i Grötlingbo och Levide och hittills har man inte funnit belägg för att Tomas Bildstädar var Lau-bo, men så länge inget annat framkommer, så räknar vi honom som Lau-bo!

Bildstäde kan ha dött ut pga Digerdöden 1350. Hur gårdens mark fördelades är oklart, men det ser ut som om Mattsarve fick det mesta, 1653 var Mattsarve socknens 3:e största gård.

 

Huskvie (Huusqwije) På skattläggningskartan 1701 nämns Huusqwijåker, belägen c:a 400 m VNV om Sunnkörke och förut tillhörigt denna gård. Här har uppmätts mycket höga fosfatvärden, vilken tydligt indikerar en boplats. Gården låg intill gamla landsvägen, som hette Trullkväiar. Vägen gick från Botels och upp till Gannor, där den delade sig med en väg gående till När och en väg gående via Ljaugännes till Burs. Vid Huskvie gjorde den annars ganska rakt sträckande Trullkväiar en Z-krök runt gårdens åkrar, vilket skulle kunna tyda på att man tagit hänsyn till dessa vid vägens tillkomst. I ängesresten öster därom, som nu är bebyggd, finns en gammal vackert stensatt brunn som alltid hållit gott och friskt vatten. Detta kan vara Huskvies brunn. Inga andra uppgifter finns om Huskvie.

Huskvie kan betyda ”Gården med byggnader för djur intill vägen vid det inhägnade odlingslandskapet”.


Huskvie låg inom den blå kvadraten. Det mörkgröna markerar mycket höga fosfatvärden.

Huskvie låg inom den blå kvadraten. Det mörkgröna markerar mycket höga fosfatvärden. Denna kartbild skall ersättas, se nedan.

Lasseby. I Husarbetsboken från 1574/77 nämns bonden Peder (Petter) Lasseby före uppgifter om Gannor. Men inget mer står att finna någon annanstans. Eftersom Lasseby inte nämns i Ödegårdslistan från c:a 1580, fanns den troligen kvar ännu då. Den nämns inte i 1653 års jordebok, vilket borde betyda att den försvann snabbt efter 1580, annars borde den ha varit omtalad i jordeboken. Troligen låg Lasseby mellan Huskvie och Gannor invid den väg som förr gick därifrån upp till Gannor, Det innebar att här låg en gårdsklunga på fyra gårdar, jfr Hannarve mfl nedan.

Namnet Lasseby syftar på en inbyggare som haft det kristna namnet Lars, ”by” betyder enstaka gård eller klunga av gårdar.

Gangdarve (Gangdarue). I Husarbetsboken 1574/77 nämns Peder Gangdarue (Petter Gandarve) efter Peder Lasseby. I Ödegårdslistan från c:a 1580 står ”Ganndur iiiJ M leie Jordt, som lous fierings mend skatter forre” (Gannor 4 markelej jord, som Laus fjärdings män skattar för). Jag gissar att Gangdarue och Ganndur är samma gård, Gannor idag. I 1653 års jordebok står det att Ganner är på 4 markelej, precis som ovan, och att gården brukas av Peer Classon, som har ärvt den. En period på 1500-talets slut och troligen på 1600-talets början var Gannor alltså ödegård. Kanske var det Pers far Clas Gannor som köpte gården och tog upp den till skattegård igen. Men gården var en av socknens minsta och tidvis tycks det ha varit knapert. 1673 beskrivs Gannor som ”ganska förfallen och av ringa ägor, vars åbo sig till båtsman låtit leja…” 1677 var Gannor ”helt öde” igen. 1681 står det tex att ”ägaren har sin mesta föda av smideri ty gården är icke synnerlig”, dvs gården var dålig. I 1718 års jordebok var Gannor delad i två parter och den hade blivit kronohemman, man hade alltså gjort konkurs. 1760 och 1761 blev Gannor båda parter inköpta till skattegård igen och har därefter klarat sig mycket väl, Gannor är idag Laus största gård.

Gannor betyder ”landningsplats” syftande båttrafiken över det smalaste stället av det sund som fanns här mellan Gannor och Ljaugännes i Burs.

Prästgården (Stavgard). Denna gård låg alldeles norr om kyrkogården. Byggnaderna var ursprungligen av trä, men vid 1200-talets mitt förnyades manbyggnaden. Den byggdes i sten mot den då stående kastalens södra sida och kastalen införlivades och blev en del av prästgårdens manbyggnad. Ruinerna av detta byggnadskomplex finns kvar. Prästgården bestod av stor farstu med bakomliggande kontor, kombinerad vardagsstuga och kök med härd och bakugn, samt ett sommarsovrum mot kastalen. Kastalens nedersta två rum användes som brygghus resp källare. Kastalens övre våningar bör ha använts till sovrum, sammanträdesrum, salar mm. Kontoret hade en dörr ut mot ekonomibyggnaderna, som låg väster om manbyggnaden. Hur dessa såg ut vet vi inte. Brunnen fanns kvar till tämligen nyligen, då den fylldes igen av säkerhetsskäl.

En källa 1594 anger att ”en ager kallis Staffgaard…op imod kierkegaardens mur wti Wester fra kierken”. Åkern väster om kyrkan heter än idag Stavgardsakarn. Prästgården användes som prästgård fram till 1595. Då slogs När och Lau ihop till ett pastorat och prästen bosatte sig på När, som var en större socken med en finare prästgård. Klockaren i Lau tog då över prästgården. Hur länge klockarna bebodde prästgården är inte känt, men i början av 1700-talet var den fallfärdig, för att fram emot 1700-talets mitt störta samman.

Prästgårdens jordar brukades från Närs prästgård, men troligen köpte (?) Bjärges tidigt den prästgårdsjord som låg runt ikring kyrkan, vilket medförde att Bjärges 1653 var socknens 4:e största gård. Mot 1800-talets slut arrenderades den kvarvarande prästgårdsjorden ut och vid skiftet fördelades en del av dessa jordar på vissa gårdar. Ännu finns det kvar lite prästgårdsjord under Lau Annex, bla vid Kluckarbjänn i socknens sydöstra del.

Socknens gårdar ligger 3-500 m från varandra, några lite närmare, andra lite längre ifrån. Men området mellan Bjärges och Botels i öst-västlig riktning och Hallbjäns och Sunnkörke i nord-sydlig är gårdstom trots att här är helt uppodlad mark. Sätter man in prästgården mitt i detta område, ser man att den passar mycket väl in i bilden av jämnt utspridda boplatser

Prästgården uppstod sannolikt inte vid kristendomens införande. Platsen vid nuvarande kyrkan användes långt tidigare för religiösa och politiska sammankomster och hette Stavgard. Behov fanns säkerligen även då av bostad och försörjning (= jordbruk) för den högste religiöse befattningshavaren. När namnbytet till Prästgården skedde är inte känt. Prästgården/Stavgard låg invid socknens centrum. Längs dess norra sida kom förr huvudvägen upp från Lausböin, se artikeln om ”Vägarna i Lau”.

Stavgard betyder en gård med antingen träbyggnader uppförda i samma teknik som stavkyrkor, eller att gårdstomten var inhägnad med stavar, alltså ett sort plank.


Ruinen efter Lau prästgård med bostadsdelen i mitten t v och kastaldelen i bakgrunden.

Talungs (St Tallmungen, L:a Tallmungen, Tallmunger) är ett åkerområde på 550 x 145 m (NO-SV) på skattläggningskartan 1701 som sträcker sig från Bandeläins Täppu, det lilla gravfältet med skeppssättningar, till markerna mitt emot Hallbjäns östra part uppe på backen. Även ängesmark norr därom hette Tallmungar. Idag sträcker sig Tallmungar härifrån och norrut till väster om Gumbalde och ända bort till Snausarve västra part vid landsvägen mot Alskog. En källa finns mitt i det äldre området, mellan vägen till Folkedarve och Hallbjäns östra part och en stensatt brunn mitt emot gårdsinfarten har nyligen lagts igen. Namnet med Stora och Lilla Tallmungar betyder att här funnits en gård som mycket tidigt kluvits i 2 parter.

Lilla Talungs låg på nuvarande åkern mellan Bandeläins Täppu och Folkedarvevägen och Stora Talungs låg mitt emot infarten till Hallbjäns östra part.

”Ta” betyder ”väg” och ”lungs” syftar på gårdens inbyggare. Talungs betyder alltså ” de som bor på gården invid vägen”. Se artikeln om ”Vägar i Lau”.

Kartan visar platsen för Gammelgards vid Hemmor t v, det mörkgröna markerar mycket höga fosfatvärden.
Uppe t h låg St och L:a Tallmungs. St och L:a Bildstädar låg tv om M:et i Mattsarve mitt i bilden nära övre kanten.

Sandkvie (Sandqwi). Sandkväiar är idag namnet på vägen ner till stranden vid Lausviken. Den gick förr snett ner norr om Goks manbyggning och är bitvis mycket tydlig i terrängen ner mot stranden med bla rester av stentunar på sidorna. På skattläggningskartan 1701 finns Sandkvies gårdstomt och infartsväg söder om dagens Sandkväiar inritade. Gårdstomten finns kvar och än idag kan man se stengrunderna till Sandkvies byggnader. På skifteskartan 1905 finns c:a 200 m NO om Goks markerat ”Sandqwi åker”. Flera av socknens gårdar hade släktäktsrätt ”under Sandkvie”. Gårdsplatsen är mycket välvald på en liten platå i terrängen och den viktiga vägen ner till stranden gick alldeles söder om tomten. Sandkvie var en strandgård likt Snausarve.

Namnet betyder ungefär ”gården vid vägen med hägnader som går genom de sandiga odlingsmarkerna”. Namnet är uppenbart än idag.

Klints (Klintz). På skattläggningskartan 1701 finns Klintzåker markerad nedanför Vardbjärgsklippan c:a 100 m S om Botvide på östra sidan om landsvägen. Klints markområde var c:a 170 x 95 m (N-S) och i senare tider delat i tre små åkrar brukade under Hemmor i Lau och Bolarve och Folkedarve i Garde. På skifteskartan 1905 är Klintsakar markerat med ett betydligt större åkerområde öster on landsvägen. I Husarbetsboken från 1574/77 finns bonden Niells Klindtz med. Klints nämns inte i Ödegårdslistan från c:a 1580, vilket betyder att den ännu fanns då, men någon gång därefter försvann den lilla gården. Markerna ligger numera under Botvides södra part. Här nedanför låg under vikingatid-medeltid en stor hamnanläggning, som kan ha förstörts vid orkanerna omkring år 1300. Lämningar av stensatta länningar och kajskoningar finns bevarade i Botvide änge. Delar av hamnområdet heter Snäckgärde, snäckor var namnet på en typ av vikingatida fartyg. Höga fosfatvärden har uppmätts i hela området. Gårdsnamnet kom från Vardbjärgsklippan ovanför Klints.


Kartan visar att Klints låg söder om Botvide. Sandkvie låg ungefär vid G:et i GOKS nära kartans övre kant.

A(r)bo. I Husarbetsboken 1574/77 nämns bonden Dauidt (David) Abo i Lau. Men inga mer uppgifter är hittills kända. Eftersom Abo inte nämns i Ödegårdslistan 1580, får man anta att den ännu fanns kvar då. Men vad hände sedan? Gården har sannolikt legat mellan Botvide och Smiss när man går efter ”Gardgangen”. Dessutom ärt det rimligt att tänka sig en gård där, eftersom det finns mycket odlad men obebyggd mark i området. Norr om grottan Godugnen precis i hörnet av gärdsgården mot åkern finns en källa. 1701 år karta visar här upp ett komplicerat vägsystem. Mitt mellan vägarna inte alltför långt ifrån källan bör A(r)bo ha legat.

Namnet Abo förefaller fel, om man tolkar “A” som “Å”, här finns inga vattendrag. Men med tanke på att gotlänningar med förkärlek sväljer en konsonant i dagligt tal, kan man prova att lägga till en bokstav mellan A och b i Abo och se om det ger nån idé. Det gör flera stycken, men det troligaste är att det är ett ”r” som fattas. ”R” försvinner ofta i dagligt tal och i det här fallet ger ”r” mening åt namnet.

Arbo. Namnet”Ar” finns just i Ar i Fleringe och Ar ödegård i Bäl och i Ardagar i Ekeby. ”Ar” är samman ord som ”aur”, på svenska ”ör” och ordet betyder ”grus”. Båda de första Ar-platserna är smågrusiga/steniga och precis så är det i detta område i Lau också. Arbo skulle då betyda ”boplatsen vid de småsteniga markerna”.

Bogs. I Ödegårdslistan från c:a 1580 nämns ”Bogs gaardt ij M leye Jordt, som lous fieings mend skatter for” (Bogs gård på 2 markelej (=kvalitetsbeteckning) jord, som Laus fjärdings män skattar för (= alla i socknen). Bogs var alltså öde redan på 1500-talet. Namnet lever idag kvar i Bogs backe 100 m innan Backvägen mynnar ut på Käldkväiar c:a 200 m NNO om Nybygget. På skifteskartan 1905 är Bogsakar markerat på södra sidan av Backvägen från Käldkväiar och c:a 100 m upp på backarna. Hela området här var ännu i början på 1900-talet odlat, särskilt norr om Bogs backe fanns stora åkersystem av självdränerande grusmark, vilka borde ha varit förhållandevis lättodlade förr. Etableringen av Nybyggets västra part söder om denna plats, kan möjligen ha något att göra med att här funnits en gammal boplats. Bogs gårds marker tillföll troligen Smiss och Hallsarve. Namnet betyder ”gården vid framsidan” (av Laus backar).

Bilden visar Bogs backe. Här någonstans låg gården med samma namn.

Kärne. Omkring 500 m SO om Smiss kan en gård vid namn Kärne ha legat. På skifteskartan 1905 finns ett stort åkersystem benämnt ”Kännhagsakar”, samt ängesmarken ”Känntäppu” och de rätt stora betesmarkerna ”Kännhagen” och ”Känngärde”. Namnen är ännu levande i socknen. Markerna här visar på utmärkta förutsättningar för en gårdsplats. 1701 års karta antyder att vägen Krokkväiar, som går i en böj från Ljunggrens åkeri i sydväst till Nybrovägen i öster, har en fortsättning som går i en båge upp till Smiss, varvid den tangerar området vid Kärne. Det finns inga skriftliga källor som nämner en gård Kärne. Det är oklart vad namnet betyder.

Vistäde (Vijstäde, Vivstäde, Vippstäde, Wifstäde, Wibsted, Wifstädar, Vivstädar). Den 30 januari 1617 sålde Eksta ting ett stycke flytande jord (skattebefriad jord) ”kallad Wibsted Agger” om två markelej till Jacob Botels för 12 daler. Namnet Vistädar finns kvar för åkrar och fd strandängsmarker belägna c:a 700 m SSO om Smiss. Om gården existerat har den varit en strandgård likt Smiss och Kärne, jordarna har varit tämligen lättbrukade. Men platsen är lågt liggande och därför tveksam som gårdsplats, den får närmare undersökas. Men antalet tillfällen där namnet Vistädar i olika stavningar finns med är många, vilket talar för en historisk plats. Här kan det under vikingatid ha legat en liten hamn, se artikeln ”Lau växer upp ur havet”. Då inget hittills är känt, bör gården ha dött ut tidigt. Namnet betyder ”Den heliga platsen”, ett mycket fantasieggande namn!

Botes. (Botters, Botåker). Gården låg SSV om gamla Kauparve, idag alldeles bakom Kauparve Gunlög Petterssons ladugård. Dess markområde var oregelbundet c:a 500 x 275 m (NNO-SSV) och motsvarade på skattläggningskartan 1701 ungefär ”Storakar” med ”Bottsåker eller Tompt” och brukades av Kauparve. Botes nämns i Husarbetsboken från 1574/77 då bonden Bottell Botters (Botulf Botes) finns med. Några år senare i Ödegårdslistan från c:a 1580 beskrivs Botters om 4 markelej som öde och skattelagd under Kauparve. Vid 1600-talets mitt hade Sunnkörke köpt ”Botes tompt” om 1 markelej bestående av 7 tunnland åker av Joen Kauparve och Lars Sindarve i Garde för 6 daler. Skattläggningskartan 1701 visar att själva gårdsläget ännu fanns kvar under Kauparve, ”en gammal hustomt, som kallas Botåker” i Kauparve Storåker. Gården hade infartsväg via Hannarve, se nedan. Enligt Arrhenius fosfatkarta finns det höga fosfater i Botes´ områdes SV del (100-199 grader = hög boplatsindikation). Namn med Bot- är vanliga på ön.

Botes brukades således ännu på 1570-talet av Botulf Botes. 10 år senare var gården öde. Detta tycks också ha drabbat många andra gårdar vid denna tidpunkt, både i Lau och på Gotland i övrigt. Vad hände då? Botes köptes (eller övertogs genom giftermål?) av Kauparve, men troligen fick Sindarve i Garde en bit också (släktskap mellan Kauparve och Sindarve?). Varför sålde man 7 tunnland av Botes åker till Sunnkörke, när Kauparve 1653 var Laus 2:a största gård och därmed borde ha varit en av de rikaste i socknen och därmed inte i behov av att sälja?

Hannarve (Hanarve, Hannarfwe, Hannare). Denna gård låg mitt emellan Kauparve södra part och Fie norra part, ungefär 100 m SO om landsvägen. Dess markområde var något oregelbundet c:a 250 x 225 m (NNO-SSV). Hannarve nämns på skattläggningskarten 1701 och har åker med svartmylla och flis, vilken brukas under Fie. På skifteskartan 1905 är ett stort åkerområde S och SO om Kauparve ner till SO om Fie markerat under namnet Hannarve. Här fanns kanske en medeltida stenbyggnad, för det sägs att en sådan revs 1870 och att man återanvände stenen när man uppförde de nya manbyggnaderna på Kauparves 2 södra parter. På skattläggningskartan 1701 kan man se att en väg leder in från landsvägen till en liten ”tomt” vid Hannarves boplats, där det finns en rektangulär markering, som skulle kunna betyda en byggnad. Ännu vid skiftet på 1890-talet nämns Hannarves hustomt. Också här finns höga fosfathalter, som visar på en boplats. –arvenamn är mycket vanliga på Gotland. ”Han” betyder tupp, det finns i gårdsnamnet Hanes i Endre. När Hannarve dog ut är inte känt. Sannolikt övertog Fie markerna från Hannarve. 1653 var Fie Laus största gård.

By (Böi). Den 18 maj 1567 sålde Pedher Halgsarwe ett stycke änge, ”By ennge kallad” öster om Kauparve till Lauriits Kauparwe i utbyte mot Bierhehage, Laurits skulle dock ha rätt att använda vägen genom Bjärghagen för att kunna vattna sin boskap. Namnet finns kvar i By änge (Böiänge), By ängsbackar (Böiängsbackar) och Böiakrar och de ligger c:a 400 m OSO om Fie. På skifteskartan 1905 är vidlyftiga åkrar och ängesområden markerade som ”Böiänge” och ”Böiängsakrar”. Inga spår syns i övrigt på kartor eller i naturen, men man får göra närmare undersökningar. By kan betyda både enstaka gård och en samling av gårdar (Kauparve, Botes, By, Hannarve, Fie och Juves låg ju väldigt nära varandra). By kan också betyda ställa i ordning, bereda plats för odling eller byggnader. De nämnda gårdarna ligger inom en sk ringväg. Sådana ringarvägar anses ha hög ålder. De har alltid en eller två gårdar placerade mitt i ringen och de övriga i ringens periferi. Detta stämmer precis här med By i mitten och de övriga i nordvästra ändan. Gårdsnamnet By finns i Eke och i Hablingbo. Inget är hittills känt om denna gård, dess jord har sannolikt fördelats på Kauparve och Fie. 1653 var de Laus största gårdar.

Juves. I Ödegårdslistan från c:a 1580 nämns gården ”Juuas” om 4 markelej som Garde fjärdings män skattar för. Lau tillhörde ju Garde ting, men varför Gardboar brukade och skattade för en gård i Lau är okänt. Någon Gardbo måste ha köpt eller gift sig till Juves, men sedan gått i konkurs. I Sävesamlingarna finns det följande uppgift om Fies Storåker: ”der låg fordom en gård, som hette Juves”. På Skattläggningskartan 1701 finns i Fie Storåker en väg markerad 150 SV om Fie, gående från landsvägen och 500 m åt SO till dåtidens gräns mot När, varför dess fortsättning över sockengränsen inte är utritad. Ungefär 250 m in på vägen är det utritat en rektangel som skulle kunna tydas som en tomt. På platsen finns idag ett impediment med stenläggningar, osäkert om det är en gravanläggning eller husgrunder. Vad ”Juves” betyder är inte känt, namnet förekommer i flera socknar.

Risvior (Reisviar, Reisväiar). Idag är detta namnet på den väg som går från strax norr om Fies södra part och väster ut mot de forna kvarnställena söder om Gannor. Namnet förefaller vara ett gårdsnamn, inte ett vägnamn. Ungefär 600 m in på vägen ligger enligt Skifteskartan 1905 på södra sidan av vägen och gående in i När socken Risvi åker, Risvi änge och Risvi hage, vilket tyder på en gårdsplats. Inget är känt om denna ev gård, men det skall finnas stengrunder i markerna. Detta måste undersökas. Vad ”Ris” betyder är inte känt, ”vi” betyder något som är heligt.

Tomte. Omkring 400 m V om Risvior ligger Tomptänge på var sida om vägen och norr därom Tompthagen, brukade under Sunnkörke på skatteläggningskartan 1701. På Skifteskartan 1905 är åker- och ängesmark huvudsakligen S om vägen markerade under namnet Tomten. Här finns det husgrunder, som visar att det funnits en gård på platsen. Undersökningar av husgrunderna skulle kunna ge en uppfattning om gårdens ålder. ”Tomte” betyder just tomt, ett inhägnat område.

Nygards. Per Arvid Säve, som bildade Fornsalen, nuvarande Gotlands Museum, berättar i sina samlingar 1875 om att i Kauparve Storänge låg ”en gård som hette Nygards”. Där fanns ännu stenvastar ”efter stugor och ladugårdshus”. Det är troligen samma husgrunder som är registrerade i Fornminnesinformationssystemet hos RAÄ. Dessutom finns en husgrund efter ett förmodat medeltida stenhus invid landsvägen på Laus sydligaste fastighet under Kauparve. Nygardsområdet är stort, c:a 750 x 550 m (N-S) och ligger idag längst i SO i Lau och in i När, år 1701 brukad av Kauparve i Lau. Detta var sannolikt Laus yngsta gård, området här var det sista i socknen som kom upp urhavet.

Gräss. (=Stor?). Direkt i anslutning till Kauparve Storänge låg 1701 Gräss Enge som innehöll en tomt med namnet ”Grässengetompt” brukad under Hallute på När. Här har det således funnits en gård på var sida om sockengränsen. Men fram till 1774 tillhörde Hallute och Hägdarve Lau ur skattemässig synvinkel, bara kyrkligt tillhörde de När så dedt var ingen gräns på den tiden. Det är oklart när Nygards och Gräss försvann. Vad ”Gräss” betyder är oklart, möjligen kan det vara synonymt med ”Gross” och betyda ”Stor”.


Kartan visar Nygards och Gräss t h, samt Tomtänge och Risvior uppe t v.

Klause. I 1570 års jordebok nämns ”Luckus (Lukas?) Clause”. I Ödegårdslistan från c:a 1580 nämns ”Klauise gaard ij M leye Jordt, som lous fierings mend skatter for” (Klause gård på 2 markelej som Laus fjärdings män skattar för). Inga andra uppgifter finns om Klause, som alltså blev öde mellan 1570 och 1580. Vi vet inte exakt var gården var belägen, men i jordeboken nämns den före ”Peder Hegduer” (Petter Hägdarve) och det innebär att Klause har legat mellan Nygards/Gräss och Hägdarve, således på När idag. Namnet är en kortform av Niklas, det finns bla i Klinte.

Aby (St o L:a?). I Husarbetsboken 1574/77 finns bonden Lauridz Abye (Laurits Aby) med. I skattläggningskartan 1701 finns ingen äga med namnet Aby eller liknande, varför gården inte går att lokalisera. Den måste ha legat vid ett vattendrag. Den nämns efter Hägdarve, vilket tyder på att den låg vid Närsån. På den här tiden hörde jorden fram till Närsån till Lau ur skattehänseende, varför Laurits togs upp som Laubo. Gården kan ha varit delad i St och L:a. När Laurits´ gård försvann är inte känt, men iom att gården inte nämns i Ödegårdslistan, var den ännu kvar 1580, men försvann fort därefter, eftersom den inte nämns i jordeboken 1653.

Bjärges redovisas med två gårdssymboler på Skattläggningskartan 1701. Gården delades troligen i två parter vid 1600-talets mitt och den nya parten, kallad Lilla Bjärges, byggdes inte intill den gamla så som annars brukligt var, utan c:a 600 m söder därom. Iom att parterna låg så långt ifrån varandra, kan detta vara skälet till två gårdssymboler 1701. Men man kan undra varför den nya parten byggdes där den gjorde. Fanns här rester av en gammal gårdsplats, som man bebyggde på nytt? I vissa av dagens byggnader på Lilla Bjärges ingår återanvänd medeltida sten, det finns också ett ovanligt fint hugget brunnslock på gården. Detta kan ev visa på att här funnits medeltida stenbebyggelse.

Om det funnits medeltida stenbyggnader i Lau är tämligen okänt. Det enda tydliga beviset är ruinerna efter prästgården och kastalen, vilket måste ha varit ett imponerande komplex iom att kastalen troligen var Gotlands största. Enligt uppgift skall det ha funnits ett stenhus på Fie. Det har sagts att ruinerna efter ett medeltida stenhus fanns kvar på Hannarve ända fram till 1870, men att de revs ner och att man återanvände stenen, när man byggde de nya manbyggnaderna på Kauparves södra parter vid denna tidpunkt. Möjligen avser uppgifterna om stenhus på Fie och Hannarve samma byggnad iom att gårdarna låg nära varandra.

Den stora manbyggnaden vid Goks är sannolikt byggt på grunderna av ett medeltida stenhus. Här fanns en djup källare under huset med välvda nischer. När manbyggnaden moderniserades på 1960-talet, spettade man ner hela skorstenskomplexet och fyllde källaren med det. Det är annars lite märkligt att Goks haft ett medeltida stenhus, eftersom gården var en av de minsta i socknen 1653, men det var uppenbarligen annorlunda på medeltiden.

Iom att man plöjt upp mycket sten vid Bildstädar och att ägaren på 1200-talet var en av öns mest betrodda personer, kan man anta att gården haft stenbebyggelse. Iom att Botes benämns som hustomt, kan synliga lämningar efter ett stenhus ha bidragit till medvetandet om denna gård. Annars vet vi inte mycket om stenhuslämningar i Lau.

Upplysningar i detta ämne mottas tacksamt av Stefan Haase

(Sidan uppdaterad )