När jag kommit ut på fritt vatten, lägger jag ner roret
och halar hem på skoten tills jag ligger för halv vind,
och styr söderut längs de orangeröda Lausholmarna,
som badar i det ultramarinblå vatttnet,
bärande alskogsböndernas boskap på sina ryggar.”
/ur ”Utsikt från Bringsarve”, David Ahlqvist 1952/

1.  Om Laus Holmar

Utanför Lausviken ligger tre holmar som under århundranden nyttjats till bete av bönder i de närmaste strandsocknarna. Storholmen som är störst med sina 40 ha betas ännu, medan Gräsholmen på 14 ha och Skarpholmen på endast 5,5 ha inte längre härbergerar några betesdjur.

1981 avsattes de tre holmarna med ett omgivande vattenområde på ca 520 ha som naturreservat. Naturvårdsverket lät bygga en ny brygga på Storholmen 1982. Bryggan har under 2018 förnyats genom ett arbetslag lett av Göran ”Hemman” Larsson, ordf i Tutens fiskelägesförening. Projektet har skett på uppdrag och bekostnad av Länsstyrelsen. Angöring och landstigning på ön har nu underlättats. Det främsta syftet med reservatsbildningen var att skydda de vitkindade gässen som sedan 1971 har häckat på holmarna. De ökade antalet gäss medförde att Storholmen 1986 var så avbetat att det inte längre lönade sig att föra djur ut på bete. (Se artikeln om de vitkindade gässen.) Storholmen, Laus holmar 1:1, är uppdelad i 12 lotter med ägare i Lau, Alskog, Ardre, När och Visby. De tre holmarna räknas idag till Alskog församling. (1987 års topografiska karta)

Gräsholmen och Skarpholmen, Laus holmar 1:2, är idag i statlig ägo, sedan de förvärvades av kronan genom Domänverket 1947. Sedan 1966 utgör de ett fågelskyddsområde inom ramen för den internationella våtmarkskonvention (Convention of Wetlands). Avsikten var att även Storholmen och fler holmar längs Gotlands östra kust skulle inlösas för att utgöra ett skydd för de sträckande vitkindade gässen. Så blev inte fallet.

Skarpholmen har använts förr i tiden vid jakt och fiske och här har funnits bodar. Det sägs att den enda kvarvarande gamla bulboden vid Tutens fiskeläge ursprungligen har stått på Skarpholmen. Vid förra sekelskiftet byggdes här en jaktstuga bestående av ett rum med två britsar samt ett kök. Till stugan byggdes också ett par förvaringsbodar och en liten källare.

Numera är Skarpholmen sedan år 2000 upplåtet till Lau Hembygdsförening och Tutens fiskelägesförening genom ett nyttjanderättsavtal. Avtalet innebär att bryggan, jaktstugan och övriga byggnader skall bevaras för sitt kulturhistoriska värde. Underhållet av byggnaderna, bryggan och årlig städning av holmarna sköts av Lau Hembygdsförening mot ersättning från länsstyrelsen.

På Skarpholmen har funnits en brygga som har varit svårt ansatt av väder och vind, när storm eller drivis legat på. Genom hembygdsföreningens och fiskelägesföreningens försorg gjordes år 2009 ett omfattande arbete för att få en bättre brygga till stånd. En grävmaskin drogs ut på en pråm, sjöbotten där byggan skulle stå grävdes ren, stål borrades fast i berget, cementringar gjöts fast och broläggning monterades på. Arbetet utfördes ideellt av föreningsmedlemmar medan kostnader för material, maskiner mm betalades av Länsstyrelsen.

På Skarpholmens västra strand finns fantastiska krinoidéer, fossila sjöliljestjälkar i klinten.

Storholmen nyttjades förr som slåttermark. Höet fraktades i land på en stor pråm dragen av seglande små fiskebåtar. När höet var i land, fyllde man pråmen med betesdjur och seglade eller rodde ut dem till Storholmen. Där fick de gå och beta tills de togs hem framåt höstkanten. Idag slås inte Storholmen, men den betas med lamm. Pråmen finns ännu kvar i ett särskilt pråmmuseum på Ljugarn.


Höet som bärgats på Laus holmar och förts iland och upplägges i lika stora lotter och utlottas bland delägarna, som nu är i färd med hemkörning av “lotterna “.. Foto: Länsjägmästare Ragnar Melin 1912.

Länsstyrelsen utdelar också det särskilda EU-stöd som utgår till öar och holmar för det fortsatta betet på Storholmen i tanke att gräsvegetationen ska kunna gynna häckningbetingelserna för främst vitkindade gäss. För detta har ett skötselavtal med markägarna upprättats. Häckande vitkindade gäss är annars numera främst hotade av det stora antalet havsörnar längs kusten.

Det förekommer inte längre någon slåtter på Storholmen, men holmen betades ända fram till 1986 av nötkreatur. Och det var ännu på 80-talet ett sevärt spektakel att få se alla kvigorna lastas på pråmen för färden ut till Storholmen. Bilderna nedan är tagna 1983(?).

Sedan 1990 betas Storholmen av lamm.

I synnerhet miljön på Skarpholmen har under senare år påverkats av det stora beståndet av häckande mellanskarv, som tagit död på de flesta oxlar och tallar på ön. De har nu i hög grad kommit att sätta sin prägel på både växtlivet och fågellivet på ön. På Skarpholmen häckar skarv sedan 1995 och har sedan dess ökat till flera tusen bon år 2008. Därefter kan man se en gradvis tillbakagång av häckande skarv på holmarna liksom på övriga Gotland. 2016 häckade 2789 par på Laus holmar, vilket är en tydlig minskning från föregående år.

Storholmens markägare
var 2010 fördelade på 12 lotter. De två lotter som har markägare i Lau är knutna till de båda Smiss-parterna. Sex lotter hör hemma i Alskog, en lott i Ardre, en i När och två i Visby.

Tillbaka till Innehåll

2.  Laus Holmar förr

Holmarnas historia
På 1646 års karta förekommer namnen Lougarsholm resp Lowesholmar som beteckning för Laus holmar. Ljugarn skrivs på samma karta med namnet Lougardshamn och på ännu äldre kartor Laugarn.

Ägandeförhållanden på holmarna i äldre tider är något oklar. I revisionsboken för Gotland, sudertredingen, från 1653, finns holmarna omnämnda. Där antyds att holmarna tillhörde kronan och användes till hästbete.

”Här i tinget (Garde ting) äre 3 stycken hollmar belägne, hwilcka dommaren brukar till hästebete och gifwer dheraf åhrligen 9 m. sölf:rmtt effter hennes Kongl. Maijt:tts honom gifne breef:”

Vid skattläggningen omkring 1700 finns holmarna beskrivna för Alskog, Ardre och När socknar, men inte för Lau, i lantmäterimyndighetens och lantmäteristyrelsens handlingar. Det framgår dock inte vilka gårdar som kunde vara markägare eller vilka gårdar som nyttjade holmarna till djurbete. Av handlingarna framgår ändå att alla tre holmarna sedan århundraden har betats av såväl hästar som nöt och lamm.

Uppgifter från lantmäterihandlingarna för respektive socken, beskriver holmarnas användning.

Alskog
Vid geometrisk avmätning på 1600-talet är angivet att Gräsholmen kan föda 12 stora kreatur sommartid, att Skarpholmen ”har magert mulbete och kan föda 10 får och att Lau Stora Holme är obeväxt och utan skog, men kan föda 30 stora kreatur”. Vid Storholmens norra strand står också angivet ”kute-fiske”. Medan för södra sidan har noterats ”notfiske”. På Skarpholmens södra udde fanns två fiskebodar utmarkerade. Storholmens södra del är avsnört vid högvatten och kallas då Lilla Holmen.

/Ur Lantmäterimyndighetens Arkiv, Alskog, 09-ALS-3a, Geometrisk avmätning 1600/

När
För skattläggningen i När har för 1717 års karta Lau holmar beskrivits som en tillgång för bete:

Storholmen är en god holme, gräsbeväxt så att gräset står upp till knäna och kan föda 30 á 40 kor
Skarpholm äger inget värde medan Gräsholm kan föda 8 stora boskap.

/Ur Lantmäterimyndighetens Arkiv, När, 09-NÄR-2, Karta 1717 (s 3)./

Ardre
För Ardre socken finns holmarna, och framför allt reven och farlederna till Ljugarn beskrivna i samband med skattläggningen på karta från 1726.

  • Holmarna benämns här Stora Lausholm, Gräsholm resp Skarpholm.
  • Ljugarn skrivs Liaugarn.
  • På kartan finns farlederna och följande rev tydligt markerade,
    Bara Hällar mellan Storholmen och Nabben,
    Walvet, nordost om Gräsholmen,
    grundet Uthjelm i nord-sydlig sträckning från Grynge
    Båtsmansrev mellan Gräsholmen och Storholmen
    Kalgrund västerut från Skarpholmen

 

Inget sägs dock här om holmarnas värde som betesmark.


/Ur Lantmäteristyrelsens arkiv, Ardre socken, Karta 1726/

Lau
I lantmäterhandlingarna finns inget att hämta om holmarna. Det förekommer dock i husförhörslängderna för Lau socken 1813-21 en anmärkning om att Laus Holmar tillhör assessor Dubbe (s.221). I Boken om Lau sägs att holmarna ännu 1830 ägdes av Dubbe men senare övergick i Häggs ägo.

Bärhäll
Cirka 1,5 km öster om Nabbu och 5-600 m sydväst om Storholmen ligger Bara Hällar, eller Bärhäll, som det kallas i Lantmäterimyndighetens kronoholmsutredning från 1998. Grundet beskrivs där som ett med Storholmen sammanhängande grund, som ligger ”helt i sjöskvalpet” ibland över och ibland under vattenytan beroende på vattenståndet. Mellan Bärhäll och Storholmen uppges vattenståndet variera mellan 20 cm och 1 meter. Lantmäterimyndigheten bedömde därför Bärhäll vara en del av Storholmen, registerfastigheten Laus holmar 1.1, och därför inte heller en staten tillhörig kronoholme. Mellan Bärhäll och Nabbu finns en segelränna med ett redovisat djup på 3-4 meter.

Tillbaka till Innehåll

3.  Holmarna under senare tid

Under 1800-talet är det tydligt att holmarna nyttjades mer omfattande till bete och slåtter.

För att kunna ta hem höskörden från holmarna bildades 1860 det s.k Holmbolaget av 17 gårdsägare i Alskog. Bolaget inköpte för 10 052 Rd Bco (?) holmarna. Under 1860-talet skördades i genomsnitt ca 100 häckar hö på de tre holmarna, varav ca 80 häckar från Storholmens 80 tunnland. Dessutom arrenderades marken ut till gårdarna från inte mindre än 20 socknar för bete till oxar, kor och hästar. Bönder i gårdar från så avlägsna socknar som Linde, Vänge och Roma kom till Ljugarn för att ge sina oxar och hästar bete på holmarna. På 1890-talet hände det t.o.m. att hästar från Visby, Barlingbo, Endre och Dalhem fick sitt sommarbete där.

Som mest betades holmarna 1867 av 41 oxar, 30 hästar och 14 kor, dvs 85 djur. Tio år senare fastställdes att betet skulle begränsas till 40 kreatur på Storholmen, 16 st på Gräsholmen och 4 st på Skarpholmen. På 1910-talet började också holmarna nyttjas till lammbete. Man släppte ut lammen för höstbete när de större kreaturen togs hem. Holmarna betades från augusti till mitten av oktober. Betesinkomsterna till Holmbolaget på 1860-talet var stora, 300 – 500 Rd (i dagens penningvärde cirka 30-50 000 kr) och fördelades till de 17 delägarnas 20 lotter. Man byggde en bod på Storholmen 1890, som var ett år med ovanligt god höskörd hela 160 häckar hö.

På 1890-talet betalade Lau ett arrende för Skarpholmsboden liksom 20 kr/år för rätten till fiskevattnet. På 1880-talet började man också värna om naturskyddet, genom att man införde förbud mot att skada eller förstöra fåglar och deras ägg under höbärgningen.

Det byggdes också fyra pråmar efter hand för transporterna av kreatur och hö till Ljugarn från holmarna till bolagets alla ägare i Alskog. Den fjärde och siste pråmen finns ännu bevarad i Pråmboden vid fiskehamnen i Ljugarn. Pråm och pråmbod ägs och underhålls fortfarande av Holmbolaget som sevärda museiföremål.

Vid 1901 års laga skifte för Alskog blev Laus Holmar uppdelat i 20 lotter fördelade på 24 olika ägare./Lantmäteristyrelsens arkiv, Alskog socken, Laga skifte 1901, s.25/

Den mycket regniga sommaren 1907 blev den ”svåraste i mannamine” som det står i räkenskapsboken. Allt hö fördärvades och det tog tre veckor att föra det i land med fyra pråmar. Omedelbart därefter (den 13 augusti) fördes kreaturen ut och fick avnjuta en fin höst i vackert väder ända tills dessa fördes iland den 10 och 11 oktober.

För jakträtten på holmarna betalade Herr Edvard Odin 10 kr/ år vid seklets början och fr.o.m 1909 delade han jakträtten med notarie Åberg för 15 kr. Samma år erhöll Bolaget en bärgarlön på 400 kr för det danska skeppet ”Laura” som fastnat på Storholmsrevet.

1920 tycks hyrd motorbåt ha använts för första gången till kreaturstransport. Efter skiftet kom Holmbolaget att äga holmarna, men Skarpholmen och Gräsholmen försåldes så småningom till ordförande i Holmbolaget (1927), hovrättsnotarien Fredrik Åberg (1878-1955), som i sin tur sålde dem 1947 till det statliga Domänverket för 10 000 kr. Möjligen sålde han öarna, på grund av att han inte hade några barn som kunde överta dem.

Ännu på 1940-talet hade Holmbolaget stora intäkter för betet på holmarna, omkring 1400 kr/år som 2017 motsvarar ca 30 000 kr.

Notarie Åberg åkte ut till holmarna för för att jaga änder och gäss, fiska och äta god mat i goda vänners lag. De övernattade i den jaktstuga som ännu står kvar. Under fågeljakten fördelade sig gubbarna på de tre holmarna under sen eftermiddag för en kvällsjakt. Dessutom upprepade de proceduren tidigt på morgonen för att passa på morgonsträcket. Gubbarna såg alltid till att ha gott om mat och dryck med sig för de roade sig säkert hjärtligt på holmarna. /GT 1992-08-21/

Under stor del av 1900-talet kom Storholmen att användas till bete och slåtter. Men på Skarpholmen betade då endast lamm och på Gräsholmen släpptes ungtjurar.

Fridolf Larsson, Hallsarve 1:10, har gett en levande beskrivning av den slåtter på holmarna vid 1900-talets början, som han själv upplevt. Fridolf var byggnadssnickare och bodde på Hallsarve. Hans berättelse är hämtad från ”Boken om Lau”, s.370-72.

Slåttergille på Lausholmar.

De så kallade Lausholmar ägdes och nyttjades av ett tjugotal lantbrukare i Alskog och Ardre socknar under en längre tid för höslåtter och bete för djur. Numera efter olika förändringar nyttjas dessa holmar endast för bete. Som det skulle mycket manligt folk för detta omfattande arbete, så måste dessa insocknes lottägare söka utsocknes efter arabetskraft. Som varande gammal Laubo så var författaren av denna skildring även med i flera år att utföra detta arbete. Vi får gå tillbaka i tiden till detta sekels början, och de minnen och hågkomster, som jag här kan berätta är följande.

Slåttern tog sin början i senare hälften av juli månad och utfördes av omkring 70 man utvalda slåtterkarlar. Det utsågs två förmän varje år för två grupper, 35 man i varje, på Lau Storholme, det är nämligen två mindre holmar, Gräsholmen och Skarpholmen. På Storholmen finns det en höjdplatå, som delar holmen i två delar. Det var allmän praxis, att det slåtterlag, som detta år arbetade på ena halvan skulle nästa år ha den andra. Förberedelsen till detta arbete var rätt så omfattande: För det första krävdes det av de respektive husmödrar att ordna till en riklig och god matsäck, och för bonden att ha ett bra lager av öl och brännvin. På den punkten kan jag intyga, att för de arbetsgivare, jag arbetade, var det ingen anmärkning.

Aftonen före slåtterns början inskeppade vi oss i båtar, s.k. storbåtar, med liar, örven, mat och kläder från Ljugarn till Storholmens brygga och övernattade i en s.k. materielbod. Klockan tre på morgonen tog slåttern sin början, för att ha en omgång klar till frukost. Tilläggas kan, att den som saknade jämna tag i sitt slag med sin lie, var ur spelet, för det skulle gå undan, om det skulle klaras på dagen. Storholmen är på 80 tunnland, så det blev ett drygt tunnland per man. Det var ett hårt arbete, men det var härligt och roligt i den friska havsluften, matfrisk blev man. Det var nu i korta drag om slåttern.

Efter några dagar, då höet var torrt, skulle det räfsas ihop, och då skulle det ännu mer folk till. Då måste det till en hel massa kvinnlig hjälp. En sådan dag var det inte många personer hemma i socknen. Det var ett rörligt liv på Ljugarns brygga, när långt över hundratalet män och kvinnor med hela buntar med handräfsor, mat och kläder, stuvades ombord på båtarna. Hände det, att det blåste en sådan dag, var nog överfarten till holmen besvärlig för många kvinnliga passagerare. Det blev stt ”mata simpor” som det heter.

Det var många roliga poänger ibland. Jag kommer ihåg, några flickor, som skulle ta ett bad under middagsrasten på ”Holmen”. Men hade inte några spjuvrar gömt kläderna, och där sprang de nakna ”evorna” och letade bakom några stora stenar, det var ju inga baddräkter vanliga på den tiden. Till sist fick de dock sina kläder. Ja, då hade pojkarna roligt!


När då höet var räfsat och stackat, blev det om några dagar att tänka på att få höet hem. Det tredje momentet, den s.k. höförningen, gick till på det viset, att lottägarna hade en stor pråm, som lastade såväl hö som kreatur. Efter slåttern fördes kreatur på bete. Av lottägarna utsågs en ordförande, som varje år skulle leda arbetet av 20 man lika med en man på lott. På utsatt dag av honom gjordes pråmen klar för höföring och så 4 storbåtar med 3 man i varje, med omkring en 30 meters grov tross mellan varje båt. I pråmen togs ombord 2 par hästar till att på ”Holmen” köra ned höet till bryggan. Det vill påpekas, att det fanns inga motorer, utan det var männens armar, som med åror fick bogsera den stora pråmen. Lastningen gick till så att höet på holmen kördes ner till bryggan 22 häckar hö, som när lasten lossats i Ljugarn skulle bli 20 lass som packades av 2 därtill utvalda karlar. Det vill säga ett lass per lott. Det var ett hårt arbete med höförningen, från bryggan skulle höet bäras ombord med så kallad bårar, två långa stakar sammankopplade med tåg.

Det hade en gång, jag minns, nära hänt en olycka, det var en18 års yngling från Ardre, ”Jakob”hette han visst, han och en hans kamrat skulle gå ombord på pråmen med en bår hö, men av någon anledning trampande han miste och kom ned mellan bryggan och pråmen, men av en slump blev han räddad av en av de äldre, som arbetade. Jag vill minnas, att det var Janne Viberg från Ljugarn, en kraftig man, som just i samma ögonblick såg den tråkiga händelsen, omedelbart böjde sig ned och fick tag i båda öronen på mannen. Jo det var både roligt och sorgligt, för mannen var rätt stor och tung, för skinnet ville brista vid öronroten, men det var, som räddaren sade, ”Hade du inte haft så stora öron, och jag inte så goda fingrar, så vet Gud hur det hade gått”.

Det var jobbigt många gånger för oss i båtarna att bogsera den fullastade pråmen, det blev blåsor i händerna och trötta armar att sitta vid årorna tills vi hann till Ljugarn. Ibland kunde vi nyttja segel, och det var en lättnad. När vi kom i land, så hade vi mycket roligt också. Vi kom som regel i hamn på kvällen, och när vi förtöjt pråmen och fått ordna litet med varje så togs det mången dans på Ljugarns brygga, för det var så gott som varje kväll dans av turister, och det satte upp humöret på oss högastar.

Det hände ett år, att det blev så mycket hö, att det blev ett lass till övers på alla tjugo lotter. Det gick till röstning och det skulle säljas och köpas vin för, som fanns hos handlanden på Ljugarn. Det blev 20 kr, rätt så mycket vin efter 1:50 kr litern. Vi skulle skaffa flaskor i gamla strandbodar, somliga vita och somliga bruna, de bruna var det ej gott att se om de var rena, så det hände att två flaskor var fulla med tvestjärtar, på gotländska ”kryckor”. Det vinet ville ju ingen ha, men då minns jag en gammal smed med ett stort yvigt skägg. ”Vill ni inte ha vinet, sorkar”, sa han, ”så tar jag det”, och så vek han upp sitt yviga skägg över glaset med vinet, och då fastnade tvestjärtarna i det så att vinet kom rent och”destillerat” in i hans strupe, honom till välbehag och oss andra till ett roligt nöje.

Det kunde vara mycket mera att tillägga om roliga episoder under dessa dagar, tider som aldrig kommer igen, men det sagda kan dock giva en inblick i hur folk fick arbeta både i med- och motgång, men dock nöjda med sin lott, hårt arbete och litet betalt.

Vid holmarna har också fiske bedrivits. Man satte strömmingsgarn, drog not efter fjällfisk, kastade torskanglar och ljustrade ål till bloss. Även jakten på sjöfågel var betydande. Med vettar jagade man alfågel och andra änder och på vårarna kunde man plocka måsägg.


Möte på Storholmen 1951. Erik Karlsson, okänd, Stig Dotes Jakobsson, Doris Jakobsson, okänd, okänd.

Holmbolagets olycksaliga 100 års-firande
”Vid det vanliga höstsammanträdet med holmbolaget som hölls hölls vid Arvid Jacobsson Utalskog den 30 nov 1962 beslöts att fira en liten familjeträff med bolagets familjer under december månad på grund av att bolaget ägt Laus holmar i jämt 100 år. Gunnar Olsson från Västkinde som har varit och filmat en del vid ut- och ilandföringen av djuren skulle ombes att komma och visa filmen.

Vid hemförningen av djuren den 1 oktober 1962 inträffade ett missöde, pråmen med ett 20-tal kvigor gick på grund vid Skarpholmen, det var nämligen tät dimma vid tillfället. Grundstötningen inträffade vid ½ 12-tiden på förmiddagen och kom ej loss förrän vid 10-tiden följande dag, tur i oturen var det vackra och lugna väder som rådde vid tillfället. Det diskuterades livligt ombord hur man skulle komma loss. Livräddningskryssaren Östergarn rekvirerades till sist men kunde ej komma så nära att han kunde dra loss dem, det var nämligen alltför grunt för en så stor båt. Så fick ”Östergarn” fara till Gammelgarn för att hämta en annan pråm så att djuren kunde lämpas över i den pråmen så att djurpråmen då blev lättare och kunde till sist komma loss, en lättnad för både folk och djuren som stått packade så lång tid. Så på kvällen den andra dagen kunde dem som varit med om haveriet, även de hemmavarande, vara glada och tacksamma att det gick som det gick, och så få vila ut efter en så ansträngande och ovanlig holmförning”

/Ur Holmbolagets räkenskapsbok/

Tillbaka till Innehåll

4.  Fyren på Storholmen

På Storholmen uppfördes en fyr 1945 i form av ett 7 m högt betongtorn med åttkantig lanternin. Fyren har fått namnet Storholms-Annicke efter namnet på den tidigare båken, som såg ut som en stor dam med kjol ner till marken. Lau hembygdsförening förvärvade fyren av Sjöfartsverket år 2008, eftersom de ville ta bort den. Den är också viktig för det strandnära fisket och fritidsbåtlivet genom att den blinkar. Rent känslomässigt är den också av betydelse, den tillhör vår miljö. Fyren har ett stort kulturhistoriska värde. Den är byggd på en gammal kummel, ett sjömärke. År 2005 installerades en solpanel på fyrens altan för fyrens automatisering.

Om slåttern på holmarna finns att läsa i

  • ”Slåttergille på Lausholmar” ur Boken om Lau s. 370-72
  • ”Den ljusa udden. Ljugarn under 100 år” av Bo Hallin s. 68-69.

 

Tillbaka till Innehåll

Text: Gunnar Mannervik 2018

(Sidan uppdaterad: 2021-03-28)