Stränderna och myrarna
(Vinjettbild: Masse Klintberg 1913)


Forna tiders strandåkrar

Förr i tiden var strandmarkerna i Lau av stor betydelse för såväl slåtter som släkestäkt. Runt den gotländska kusten var det vanligt med strandnära åkrar där släke fanns tillgänglig. Men ingenstans på ön fanns det så gott om strandåkrar som på Nyen och Hammaren samt Natvikar vid Lausviken. Smala åkertegar sträckte sig från stranden långt upp på land. Dessa åkertvärar kunde som mest vara 300 m långa men endast 15 m breda. Men dessa värdefulla marker hävdades inte enbart av Lau-bor. I revisionsboken från 1653 kan man se att ett stort antal socknar innehade mark i Natvikar, på Nyen och Hammaren. Det var så avlägsna socknar som Etelhem, Lye, Alskog, Garda och Burs. På Nyens strandåkrar odlades råg och senare även potatis. Enligt Säve hade man redan före strandåkerbruket använt strandens släkevallar vid fiskelägena till odlingstäppor för strandkål och rovor, den gamla gotlandsrovan.

I Lau fanns år 1700 hela 63 tunnland och 22 kannland mark (dvs drygt 31 ha) som tillhörde gårdar i andra socknar. Mest mark hade gårdar i Garda med över 40 tld, därefter Alskog med dryga 10 tld, När med närmare 10 tld åker och Burs med 3 tld.

Gårdarna Bolarve, Tälleby och Petarve i Garda hade större åkerarealer på stränderna i Lau och När än de hade hemma vid sin egna gårdar. Det gällde även gården Heffride i Burs. Det var säkerligen tillgången på släke som var avgörande för att man brukade dessa strandåkrar så långt borta från den egna gården. Man frågar sig hur de från stranden så avlägsna gårdar tillskansat sig rätten till dessa strandmarker. Säve menade att ”allt sådant hade tillkommit genom arvskiften, köp eller gåvor under tider, då penningmedel sällan funnos (Åkerns sagor, s.131).

I enstaka fall kunde strandåkrar vara s.k. frijord eller friåkrar, ibland kallat flytande jord. Sådana finns omnämnda på Nyen och Hammaren i revisionsboken från 1653. De ”kan ha uppstått genom att jord sålts och köparen erhållit den fri från skatt – samtidigt som skatten kunde kvarstå på den tidigare gården”. /Gotländska gårdar och ägor kring år 1700”, s. 134, Jakob Ronsten. 2011/. För Laus del kan man år 1700 finna införskaffad frijord på gården Hallute, som på den tiden räknades till Lau socken. Herr Mag. Oxenwaldt redovisades för att ha köpt hela 11 5/8 tld frijord, förmodligen på Hammaren. I Jordeboken från 1653 framgår annars att även Fie hade köpt resp bytt till sig 3,75 tld frijord.

 
Johan Johansson Mallgars i Alskä, fåisar bäi Nöigärdä” Vid Daustäde söder om Nöigärde. (Foto M.Klintberg 1913)

Även för husbönderna i Lau kunde kunde vägen till stranden vara lång, om än betydligt närmare än för bönder i Etelhem och Lye. Hela 15 av socknens 20 gårdar i Lau hade år 1701 marker nere vid Lausviken. Insprängt mellan deras marker låg smala tväror tillhörande ett flertal gårdar i Garda, Alskog och När. Fie och Sunnkyrke som inte tycks haft någon strandnära mark i Lau hade istället mark på Nyen resp Hammaren.

Räknar man all strandnära mark från Tuten i norr till kronans mark vid Närsån i söder fanns här ca 36 tunnland åker, ca 40 manslätt änge, och någre mindre beteshagar med skogsbränsle. Åkermarken var av skiftande kvalitet, sandig i norr vid Botvide, lerig, ibland med sten och ör, hårdbrukad och sank vid Nygärde, Daustäder och Natvikar medan Wifstäder i söder hade djup svartmylla. På åkermarken odlades såväl korn som råg.

Strandägorna 1701

Norr och strax söder om vägen till Snausarbods fiskeläge, som en gång låg strax söder om ”Nya badplatsen”, hade Smiss, Snausarve och Gumbalde ängesmark till cirka 15 manslätt samt mindre beteshagar. Beteshagarna var avsedda för hästbete och uttag av bränsle.

Nedan för Botvide fanns knappt 2 tld sandig åkermark för korn och råg. Söder därom hade Gumbalde 4 manslätt delvis skogbevuxen ängesmark på Snäckgärdet. Strax norr om nuvarande skjutbanan låg Nygärde och Daustäder, där Bönde, Bjärges, Liffride, Mattsarve och Gumbalde hade över 6 tld åker på ofta djup, lerig och hårdbrukad jord.

Längre söderut hade Anderse och Botels över 3 tld lerig och stenig åker på Nyslätan, följt av 7 smala tväror tillhörande gårdar i Garda. I Norder Natvikar hade Mattsarve, Bönde, Hallbjänns och Hemmor 8 tld lerig och sank åker. I Söder Natvikar fanns 13 smala tväror tillhörande gårdar i Garda och Alskog. Insprängt bland dessa hade Smiss en smal åkeremsa på 1,5 tld med dålig jord brukad till korn.

Söder därom låg Wifstäder där Botels hade god mullrik jord på närmare 7,5 tld åker samt Halsarve som hade ytterligare 1 tld åker.

Längre söderut hade Botvide och Hallsarve ängesmark på hela 18 manslätt mot gränsen till kronans jägarepark som sträckte sig ända till Närsån.

Innanför Wifstäde en bit från stranden ligger åkrar med sandig jord benämnda Strandåker, lämpliga för råg, tillhörande Mattsarve, Hallbjänns och Hallsarve på närmare 6 tld.

I strandkanten längs Lausviken mellan Daustädar och Nyslätan finns små lotter angivna tillhörande gårdarna Bjärges, Hallbjänns, Massarve, Goks, Botvide och Smiss. Det kanske var lotter för släkestäkt. Vid skattläggningen efter revisionen 1653 fick Lau skatta för 660 lass släke. Fyra gårdar i Lau slapp dock betala skatt för släke. Det kan dock jämföras med När som beskattades för hela 3400 lass.

Ivar Moberg beskriver strandåkrarna 1938 i ”Gotland um das Jahr 1700” i översättning av Tryggve Siltberg.

”Strandåkrarna är ett tydligt uttryck för den gotländske bondens urgamla kontakt med havet och har väl uppstått och utvecklats huvudsakligen tack vare de periodiska besöken vid havskusten som ägde rum i samband med olika slags fiske och då man ändamålsenligt kunde fylla ut väntetiden mellan utläggande och upptagande av näten med odlandet av den lätt bearbetade strandgrusmarken. Man bör likväl inte bortse från att den drivande kraften bakom uppkomsten av strandåkrar i första hand är att söka i bristen på användbar och odlingsbar jord i det huvudsakliga odlingsområdet i äldre tider med deras sämre agrar-tekniska möjligheter. Tillgång på tång (”släke”) måste också ha varit bestämmande för tillkomsten av och läget för strandåkrarna.”

 
Skattläggningskartan för Lau, 1701

 
Natvikar i uppförstorad del av Skatttläggningskartan

Strändernas gödsel

P.A.Säve skriver i ”Åkerns sagor”(s.42) att de steniga magra strandåkrarna, som oftast bara består av klappersten ofta gav ”goda rågskördar och det vitaste mjöl”, när de fått släke som gödning. Den fetaste släken bestod av yllå (fjäderslick) medan det vanligaste var autrå (blåstång). Sämre var kräkul (gaffeltång) och tang (sjögräs). Enligt Säve ansåg bönderna släke-dyn vara gårdens bästa egendom, vars tillgångar det lätt uppstod rättsliga tvister om. Strandåkrarna med klappersten var lättodlade. De släppte lätt genom vatten och behövde därför inte dikas. Säden led inte av ogräs på samma sätt som de tyngre lerjordarna. Vid havet var markerna också mindre utsatta för frost. Sådana marker kunde man finna på Nyen och Hammaren.

På Natvikars och Wifstäders flacka strandängar fanns däremot inga klapperstensåkrar, men väl gott om uppodlad åkermark av varierande jordart, dessutom goda slåttermarker.

 
11 slåtterkarlar gick åt till att slå Snausarve Lars Hanssons strandmark. (Foto: M.Klintberg 1908)

Laus ägor på Nyen

Man kan frestas att tro att namnet Nyen står för nya odlingar. Namnen Nylunda, Nybro och Nyudden finner man emellertid på mycket gamla kartor, t ex finns namnet Nybro (Niebro) med redan på 1646 års generalkarta. Någon egentlig nyodling tycks åtminstone inte ha skett sedan 1600-talets mitt.

 
Nöibro 1903. (Foto: M.Klintberg)

Hur länge man har brukat markerna på Nyen och Hammaren är okänt. Där syns inga spår av gamla gårdar eller äldre bebyggelse. Det kan tyckas märkligt med tanke på att det längre fram i tiden blev en attraktiv mark även för gårdar i socknar långt från stranden. Under 1600-talet tycks bruket av strandåkrar gödslade med släke ha tilltagit i omfattning här ute. Det fanns också attraktiv ängesmark i mindre omfattning. Det var inte främst gårdar på När som tycks ha odlat upp marken på Nyen. Det var istället gårdar i ”inlandsocknar” utan egen kust som fann en utkomstmöjlighet genom att köpa upp mark här. Möjligheten att ta upp ny åkermark i hemsocknen kan ha begränsats av tillgången på stallgödsel. Djurhållningen som kunde ge gödsel krävde god tillgång till ängesmark och foder vilket kan ha varit en brist.

Revisionsboken 1653

Några strandåkrar och ängen som köpts av gårdar i Lau finns omnämnda i revisionsboken från år 1653. I den framgår att Fie hade köpt 2 stycken ”flytande jordar” om 3 tunnland åker av Baltsar Smidt år 1638, mark som kallades ”Biärghåckrarna”, liggandes på Stoore Nyen på När, även tillhörande ”siäälestrand”. Fie hade år 1633 likaså köpt av Jönss Höök ett änge, kallat ”Strandrummet”, om 10 mansslätt beläget vid Närs strand. Man kan förmoda att även denna ängesmark låg på Nyen.

Snosarve hade köpt en åker omfattande 1 markelej av Larss Änge – ”een åcker ligglandes uthj Nyen på Näär”.

Lars Olofsson på Hägdarve, som fram till 1770-talet hörde till Lau, brukade en åker på 1 tunnland i Nyen på När ”under bärget”. Han hade tidigare brukat samma jord under Hallute gård där han tidigare bodde. Även Hallute hörde på den tiden till Lau. Marken hade han köpt år 1645 av Jacob Bogs (ev Burcks, Bucks el Bäcks) i Stånga och Peer Robbenarfve i Garda.

Hans Olofsson på Hallute brukade en åker som kallade ”Flijsåcker” på 2 tunnland på ”Stoore Nybiärget” i När en åker som han köpt av Christen Fije i Lau och dessutom 2 tunnland inköpt år 1638 av Anders Romunds i Alskog. Likaså hade han inköpt 3 tunnland åker beläget ”utanför Hammaren” av Olof Ruwier i Alskog år 1615.

Skattläggningen omkring år 1700

Vid skattläggningen omkring år 1700 hade gårdar i de 8 socknarna Garda, Etelhem, Alskog, Stånga, Lye, Burs, Ardre och Lau sammanlagt över 200 tunnland åker och därtill obrukade lindor och ängesmark i När socken. Framför allt var det socknarna Garda, Lye och Alskog som dominerade markinnehavet. De egna gårdarna på När hade själva bara mindre än hälften så mycket åker på Hammaren och Nyen. Gårdar på När brukade dock i gengäld närmare 30 tld åker i Lau.

Gårdarna från Lau tycks inte haft några marker på Hammaren, vilket däremot gårdar i 7 andra socknar hade. Däremot finns på skattläggningskartan från 1717 ägorna för 10 gårdar i Lau markerade på Nyen. Arealen omfattade närmare 20 tld åker och därtill lindor och lite ängesmark. (Lantmäterimyndighetens arkiv 09-NÄR-2, 1717).

Sunnankyrka ett st uti Hammaren 1 tld
Fie i Nyen 2 st åkrar
samt en stor ängsmark
3 3/4 tld
Snosarve ett st åker i Nyen
ett st ängsmark
3 3/8 tld
2 manslätt
Bönde ett st åker i Nyen 1 tld
Husarve 2 st lindor i Nyen  
Anderse åker i Nyen 3 ½ tld
Massarve n åker i Nyen 1 7/8 tld
Hallsarve 2 st åkrar 2 3/8 tld
Gumbalde 2 st lindor  
Koparve en åker i Nyen
ängesmark
7/8 tld

 


1717 års skattläggningskarta över Nyen


Skattläggningskartan 1752

Kartan visar omfattningen av åkrar på Nyen mellan Nyudden i norr och Lillvik i söder. Väster därom låg Nylunda skog som var kronans mark. Åkermarken var grusig och lättodlad och passade bra till råg och hade nära till släkestäkt.

Men inte bara Lau hade ägor på Nyen. Det hade också två gårdar i Ardre, en gård i Burs, sex gårdar i Lye, fyra gårdar i Alskog och hela tio gårdar i Garda med betydande markinnehav.

Men framförallt hade inlandssocknarnas gårdar mark på Hammaren söder om Nyen. Där brukades ca 300 tunnland jord. I synnerhet den lättodlade grusjorden där passade bra till sädesåkrar. Man kunde komma till de attraktiva åkrarna på Nyen och Hammaren via två tillfartsvägar i norr resp söder. Området uppmättes och hägnades gemensamt av markägarna 1710. Stängslingen skedde i norr och väster och tillträde till Hammaren hade man bara via Norra Hammargrind eller Södra Hammargrind. Det fanns på den tiden inga bosättningar ute på Hammaren, men för att få en tillsyn över stängsel och åkrar fanns en avlönad tjänsteman bosatt i en stuga en bit innanför Södra Hammargrind, på nuvarande Rikvides ägor cirka 1500 m väster om Djaupdy. Denne s.k. Hammarvakt såg till stängslingen, vaktade åkrarna och grinden. Han kallades även grindvakt och senare åkervakt.

År 1790 blev prästgårdsmjölnaren Nils Johansson från Rikvide åkervakt. När han dog 1807 tog sonen Johan Nilsson över sysslan. Denne Johan Nilsson gifte sig 1810 med Katarina Andersdotter Brakarl från Lau. Katarina föddes i båtmansstuga på Lau backar 1779 som dotter till kronobåtsman Anders Andersson Brakarl och Maria Pehrsdotter. Johan Nilsson dog 1829 och hustrun Katarina dog som änka 1849.

När laga skiftet hade avslutats 1887 upphörde också sysslan som åkervaktare.

Släketäkten

Släketäkten var synnerligen noga reglerad och släketäktsrätten har levt kvar ända till våra dagar. Släken delades in efter de olika sorternas sjögräs och tång som fanns, men det var blåstången (autrå) som var den helt dominerande och som man eftertraktade. Den samlades ihop längs stränderna av dem som hade släktäktsrätt och var och en lade upp sin andel i s.k. döiar, högar på stranden, där släken skulle ligga och brinna ihop likt stallgödsel. Sen körde man hem släken och spridde ut den på åkrarna.

Hur släkestäkten på Nyen gick till vid förra sekelskiftet är väl dokumenterat genom Masse Klintbergs bilder.

Eftersom man först la upp släken i en hög på land blev det många tunga lyft. Först från sjön upp på land, sedan från land upp till åkrarna och där lyfte man på det tredje gången när man spred ut det för hand.

Strändernas fågelliv

Om man vill vet lite om fågellivet i Lau för 100 år sedan har Fäi-Jakå mycket att berätta. Om sjöfåglarna vid stranden berättar han i ”Snaror u not” (Fran Gard u Gaimald, 1950). Där skildrar han hur laubor och närkar under långa tider har fångat övervintrande dykänder i stora mängder genom att dra ”snaror” under isen vintertid. På 1920-talet rastade här stora flockar av bergänder (velingar och brokvelingar dvs hannar) i Lausviken. I Jakås tidigare ungdom var det mest knipa (veitpenning) och alfågel (kaul) samt lom och skrak. En del fågel skjöts och började därför efter hand bli mer svårfångade.

Om strandfisket finns mer att läsa under rubriken ”Fiske och fiskelägen i Lau” under fliken ”Lau i äldre tider”.

Stranden idag

Den långa Lausviken är en mycket grund havsvik som särskilt under våren och hösten lockar mycket stora flockar av flyttande fåglar. Det är framför allt arktiska vadare, simänder och dykänder som rastar här. Alfågeln och ejdern som tidigare var kustens karaktärsfåglar har minskat kraftigt i antal på senare år. Man tror idag att orsaken är den B-vitaminbrist (thiamin) som också förekommer i musslor som är dessa fåglars viktigaste föda.

Olika arter av gäss, måsar och tärnor uppehåller sig också tillfälligt längs kusten. Rastande tranor gästar strandängarna årligen. Till de ovanligare gästerna hör ägretthäger, myrspov, brushane, mindre sångsvan. Somliga fåglar är vintergäster såsom vigg, bergand och salskrake. Sångsvanar uppträder i stort antal vintertid och sträcker, ihärdigt trumpetande, under dagarna in över Lausmyr och åkrar dagtid för att finna föda.

Bland de rovfåglar som numera ökat i antal finner man havsörn och kungsörn, jaktfalk och pilgrimsfalk. Örnarna har nu etablerat sig som häckande arter i Lau. Brun kärrhök häckar i vassdungarna. Bland andra häckfåglar vid stranden kan man märka gräsand, gravand, skedand, snatterand, stjärtand, bläsand, kricka, grå häger, småskrake, skärfläcka och sydlig kärrsnäppa. På strandängarna häckar tofsvipa, rödbena, större strandpipare, enkelbeckasin, gulärla, lärkor och andra arter. Storspoven har kraftigt minskat i antal under senare år. I buskvegetationen kan man bl.a. få se rosenfink, sävsparv eller lyssna till ovanligare sångare som gräshoppssångare.


Skarpholmen, 2016, bebodd av mellanskarv

Laus holmar, framför allt Skarpholmen, har präglats av invasionen av mellanskarv. Arten etablerade sig där under 1990-talet och nådde en topp år 2008 i antalet häckande par. Idag finns en vikande tendens i antalet häckningar, men skarven ses ännu i stort antal längs hela kustområdet. Minskningen kan hänga samman med ökningen av havsörn längs kusten. Skarven konkurrerar om fisken för det strandnära fisket. Konkurrerar gör även gråsälen som numera uppehåller sig ända in i Lausviken. (se artikeln om Laus Holmar)

Lausvikens strandmiljö idag

Från att vara en viktig naturresurs har släken idag blivit mest till besvär för alla de badgäster som besöker stranden i Lausviken. Blåstången har blivit allt ovanligare och ersatts av grönslick och andra alger. Lau Strandförening, som bildades 2016, har gjort stora insatser för att hålla stranden öppen och fri från släke till förmån för det rörliga friluftslivet och till badgästernas fromma.

Ulf Smedberg, Ekeby, rensar stranden från släke. Johan Ljunggren, Per Ljunggren, Gertrud Karlsson och Lasse Ljunggren tar upp släke vid badstranden.

Genom stöd från Leader Gotland och Länstyrelsen har strandföreningen ansvarat för röjning av sly och vass. Dessutom har man öppnat upp för kontakten mellan strandängarnas våtmarker och havet, restaurerat Tutenån på en sträcka av ca 500 m och förbättrat skyddszonerna för gädda och öringens lekplatser uppströms ån. Målet är att minska igenväxning och närsaltsbelastningen i viken.

För att hålla Lausvikens strandängar öppna utgår numera EU-bidrag för att upprätthålla betet. Markerna betas nu av lamm i norr och i övrigt av nöt längs stranden ända ner till Närkån.

 
Dan Dotes kvigor på strandbete

Fågellivet vid Lausviken är av stort riksintresse. Många ornitologer från hela landet söker sig hit, framförallt under fågelsträckningstider vår och höst. På strandängen nära havet strax norr om Närkåns mynning har ett fågeltorn uppförts med stöd av Länsstyrelsen.

På strandängarna hittar man idag orkidéer som Adam och Eva, göknycklar, krutbrännare, johannesnycklar mm. Bland andra ovanligare arter växer här gökblomster, majviva, sandviol, smultronklöver, loppstarr, åkermadd och östkustarv.

 
Göknycklar vid Tuten

Genom landhöjningen under de senaste århundraden har kustlinjen i Lausviken förändrats. Fiskeläget vid Snausarve t.ex. ligger nu långt från vattnet. Men med befarade klimatförändringar under 2000-talet, kan havsnivån förväntas stiga. SMHI:s prognoser för detta århundrade är att strandlinjen i Lausviken kommer att flyttas ett par hundra meter in över land. Det betyder att all strandmark öster om nuvarande strandväg kommer sättas under vatten. Vintern 2017 kom detta att tillfälligt ske vid några enstaka dagar av extremt högvatten.

Myrarna

Markanvändning år 1700. Gotlands Flora, Band 1, s.47 (2016)
Förr i tiden var naturen i Lau i hög grad präglat av myrmarkerna och träsken, liksom den var på stor del av Gotland. Våtmarkerna utgjorde hela 16 % av öns yta på 1700-talet. Det var innan de stora utdikningarna för drygt hundra år sedan. Även om landshövdingen Segebaden redan på 1760-talet hade argumenterat för utdikningar dröjde det mer än hundra år innan utdikningar kom igång på allvar. Engelsmannen Georg Stephens och senare handelsmannen E I Grubb hade påbörjat dikningsföretag redan vid 1800-talets början, dock utan någon större framgång. År 1845 bildades Gotländska Myrodlingsbolaget som började dika myrarna i Rone, Ellinghem och Martebo. Men myrodlingarna gav efter kortare brukningstid allt lägre skördar på grund av den snabba utarmningen av jordarna, varför intresset för myrodlingar och ytterligare utdikningar svalnade. Egentligen var det först när handelsgödsel började användas på 1880-talet som utdikningarna började skjuta fart under 1890-talet. Den snabba befolkningsökningen under 1800-talets slut hade kraftigt ökat efterfrågan på produktiv jordbruksmark. Den svenska staten stimulerade också utdikningarna genom frikostiga lån och bidrag.

Av de ursprungliga 30 000 ha myrmark är numera 18 600 ha uppodlat.

De som var drivande för att dika ut Laus myr var i första hand markägare i Lye och Burs. Före utdikningen var hela myrarealen närmare 3000 tunnland om man räknar in de omgivande sanka markerna. Knappt hälften av myrmarken låg i Lau socken.

(Om utdikningnarna i Lau på 1890-talet och Lau gård kan man läsa i en separat artikel.)

Myrar och träsk i Lau

Före utdikningarna utgjorde Laus myr med sina träsk ett gränsområde mellan socknarna När, Burs och Lye. Sockengränsen gick rakt igenom myren. Inom Lau socken låg de större träsken Landträsk och Sumpträsk i öster. Längre västerut låg det mindre Koträsk.

Förr var träsken av betydelse i folkhushållet genom det fjällfiske som bedrevs där. Det kunde vara sötvattensfisk som gädda, ål, lake, abborre och mört bl.a. Att fjällfisket förr var omfattande framgår av att för hundra år sedan salufördes årligen cirka 50 ton fjällfisk på Gotland. Det motsvarade ungefär mängden av fångad flundra i havet.

(Se artikeln ”Fiske och fiskelägen i Lau”.)

Vid skattläggningen 1701 (1745) noterades vilka gårdar som hade fiskerättigheter i träsken. Botels hade fiske i alla tre träsken. Bönde hade fiske i Landträsk, medan Gannor hade fiske i Sumpträsk och Liffride i Koträsk .

Fjällfiske förekom också i Närsån som avvattnade myren och träsken ut till Östersjön. Där hade också gårdar fiskrättigheter på strategiska platser, tex Koparve vid ”Lillegyhl”, Fie vid Qvarnhagen. Sunnkyrke fick fiska vid ”Hallute åker” och ”Alfvare äng”. Även Gannor och Botels hade fiskerättigheter i ån.

Myrmarkernas största ekonomiska värde var förmodligen deras tillgång på starr och ag. Starrmarkerna slogs till ”grovfoder” för djuren och agen utgjorde det viktigaste taktäckningsmaterialet förr i tiden. Både på Eksmyr och på Lausmyr bedrevs slåtter 1701. En tredje myr var Lysmyr på Bjärges marker. Men det verkar som den låg outnyttjad 1701.

Gårdarna Bönde, Koparve och Botels hade sina starrslåttermarker på Lausmyr, medan

Eksmyr huvudsakligen tycktes vara nyttjad till agtäkt. Vid skattläggningen 1701 betecknades agen som ”tekkefoder”. Långt ifrån alla gårdar tycks emellertid haft egna agtäkter. Gårdarna Bjärges, Hallbjäns, Mattsarve, Snausarve, Botvide och Hallsarve tog sin ag på Eksmyr, medan gårdarna Bjärges, Smiss, Kauparve, Fie, Botels och Liffride hade agtäkt på Lausmyr. För de sju gårdarna Gumbalde, Gooks, Sunnkyrke, Gannor, Hemmor, Anderse och Husarve fanns varken egen ag eller myrslåttermark att tillgå enligt 1653 års revisionsbok resp 1745 års skattläggning.

Revisionsboken 1653 1701 (skattläggning 1745)
Bönde hade starr till 8 manslätt men ingen ag. 7 lass starr (2 – 7 tld) ingen ag
Bjärges hade ag i Eksmyr och Lausmyr men ingen starr. ag i Eksmyr
Hallbjäns hade enbart ag i Eksmyr. ag i Eksmyr
Mattsarve hade enbart ag i Eksmyr. ag i Eksmyr
Gumbalde saknade ag och starr
Snausarve ag i Eksmyr ag i Eksmyr
Gooks saknade ag och starr
Botvide hade ag i Eksmyr ag i Eksmyr
Smiss hade ag i Lausmyr ag i Lausmyr
Hallsarve hade ag i Eksmyr ag i Eksmyr
Kauparve ag i Lausmyr ag och starr i Lausmyr
Fie saknade ag och starr ag i Lausmyr
Sunnkyrke saknade ag och starr
Gannor hade starr till 1 manslätt
Botels hade starr till 12 manslätt samt ag i Lausmyr starr i Lausmyr
Hemmor saknade ag och starr
Liffride hade ag i Lausmyr ag i Lausmyr
Anderse saknade ag och starr
Husarve saknade ag och starr
   

Att agen har haft stor betydelse för de gotländska bönderna i forna tider framgår genom att den omnämns redan i den medeltida Gutalagen, där agtäkten var reglerad. Under sin gotländska resa (1741) skrev Linné: ”Folket täkte med denna Aghen de mäste sina Ladugårds Tak; de slå af honom med Lia emellan Midsommar och Ols-Mässa (29 juli), då han lägges liksom i Band otorkad tilsamman, utan att man bryr sig om, hwilken ända sitter ut; Taken som här af blifwa lagda äro både bättre och tätare än af halm.”.

Den i myrarna och träskens utkanter växande agen är beroende av god tillgång på vatten, även under sommaren. Agen klarar en näringsfattig miljö, men kan konkurreras ut av vass om näringstillgången av fosfor och kväve blir för stor. Idag finns bara spillror kvar av agbestånden.

På den utdikade myren odlades nya grödor såsom sockerbetor och raps. Sockerbetsodlingen startade i Lau redan redan 1892. Betorna som skulle till sockerbruket i Roma, kördes till att börja med till Stånga järnvägsstation för vidare transport med tåg. Men eftersom det var långt till järnvägen kom transporterna fr.o.m. 1946 att istället ske med lastbil genom Sockerbolagets försorg. Under1940- och 50-talet odlades mycket hampa. Den levererades till hampfabriken vid Kopparsvik i Visby.

 
Skupar av hampa, vid Gannor, på Lausmyr. Myren översvämmad hösten 1952

Idag (2017) odlas potatis, morötter, oljeväxter och majs på Lausmyr.

(Sidan uppdaterad: 2021-03-28)