Lau socken

Lau betyder öppen betad strandmark. Under stenåldern var Lau en långsmal ö och lauborna bodde på insidan av öns uddar. Ett sund skilde Lau-ön från Gotland. Under bronsåldern sjönk vattnet och där sundet var som smalast spolades det upp en bred sandbank. Lauborna blev fler och bosatte sig både på insidan av ön och längs med sandbanken. Banken blev den första landförbindelsen med Gotland och här kom den första vägen. Banken är det vi kallar Lausböin idag och vägen är den som går från Lau kyrka till Garde.

Där vägen kom upp på den forna ön, utvecklades ett sockencentrum. Det var ungefär lika långt åt Lau sockens alla håll och härifrån grenade socknens vägar ut sig. Här var det högt med utsikt över bygden, det var torrt och det fanns tillgång till vatten i sluttningen mot Lausböin. Här bör också byggnader för forntida gudstjänster och kommunala möten ha legat. Platsen alldeles väster om dagens kyrkogård heter Stavgard, ett vanligt namn på en samlingsplats före kristen tid.

Under äldre järnåldern, alldeles i början av vår tideräkning, kunde man tack vare järnet göra redskap och verktyg, med vilka man klarade av att bearbeta tunga lerjordar och steniga marker. Det gjorde att bebyggelsen spred sig och gårdar etablerades över resten av Lau och vi fick ungefär det bebyggelsemönster som vi kan se än idag. Det har dock funnits fler gårdar än nu, några försvann troligen vid den justinianska pesten på 500-talet, en del försvann vid digerdöden 1350, andra vid en okänd lågkonjunktur på 1580-talet, se artikeln om ”Försvunna gårdar i Lau” här på hemsidan. Gårdarna hade få och små åkrar, bara några tunnland, men mera änge och vidlyftiga beten i hagar och skogar, för boskapsskötseln var viktigare än stråsädesbruket.

Under järnåldern var man soldyrkare, på vikingatiden asatroende, i övergången mot medeltiden blev man kristna. Hela tiden har man troligen samlats vid Stavgard, vilken plats vid övergången till kristendomen kom att kallas Kyrkan och Prästgården, se artiklar om ”Lau kyrka” och ”Prästgårds-/kastalruinen” här på hemsidan. Kyrkan byggdes först i trä, men förnyades i sten i två etapper på 1200-talet till så betydande storlek, att Lau fick Gotlands största landsbygdskyrka, trots att man aldrig uppförde ett planerat torn. Även prästgården byggdes i sten på 1200-talet, varvid en kastal (försvarstorn) från 1100-talet inkorporerades i prästgårdsanläggningen.

Anledningen till att man hade råd att bygga så stort, var att en stor hamn- och handelsplats låg nere vid Lausviken, vilken sannolikt drog till sig ett stort antal köpmän och kanske också politiskt inriktade besökare med gott om pengar. Hamnen förstördes troligen vid orkanerna omkring år 1300, varvid ekonomin drastiskt försämrades i socknen. Hamnen är inte arkeologiskt undersökt.

Lau hade råd med egen präst fram till 1595. Då slogs När och Lau ihop till ett pastorat och prästen bosatte sig på När som var större och rikare. Prästgården tjänstgjorde som klockarbostad till in emot 1700-talets mitt, då den var så förfallen, att den rasade ihop. Den stora ruinen användes sedan till stenbrott, när man under 1700-talets sista årtionden ersatte sina gamla trähus med moderna stenhus. Kvar blev en kulle med skrotsten täckande murverkens stengrund. Denna grund konserverades på 1920- och-30-talen till den medeltida stenhusrest vi kan se idag.

Under 16,- 17- och 1800-talen delades de flesta av socknens 19 kvarvarande gårdar i två eller flera brukningsenheter, sk partar. Den nya parten skulle i regel få plats på den gamla gårdstomten, man ville inte bygga på åkern eller i änget, de var för värdefulla produktionsplatser. Därför kom bebyggelsen ofta att ligga tätt. Detta tillsammans med ägor, som genom arv och köp under århundraden blivit utspridda i småbitar över hela socknen, ledde fram till ett genomgripande skifte, som genomfördes under stor vånda och möda kring förra sekelskiftet. Vissa partar skiftades ut till nya boplatser, andra revs helt enkelt bort och ägorna samlades i största möjliga utsträckning kring boplatsen. Man började vid denna tid odla vall på åkrarna. Det resulterade i att ängena höggs ner och marken odlades upp till åker, vilket ändrade socknens utseende radikalt. Vid Snausarve längst i nordost finns ännu ängesmarker kvar.

För 100 år sedan var Lau betydligt öppnare än idag, socknen var nästan skoglös. Det berodde dels på ett intensivt bete av all mark som inte var åker, djuren åt upp de plantor som kom upp. Dels berodde det på det stora behovet av vedbrand. Allt som kunde brinna ner till minsta barr gick åt. Och sist men inte minst gick det åt enorma mängder virke till alla trägärdesgårdar. Under 1900-talet minskade betet successivt samtidigt som nya hägnadsmaterial tillkom och delar av bla Laus backar planterades med tallskog och nu har Lau liksom Gotland i övrigt blivit alltmera förbuskat.

Vid skiftet fick alla hägnader göras om, dessa var då ännu trägärdesgårdar, sk bandtunar, senare kom taggtråd, lammnät och numera är det eltråd av olika slag som gäller. För att visa hur det gamla odlingslandskapet förr såg ut, har Lau hembygdsförening i samarbete med markägarna delvis återställt ett landskapsavsnitt på Laus backars nordligaste del genom röjning och stängsling, en kulturstig leder runt i det vackra området, se artikeln ”Lausbackars kulturstig” här på hemsidan.

Förutom jordbruk ägnade sig Lauborna åt jakt och fiske, ett arv sedan stenåldern och som levde kvar ända in emot 2:a världskriget. Alla utom prästen fiskade, för fisk ingick i dagens alla måltider. Man fiskade först och främst till husbehov, men var fångsten god förekom också försäljning. Strandfiske bedrevs i Lausviken från fiskelägena Nöigärde och Snausarbod, senare Masarbod vid Tuten intill gränsen mot Alskog. Uthavsfiske bedrevs från Nabbu, vilket var Laubornas fiskeläge trots att det låg på När. Betydande fiske skedde också i Lausmyr och i Närkån. Under 1900-talet övergick fisket till yrkesfiske bedrivet av några få personer, för att in emot 2000-talet endast bli fritidsfiske liksom jakten.

Efterhand som Laus myr miste sin betydelse som fiskeplats och samtidigt som behovet av mer odlingsbar jord behövdes för att kunna försörja befolkningen, bestämdes på 1890-talet i samarbete med grannsocknarna att den 3.000 tunnland stora myren skulle dikas ut. Den nya jorden fördelades på gårdarna, som fick ett värdefullt tillskott av bördig åkermark. Ett problem med myrjord är att den sakta sjunker. Det har inneburit att Laus myrs kanaler har fått fördjupas flera gånger. Än idag är den fd myren ett viktigt odlingsområde i socknen.

Skolundervisning för socknens barn kom igång på 1840-talet gemensamt med När, där skolan också kom att ligga. Efter en tid bestämdes om delad skolgång mellan Lau och När och 1864 fick Lau egen skola, vilken låg öster om kyrkan där sockenmagasinet nu står. Fribaptisterna hade egen skola vid Husarve mellan 1871 och 1892. 1875 inrättades småskola, vilket innebar att Lau fick två lärare. På 1890-talet blev skolan för liten. En ny stor skolbyggnad inrymmande småskola och storskola samt skollärarbostad uppfördes 1897 söder om kyrkan. 1938 byggdes en särskild lärarinnebostad intill skolan. Skolan var i bruk till 1988, varefter den blev kooperativt dagis, så skolan är fortfarande fylld med barn. Storskolans klassrum används som församlingssal. Lärarbostaden är en hyreslägenhet. Intill byggdes 1991 flera små hus rymmande 9 lägenheter, se under ”Flygbilder över Lau”.

Fram till 1950-talet brukades alla gårdar, stora som små, på mångtusenårigt sätt med kor, hästar, grisar, höns, lamm och höns. Man kunde inte tänka sig att leva utan ko, hade man ingen ko, då var man verkligen fattig. Men nu kom mekaniseringen, hästarna byttes mot traktorer och maskiner av allehanda sorter slog snabbt igenom, samtidigt som produktionen blev alltmera specialiserad. De gamla gårdarna blev för små för att kunna bära de investeringar som krävdes. Många sålde sina gårdar, grannarna köpte eller arrenderade marken och bostadshusen blev fritidshus eller såldes till människor med andra yrken än bondens. Av Laus gårdar och mindre ställen hade 1950 omkring 75 st kor och någon form av avsaluproduktion, idag har 10 st jordbruksdrift, varav 4 st gårdar har kor. Trots denna genomgripande förändring av socknen, upplevs Lau fortfarande som en levande jordbruksbygd.

Lau är idag ett öppet jordbrukslandskap som kombineras med goda möjligheter till bad och rekreation.