Fiske och fiskelägen i Lau

De första Lauborna för minst 4.500 år sedan levde på fiske, jakt och samlande. Allt sedan den tiden och fram till början av 1900-talet fiskade alla Lauboar, främst för husbehov, men när fisken gick till även för avsalu. Trots att jordbruket slog igenom som viktigt och mestadels dominerande näringsfång redan på yngre stenåldern, fortsatte man att fiska och många bönder var mer intresserade av fisket än av jordbruket. Skörden kunde också slå fel och med de synnerligen små marginaler man förr levde under, såg man fisket som en räddning undan svält, särskilt fr o m järnåldern när det blivit kallare klimat och man var tvungna att lägga upp vinterförråd. Fiske ute på sjön var riskfyllt och många Lauboar drunknade i sitt arbete med att skaffa föda. Speciellt vid den stora befolkningsökningen efter 1800-talets mitt fick åtskilliga sätta livet till och många familjer förlorade sina fäder och söner. Men en man hade ofta inget val, man måste skaffa mat. Strömming var basföda och åts till nästan varje måltid under hela året. Sjön ansågs som outtömlig, även om man långt ifrån alltid fick god fångst. Sedan kan man inte frånse att fisket också medförde stimulerande äventyr i vardagen och dessutom många sköna naturupplevelser.

1. Sten- och bronsåldern

Lau måste ha varit en idealisk plats för fiske. Under stenåldern kunde man fiska både ute i sjön och i de stora vikarna och senare i träsken/myrarna mot Alskog, Garde, Lye, Burs och När, se artikeln ”Lau växer upp ur havet”. Det borde ha funnits tillgång till mängder av allehanda fisk. Arkeologiska utgrävningar på Gotland har visat att man åt väldigt mycket fisk. Vid undersökningar av stenåldersboplatsen vid Dalbo på När, som är jämnårig med de vid Gannor och Gumbalde, har man kommit fram till att drygt 80 % av den animaliska födan var fisk, i huvudsak torsk. Men man åt också gädda, abborre, lax, sik, flundra och butte (piggvar). Men inte id. Troligen åt man mycket strömming också, men strömming har så små ben, att de är svåra att se i det arkeologiska materialet vid boplatsundersökningar.

 

Fiskben från stenålderboplatsen Hemmor, Dalbo gård, När socken på Gotland. Benen är c:a 4. 500 år gamla. Foto Sabine Sten.

Vad hade man för redskap på sten-och bronsåldern? Ljuster anses vara det äldsta fiskeredskapet, idealisk att använda i de grunda vattnen söder, väster och norr om Lau. Det skedde på två sätt: Dels genom sk brandning på natten: fisken, främst laxen, drogs till blossets eldsken. Dels på dagen vid lugnt och soligt väder, då gäddorna solade sig i vattenytan. Man fiskade också med harpun. På lugna vatten kan man tänka sig att man använde spjut och rent av pilbågar, liksom ryssjor och mjärdar av vidjor, samt möjligen håvar.

Ryssja troligen av flätad pil. Okänd härkomst.

Fiske med not/notvarp var troligen mycket vanligt, särskilt när vikarna började grunda upp under bronsåldern. Notfiske från is kunde man inte ägna sig åt i o m att det på den tiden var så varmt, att man inte hade snö eller is på vintrarna. Man hade metkrokar av ben eller horn med en eller flera hullingar på varje krok beroende på om de var huggkrokar eller agnkrokar. Med krok fiskade man på djupare vatten och det var säkerligen främst torsk man fångade. Vid utgrävning på stenåldersboplatsen vid Gumbalde på 1980-talet hittade man krokar och harpuner, men de var ganska fragmentariska och inget att visa på bild här.

 

 

Fiskaren John Nordberg, Skär på Fårö, fiskar simpa och torsk med hjälp av en tillverkad kopia av en metkrok av ben från stenåldersboplatsen Ajvide i Eksta. Foto Sabine Sten.

Nätfiske var vanligt. Näten tillverkades av vide- eller lindbast, alltså fibern mellan barken och veden. De linor och rep man behövde gjordes också av bast. Både krok och nät kunde man ha både ute i sjön och i vikarna. Sälar klubbade man, kanske på samma sätt som man gjort ända fram till vår tid. Men säl verkar inte ha varit någon vanligare föda på När, sannolikt var det likadant i Lau.


Sekvens av ett 10.400 år gammalt fisknät från Karelen. Nätet var gjort av videbast, 30 m långt och 1,5 m djupt, med en maskstorlek på 6 cm, lämpligt för laxfångst.

 

Hur såg båtarna ut? Under stenåldern var det nog fråga om flytetyg i form av urholkade trädstammar, som brändes på ut- och insidorna för att träet skulle bli tätt och inte spricka. På grunda vatten stakade man troligen sig fram, medan man paddlade där det var djupare. Båtar för paddling hade sannolikt utriggare på ena sidan för att stabilisera farkosten. Man kan på hällristningar från bronsåldern i Lärbro och på Fårö se stora båtar med utriggare med många personer ombord.

Det är tänkbart att man ibland byggde på stockbåten med 1-2 sk skvättbord för större lastförmåga. Man borde också ha kunnat segla, men det finns inga bilder som visar båtar med segel från sten- och bronsåldern.


Bilden ovan visar en stockbåt för stakning. Den högra bilden visar en av Sven Österholms stockbåtar med utriggare.

Framlidne Sven Österholm på Hemse byggde två stockbåtar med utriggare för att undersöka deras egenskaper. Den ena var mindre och den andra större med skvättbord. Han visade att de var både mycket sjödugliga och snabbpaddlade, varför fiske även långt ut till havs knappast kunde ha inneburit någon större svårighet. En färd mellan Gotland och Öland tog bara 8-9 timmar enligt Österholms paddlingsprov. Man kan därför lätt tänka sig, att stenålderns Lauboar inte bara hade kontakt med människor på Gotland, utan också med folk runt hela Östersjön.

Längs fd Lauhalvöns insida och Lausbyns stränder hade man säkerligen mindre båtar ämnade för landnära fiske. På utsidan av Lauön hade man troligen större båtar för uthavsfiske. Frågan är om båtarna drogs upp på stränderna som i senare tider, eller om de låg i vattnet, förtöjda vid pålar intill strandkanten? Eller om man hade länningar, d v s rader av stenar tvärs mot stranden, mellan vilka man förtöjde båtarna. Rester av sådana länningar skulle idag ligga långt uppe på land, men några sådana är inte kända i Lau.


Skeppssättningar vid Bandeläins Täppu från 1.500-1.000 f kr.

Vid Bandeläins Täppu 1.5 km norr om kyrkan finns två restaurerade skeppssättningar byggda av stora stenblock. De anses tillhöra äldre bronsåldern för 3.500 – 3.000 år sedan. I Roirskogen i nordligaste delen av socknen finns en långsträckt begravningsplats från bronsåldern, omkring 3.500 – 2.700 år sedan. Här finns många skeppssättningar av en ofta smalare men längre båttyp och med mindre stenar än de förutnämnda. De äldre skeppssättningarna har inte stockbåtsform, utan formen liknar mera vikingatidens båtar eller de männingar som Lauborna fiskade med ända in på 1930-talet. Kanhända gick man under bronsåldern över till skinnbåtar med denna form, vilka man kunde bygga större än stockbåtarna.
Tillbaka till Innehåll

2. Järnåldern

För ungefär 2.500 år sedan övergick bronsåldern så sakteliga i järnåldern. Samtidigt hade klimatet blivit kallare, ungefär så som vi har det idag. Man fick börja med förrådshushållning, så man hade mat till sig själva och djuren under en lång vinter. Fisket blev viktigare. Nu ville det till att fiska så mycket man kunde när fisken gick till, så man kunde lagra främst saltad fisk, men också rökt och torkad, för att vara säker på att alltid ha tillgång till föda oavsett vädret.

Senast för 1.500 år sedan var verktygen färdigutvecklade. Det betyder att från senast den tiden kunde man bygga s.k. klinkbyggda träbåtar. Man formade långa smäckra brädor, s.k. bord, vilka överlappade varandra på sidorna. Borden nitades eller dymlades ihop och fästes i spanten. Nu kunde man bygga stora och mycket sjösäkra båtar, som både var enkla att ro och att segla. Vi får tänka oss att de en-, två- och tremänningar som använts till fiske långt in på 1900-talet, hade sitt ursprung här på järnåldern.

Fiskebåtarna var troligen dels klinkbyggda snipor likt våra en-, två- och tremänningar. Dels fanns det nog flatbottnade båtar för grunda vatten, sk flateskar av två typer, en som kunde ros och en som stakades, företrädesvis på insjövatten. De gamla stockbåtarna levde nog kvar de också.

Under järnåldern, vikingatiden och början av medeltiden utvecklades en omfattande handelsverksamhet vid Lausviken mellan Botvide och Daustäde (platsen där skjutbanan ligger). Hamnen här var en lagunhamn med ett perfekt läge innerst i Lausviken, med inlopp nedanför Botvide och skyddad av en längsgående sandbank mot viken. Hamnen användes förmodligen 1200-talet ut.

Arkeologen Samuel Rosander Grötlingbo och Gunnar Mannervik Kyrkänge ser på rester från hamnen vid Botvide.

Eftersom hamnen var stor, är det naturligt att den förutom handelsbåtar också hyste fiskebåtar. När hamnen blev förstörd av uppgrundning och stormar, kan fiskeplatsen ha flyttat ut till Nöigärde på utsidan av f d sandbanken. Namnet är intressant, det betyder ”den nya öppna platsen” och skulle kunna syfta på en ny fiskeplats på den öppna stranden, i motsats till den gamla skyddade innanför. Här har det funnits ett mindre fiskeläge med länningar in i vår tid, hur många länningar det finns går inte att se p g a att platsen är igenväxt. Det finns två bodar kvar, men det har inte bedrivits fiske här på flera årtionden.

 


Nöigärde fiskeläge. De två högra bodarna är ålderdomliga. Fiskeläget ser inte aktivt ut. Tunen runt fiskeläget verkar inte vara underhållen. Släkdöie i förgrunden. Foto: Masse Klintberg den 2 juni 1913.

Tillbaka till Innehåll

3. Medeltiden

Men den stora nya fiskeplatsen efter hamnens ödeläggelse blev nog Snausarbod ungefär 1.200 m norr om Nöigärde. Troligen var landningsförhållandena bättre där än vi det öppna Nöigärde. Man kan på både 1701 års karta och skiftekartan se att vägarna nordost ut i socknen ledde till Snausarbod. Sannolikt fiskade man här från 1300-talet och några hundra år framöver. Men det stora fisket kom att successivt flytta ut till Nabbu på När, varifrån det var närmare till fångstplatserna ute till havs.

I Lausviken fiskade man främst flundror, gäddor, abborrar, sik och lax med nät. Flundror kunde man också ta med långrev. Stilla nätter förekom sk brandning, då man ljustrade fisken, vilken lockades fram av elden, som man hade i en liten järnkorg på en stake fäst vid båten. På vintern när viken var isbelagd drog man not. Om det var sk synis, alltså nyfrusen glasklar is, kunde man ”dåna” gäddor. Det innebar att om man såg en fisk under isen, slog man en tjock bandyliknande klubba på isen, varvid fisken blev bedövad av smällen och då högg man snabbt upp ett hål i isen och tog upp fisken innan den kvicknade till.


Notfiske i Lausviken 1916. Foto: Masse Klintberg

Tillbaka till Innehåll

4. Snausarbod

Från 1700-talet kom Snausarbod allt mer att användas för strandfiske i Lausviken innanför Laus holmar. Det användes ända fram till 1800-talets slut, då det grundade igen och övergavs. På skifteskartan är Snausarbod utritad med en mer eller mindre schablonmässig länga av strandbodar som en markering för en åtminstone förr viktig fiskeplats. Enligt en sageskvinna fanns det 7 bodar kvar omkring år 1900. Ett par bodar flyttades upp till udden Tuten nära gränsen till Alskog, där man byggde upp ett nytt men mindre fiskeläge.

Platsen vid f.d. Snausarbods fiskeläge hävdas genom bete. Här finns en mängd länningar, varav flera förgrenar sig uppåt. Det har funnits plats för uppemot 30 båtar, vilket troligen är mer än för socknens behov, vilket antyder att också bönder från inlandssocknar som Garde fiskade här. Det finns mängder med sten som inte tillhör länningarna, vilket delvis gör platsen svårtolkad, men delar av stenen måste de ha utgjort fundament till strandbodarna, vilka säkerligen var redskapsbodar uppförda i bulteknik s.k. skurar. Hur stort område runt Snausarbod som varit inhägnad braidning/gistgard för torkning av strömmingsgarn och nät är inte känt.


Länningar mellan vilka man förr drog upp båtarna vid fd Snausarbods fiskeläge nära Tuten. Foto: G. Mannervik 2017.

 

Skiss från 1968 av Nelly Larsson Goks/Snausarve visande de bodar som ännu fanns kvar vid Snausarbods fiskeläge år 1900. Boden längst t v är ålderdomligast. Dubbelboden i mitten är troligen en stenbod. De andra är sannolikt bulbodar fast det inte framgår av skissen. Bodarna ägdes fr v av: Johan Gustavsson och dottern Elin Östman Hallbjäns 1:8, Nellys morfar Hans  ? Hägdarve på När, Nellys farfar Hans Hansson Snausarve 1:11, Anton Hallgren Hallbjäns grund och möjligen Olof Olsson Hallsarve 1:8, Olof Larsson Gumbalde 1:10, okänd och Ernst Hansson Snausarve 1:10.

Tillbaka till Innehåll

5. Tuten

Tutens fiskeläge, ibland kallat Masarbod, verkar ha byggts upp ganska sakta. Det berodde troligen på att Nabbu ännu var den stora fiskeplatsen i början på 1900-talet. Vid Tuten bedrev huvudsakligen de boende i norra Lau ett husbehovsfiske, men mera för nöjes skull än för överlevnadens, för fr o m mellankrigstiden kunde man köpa fisk av yrkesfiskare. Dock fiskade Ernfrid Södergren Snausarve, Bertil Östman Hallbjäns och Martin Östman Botvide under 1940-60-talen med kuttrar, Erik Ljunggren hade en kutter under 1970-80-talet. Övriga fiskade huvudsakligen med tvåmänningar inne i Lausviken, men Ernfrid fiskade strömming ibland ute till havs.


Martin Östmans kutter vid Tuten omkring 1960. Foto: Mats Hallgren.


Tutens fiskeläge 2014 med en båt på utgång i hamninloppet. Strandbodarna skymtar främst t h. Fot s. Haase.

Tutens gamla bulbodar försvann troligen tidigt och de nya bodarna byggdes i resvirke. Runt bodarna i norr, väster och söder var det braidningar/gistgardar. Efter andra världskriget uppfördes ett par sommarstugor vid fiskeläget. Efter hand kom strandbodarna att allt mer användas som enkla fritidshus, särskilt fr o m 1980-talet, då fiskbeståndet frånsett flundra minskade kraftigt. Kring sekelskiftet byggdes flera nya större bodar för fritidsändamål.

Redan tidigt grävde man vid Tuten ut en liten avlång hamnbassäng inåt land i stället för länningar. Vid dess kanter slogs pålar ner att förtöja båtarna vid. Efter hand byggde man en liten brygga längst in i bassängens mitt och sedan bryggor längs hamnbassängens sidor. Under årens lopp har bryggorna utökats samtidigt som hamnen grävts ut ytterligare och sten och jord fyllts på längs utsidan av hamninloppet för att skydda det. Stora arbeten och kostnader lades också ned på den väg, som på 1960-talet byggdes från parkeringen vid dagens badplats och fram till fiskeläget. Tidigare hade man kört förbi Snausarve och genom skogen fram till Tuten. Tutens fiskeläge har en hamnförening som tillsammans med medlemmarna sköter om fiskeläget, dess hamn och vägen dit.


Medlemmar i Tutens hamnförening bygger en brygga mitt i hamnbassängen 1971. Foto: Mats Hallgren.

Fram till 1960-talet låg det träbåtar i hamnen vid Tuten. Men sen övergick man efter hand till plastbåtar, några plastade in sina träbåtar. De första plastbåtarna var små och i stor utsträckning ämnade till strandfiske. När fisket minskade, övergick en del till större fritidsbåtar med starka motorer, mer avsedda för utflykter än för fiske.


Erik Persson Mattsarve och Ernfrid Södergren Snausarve kommer in med strömming vid Tuten omkring 1970. På land står okänd kvinna och Erik Ljunggren.

Tillbaka till Innehåll

6. Skarpholmen

Det var vanligt att man förr hade strandbodar ute på de holmar som här och var finns runt Gotland, mest kända är de forna fiskelägena på St Karlsö och Östergarnsholm. Från dessa holmar hade man närmare till fiskeplatserna långt ute till havs. I Lau har det funnits ett sådant fiskeläge ute på Skarpholmen. Det låg inte där Skarpholmens brygga ligger idag, vilket man annars tycker är en naturlig hamnplats i skydd av den utanförliggande Gräsholmen. Nej, Skarpholmens fiskeläge låg på den södra udden. Vid skatteläggningen 1701/1745 nämns att ”på Skarpholm med två fiskebodar bedrevs kutefiske på östra sidan”. Om ”två fiskebodar” verkligen betyder två bodar, eller om det betyder flera bodar går inte att avgöra. Ljugänningarna lär ha haft två bodar på Skarpholmen, liksom Alskboarna, medan Ardre skall ha haft en bod. Dessutom har man antecknat vid skatteläggningen ”bod utsatt på östra delen av Storholmen”, men om det också fanns ett fiskeläge där är okänt. KARTUTSNITT

Strax ovanför stranden på Skarpholmens södra udde ser man ett plant område utan strandvallar. Här har bodarna legat, men tydliga lämningar finns bara efter en bod som varit byggd av sten, rester av murverket och skorstenen kan ännu beskådas. I början av 1990-talet när det fortfarande var låg växtlighet på holmen, kunde man se grundstenarna och den nedrasade skorstensstocken efter en träbod. Hur många bodar det funnits och om alla hade eldstäder är inte känt. Det sägs att när man helt övergav Skarpholmens fiskeläge vid 1800-talets slut, flyttades de dugligaste bulbodarna i land, varav ett okänt antal sattes upp vid det nya fiskeläget vid Tuten. Den sista kvarvarande bulboden vid Tuten, som används som förvaringsbod och museum av Tutens fiskeläge, sägs ha kommit från Skarpholmen.


Den övre bilden visar bulboden från Skarpholmen vid Tutens fiskeläge, där man numera förvarar redskap mm från fiskeepoken i Lau. Den undre visar en nedrasad stenbod på Skarpholmens sydspets Foto: S. Haase 2016.


Bilden visar bulbodens samlingar från fiskeepoken vid Tuten i Lau. Foto: S. Haase 2014

Tillbaka till Innehåll

7. Lausmöir och andra träsk

Lausmöir har under årtusenden varit en viktig fiskeplats, men dess betydelse minskade under senare århundraden när sjön grundade upp. Strax före förra sekelskiftet fanns det bara kvar tre träsk kvar av den forna vattenytan; det lilla Koträsk och de större Sumpeträsk och Landträsk, resten var myr med för socknen viktig förekomst av ag.

När Lausmöir ännu var insjö, kan vi räkna med ett intensivt fiske här från alla som bodde runt sjön. Från början var fisket säkerligen fritt, men när sjön övergick till myr och mängden fisk sannolikt minskade, började man reglera fisket, men vi vet inte när och i vilken omfattning.


Vissa vårar svämmar Lausmöir över när det är snabb snösmältning. Då kan man få en uppfattning om hur det såg ut när myren var en stor vattenspegel! Foto: S. Haase 2012.

I jordeboken 1653 finns enstaka anteckningar om fiske. För Botels står det att man hade ”fiske i Lilleko-, Lands- och Sumpeträsk”. För Bönde står det ”Fiske i Lausmyr” och för Gannor ”Fiske i Sumpeträsk”. Kauparve hade ”Fiske i Burs träsk och Laus myr”.

Vid uppmätningen av Lau 1701 inför en skattläggning som inte blev klar förrän 1745, har man ibland gjort anteckningar om fiske i Lausmöir. Sålunda har man för Anderse (förvånat) antecknat att man INTE har något fiske i Lausmöir trots att man bodde intill myren. Botels hade fjällfiske i Ko-, Lands- och Sumpeträsk, Gannor hade fjällfiske i Sumpeträsk, Liffride hade fiske i Koträsk och Smiss i Lausmyr. När skatteläggningen var klar 1745, nämns inget alls om fisket i Lausmöir, däremot om fisket vid Nabbu, men mer om det längre fram. Man skall nog inte tolka anteckningarna som att endast de uppräknade gårdarna hade rätt till fiske i Lausmöir. Fler borde ha haft det, men uppenbarligen inte alla som man kan se med Anderse. Många gårdar var vid denna tid redan kluvna i parter och fiskerättigheterna kunde nog växla från part till part.

I första Lauboken skriver man att fisket i Lausmöir förlorade sin betydelse under 1800-talet till förmån för fisket vid Nabbu och att det var helt utan betydelse vid tiden för myrens torrläggning vid förra sekelskiftet. Detta får man tolka som så, att mängden fisk i Lausmöir minskat successivt (pga igenväxning?) och att man fick bättre fångster i Östersjön via Nabbu. Man skriver dock att man vid tiden före utdikningen ännu fick ”många sorters sötvattenfisk bl a gädda, ål, lake, abborre samt mört m fl”, men att man efter utdikningen bara fick ”id, gäddor samt en del småfisk”. En bild från omkring 1950 i Lauboken visar en stor mängd ”id, fångad i myrens kanaler”. Ett visst husbehovsfiske om än obetydligt, levde uppenbarligen kvar ännu 50 år efter myrens torrläggning.

Tillbaka till Innehåll

8. Närkån

I Lausmöirs utlopp Närkån byggdes troligen från järnåldern och framåt vattenkvarnar, vars dammar delvis hindrade fisk att simma upp och ner. Men dammarna var suveräna fiskeplatser, där man lätt kunde stå på dammarmarna och håva upp fisk. Detta tycks ha medfört betydande osämja. När Mattsarve 1673 byggde en ny kvarn överst i Närkån och dämde upp så att fisken inte kunde passera, retade det upp 17 markägare med intressen i Närkån så till den grad, att de stämde Mattsarve inför tinget. Det är ännu inte känt hur detta avlöpte.

Närkån har varit en mycket attraktiv fiskeplats med utmärkta möjligheter till varierat fiske med olika sorters redskap, kanske främst ryssjor och brandfiske med ljuster. Stridigheter om åfisket verkar ha förekommit mycket ofta, ibland har man varit så osams, att man stämt varandra inför tinget, men oftast kunde man lösa skiljaktigheterna i samband med sk å-syn.

b
En sk räuse uppdragen på åbrinken vid Närkån nära Nybro. Lägg märke till hur kalt landskapet var för 100 år sedan! Foto: Masse Klintberg 1903.

I jordeboken 1653 står antecknat att Botels, Fie och Sunnkörke hade fiske i Närkån. 1701 fiskade Botels fortfarande i Närkån, liksom Fie som dessutom fiskade vid Kvännhagen (strax nedanströms Gannorbro). Gannor hade fjällfiske i Närkån. Kauparve och Sunnkörke hade fortsatt fiske där och Kauparve hade ”vid Sillegylsbacke (VAR LIGGER DET?) 2 tunar”. Sunnkörke hade också 2 tunar och det upprepades 1745, men det står inte var tunarna var belägna. Med ”tunar” avsågs i detta fall en sorts anordning ut i ån, i vilka man fäste sk ”rusor”, dvs ryssjor.


Räusläggning i biflöde till Närkån. När rusorna tog upp mer eller mindre hela åbredden, blev det ofta gräl om vad som var tillåtet och inte. Foto: Masse Klintberg 1917.

13 gårdar på När hade 1653 fiskerätt i Närkån. 1719 hade Botels, Fie och Kauparve vardera 1 lott i ån och 17 gårdar på När hade detsamma, alltså totalt 20 lotter. Hur lotterna hade uppkommit är okänt. Man var mycket mån om att bara lottägare av hävd var berättigade till lotten. Sunnkörke hade haft 1 lott, men då gården legat skatteöde och en person därifrån gift in sig till Öndarve på När, hade Öndarve tagit över lotten. 1772 ville Sunnkörke ha tillbaka den. Vid syneförhandlingar året därpå visade Sunnkörke upp en karta på en lott de haft bestående av 2 tunar vid Alvare änge och Hallute åker. 1773 års å-syn bestämde att bara de som var nämnda i 1719 års å-ordning skulle ha fiskerätt inkl Sunnkörke och Fie, totalt 21 lotter och först då verkade man ha fått ordning och kontroll på åfisket.

Men trots det förekom tjuvfiske. Åfogdarna hade mycket att göra med kontroll av att allt gick lagligt till. Man fick t ex inte ha rusor i kungsådran, dvs den mellersta tredjedelen av ån och blev man påkommen med det, fick man böta. Många satte rusor på förbjudna ställen och med tätare maskor. Moralen vid åfisket sjönk efter hand och 1832 var det dags för nya krafttag för att bringa ordning. Åfisket blev kanske än viktigare under 1800-talet genom den stora befolkningsökning som skedde då. 1867 var det dags för ny å-ordning, som i 20 paragrafer reglerade fisket och denna ordning har därefter varit gällande. Efter Lausmöirs utdikning minskade fisket successivt och in på mellankrigstiden hade det nästan upphört, så när som på lite idfiske vid vårfloden.

De båtar man använde i Lausmöir och i Närkån var troligen flatbottnade små båtar, vilka man åtminstone i sen tid när myren grundat upp stakade sig fram med.


Rängar/spant till två- och tremänningar vid Sunnkörke 1916. Foto: Masse Klintberg

Tillbaka till Innehåll

9. Båtar

Till fiske i ”Stora Saltsjön” som Östersjön förr benämndes, användes som tidigare nämnts männingar/snipor med rötterna i vikingatidens båtar. Det var spetsgattade, klinkbyggda båtar med spikade, senare nitade bord, fästade i självvuxna spant. För främst torskfiske användes enmänningar på 4-5 m, de kallades ofta för “tåskbatar”. Man drog torsk med “tåsksnöre”. Anledningen till att man använde en liten båt var dels att man oftast “tåskde” ensam, dels inte behövde lastutrymme för garn och andra redskap. Tvåmänningar på omkring 6 m användes både för fiske i Lausviken och ute till havs. Tremänningen, eller storbåten på omkring 8 m, var den vanligaste och den fiskade man främst strömming med, många gånger långt ute på avlägsna fiskeplatser. Det var vanligt med flera ägare till en båt, särskilt storbåten hade ofta 2-3 delägare.


Båtbygge i ladan hos Ödahls på Mattsarve 1916. Foto: Masse Klintberg.


Nybyggd tvåmänning vid Sunnkörke 1916. Foto: Masse Klintberg

Båtarna roddes och utrodden till fiskeplatsen kunde ta avsevärd tid. Därför använde man i möjligaste mån segel för att minska på den arbetskrävande rodden. Båtarna hade 1, 2 eller 3 master beroende på storlek. På dessa satte man rektangulära sprisegel, ibland utökade med ett mindre toppsegel. På masten i fören hade man dessutom en trekantig fock och ibland en likaledes trekantig klyvare utanför focken. Det kunde således vara fråga om avsevärd segelyta. Seglen användes mest när man hade medvind, trots att det var möjligt om än inte alltid lätt att kryssa i motvind.


Båtar med segel på väg ut från Nabbu till drivgarnsfiske långt ut till havs. Fopto: Masse Klintberg 1903.

En bit in på 1900-talet förändrades båtarna i o m att motorn gjorde sitt intåg. Till Nabbu kom den första motorn 1919, en 3-hästars amerikansk utombordsmotor, som sattes på en vanlig storbåt. VEM ÄGDE DEN? Motorn kunde användas i stilla väder, men i motsjö var den för svag. 1920 byggdes den första båten för motor vid Nabbu, vilken placerades mitt i den öppna båten, eftersom man ännu ansåg att näten skulle ligga vid den s k bakstammen. Under mellankrigstiden vann helt nya båttyper insteg. Det var större båtar, framför allt bredare med motorn i aktern, efter hand med allt mera däck och med tiden ruff eller styrhytt, sk kuttrar. Omkring 1960 kom trålfisket och nu byggdes stora båtar, som man kunde ligga ute med i flera dagar, tom veckor. Genom denna utveckling gick fisket över från husbehovsfiske, där i princip alla deltog, till att bli binärings- eller yrkesfiske.


Erik Öström, Kauparve vid Sandbo ainar, på ingång med sin kutter vid Nabbu 1988. Foto: Enar Hansson.

Tillbaka till Innehåll

10. Nabbu

Det stora husbehovsfisket bedrev Lauboarna, men också många andra från inlandssocknarna från Nabbu på När. Här hade man närmare ut till de eftertraktade fångstplatserna för strömming och torsk, som låg långt ute till havs. Strömming fiskade man med drivgarn, torsk fiskades med anglar, men också med pilk. Notfiske bedrev man inne i viken på vintern och utanför Storholmsrivet på sommaren. Under mellankrigstiden och fram på 1960-talet fiskades det mycket gädda. Mellan ungefär 1935 och 1952 fick ålfisket ett stort uppsving. Det var det enda fiske som krävde fiskerätter och för att få det krävdes att man ägde mark vid Nöiu, området mellan Nabbu och Lausviken. Man byggde ett par stora fiskebodar med en liten hamn vid Natudden norr om Nabbu, där ålarna rundade udden för att simma in i viken. Ålbottengarnen fästes med pålar nära land.


Bertil Johansson Botels har pilkat upp en fin torsk på 1950-talet. Foto: Enar Hansson

Gunnar Jakobsson Kauparve och Gustaf Jakobsson Maldes på När fiskade mycket ihop. Hösten 1946 fångade de nästan 1½ ton gädda och ännu mera ål! Från 1940-talet till 1990-talet fiskade Erik Öström Kauparve med kutter från Djaupdy mycket torsk med anglar, men också gädda och abborrar och på sommaren flundror med not. Niklas Bergman vid Bjärges hade en egen kutter vid Nabbu, Gunnar Olsson vid Kauparve och Julius Olofsson vid Smiss hade en kutter tillsammans. Arthur Karlsson Smiss var en oförvägen fiskare och fiskade med kutter, först vid Nabbu, sedan vid Djaupdy. Lennart Hallgren Sunnkörke, Gunnar Olsson Kauparve, Ferdinand Jakobsson Hallsarve och Harry Karlsson Hallsarve fiskade också ål, men även gädda och lax, det var bra betalt för dessa fiskar.

 


Nabbu fiskeläge på När 1903. Båtarna drogs upp i strandkanten av den lilla viken, som liknade en naturlig hamnbassäng och som var upphov till att det växte upp ett fiskeläge här. Foto: Masse Klintberg.

När man började använda Nabbu som fiskeplats är inte känt. Den äldsta fiskeplatsen låg kanske i Lillvik, mellan Nabbu och Hammarnäs (Gardbostrand). Under 15-, 16-, 17- och 1800-talen var Nabbu att betrakta som en naturlig lagunliknande hamnbassäng med det skyddande Revet i söder och Bärhällar i öster. Men landhöjningen grundade upp fiskeläget. Dessutom kunde ostliga vinterstormar fylla hela hamnbassängen med släke. På våren var alla fiskare skyldiga att utan ersättning rensa bort släken. Det gjordes för hand med hjälp av särskilda stegar och gångspel. Släken lades upp i högar och auktionerades ut, vilket kunde ge bra med pengar, 1894 sålde man släke för 45 kr! 1887 erhöll Nabbu 2.600 kr ”för byggande av hamn”. Med bygget avsågs sannolikt en fördjupning av själva hamnbassängen och anläggandet av stenkistor vid dess mynning, vilket försäljningen av en pråm skvallrar om.

Uppgrundningen av hamnen fortsatte dock och med färre antal fiskare som kunde hålla hamnbassängen ren, upplevdes arbetet övermäktigt. 1920 kom ett förslag upp om att helt enkelt överge Nabbu och bygga ett nytt fiskeläge vid Hammarnäs (Gardbostrand), där det ansågs vara bättre förutsättningar för en god hamn, statsanslag härför ställdes också i utsikt. Men fiskarna var oeniga, många ville inte överge sin gamla hamn. 1924 bestämde man att förkorta hamnarmarna och flytta dem längre in, så att hamnbassängen bara blev hälften så stor, likt den vid Tutens fiskeläge. Till arbetena fick man ett anslag på 500 kr av magasinskassan, vilket i stort sett gick åt till gjutning av de två stenkistorna vid inloppet. Man lade sedan en fördämning i inloppet och pumpade bassängen torr, varefter man grävde ur bassängen. Man började bygga bryggor längs sidorna och i mitten, vilket minskade hamnbassängen ytterligare. Arbetena gav en fin hamn, men det varade inte så länge. Hamnbassängen slammade ånyo igen och landhöjningen fortsatte. Under 1940- och -50-talen gick det ännu att fiska med mindre kuttrar vid Nabbu. Men de alltmer djupgående kuttrarna gjorde att de Lauboar som ägnade sig åt mera yrkesmässigt fiskande flyttade till Djaupdy, som hade en betydligt bättre hamn.

När trålarna kom, var också Djaupdy för litet och grunt. 1960 byggdes den helt nya hamnen Närshamn innanför Närsholmen för den svindlande summan av 1,1 miljoner kr. Hamnbygget blev mycket lyckat och Närshamn utvecklades snabbt till en av Gotlands viktigaste fiskehamnar. Under mitten av 1970-talet landades mest fisk här på hela Gotland, huvudsakligen strömming, tork och lax. Några Lauboar hade trålare vid Närshamn. Ewe Westergren Hemmor hade del i tre olika trålare och fiskade mellan 1968-87, de sista åren dock enbart med kutter och då från Nabbu.

Ewe Westergren på sin trålare Bertina omkring 1976.

Bernt och Ingvar Hallgren Sunnkörke och Rolf Lindström Smiss ägde en trålare tillsammans och fiskade mellan 1980-87. När fiskbestånden började minska efter 1980-talets mitt, minskade successivt fisket. Hallgren övergick till att åka runt och sälja fisk och gjorde även olika fiskinläggningar under ett antal år. Till slut upphörde fisket nästan helt vid fiskelägena. Men på 2010-talet började ett småskaligt fiske igen och 2014 fick Lau ånyo en yrkesfiskare i Björn Mejel Gannor, som har båt i Närshamn.

 

Fiskaren Björn Meijel Gannor vid sin båt Silje i Närshamn.
Foto: S. Haase 2017.

 

Björn Meijel syr strömmingsgarn 2017. Förr band man “slinggu” eller “leine” med alla små maskor. Den skulle sedan “skjautes”, dvs man monterade “tjäne”, “spinar”, “flaar” (flöten), “stadseimar” och “hallar” (sänkstenar). Foto: S. Haase

 


Ewe Westergren med en nyfångad torsk 1979.

Från att ha varit en stor fiskeplats för Laubornas husbehovsfiske, övergick Nabbu till att bli en hamn för fritidsfiskare. Strandbodarna, som förr var redskapsbodar för fisket med enkla övernattningskojer, blev sakteliga små fritidshus, först för arvingarna som en gång fiskat här, men med tiden kom också nya bodägare utan anknytning till fisket. När fiskbestånden dessutom minskade, blev det allt färre som även på fritiden ägnade sig åt fiske och det medförde att nya sorters båtar mer ämnade för utflykter till sjöss vann insteg.

Under dansktiden var Gotland indelat i 8 fiskeredovisningsdistrikt, varav När var ett, med en hamnfogde i varje, han var också tulltjänsteman och ordförande i distriktens hamnrätter. Fogden hade uppsikt över strömmingsfisket och debiterade och tog upp kronans rättigheter från fisket, s.k. garnströmmingsavgift, detta för underhållet av Visborgs slott. Från och med svensktiden kom fiskelägenas hamnfogdar att väljas bland dem som bedrev fiske i respektive fiskeläge men garnströmmingsavgiften bestod. Det var dock krångligt att ta upp avgiften på ett någorlunda rättvist sätt, det fanns utrymme för fusk. Från och med 1694 fick fiskarna arrendera fiskerätterna från kronan, i några fall gjorde herrar utifrån det. Först efter den nya skatteläggningen 1747 upphörde denna ordning. Alla fick bedriva fiske men man måste betala dels en mindre inträdesavgift i fiskeläget, dels en en årlig avgift.

Nya ordningsregler upprättades för Nabbu 1881 och dessa fastställdes av ”Konungens Befallningshafvare”, dvs Länsstyrelsen och detta blev starten för den moderna fiskelägesföreningen. Ordningsreglerna var mycket detaljerade i 12 paragrafer omfattande 5 sidor text i folioformat. Den bevarade protokolls- och räkenskapsboken för Nabbu börjar 1882 och då var Anton Persson Sunnkörke hamnfogde. Han valdes på 4 år tillsammans med 4 ordningsmän. 1882 hade man 63 inskrivna fiskare, det var i stort sett samtliga gårdsägare i Lau, samt ett stort antal mera tillfälliga fiskare, främst från andra socknar. Nyinskrivna fiskare fick då betala 5 kr i inträde och sedan en årlig avgift, vilken kunde variera betydligt. Tillfälliga strömmingsfiskare fick betala 2 kr per år och dito torskfiskare 50 öre. Man hade två sammanträden per år, i maj och i oktober. Sedan protokollen hade justerats, lästes de upp i kyrkan. 1944 var 8 fiskare från Lau inskrivna vid Nabbu. 1993 hade föreningen Nabbu fiskeläge 29 inskrivna medlemmar, vilka i många fall representerade en familj. Av dessa medlemmar var 7 boende i Lau. Den nybildade ideella Föreningen Nabbens Fiskeläge har idag moderniserade stadgar som reglerar medlemmarnas rättigheter och skyldigheter och målet är att bevara fiskeläget med sina 30 bodar och dess miljö i så ursprungligt skick som möjligt.


Lysarstång vid Tuten fiskeläge. Stången är moderniserad och vitmålad och har dessutom en fisk som vindflöjel. Foto: Stefan Haase 2016.


Varje större fiskeläge hade en lysare, en person som skötte eldandet i inseglingsfyrarna. Förutom att lysa när man fiskade då det var mörkt, skulle hen lysa när det stormade, även om alla fiskare kommit iland, för det kunde vara någon annan ute som behövde nödhamn. Från början eldade man med tjärved i smidda järnkorgar i lysarstängernas topp, men omkring 1880 gick man över till fotogenlampor med ett reflekterande spegelglas på baksidan. På Nabbu hade man tre lysarstänger. Lysaren hade 1882 en ersättning på 22 kr för arbetet. Hamnkassan bekostade behövligt material, tex fotogen, som kostade 60 öre kannan (=2,6 l) och man gjorde 1882 av med 10½ kannor. Senare ordnade lysaren med allt material själv mot höjd ersättning. Lysaren skulle också hålla hamnens vägar och stigar rena och se till brunnarna. Han hade rätt att ta den fisk, som man ev tappade mellan båtens framstam och garngårdens grindar. Men den rättigheten hade också de fattiga, så här fanns det en konkurrenssituation. Fiskelägena höll ofta lysaren med en bod samt vedbrand. Än idag ägs Löisarbodi på Nabbu av fiskelägesföreningen.

Ett evigt trätoämne för fiskarna på Nabbu var markfrågan. Den mark som Nabbu då låg på tillhörde långt tillbaka gårdarna Tälleby, Hägulds, Hemmor och Petarve i Garde, fast området i övrigt ligger på När. Hur och när detta förhållande uppstod är inte känt. 1802 stämde ”Lau sockenmän” markägarna inför tinget för att reda ut ägoförhållanden och ersättning för att få vara där. Efter över två års förhandlingar ända upp i Hovrätten, bestämdes att gårdarna i Garde efter företeende av handlingar ända ner till 1650-talet var ägare till marken och att varje fiskare till markägarna skulle betala i ”hyra” två valar (=160 st) strömming för varje garnbraidning man hade. 1887 ändrades det till en kontant avgift om 1 kr. 1890 var man oense igen om ersättningen och fiskarna ville då köpa in marken och avsatte medel för lantmäterikostnader, men det blev inget av då.

Efter skiftet kom Nabbu att ligga på samfälligheten s 43, som sträckte sig en bit ut på båda sidor från själva hamnområdet. Samfälligheten s 43 ägdes av 11 fastigheter på När och i Garde med andelar från 44,6 till 1.5. Samfälligheterna var till för att garantera andelsägarna tillgång till stranden för släktäkt.

Frågan om inlösen av marken kom upp då och då under åren. Den ställdes till sin spets i början på 2000-talet när markägarna lät göra en värdering av fiskeläget, en värdering som helt tog fasta på värdet som sjönära tomt med fritidshus. Detta medförde en debatt inte bara inom fiskeläget, utan också allmänt på Gotland, om hur man skulle förhålla sig till de gamla fiskelägena. Enda sättet för fiskelägesföreningen att för alltid lösa problemet var att få marken som fiskeläget och hamnen ligger på avstyckad från s 43 och köpa den av samfällighetsdelägarna. Efter många förhandlingar kom man fram till ett pris under värderingen, vilken kostnad fördelades på medlemmarna. Alla betalade sin andel och fr o m 2011 ägs Nabbu av Föreningen Nabbens Fiskeläge.

Tillbaka till Innehåll

Text: Stefan Haase 2017.